Mitt liv i punktform

Jag har utmanats av Cina att berätta tio intressanta saker om sig själv. Tack Cina! Det är tur att jag är så pass intressant som jag är *hrmpf host*.

1. Jag älskar ordböcker av alla de slag: Vanliga ordlistor, synonymer, antonymer, idiomatiska uttryck, ordspråk...you name it. De ska vara på svenska, engelska, tyska, spanska, franska, latin, italienska eller något annat hyfsat begripligt språk. Kan sitta och läsa i timmar!

2. Jag avskyr glasspinnar. Själva pinnen alltså, som väl alla förstår. Glass är ju gott.

3. Under mina 25 år som mamma har jag regelbundet stulit godis ur mina barns godispåsar. Till mitt försvar har jag haft tre ursäkter: 1) De kommer inte märka något eftersom jag köpte så mycket åt dem. 2) Godis är inte nyttigt för dem så jag gör dem egentligen en tjänst. 3) De verkar inte tycka så mycket om det här godiset...annars hade de väl redan ätit upp det?

4. Jag är överhuvudtaget ganska bra på att ljuga. Använder dock denna talang mest bara av praktiska skäl. Som när jag måste redogöra för ett händelseförlopp som är långt och omständigt t ex. Då ändrar jag lite så det går fortare att berätta. A win-win situation. Men på min blogg håller jag mig förstås alltid strikt till sanningen. *ler fromt som en nunna*

5. Jag har bara udda tekoppar i mitt skåp. Under många år hade jag komplex för det och tyckte det var lite pinsamt när jag dukade fram dem. Men inte längre. Äldsta koppen är den enda kvarvarande av de sex jag köpte när jag flyttade hemifrån. En annan av kopparna fick min mellandotter av min mamma när hon fyllde två år eftersom hon önskade sig "en blommig mugg" av mormor. En CAFFÉ NERO kopp tog min äldsta dotter med sig hem till mig från London där hon en period jobbade på det cafeét. Mr Fit, står det på en av mina favoritmuggar. Den är min makes, men allt hans är ju mitt. Och så vidare. Varje mugg har sin egen historia.

6. Jag har varit på ett bröllop där brudgummen på nattkröken stötte på en av de kvinnliga gästerna. Det var inte vackert.

7. Jag är treo-missbrukare. Detta kan eventuellt komma som en överraskning eftersom jag, sist jag skrev om det, uttryckte något i stil med: Nu är det slut på treomissbruket! Eller: Nu har jag tagit min sista treo! Det hade jag inte.

8. Jag önskar mig en ny dator i julklapp.

9. Jag tål inte tvångsmässigt positiva människor. Livet består av både gråt och skratt, förtvivlan och lycka. Åtminstone mitt liv. (Åh, fan ta den som försöker ta det ifrån mig!)

10. Jag har en man, tre döttrar, två hundar och en blogg. Men det visste ni kanske redan...=)

Något yrkesskadad kanske

Adventslugnet har lagt sig och jag sjunger med i Auld Lang Syne som fyller köket med julstämning.

Min 15-åriga dotter tittar på mig med avsmak.
"Vad är det där för musik???"
"Det är Auld Lang Syne!", säger jag och känner hur jag genast går igång. "Det är en låt som skrevs på 1700-talet i Skottland!"
Ingen reaktion. Hon tittar på sin datorskärm.
"Jo, förstår du, i Skottland på 1700-talet fanns en man som hette Robert!"
Nu öppnar hon munnen.
"The Dogfather, haha." Hennes blick är fortfarande helt upptagen av datorskärmen.
Jag ignorerar hennes dogfather.
"Han skrev dikter förstår du! Han åkte också runt Skottland och samlade ihop gamla folksånger", fortsätter jag.
Hon tittar stint på datorskärmen.
"The Dogfather, haha. The Godfather för hundar liksom, haha."
Jag fortsätter ignorera hennes surfande. Nu är det Robert Burns och Auld Lang Syne det gäller.
"Och just Auld Lang Syne, som han skrev, sjungs nuförtiden i England och Skottland varje nyårsafton! Jättekänd låt!"
Nu tittar hon upp från datorn, och ser irriterat på mig.
"Ja, men du frågade ju!", skyndar jag att försvara mig med.
"Så man kan inte säga att det var mitt fel...", försöker jag. Kanske förstår hon att det var hennes inneboende önskan att bli bildad i skottsk litteraturhistoria som satte igång min föreläsning...? *hoppas*
"Eh.....JOOOE, det var ditt fel!", säger hon och ser ut som bara hon kan (übersöt) . Nu har hon iallafall tillfälligtvis släppt fokus på datorn. (Alltid något.)

