Min dag i sammanfattning

Dagen har gått i jobbets tecken, kors i taket. Precis så där lagom mycket jobb som man alltid borde ha.
När jag tog en promenad i solskenet i förmiddags stötte jag ihop med min chef. Han sa att allt funkar bra på jobbet men inte lika bra som när jag är där. Han kan ha skämtat. Men det kan jag inte tänka mig.
Sedan fick jag ett mail från en elev som jag haft lite mailkontakt med ang en mattekurs. Häromdagen när jag mailade henne kände jag att jag saknade mina elever lite grann.
"Jag saknar er lite." skrev jag.
Idag kom svaret:
"Vi saknar dig också...LITE!"
Att hon skrev "lite" med stora bokstäver måste betyda att dom saknar mig mycket. Jag kan inte tolka det på något annat sätt.
Ja, det var jobbet det.

Jag har också varit upp på kullen idag igen. Kanske borde jag inte berätta det, vissa kanske då tror att jag klivit över till andra sidan av den där gränsen jag nämnde igår, den som dras mellan de som är normala och de som inte är det. Men jag tänjer bara lite på den, kan man säga. För att se vad som händer.
Tog min gröna jacka idag så att eventuella iakttagare boende nära kullen kunde få tänka att det i alla fall inte vara samma människa idag, som den som klättrade upp igår.
Om jag hade haft med mig en laddad kamera hade ni (kanske) fått se en bild av utsikten. Man ser stans två äldsta kyrkor, de höga krämarhusen, vår nyrenoverade fotbollsarena, universitet, sjukhuset och en massa andra hus. I horisonten ser man de blå bergen.
Jag hade med mig min Jonas Karlsson-bok men jag orkade aldrig ta upp den. Jag låg där en stund och min mörkgröna jacka och mina svarta jeans blev alldeles varma i solen. Hade det inte varit för en envis fluga så hade jag kanske somnat.

Många promenader blir det idag

Nu har jag ägnat mig åt egen diagnostisering slash analys slash behandlingsplanering och kommit fram till att min stela onda nacke med tillhörande förgreningar uppåt och neråt kan ha (pyttelite) att göra med mina datorvanor.
Jag kan ha fel förstås, men tio-tolv timmar framför datorn per dag, när man dessutom sitter "så HÄR" enligt tonårsdotter (nåt med att jag drar upp axlarna till öronen och slår ner varje tangent som om jag dödade mygg med pekfingrarna) kan kanske bidra till min värk?
Näe?
Eller joe?

Idag ska jag bara ha fyra timmars datortid. Blir jag inte bra av det så återgår jag till business as usual imorgon.

Dagens medelålderskrisaktivitet

Inte långt ifrån där jag bor finns en hög kulle. På vintern används den till pulkaåkning, inklämd som den är mellan tre stora bostadsområden nära stan. Under de snöfria månaderna används den just inte alls, då tronar den där som en malplacerad fjälltopp klädd i ogrässkrud.
Nu i eftermiddags, när min migrän äntligen började mattas av, gick jag upp på kullen där man vid vackert väder, som idag, har utsikt över hela stan. Sedan la jag mig där på toppen.
Jag tänkte att det var helt underbart att ligga där i solen och lyssna på stadens brus runtomkring. Jag tänkte också att det här är på gränsen för vad man kan kalla normalt beteende och hoppades att ingen skulle se mig trots min klart lysande röda jacka. Och att ingen skulle råka dyka upp. Inte för att det vore så sannolikt; skulle möjligtvis vara några tonåringar med önskan om att få vara ifred, men helt säker kunde jag ju inte vara. Tänk om någon vuxen hade kommit klättrande och fått syn på mig liggande där på rygg. Det hade varit väldigt pinsamt. Jag funderade en stund på om jag i så fall skulle blunda och låtsas som ingenting eller om det vore bättre att snabbt hoppa upp, borsta av gräset och mumla någon ursäkt.
Å andra sidan, vilken vuxen skulle komma klättrande dit upp utan anledning mitt på en vardag?
Hade någon dykt upp så hade jag verkligen undrat. Det är liksom inte en sån kulle.

Nä nu jävlar!

Ska jag bli av med min migrän och skriva en roman!

Men först en promenad.

