Tjofaderittan

Det är så makalöst bra att ha en blogg!
Här sitter man allena på sin kammare och känner sig onormal, besvärlig och paranoid. Man känner hur man liksom får för sig att syntetfibrerna i de nyköpta sängkläderna sticks och svider. Man börjar fantisera om hur de tar över världen, och försöker verkligen tala sig själv tillrätta, det gör man. För man inser att man nog överreagerar, att det inte rimligtvis kan finnas syntet i lakan med etiketten 100% bomull. Man inser att textilbranschen inte kan luras på det sättet, att det bara känns så. Man inser också att man skulle behöva bli mer nöjd med sakernas tillstånd och att det definitivt är en själv det är fel på när den där förnöjsamheten inte infinner sig. Man har blivit en bitter ragata, tänker man. En som försöker hitta fel i allt, och kan man inte hitta något annat fel så kan man alltid inbilla sig att lakanen kliar och sticks.
Men så vädrar man sina ångestfyllda tankar om syntetiska konstfibrer på sin blogg, och när kommentarerna trillar in inser man att man är alldeles normal. För där ute i vårt avlånga land finns fler människor som är missnöjda med dagens kvalitet på lakan. Fler som misstänker att det smygsyntetas här och där.
Och man går från att se sig själv som en gnällspik av svåraste slag - som inte förstår något om dagens lakan - till en sanningssägare på barrikaderna! Swooosch, bara.