Om hon lärde sig något om det Skottska kulturarvet...?
Osäkert.

Grrrrrrrrrrrrrrr!

Fick ett mobilsvarmeddelande igår.
Då slår man 222 och sen lyssnar man.
(Så mycket har jag lärt mig.)
Det var en arbetskompis, vi kan kalla henne Rosa, som ville att jag skulle ringa upp hennes mobil på nummer blablablablabla.
"Hm, varför rabblar hon sitt nummer", tänkte jag. "Hon vet ju att jag har det sparat på min mobil."
Eftersom jag var ute på vift och upptagen just då bestämde jag att jag skulle ringa henne när jag kom hem.
Vilket jag glömde bort.
För en stund sedan kom jag på det och letade hennes nummer i mina kontakter. I mobilen, alltså.
Ingen Rosa.
Jag vet att jag en gång sparade hennes nummer så det måste vara mobilen det är fel på.
"Nåja, jag kan ju ringa 222 igen och lyssna mig till hennes nummer", tänkte jag som är en problemlösare av stor rang.
Men, se det gick inte för hos 222 sa de bara att jag inte hade några meddelanden.
Är det bara jag som får frispel på den nya tekniken???
Nänä, okej, mobiltelefoner har funnits ett tag och kanske inte går under rubriken Ny teknik.

MEN ÄNDÅ!!!

*samlar ihop min mobil, alla jävla fjärrkontroller, diverse batteridrivna cykellysen, min digitalkamera, alla odefinierade laddare och tänder på*

Snart ska jag börja

Idag ska jag dammsuga och torka golv.
Sedan ska jag byta gardiner och ställa fram adventsstakarna.
Lite julklappsinköp måste också hinnas med.

Jag vet, det låter verkligen inte som jag.
Eller jo, att planera så här, men inte att genomföra det.

Om man lördag efter lördag år ut och år in vaknar och spritter av glädje över alla nyttiga saker man ska få gjorda under dagen,
om man varenda lördagmorgon älskar att lista dessa sysslor och (i fantasin) se det vackra välstädade hemmet framför sig,
bara för att sedan varenda lördagkväll inse att det sket sig;

är man då en fantastisk optimist eller bara plain korkad?

Förtydligande

När jag igår skrev mitt inlägg misstänkte jag att alla under 45 skulle virra omkring i landet-utan-insikt-om-åldrandets-villkor och så blev det också.

Här kommer nu ett förtydligande till alla dessa ungdomar:

När man blir lite äldre (än 45) ökar skäggväxten.
Dessa nytillkomna strån är av naturen ganska små och inte stora som tallkvistar. Alltså använder man lämpligen en liten pincett för att ta bort dem, och inte en tång från verktygslådan. För att åstadkomma detta pillgöra måste man komma väldigt nära med synen (den man ser med).
Om man är långsynt kan man inte komma nära med synen för då blir det suddigt.

Prova nu att ställa er minst en halvmeter från spegeln och rycka ut ett speciellt, på förhand bestämt, näshår (eftersom ni kanske ännu inte har någon skäggväxt?) så förstår ni vad jag menar. *learning by failing*

Lycka till.

Åldrandets diskreta charm

Ökad ansiktsbehåring.
Långsynthet.
Någon som kan förklara för mig varför man drabbas av dessa fenomen vid ungefär samma tidpunkt i livet?