Zomig

Har testat en ny medicin mot migrän ikväll: Zomig. Nu väntar jag bara på effekten.

Vanliga biverkningar på Zomig är: Stickningar i fingrar och tår, trötthet, yrsel, värmekänsla, huvudvärk (!), hjärtklappning, näsblod, illamående, kräkningar, magsmärta, muskelsvaghet, kraftlöshet och åtstramande känsla i svalg, hals, armar, ben och bröstkorg.

Så om jag börjar känna mig lite risig kan jag trösta mig med att det är helt normalt.


UPPDATERING: Zomig lindrade tillfälligt men nu har jag lika ont igen, och jag är så FRUKTANSVÄRT LESS på denna jävla huvudvärk. Jag antar att ni antecknar.

Dagens börsnoteringar

Jag längtar sönder efter den här tiden imorgon för då kommer min migrän släppa.
Just nu känns det som att jag har en stor sten intryckt mellan hjärnan och skallbenet. Då, imorgon eftermiddag, kommer jag ha lite sockerdrickakänsla i huvudet, som kolsyrabubblor som stiger och sen, poff, är huvudvärken borta.

För övrigt har en grävskopa grävt ett hål i asfalten lite längre ner på min gata idag. Inte lika spännande som igår men jag tänkte att ni ville veta i alla fall.

Hej Jonas Karlsson

Läser Jonas Karlsson och inser att jag älskar honom.
Inser också att det kanske inte passar sig och hur kan man älska någon man aldrig träffat och bla bla bla.
Men det gör jag.
Punktos slutos.

Ganska normalt, men ändå

Plötsligt tutade en bil till här utanför på min lilla villagata.
Jag lovar, alla hemmavarande grannar gjorde som jag; slängde sig fram till fönstret (jag i migränslowmotion) och kollade vad? vad? vad? En liten vit bil, modell billigare, bromsade in ett par hus bort. Föraren hade en svart stickad mössa neddragen över öronen.
Det var grannens dotter, snett över gatan, som blev upphämtad av sin pojkvän. Ganska normalt egentligen, att en pojkvän tutar på sin flickvän när han kommer för att hämta henne.
Men ändå.
Ni fattar.

Migrän är Guds straff till de smarta (säger vi)

Måndagar som denna är jag extra glad att jag inte jobbar; jag har nämligen migränen från helvetet. Min migrän från helvetet, allt är ju relativt. Det innebär att jag kan sitta vid datorn och göra vissa andra saker också, bara jag sorterar bort aktiviteter som innebär förflyttning i höjdled och bara jag gör, allt jag gör, mycket långsamt.
När jag har denna typ av huvudvärk så åker jag nio av tio gånger till jobbet och går omkring där som en stelopererad nittioåring i slowmotion. Det är för att jag är idiotkorkad som jag gör så. Men nu behöver jag inte åka till jobbet. Hurra.

Om smala och tjocka pinnar

Till dig som googlade: Min pinne är så smal  och hamnade på min blogg:

Ursäkta, men jag kan inte ta hand om alla problem!

Och vilken pinne pratar vi om här?
Om det är en lärare som har problem med sin pekpinne så vill jag bara säga: Var glad att du har en pekpinne överhuvudtaget! Det är verkligen ingen självklarhet i dessa bistra besparingstider.
Om det är frågan om en pinne för korvgrillning, som är så smal att den går av när du sätter på korven, så föreslår jag att du letar reda på en tjockare pinne. (Dock ska den inte vara så tjock att korven går av.)

Några andra pinnar kan jag inte komma på i stunden, inga som har med medelålderskrisen att göra i alla fall.

Sydkorea hey hey

Kl. 08.53 i morse tittade 55 personer i Sydkorea in på min blogg. Lite spännande, tycker jag. Varför, liksom?
Kanske satt femtiofem elever i en datasal i Seoul för att lära sig nybörjarsvenska på ett modernt sätt? Och nu kan de ordet medelålderskrisfrågespalt, deras första svenska ord! För visst måste väl det populära svenska språket finnas som elevens val i Sydkorea?
Inte?
Ja, men det kanske bara var en slump då; läraren slumpgooglade fram just min websida av alla som finns i världen och samma sida kom i ett nafs även upp på alla elevdatorer. Och där satt femtiofem sydkoreaner och tittade på bilden av mig som togs på en tågstation i Sverige 1968. Så måste det ha varit.
Om det inte var en konferens för Asienstationerade svenska företagsledare. Att flertalet av dem följer min blogg är väl inte så förvånande, även utlandssvenskar lär ju drabbas av medelålderskrisen. Möjligtvis kan man tycka att det är lite konstigt att samtliga går in på min blogg exakt samma minut, men de kanske har ett tight schema på den där konferensen.
I vilket fall som helst så känner jag mig ganska internationell idag. Nilla goes Marco Polo, typ.

