söndag 2 maj 2010

Nu är den i sjön i alla fall

Idag har maken och jag lagt i bryggan. Med spång och allt.
Man kan bli glad för mindre.
Sjön låg stilla och intensivt blå i den skarpa vårsolen. Små krusningar på ytan glittrade i kapp med vårfåglarnas kvitter.
När bryggan väl var i gick vi med andakt fram och tillbaka på den nya spången och kände den fina spänsten i den.

Lyfta och hålla där, är min specialitet efter åratal av träning. Svårigheten har givetvis inte legat i lyftandet och hållandet utan i att göra som maken säger. Det bär mig emot på alla vis.
Och nu blir jag lite osäker på om det var bra eller dåligt att det inte blev minsta lilla bråk idag? Inget protesterande. Inga demonstrativa sura miner.
Håller jag på att ge upp kvinnokampen? Är jag på väg att bli en tyst och anpasslig, trött gammal gumma som av ren utmattning viker sig för patriarkatets förtryck?
Jäfvligt bra frågor, om jag får säga det själv.

22 kommentarer:

Ulrika sa...

Håller med om att det var jävligt bra frågor.
Kunde inte ställt dom bättre själv.

Tycker ni är duktiga som samarbetar så bra. Jag och Maken brukar inte göra så. Vi kör med skrik och sura metoden.
Funkar i alla lägen. ELler?

Det där med att hålla tyst och göra som Maken säger är svårt. Särskilt när man vet bättre själv!
;) .. men för husfridens skull då..

Anonym sa...

Hmm.. Är det inte du som är arbetsledaren? Fast du får mannen att tro det är han som bestämmer. Så gör jag!
En kvinnas list...

spännande det där med Uruguay. Vilken upplevelse!

XXX sa...

Tja, näää, inte då. Att vara obstinat är en sak och att bedriva kvinnokamp behöver nödvändigtvis inte gå hand i hand.

nillas liv på pinnen sa...

Ulrika: Det blir en del skrik och sura metoder här också kan jag meddela. Men jag tror att det minskar. Vi håller väl på att bli gamla och trötta.

Tant Björn: Man kan väl säga som så att det varierar. När det gäller att lägga i bryggan är det definitivt han som leder arbetet.
Uruguay var kanon!

Tvillingen: Va!? Fan, det hade ju varit bra att veta de 30 senaste åren...

M-L sa...

Vänta nu, bor du vid vattnet? Har en alldeles egen brygga??
Nu dog jag en smula av avund!

reneesfotoblogg sa...

Det där tror du inte på själv! Inte ändrar man sig i den åldern, aldrig på tiden!
mvh R

nillas liv på pinnen sa...

M-L: Det lät väldigt avundsvärt om man ser det så, men tyvärr stämmer det inte riktigt med verkligheten.
Jag bor inne i stan, inte en sjö så långt ögat kan nå. För att råda bot på det köpte vi för 16 år sen en liten stuga i skogen 400 meter från en sjö. När vi med machete slagit oss ner till den lilla sjön kan vi sitta/ligga i fred på vår lilla brygga och guppa. Och samla krafter för "promenaden" upp till stugan igen.

Märta sa...

Inte då! Du ville bara snabbt och effektivt få en spänstig spång att spatsera på!
När solen skiner och våren kommer tassande är det lätt att bli lite följsam och mjuk vilket inte alls betyder att partriakatet fått fotfäste. Man samlar kraft helt enkelt!

Maj Korner sa...

Äsch då, jag som alltid trott att det är båtar man lägger i.

Maj Korner sa...

Äsch då, jag som alltid trott att det är båtar man lägger i.

Åsa Hellberg sa...

Jag tror absolut att det har med sockret att göra, definitivt faktiskt:)

Knasterfaster sa...

När jag samarbetar med sambon så kan jag inte göra som han säger. Jag måste göra som han inte säger. Han pratar nämligen bakåfram när han blir stressad, säger upp istället för ned och hammare istället för skiftnyckel osv. Det är väldigt svårt att hålla sams då. Skönt att ni fick i bryggan utan bråk!

Cina sa...

Ja. Alltså. Det där sockerstoppet har med all sannolikhet biverkningar. Det här är en!

Anonym sa...

Det måste vara sockret det beror på. Ät mer socker så blir du mera obstinat!

Markattan sa...

Fast visst är det nice att få saker gjorda utan gräl? När det blir så där bra som bara ni kan fixa.

Då får man ju bums en till i kvinnokampen också!

Markattan, stark och listig

nillas liv på pinnen sa...

Renée: Hm, du har nog rätt. Ränderna sitter liksom i.

Märta: Tror du det? Jag känner inte riktigt igen mig idet där: följsam och mjuk.
Men en spänstig spång ville jag ju ha, så klart.

Maj: Och bryggor.

Maj: Och bryggor.

Åsa: Kanske sockerbrist kan göra en lite spak, menar du?

Knasterfaster: Ja, det är nästan så att vi borde fira!
(Vardagsdyslexi brukar jag kalla det där fenomenet du beskriver.)

Cina: Ja, jag börjar misstänka det. Ont i halsen har jag också, det kanske också beror på sockerbrist?

Kaiza: Ja, fortsätter det så här så måste jag nog inte bara börja äta socker igen, jag kommer också behöva äta igen det jag missat!

Markattan: Vi är ju fantastiska på att fixa, det är vi ju. Men lite gräl kan man väl ändå klämma in?

Fru Venus sa...

Nej nej, du förekom honom idag, så han i sin tur kom helt av sig, det var bara det ;-) Kram

Tigris Predikantan sa...

Ja ... Och det där med mina kockor: de var jordiga! Hade de till middag, åh vad de är goda! *ler*

Maj Korner sa...

Haha, vad jag älskar att du svarade två gånger!

Singelmamman sa...

På fråga ett svarar jag nej. På fråga två inklusive delfrågor svarar jag; nä det är jag övertygad om att du inte är.
Och javisst, jättebra frågor. Och svar här ovan.

Snäckskalsdalen. sa...

.....bara ren självbevarelsedrift, inget annat.....ganska vanligt medelålderssymptom....men man kommer igen, oroa dig inte.....du kommer snart att bli uppstudsig igen!
kram agneta

Ulrika sa...

Men om till och med själva sjön höll sig lugn och stilla på Makens begäran kan väl inte du vara sämre..? ;D Det kräver onekligen sin kvinna att få en man att tro att det är han som bestämmer...;D

SV: Ja, det var riktigt läskigt! Kunde ha gått precis hur illa som helst...