Och till er som inte förstår frågan: Vänta bara.

Fortfarande november

Kvällens livräddare:

Hot indisk hämtmat och en ask Merci - finest selection.

A woman has got to eat what a woman has got to eat.

Överlevnad

Vad gör man inte för att överleva en måndag i november?
Äppelkaka och vaniljsås.

Over and fetout.

Slut i blajblajrutan

Jättemycket sorterande av tvätt blev det inte, men lite.
Dessutom har jag lagat mina träningsbyxor som hade spruckit lite i en söm, gått långpromenad med maken i duggregnet, kört ett gympapass på Friskis, handlat och lagat god middag.
Det är bäst jag passar mig så jag inte blir perfekt.
Men vid närmare eftertanke så är det nog ingen risk.

Till yttermera visso är jag för närvarande snygg i håret.
Klippte mig i förra veckan. Kort och snyggt.
*antar att ni antecknar*

Godnatt!

Tvätt

Sitter här och funderar på om jag ska bygga en fördämning mellan källaren och markplanet för att förhindra all ren tvätt att tränga upp från källaren via ventilationstrummor och elementrör.
Eller om jag ska sortera tvätten och förpassa den till de byråer och garderober där den hör hemma...?

Oavsett vad jag väljer har jag iallafall något att göra idag.
*glad och tacksam*

Skomakare bliv vid din läst

Anbuden har haglat in från SVT, TV4, TV3, kanal 5, MTV, Cartoon network, CNN och BBC sen mitt kommentatorsjobb igårkväll.
(Not so much.)

*återgår till rättningshögen med nationella prov*

Idol 20 nov 2009

Bestämde mig för fem minuter sedan att jag skulle testa en ny karriär, den som TV-kommentator. Och när passar det bäst om inte i kväll till Idol?
Hade som vanligt problem med att få på TV:n så jag ligger lite efter nu men Peter Jidhe presenterar just nu Martin Stenmarck som hoppar in istället för sjuka Anders Bagge (och jag hinner inte med för nu är presentationen över och jag hörde att Jidhe sa att kvinnor går ner i spagat för Stenmark. ?! *inte jag iallafall!*)
Nu är det dags för Tove!


Uppdatering 1
Nu har Tove sjungit och ärligt talat hade jag svårt att koncentrera mig på det eftersom jag behövde ändra en konstig mening i min text. Men jag tror inte hon var sådär jättebra som hon kan vara? Hon sjöng Sweet dreams are made of this (eller vad de nu var gjorda av?) Herregud vad jag är dålig på simultankapacitet! Tur att det är reklam nu. Tove hade något leopardaktigt på sig...? *osäker*

Uppdatering 2
Just nu visar de reportage från Skåne när Kalle var hemma och hälsade på sin mamma! Den kramen utanför dörren, och den puss som Kalle fick på kinden fick mig nästan att börja gråta. *längtar efter mina barn* Nu sjunger Kalle Elton Johns Your song, och shit den är underbar. Han sjöng den till sin mamma! Och hans mamma gråter. (Men gud, nu säger Martin Stenmarck att han vill vara Kalles mamma. Eller hans flick- eller pojkvän. (Mia madre!)) Kalle är bäst!!!

Uppdatering 3
Erik står nu på scenen och har redan slutat sjunga My life would suck without you. Shit, jag hinner inte med. Andreas tyckte det lät som ett julklappsrim när Erik sjöng, om jag fattade det rätt *fattar inte så mycket*. Jag tyckte Erik lät som han brukar. Bra.

Uppdatering 4
Reza sjunger Carole Kings You've got a friend. (Har tjuvkikat i Expressen om ni undrar hur jag kan veta sångtitlarna så bra. Och orginalartisterna tom.) Gosh, vad jag tycker Reza är cool! Älskar hennes röst! Juryn är nöjd.
Nu är vi hemma hos Mariette och hennes flickvän. Så fina bilder av dem; man blir glad!