Om att köra fast i sängen

Gick och la mig i sängen för att läsa klart Sputnik älskling och körde fast. Vaknade en timme senare, boken ihopslagen (den var i Grekland när jag tappade taget om den) och lakanen i en enda röra.
Nu är frågan om jag kan hitta tillbaka till den där grekiska ön och ro berättelsen i land. Jag tror Murakami behöver min hjälp för karaktärerna i hans bok är en aning sömngångaraktiga.
En är försvunnen och de andra två sitter mest och snackar, äter och tittar hit och dit istället för att leta. Jag tror jag somnade pga identifikation med de sistnämnda. Intrasslandet av mig själv i lakanen handlar förmodligen om frustrationen den försvunne känner när kompisarna inte gör något.
Nu måste jag ge hundarna mat.

Fortfarande förkyld

Men jag ska inte klaga, sitter här vid min dator insvept i stor varm norsk lusekofta. Andningsvägarna är hyfsat fria, men jag är lite matt. Ska snart äta vitlökspudding till lunch.
Förmiddagen har gått i skrivandets tecken. Det är väldigt intressant att skriva för man får se vad som händer. Wow, liksom, känner jag ibland, nu är det ju jättespännande. Det är inga biljakter och mord, utan sånt som jag tycker är spännande. Blickar och prat, till exempel.
I mitt riktiga liv händer inte så mycket spännande nuförtiden.
På lördag kommer maken hem från Italien, det är i och för sig lite thrilleraktigt för då får jag se om han köpt choklad till mig. Eftersom jag officiellt inte äter choklad (men däremot inofficiellt) så vet jag inte hur han gör. Kanske tänker han att han inte ska lura mig i fördärvet genom att köpa en massa italiensk choklad i vackra kartonger, kanske känner han att han vill stötta mig i allt jag gör, även mitt godisstopp. (Här skulle man kunna invända att choklad inte är godis.)
Å andra sidan kanske han tänker att jag ju är så smal att lite choklad inte kan skada, och att jag dessutom är värd det. Kan vara så. I synnerhet som han läser min blogg.

JAG ÄR FÖRKYLD!

Satan vad orättvist.

Rädda min pizza!

GT idag:
"GRÄSTORP. Invånarna i Grästorp skäms - nazistiska Svenskarnas parti har fått ett mandat i kommunfullmäktige.
Nu vill partiet göra om Sverige och få etniska svenskar att ta över pizzeriorna.
- Det kan lika gärna vara svenska pizzabagare, säger partiledaren Daniel Höglund, 32."


Alltså, vad är det med svenska män i 30-årsåldern?!
Inser de inte att det här innebär att pizzerior kan komma att måsta läggas ner?
Borde vi inte göra slag i saken och slänga ut dom?
Åtminstone de som heter Daniel, tycker jag. Och Dan, för de är ungefär av samma skrot och korn.

När 40+(+) har tråkigt

Påbörjar inlägg, sen ba, nä förresten.
Kollar facebook och funderar ut uppdatering: "Sitter vid datorn", men nä tråkigt.
Snörvlar lite pga av förkylning, nä va tråkigt. Ja, usch ba.
Påbörjar nytt inlägg, sen ba fy va tråkigt. Raderar och kollar facebook, nä, kommer inte på något att uppdatera. "Kokar makaroner", kanske, men nä det är jag ju redan klar med. Och bergis ingen kommer "gilla".
Påbörjar nytt inlägg. Publicerar skiten.

Vik hädan ditt odjur!

