Att det ska vara så jävla svårt!

Lakan är fortfarande huvudämnet på den här bloggen, ska åka till Hemtexbutiken imorgon och prata med dem om smygsynteten.
I samma köpcentrum finns en telefonbutik som heter Mobilizera. Där gick jag in för en vecka sedan, med dotter och hennes pojkvän, för att fråga vad det kostar att laga en sprucken skärm på en Iphone (dotterns).
En halvtimme senare stod jag med pennan i högsta hugg över ett kontrakt på ny telefon och abonnemang till mig. Hur gick det till? Jag vill inte veta.
Klockan var över stängningsdags och kontraktet tre sidor finstilt så jag nöjde mig med att slänga en blick på det.
"Men ursäkta, du sa att startavgiften skulle vara 99 kr, inte 249!"
"Va? Öh?"
En till försäljare rusade till och förklarade för "min" försäljare att när man tecknar sisådäringa häringa kontrakt blir startavgiften 249, och inget annat.
"Okej, då vill jag inte ha någon telefon", sa jag trött. Jag blir väldigt trött av att bli lurad.
Ytterligare en försäljare slöt upp och alla tre förklarade ivrigt (läs: desperat) att det inte gick att ta tillbaka köpet nu för de hade ju redan skrivit in det i datorn, och om det var viktigt för mig att startavgiften var 99 kr så skulle "min" försäljare ta 150 kr ur egen ficka så jag slapp betala mer än 99.
Gaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah!
Tror de att man är helt jävla blåst? Ser jag perhaps korkad ut? Är det min antika mobiltelefon, min ålder, min frisyr, VAD?
"N E J, tack", sa jag tre-fyra gånger innan de fattade.
Lämnade till slut butiken, min dotter tyckte jag var pinsam och hennes pojkvän, som numera är upptagen som medlem i familjen på livstid, tyckte att det var BRA gjort.
I förvirringen glömde jag att be om att få tillbaka mitt leg. Och de glömde bort att lämna tillbaka det.
Jag bad maken, som jobbar i huset bredvid, att hämta det ett par dagar senare. Två gånger gick han dit.
Första gången: "Va? Leg? Näe, det har vi nog inget, men vi ska leta, kom tillbaka sen."
Andra gången: "Va? Leg? Näe, det har vi nog inget. Vi har typ letat, men det finns ingenstans. Hon har nog glömt det någon annanstans."
Gaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah!
Tredje gången gick jag dit själv.
"Va? Leg? Näe, vettu, vi har letat jättemycket, och näe, finns inget leg här."
"NU ÄR DET SÅ ATT JAG VET ATT NI HAR MITT LEG HÄR." Typ. Jag försökte verkligen se lugn och fin ut.
"Va? Ja men jaha, ja, men då kommer vi leta tills vi hittar det, absolut, vi kommer leta ända tills vi hittar det, kommer vi."
Det tog mindre än en minut innan jag hade det i min hand.
"Tack", sa jag.

I morgon är det dags för Hemtex.