Uppdatering 5
Mariette har precis sjungit Eva Dahlgrens Ängeln i rummet och hennes flickvän sitter i publiken och gråter. Juryn är dock inte imponerad *fågelholk*. Jag tror jag gillade det men jösses det är inte lätt att koncentrera sig åpå sjungandet och skrivandet samtidigt. Dessutom är jag lite hungrig tror jag. Em reklampaus har sällan varit mer välkommen, puh.

Uppdatering 6
Nu ska Tove sjunga för sin farfar. Det får mig att tänka på min farfar. Han skulle ha gillat att jag sjöng för honom på TV, det är ett som är säkert. Han sjöng själv i kör tills han var 80 (och dog). Han köpte en elorgel till mig och mina syskon men ingen av oss lärde sig att spela på den, om man inte ska räkna klinkandet (eller vad det nu är på en elorgel) som ibland ägde rum. Jag hade alltid dåligt samvete för att jag aldrig tyckte det var roligt (att spela på orgeln alltså). *ont i hjärtat*
Men Tove var det, ja. Det var vackert när hon sjöng Ted Gärdestad för sin farfar. Tror jag.

Uppdatering 7
Kalle äger!!! Han sjöng To be with you eller vad låten heter *hinner inte kolla Expressen* Fan va Kalle är bra! His voice is golden!

Uppdatering 8
Erik sjunger nu för sin pappa som är hans bästa vän. (Varför vill inte mina barn ha mig som bästis?!? *snyft*) Men vad sjunger han? Har aldrig hört den här låten, måste kolla Expressen. Jaha, Bon Jovis Always... *inte ett dugg klokare*
Nu strör juryn lovord över Erik. Jaha, var han bra alltså?

Uppdatering 9
Nu är vi hemma hos Reza. Hon har ingen familjemedlem i Sverige att sjunga för om jag fattar det rätt, men hon ska sjunga för sin mamma i Kuala Lumpur. Fick se en bild av dem tillsammans. Så fin! Åååååååh, hon sjunger When I need you, guuuud jag älskar den låten! Den lyssnade jag massor på när jag var 14-16 ungefär. Mmmmmm, den är underbar! Men hon gör den inte lika bra som Leo Sayer. Oj, nu fick hon en live-hälsning från sin mamma och Rezas tårar rinner i floder! (Och var är mina döttrar?!? Jag behöver dem nu!)

Uppdatering 10
Nu sjunger Mariette Green Days Time of your life. Om jag hört denna låt förut så vet jag inte om det. Har en känsla av att hon gör den ganska annorlunda? Lite folklorestuk på den. Lite tjohej, liksom. Den här stilen passar Mariette. Nu sammanfattade Jidhe kvällens känsla: Man svettas av kärlek. Man svettas av kärlek. *upprepar* Hm, jaja. Men han är ju väldigt populär. Kommer nog få behålla programledarjobbet.

Uppdatering 11
Nu är det spännande. 4 ska bli 5...nej, tvärtom! Bara 200 röster skiljer mellan de två som ligger sämst till säger Jidhe (som fortfarande är kvar). Nu måste jag verkligen lyssna på snabbgenomgången så jag vet hur de lät. *lyssnar* Fy ,fan va bra Kalle är! Måste bara säga det. Erik; nja... Reza är också bra, jag tycker om de som sjumger till sina mammor. Mariette...
(Tove missade jag igen.)
Nu kommer min kvalificerade gissning: Mariette åker hem.

Uppdatering 12
Ah, va fan, man kan ju inte ha rätt jämt.

Uppdatering 13
Tove sitter också säkert. Och Kalle! Ska Reza eller Erik få åka hem? De två ska nu sjunga om och jag är medvetn om att detta inlägg är smärtsamt långt vid det här laget. Men ni (som har orkat läsa ända hit) får tänka på att det här är träning för mig. Jag ska ju kankse bli profesionell TV-kommentator (när jag lärt mig att stava till proffesionell (hur FAN stavas det?!).
Erik tycker det är jobbigt att han var tvungen att sjunga om. Tro fan det. Åååå, nu sjunger Reza When I need you... Mitt liv får mening igen! Underbart! Sjunger hon alltså.
Nu ska jag se till att få en till uppdatering! TYcker inte om 13.