Nu har jag skrivit åtta sidor.
Det låter inte så mycket men det är det. Jag läser igenom allt jag skriver hundra gånger ungefär och ändrar och filar och lägger till och tar bort, så det tar lite tid.
Och det är så roligt att jag har svårt att slita mig från datorn, verkligen jättesvårt.
Vilket ger mig dåligt samvete eftersom jag inte får så mycket annat gjort.
Dåligt samvete? Vafalls?!
Jag är ledig ett halvår för att skriva och så får jag dåligt samvete när jag gör det!
Går det att suga ut det, kanske? Det går ju att suga fett, tänker jag.
Cyanid kan också vara ett alternativ. Bara man prickar rätt så att inte intelligensen eller nåt ryker.
Åderlåtning?
Saltpetersyra?
Dekapitering?
Andra idéer?

Om man vill ha besökare...

...till sin blogg ska man tydligen skriva "SD ut ur riksdagen" som rubrik.
Min statistikmätare har slagit i kökstaket.
Helt plötsligt har jag dessutom en massa besökare från alla möjliga länder. Antar att det är journalister världen över som bevakar det svenska valet ur Nillas perspektiv.
(Ja, men vad skulle det annars vara?!)

SD ut ur riksdagen! Tja la la la la!

När man surfar runt i bloggvärlden märker man väldigt tydligt att det var över 94% av de röstande som inte röstade på Sverigedemokraterna.
Alltid nåt.
Nästa val hoppas jag innerligt att vi kommer vara över 96%.

Om vanmakt och dess konsekvenser

Idag går jag inte och röstar för det gjorde jag i fredags.

Min främsta önskan inför kvällen är att Sverigedemokraterna inte kommer in i riksdagen.
Om de ändå gör det är min önskan att de etablerade partierna, och framförallt de som styrt Sverige de senaste fyra åren, inser att de starkt bidragit till Sverigedemokraternas popularitet genom att försämra livsvillkoren för de människor som har det svårast i vårt samhälle. Det är nämligen ur den gruppen som Sverigedemokraterna hämtar flest röster. Det är deras vanmakt som placerar SD i maktens korridorer.
Den här utvecklingen har vi sett förr, till exempel i Tyskland på trettiotalet, ett årtionde då fattigdomen bland stora grupper tyskar ökade kraftigt.
Ett samhälle med stora skillnader mellan de som har och de som inte har blir ett otryggt samhälle för alla. Men allra mest så för de som blir utsedda till syndabockar.

Om konsten att stilla sin häftiga själ (eller nåt)

Känner mig, i konsumentupplysningens namn, nödgad att stilla era förväntningar något. Om man läst den här bloggen (som påstår sig vara min) de senaste dagarna om hur jag skriver och skriver och skriver så att adrenafinet sprutar, så kan man eventuellt få intrycket att den där boken, som det pratas om, snart är klar.
På sin plats är därför att förtälja att jag sammanlagt vid det här laget skrivit fyra sidor, varav två, vid genomläsning igår, var långt under gränsen för vad som kan sägas vara acceptabelt. Såvida inte sömnigt mediokert babblande kan betraktas som en ny genre.
Men ändå; fyra sidor är bara en ungefärlig femtiondedel av den tänkta slutprodukten.
Till er som redan står och trampar utanför bokhandlarna, alltså. Gå hem och läs en bok av någon som redan fått en utgiven. Så länge.

Morgonstunden i internetlunden

När jag vaknar kravlar jag mig ur sängen. (Ja, kravlar. Jag vet inte vad jag gör i sängen på nätterna men på mornarna är kroppen helt mörbultad, t o m fotsulorna.)
Sen går jag in i köket och sätter på datorn utan att passera gå. Det finns ju så mycket roligt i den, datorn alltså, och något kan ha hänt under natten. Måste kolla. Och måste skriva.
Apropå adrenafiner så är jag mer eller mindre besatt av mitt skrivprojekt, skriver sida efter sida. Det blir så bra! Slänger ut en alldeles särdeles bra del någonstans i cyberrymden och får ganska ljumma reaktioner. Ja, ni läste rätt: ljumma reaktioner! Inser att det jag skriver kanske inte är så bra, att jag perhaps möjligtvis överskattar min briljans en smula. Skiter i det och skriver vidare. Förträngning är överlevandets moder.
När jag skrivit klart boken ska jag läsa igenom den. Blir spännande att se vad den handlar om.