Uppdatering 14
Neeej, Reza får lämna! =(

Drömmen om Youtubefilmen

När jag surfar runt på diverse bloggar där ute (där ni är) så blir jag så avundsjuk på alla som lägger ut bilder sådär till synes utan minsta besvär. För att inte tala om alla som lägger ut egna och andras Youtubefilmer som om det vore en piece of cake.

Jag har i och för sig kunnat det där med att lägga ut egna bilder en gång. Eller två gånger tror jag till och med. Det var i båda fallen efter att en av mina tålmodiga döttrar noga gått igenom med mig hur man gör.

Men, som ni vet, för att behålla den sortens praktiska kunskap behöver man träna genom att göra det igen och igen. Och det är där det går åt helvete.

Digitalkameran som jag köpte någon gång i våras för att kunna fylla bloggen med vackra bilder (och med vilken man dessutom kan filma!) har dessutom slut på batteri, så först skulle jag behöva ta reda på hur jag laddar den. Och då måste jag rodda i alla sladdar som följde med vid köpet vilket är obehagligt när man har något som skulle kunna klassificeras som sladdfobi.

Men om jag en vacker dag klarar av det så ska jag lägga ut en film på mig själv där jag cyklar till jobbet, tittar på TV, äter godis och bloggar. Den är väl värd att vänta på?

Det är så bra att kommunen sparar

För blott ett par år sedan fick eleverna betala sin skolbiobiljett direkt i biljettkassan på den kommunala biografen. Logiskt kan man tycka.
Men det tyckte inte kommunen som insåg att de kunde spara en slant på att inte ha personal avsatt till det.

"Låt lärarna samla in pengarna och skolassisterna sedan ta hand om dem", sa den ekonomiska kommunen och därmed var det klubbat.
De slitstarka lärarna var inte så slitstarka när det kom till kritan och drog ner på antalet biobesök när de insåg att en ganska betydande andel av eleverna behövde ett tiotal påminnelser för att hosta fram de kronor det var fråga om.
Nå, när väl pengarna var inhöstade dumpades de gladeligen på skolans assistenter som fick gå till banken med alla mynt och sätta in dem på biografens konto.

Ända tills kommunen kom på att man nog kunde spara lite pengar på att sparka ett antal skolassistenter. Då hade inte de kvarvarande assistenterna, som fick en mycket pressad arbetssituation, längre tid att gå med biopengarna till banken, och det kan man ju förstå.

"Låt lärarna gå till banken med mynten efter att de samlat in dem", sa och bestämde den ekonomiska kommunen på sitt handlingskraftiga vis. "Lärare har ju gott om tid", sa de inte men det måste de väl ha tänkt?

Biopengarna från igår ligger fortfarande kvar i min jackficka. Och där kommer de förmodligen ligga ett tag.

Lite trött

Kanske beror min trötthet på mina effektivitetsryck.
Som i morse.
08.45 körde jag igång en lektion i sal 208.
08.52 kom jag infarande på en biograf där en klass stod och trampade otåligt, väntandes på att få betala 12 kr och bli avprickade av mig för att kunna bänka sig i biosalongen innan filmen startade kl.09.00.
"Mäh! Kommer du äntligen?"
"Vad seeen du är!"
Stressade elever som himlade med ögonen över sin tidsoptimist till lärare.

Fem minuter senare hade jag prickat av och tagit betalt av alla. Och rätt växel var utdelad. På fem minuter, alltså! Innebär ca 10 sek/elev.
Hur gick det till? Inte en aning. Men jag kan fokusera när det gäller.
08.58 satt alla elever på plats.
"Vadå seeen, jag kom ju i precis lagom tid...", sa jag lite nonchalant till biografvaktmästaren när jag släntrade ut genom dörren för att sen springa tillbaka till skolan där jag 09.02 återupptog pågående lektion.

Sen gick dagen i ett som vanligt.
När jag kom hem och skulle hänga upp ytterjackan på galgen upptäckte jag att den hade slagsida; 348 kr i tior, femmor och enkronor i ena fickan.

Varför la jag inte vartannat mynt i andra fickan för jämviktens skull?
Det ska jag fundera på när jag går och lägger mig ikväll.

Jag är inte en siffernörd

Nu när jag svarade på kommentarerna till förra inlägget blev det 13 kommentarer.
Det är ju tur att jag inte är skrockfull.
För det är jag inte.
Alls.
Men jag tycker själva talet 13 är lite...fult kan man säga.
Så om någon kan vara snäll och skriva en till kommentar till förra inlägget så vore det snällt.
Då blir det 14 kommentarer där. *informerar*
14 råkar vara mitt turnummer ända sen jag var tio och kär i en kille som bodde på nr 14.
Inte för att det hör till saken.

7 gillar jag inte heller.
Kan vara bra för er att veta tänker jag.
Gärna 6 kommentarer. Eller 8.
Men inte 7.

Imorgon är det måndag

Tänkte att det kunde vara bra för er att veta.

Lite åksjuk

Kvar idag, av alla mina sjukdomssymptom igår, är bara migränen så jag får väl vara tacksam antar jag.

Men för att inte livet skulle bli alltför lättlevt har vi idag varit ute och åkt till en stad 11 mil härifrån, dvs 22 mil fram och tillbaka mycket krokig väg. När jag åkte denna väg när jag var liten, vilket hände varje midsommar, kräktes jag ungefär tio gånger vardera vägen. Ibland hann pappa stanna bilen, ibland inte.

Idag kräktes jag inte en enda gång eftersom jag nuförtiden sitter fram och fokuserar stenhårt på vägen. Allt annat får tänkas bort, ungefär som när man föder barn. (Förvisso är det lättare att föda barn men man kan ändå dra vissa paralleller.)

Lider nu av posttraumatisk stress men det kanske ger sig framemot kvällen.
Lite mat såsmåningom, turkisk peppar, cider och körslag kanske kan liva upp...? *optimistisk*
Hoppet är det sista som överger människan.

Not so Fridayish

Det blev inte så mycket tjotjim i eftermiddags, fredagen till trots, för jag blev så trött efter lunch att jag släpade mig fram de sista timmarna.
Nu har jag migrän och hosta,vilket är en särdeles fin kombo, förstadie till feber (är jag helt säker på) och konstig känsla i lungorna.
Misstänker förstås svininfluensa och har mentalt börjat förbereda mig på att mitt liv kanske bara blir 47 år långt. Skulle det sen visa sig att jag överlever så blir det en glad överraskning.

Fredag tralaa

Nu sitter jag här vid datorn på tok för sent igen.
Men det är ju fredag imorgon och då är det liksom legitimt att vara trött på jobbet, så jag sitter en stund till.

Blandningen mellan utmattning och fredagslyckohormoner kan ge ganska intressanta cocktailar framemot 16-tiden på fredageftermiddagar. Man går omkring och fånler åt tillvaron, garvar extra högt åt sina egna skämt, blir superduperbuddies med sina kollegor (även de man inte stod ut med i början av veckan) och avfyrar med jämna mellanrum ett och annat jubeltjut i cool kombination med några danssteg.
Jaja, ni känner säkert igen er,
för det är väl inte bara jag?

Tio saker

Några reseminnen:

Har blivit uppläxad av hotelmanager i London för att jag, tillsammans med min kompis, stod och hängde i hotellfönstret topless. (Alltså, vi svarade bara några killar som ropade till oss från andra sidan gatan!)

Har bott i bungalow direkt på stranden i Thailand för 5 kr/natt.

Kom en gång till Caracas busstation kl. 03.00 på natten och hamnade mitt i ett skottdrama.