Om adrenafiner

Mika upptäckte ett ord i mitt föregående inlägg som hon inte sett förut: adrenafiner.
Det är inte så konstigt att hon inte kände igen det för jag hittade på det då, förut idag, när jag skrev det inlägget. Och jag är fortfarande osäker på vad det betyder, kan jag tillägga.
Jag tog första delen i adrenalin och satte ihop det med andra delen i endorfiner, jag tycker det blev bra. Det borde ha något att göra med en kraftig rush av positivt slag, tänker jag. När man är supertaggad på något och bara woohooo gör det.
Går och lägger sig och sover t ex.

Lite tlött

Och så var det lilla huvudet som hotar att trilla av eftersom det är blytungt av för lite sömn och för mycket adrenafiner. För att inte tala om alla ord som trängs där inne. Idag har det skrivits ner minst tvåtusen, tror jag. Ändå är de kvar i hjärngångarna; far fram och tillbaka på repeat. repeat. repeat.
Jag tror jag måste sova middag.

Rolig skrivövning

Har på morgonen skickat in en miljöskildring. (Min skrivarkurs.)
Den var kul att göra. Man skulle beskriva ett rum i två korta texter. I den första utan att ta med några synintryck, bara hörsel-, lukt- och känselditos. Den andra texten skulle beskriva samma rum med just synintryck.
Jag satte mig igår på golvet inne i vårt minsta rum och blundade. Alla intryck skrev jag ner i en mindmap. (Jo, då tittade jag.) När jag var klar med det mindmappade jag ner en massa synintryck. Med allt detta material satte jag mig sedan och komponerade ihop de två texterna. En riktigt rolig uppgift. Jag ser mitt lilla rum med lite nya ögon nu. Jag uppfattade saker när jag satt där som jag inte sett/uppfattat förut. Kan rekommenderas om man tycker det är kul att måla med ord.

Vad gör medelålders när de ska ha roligt del 4 (eller vilken del det nu är)

När man nu är medelålders, och roligheterna kanske inte längre regnar över en som de gjorde när man var ung och fräsch som en nyponros, då får man ha lite fantasi.

Roliga aktiviteter att slå till med:

* Man kan ringa HP (eller annat valfritt företag) och låta som en snobbish expert på reklamationer. När de talar om att de ännu inte fått in ens reklamerade dator (eller vad det nu kan vara, pizza kanske) meddelar man vänligt, med nasal stämma och fina scheljud, att man återkommer inom kort.
För att kontrollera.
Att de tar hand om ens dator (eller pizza).
På ett profeschsionellt sätt.
Tillika ett gratis dito.

* En annan rolig sak är att plocka ur diskmaskinen i takt till musik, det svänger!

Jympa i spegelsalen

Har varit på Friskisjympa i kväll. Denna gång i spegelsalen. I den salen har jag inte jympat på väldigt länge, och jag förstod genast varför när jag kom in där; det är inte kul att se sig själv i en spegelvägg när man skuttar runt.
Föreställningen man har av att vara cool och lite, lite snygg och smidig rasar som ett korthus.
Jag konstaterade också att jag är betydligt mer omfångsrik än man skulle kunna tro, när man inte ser sig själv i en spegelvägg. Mina lår är som stammar. Här känns det engelska ordet trunks egentligen bättre, men eftersom det inte bara betyder stam utan även elefantsnabel så väljer jag ordet stam. Rediga stammar.
Att flicksnärtorna är spädare än jag kan jag leva med, men alla dessa medelålders tanter med långa smala ben! Jag tror det är den typen som bryter lårbenshalsen sen på gamla dar.Det är min teori. Inte sällan har de dessutom en ordentlig bilring som hänger som en bullig ballerinakjol strax ovanför sparrisbenen.
Det kan inte vara kul.

Glöm inte

De gröna bönorna, flickor!

Det kanske dröjer lite innan boken ligger på bokhandelsdiskarna

Idag ska jag skriva som sagt.

Men först ska jag äta frukost.
Och ringa HP och boka tid hos Synsam och ändra en vårdcentralstid och betala en räkningsjävel och sätta in pengar på yngsta dotterns konto och dammsuga (herregud, jag tog ut dammsugaren för tre dagar sedan och har inte kommit till skott ännu) och ge respons på tre kursares skrivövningar och börja jobba med en ny miljöbeskrivning som ska vara inne onsdag kväll och läsa kurslitteratur (Om konsten att skriva och läsa av Olof Lagercrantz) som ska vara utläst torsdag morgon och röja på diskbänken (usch, vad där ser ut).

Men sen!

Sverige på tolv timmar i bil

Idag har jag tyvärr inte kunnat skriva på boken för jag har varit ute och åkt. Sextio mil ungefär. Det regnade men det gjorde inget för vi satt i bilen.
Eftersom jag åkt runt så mycket kan jag ge er den senaste uppdateringen på den svenska höstfronten: skogen börjar skifta i gult.
När jag satt där i bilen och åkte och åkte passade jag på att tänka ut en massa bra saker i min boks handling. Som vad som ska hända i mitten, t ex.
Nu längtar jag jättejättejättemycket till imorgon för då ska jag fortsätta skriva!

För övrigt

Så vill jag bara skriva!
Har börjat på en bok som kommer bli sketabra.

HP Pavilion dv4 del 3

Hur gick det med den där reklamationen? Det kan man inte veta förrän om ca tre veckor.
En valp i 18-årsåldern stod bakom disken när jag kom dit. Det är svårt att ställa en sån till svars för hela Netonnet. Och HP därtill. Han hade bruna oroliga ögon och en underläpp som hotade att börja darra när som helst. Jag blåste upp mig när jag langade fram datorn, det kan vara förklaringen. Ville att det skulle synas att nu var det allvar. Jag skyndade mig att tagga ner när jag såg effekten. Försökte vara bestämd på ett mer avslappnat sätt. Det gick sådär. Jag blev väldigt trött för det tog ungefär en halvtimme för killen att fylla i reklamationsformuläret. Han frågade sin arbetskompis flera gånger hur han skulle göra. Arbetskompisen var också osäker på det. Jag tror aldrig de gjort en reklamation förut. Jag funderade ett tag på att sätta mig ner på en stol en bit bort för jag började känna av min ischias när jag stod där och väntade, men jag förblev stående.
När formuläret var färdigifyllt och utskrivet visade han mig var jag skulle skriva under. Skriva under? Jo, jag skulle skriva under att jag stod för kostnaden för frakt, hantering och undersökning om det visade sig att HP inte tyckte att jag hade någon anledning att reklamera. Vad kan det bli fråga om för pengar? frågade jag. Det kan man inte veta, svarade valparna. Jag sa då att jag inte tänkte skriva under på att jag ska betala utan att ha en aning om vad summan kan komma att uppgå till. Kan man inte reklamera annars? undrade jag. Nej, svarade de. Men det är ju inte klokt, sa jag.  Då ringde de efter en överordnad som kom och gav mig ett "special"löfte om att kostnaden max skulle bli 500 kr.
Det kan inte vara många som reklamerar varor, sa jag. Nej, det är inte så vanligt, sa chefkillen. Och så log han.
Allvarligt talat, hur stor är chansen att de ska godkänna min reklamation? Att många människor har precis samma problem med den här datorn hjälper inte. HP säger ändå att det bara är en slump. Och vad kan jag sätta emot då? Har jag råd att driva en process? Nej, det har jag inte. De som påstår att marknadsekonomin är självreglerande för konsumenternas bästa HAR FEL! Vi är tämligen maktlösa.
När jag cyklade därifrån kyldes jag ner av ett stilla duggregn. Det var skönt. När jag kom in till stan köpte jag ett pingvinkort. Sen cyklade jag hem.

HP Pavilion dv4 del 2

Nu ska jag cykla till den där butiken som inte har telefonnummer och reklamera en av datorerna. Usch, säger jag. Det blir inte kul. Vem vill vara en jobbig sur tant, liksom? Inte jag. Fast ibland faller det sig onekligen naturligt.
Det är klart, jag skulle ju kunna strunta i reklamationen och istället säga att jag vill köpa en ny dator. En som är bra för tanter i 48-årsåldern, kunde jag säga. Jag kunde också flika in att jag inte vet så mycket om datorer, om geggabite och sånt. Då skulle jag bli mött med ett leende brett som en lagårdsvägg. Helt säkert. De skulle slåss om mig, försäljarslynglarna. Men så kul ska vi inte ha.
Jag har laddat med ganska mycket kålpudding. Så jag har lite energi att bränna. Det kan behövas, tror jag.