Jag har övernattat på bordell i Malaysia.

Jag har sett Mount Everest i gryningsljus.

Jag har åkt Transibiriska järnvägen och bilat USA från coast to coast.

Har varit i Kina och lyckats övertala kinesiska myndigheterna att låna ut pengar till mig. (Har lite dåligt samvete för att jag aldrig betalade tillbaka dem...)

Fick klart för mig att jag ville bli lärare i en liten stad uppe i Anderna.

Jag är inte rädd för döden. Inte vad jag vet iallafall.

Awesome

Igår fick jag två awarder, eller rättare sagt en award två gånger.
Båda kommer från "gamla" bloggvänner som funnits i min länklista sedan tidernas begynnelse:

Grynet och Ulrika.

Tack söta ni för att ni tänker på mig i termer av awesome (hur det nu är möjligt)!


Jag skickar den vidare (tre gånger) till min syster Mockapocka!
I och med mottagandet av awarderna åtar man sig att avslöja tio pikanta (eller inte så pikanta) detaljer om sig själv: (Mockapocka: Eftersom du får den tre gånger ska du avslöja trettio grejer!)
Men just nu kommer jag inte på en enda intressant sak om mig själv...*blackout*

Återkommer!

Nä, det funkar inte.

Positivt tänkande ska ju vara rena laxermedlet för lyckohormoner som ni kanske hört. (Kay Pollack, Mia Törnblad (blom?) m fl, ni vet.)

Som av en händelse kom jag att ägna mig åt positivt tänkande på väg hem från jobbet idag.
Utan att ens veta om det, minsann.
Och det måste väl ändå vara bästa sortens positiva tänkande; det som kommer spontant och naturligt, eller hur?

Jag fick för mig att det var onsdag och att jag skulle titta på Bonde söker Fru ikväll.
Jättemycket tänkte jag på bönderna och deras kärleksäventyr i den lantliga sommargrönskan.
(Alltmedan jag kämpade mig framåt på min 0-växlade cykel med matkassar högt och lågt.)
Jag tänkte också en del på det faktum att det bara var två dagar kvar till fredag. Yey.

Men vad fick jag för det???
En fet besvikelse när jag insåg fakta.

Hej tisdag

Huvudvärk
Trött
På dåligt humör
Försenad till jobbet

Äppelkaka, röd tråd och fredag

Klockan är halv elva och jag borde ligga och sova nu.
Men det går inte för jag har gjort en äppelkaka som vi skulle äta ikväll och som ännu inte är äten. Sådant kan man inte hoppa över.
Även om det innebär att man sen inte kan sova pga av övergödd mage som behöver smälta äppelkaka och vaniljsås. Och kaffe.
Måste sätta på kaffe. Ett ögonblick bara.


Nu så.
Äppelkaka, vaniljsås, kaffe och min dator.
Vad mer kan man önska?
(Kanske att jag hade en röd tråd i detta inlägg.)


I vilket fall så gör det inget att jag kommer sent i säng ikväll, för det är ju måndag imorgon.
Alltså inget man missar när man vacklar omkring i ett zombieliknande tillstånd och låtsas (så gott det går) att man har koll på läget. My speciality.


Och sen är det snart fredag! Tjoho!



PS Makalöst god äppelkaka! *mumsfilibabba*

Ett litet lyft (måste få vara okej i min ålder)

Urusel kan man säga att jag är, ja.
Men kanske inte helt värdelös ändå?

Jag är ju superduperbra på att:

* Göra det jag har lust för
* Cykla i alla väder
* Lösa problem
* Räkna
* Prata engelska (wow wow wow, säger jag bara)
* Förstå hur saker och ting hänger ihop (här äger jag!)
* Laga mat
* Mysa med min familj
* Sitta i soffan
* Sitta överhuvudtaget
* Gympa till musik
* Lyssna på musik
* Vila
* Prata när jag har något att säga (och det är ganska ofta)
* Klaga
* Ha rätt i diskussioner
* Ha rätt i största allmänhet
* Skriva
* Åka på semester
* Skita i hur jag ser ut när jag går till jobbet
* Simma runt runt vid strandkanten i hav och sjö
* Läsa
* Se seriös ut
* Äta bananer (äter en nu)
* Fika
* Dansa (mina tonåringar håller inte med, men de har fel)
* Åka tåg
* Äta godis
* Bli förbannad (och det är jag otroligt bra på!)

MajGadd, det är tur att jag har några brister också, får man ju lov att säga!

Vad är ni superduperbra på?

Varför är jag så hopplös???

Åkte till jobbet för en timme sedan för att göra allt jag bör ha gjort på måndag morgon och här sitter jag nu och bloggar!

Jag har något inre motstånd (som förmodligen består av granit, cement, Karlssons klister och duracellbatterier) mot att göra sånt som jag måste göra. Det är inte det att arbetsuppgifterna jag har att göra är tråkiga (iallafall inte alla), tvärtom. Så varför gör jag dem inte bara?

Som grädde på moset glömde jag ta med kassen med träningsgrejerna som jag plockat ihop (och som i denna stund står hemma i hallen) så nu kan jag inte gå och träna heller som jag hade tänkt.

Arbetselak och glömsk. Finfin kombination.
Lägg därtill en något överviktig åldrande lekamen med sladderhäng här och där.
Wow, liksom.

"Du, ska vi ha dig som lärare på Matte B-kursen också?"

"Ja, så blir det nog..."

"Annars blir vi sura. I och för sig så ger du oss magsår och huvudvärk, men vi är ju vana vid dig nu och då är det inge bra att byta lärare."

Och jag älskar dem också!

Vi är många (jabbidabbidooo!)

Ända tills idag har jag levt i villfarelsen att jag varit ganska ensam om att inte vara aktiv i pensionsväljandet. Jag, ett antal a-lagare och de som inte förstår svenska ungefär.
I flera år har jag sålunda gått omkring och känt mig hopplöst oföretagsam och allmänt B, i synnerhet med tanke på att jag varken kan skylla på alkoholmissbruk eller språksvårigheter.


Så läser jag alla kommentarer till inlägget jag skrev igår och inser att jag ju bara är en i mängden av den motvilliga pensionsväljarmassan. Som en del i en folkrörelse. Nästan som om jag vore normal faktiskt, och pensionsväljarna onormala.

Intressant känsla.

"Ta vara på möjligheten till en bra avkastning och gör ett medvetet val för din avtalspension"

Om inte förr så vaknade min hjärna till liv när jag nyss kom hem från jobbet och öppnade ett brev som hade den käcka rubriken:

De flesta av oss är inte gifta med en tennisstjärna.

Så vi får ägna några minuter åt att tänka på pensionen istället.

Det är uppenbarligen "hög tid" för mig att välja vem som ska ta hand om min avtalspension.
"Vilket försäkringsbolag du väljer kan innebära en skillnad på många tusenlappar inför livet när du slutat jobba."

En liten fråga i all anspråkslöshet:

Hur i smällfeta helvete ska jag veta vad jag ska välja för att få bästa avkastning när jag går i pension NÄR INTE ENS DE S.K. EXPERTERNA VET DET???

Nej, just det, det kan jag inte eftersom INGEN kan det.

Enda resultatet av hela denna valfrihetsorgie är att de makthavare som borde ta ansvar för de skattepengar jag betalar in på ett sånt sätt att jag får min lagstadgade pension när det är dags, då kan sitta och säga: Oj, vad tråkigt att du får så lite pension men det var ju ditt val. (Och så kommer de lägga sina huvuden lite på sned och tycka en smula synd om mig och alla andra som gjorde så korkade val, varpå jag kommer spärras in för våld mot någon tjänsteman som för mig kom att symbolisera hela pensionssystemet. Hoppsan, he he.)

Himla smarta de är, får man lov att säga.

Och, NEJ, jag kommer inte göra något "aktivt" val den här gången heller.