Förlåt att jag tjatar men jag går ju en skrivarkurs dårå

Idag har jag kommit på vad jag ska ha för skrivprojekt på min kurs. En väldigt bra idé, känns det som. Jag kan tyvärr inte berätta om den för det låter som värsta hittepåt. Och det är det också. Sånt hittepå som man höll på med när man lekte som barn. Jag tror att jag lekte för lite när jag var liten. Det är därför jag måste tramsa och hitta på en massa nu.
Sen har jag också kommit på idag att jag har kommit in på samma kurs som mina kurskamrater.Det har sakta men säkert sjunkit in. Jag är en av dem. Som kommit in på textprover. Av någon anledning blev jag antagen, jag skulle vilja veta vilken. Jag kan inte ens minnas vilka texter jag skickade in när jag sökte. Jag har verkligen försökt minnas men det är som ett svart hål i hjärnan. Eller en rörig grop för jag skickade in texter till tre olika skolor och jag skickade olika texter i varje ansökan, även olika många. Jag kan inte erinra mig att det fanns någon text som var tillräckligt bra för att platsa i gänget jag nu är en del av.
Jag kan ha kommit in för att jag är annorlunda. Eller av misstag. Nej, inte av misstag, det skulle inte kännas bra. Men annorlunda är okej. Den udda tanten. Den galna udda tanten. Den coola galna udda tanten. Typ.

HP Pavilion dv4 del 1

Av en slump har jag tre personer i min närhet som för ca ett och ett halvt år sedan köpte samma typ av dator: HP Pavilion dv4.
Av en slump har alla tre nu exakt samma problem med sina datorer; överhettning, bullrande fläktar och flimmer på skärmen. Av en slump? SKULLE INTE TRO DET!
Garantin på ett år har gått ut förstås, men om det är ett konstruktionsfel har man ändå rätt att få datorn lagad, eller ersatt med en ny. (Jag har juristkontakter.)
Så nu jävlar! Ska vi reklamera!

Om jag verkar en aning uppångad så beror det på all tid jag i eftermiddag lagt ner på att försöka få tag på en levande människa att prata med om detta på återförsäljarföretaget (netonnet). Herregud, säger jag bara. Producenterna av  telefonsvarare måste skära guld med täljkniv nu för tiden. Det tar typ tio minuter att lyssna igenom förstamenyn, när man sen valt en siffra kommer man till en ny meny som hurtigt läses upp för att man ska välja en ny siffra, för att sedan få en ny meny på x antal alternativ uppläst för sig, och när man sen ytterligare en gång valt en siffra är där ett meddelande inspelat om att man kan hitta informationen på hemsidan. Klick.
Man inser i detta läge att man måste välja ett annat alternativ för att få en pratbar person på tråden och får då ringa upp och lyssna om på alltihop! Och sen fick jag göra det en gång till för personen jag fick tag i sa åt mig att ringa butiken där jag köpt datorn men dit går det inte att ringa för de har inga telefontider! Inte ens ett telefonnummer! Hahahahaha. Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Peta in telefonköer här och där så får ni bilden klar för er.

Kan det verkligen vara lagligt att fresta på människors nerver på detta vis? Och min tid! Är den inte värd ett skit? Nej, det är den förstås inte. Dessutom är det säkert rätt många som ger upp där någonstans bland alla menyer och köer, och då slipper de ju den kunden...

Well oh well oh well

Alltså, det kanske inte direkt är så att den här folkhögskolan har tagit in ett antal blivande författarstjärnor plus en snart 48-årig tant som inte kan skriva alls. Förmodligen har de inte lagt upp hela kursen som ett experiment av typen: Går det att lära ett hopplöst medelålders fall skriva om man omger henne med tillräckligt många talanger?
Riktigt så är det kanske inte.
Men.
Denna första uppgift var en miljöbeskrivning. Man skulle välja en plats och sen skildra den i ord. Detta är något jag i princip inte gjort förut. Miljöbeskrivningar är för mig nytt nytt nytt. Det är det uppenbarligen inte för de andra som skrev helt underbara beskrivningar. De målade med ord, liknelser och metaforer på ett sätt som jag, i bästa fall, kan lära mig. Jag ska lära mig! Vill vill vill!
Någon annan vecka, när det är något annat tema, t ex medelålderskrisen, DÅ jäklar!

Mina egna problem igen!

Jag har precis läst igenom fem av mina skrivkursares första skrivövning och HERREGUD vad bra de skriver!!! Jag är helt tagen. Författarämnena står som spön i backen.
Rimligtvis borde jag känna mig helt knäckt av att de andra skriver mycket bättre än jag men jag har inte kommit dit ännu. Är bara helt uppfylld av texterna jag läst, känner mig fucking LYCKLIG.

Den som väntar på något gott...

Pratade igårkväll med en vän om detta ever-so-interesting klimakteriefenomen.
Berättade om alla förluster som man, enligt professor Lars-Åke , ska drabbas av.
Om klimakteriesymptom som minskad förmåga att koncentrera sig på arbetsuppgifter, förlorad sexlust, förlorad spänsighet, försämrat minne, brist på godmodighet och förnöjsamhet osv. Blablablabla.
Men om det där är symptom på klimakteriet så är det ju bara tillfälligt, påpekade min kloka vän. Då kommer ju allt tillbaka sen.
Japp. Så måste det vara. Såklart. Det är bara att vänta.

Hur vet man att man är i klimakteriet?

Den intressanta frågan fick jag i en kommentar till mitt förra inlägg.

Well, how would I know, var min första instinktiva reaktion. Det är ju inte så att jag är i klimakteriet, eller så.
Sen kom jag på att jag är expert på medelålderskrisen, så jag googlade.
Här är sålunda några påstådda symptom enligt klimakteriet.nu:

Värmevallningar
"Kraftig svettning samt blossande ansiktsrodnad som sprider sig ned på halsens framsida."
Och då pratar vi inte lite svett i pannan utan en svettproduktion som lätt fyller en uppblåsbar pool. (Det har man ju hört talas om.)

Glömska och koncentrationssvårigheter
"Man får svårare att koncentrera sig på jobbet, man tappar bort saker och får sämre minne."
Det här är bullshit. Vad jag kan minnas har jag aldrig varit så skärpt, klarsynt som nu när jag närmar mig femtio.

Jag tror jag ger mig där för jag blir så förbannad när jag läser om alla symptom, t ex ilska, som de raddar upp och förklarar med hormoner, när det egentligen handlar om rättmätig ilska!
GE MIG LIKA LÖN FÖR LIKVÄRDIGT ARBETE, så kan jag snacka hormoner sen.

Dagens klimakterietips

Kom på att det här ju är en medelålderskrisfrågespalt! Jag har haft så många egna problem på sistone att jag glömt bort att ta hand om era. My selfish bastard.

Dagens klimakterietips
Idag kan jag tipsa om gröna bönor. Äter man tillräckligt många så kommer man ur klimakteriet, för de innehåller nämligen östrogen.
Man kan äta dem råa förstås, men även stekta eller kokade. Östrogenet klarar nämligen upphettning. En fin idé är att gratinera dem i ugnen med parmesan. Eller äta dem som snacks framför tv:n dippade i någon lämplig sås.
Man kan också, av symboliska skäl, trä ett halsband av ett gäng och bära det runt halsen. Eller runt midjan, det beror på vad man känner för. (Om jag får säga vad jag tror så kommer det hänga runt halsen till en början men sen åka ner runt midjan... Oh yay, *blink blink*, liksom. Det är vad jag tror.)

Innan du vet ordet av är klimakteriebesvären ett minne blott. Lycka till!

Måndag morgon

Nu kan jag inte klaga på måndagmornar längre.
Fan.

Vilken text tycker ni mest om?

Ibland tänker jag att jag ska sluta tramsa och styra upp bloggskutan något. Bli mer seriös.
Men jag lyckas aldrig. Hur jag än försöker. Som ur underjorden sipprar alltid tramset fram och tar över. Det är inte mitt fel, känner jag. Det kan inte vara mitt fel. Hur skulle det kunna vara mitt fel?

På min gravsten kommer något av följande stå:

Det är något bortom tramset

Mor har slutat tramsa

Här vilar ett dött trams

Hårt arbete ger en tillfredställd kropp och ett förnöjt sinne (typ)

Idag ska jag inte sitta här vid datorn. Tänkte att det är information som behöver tryckas in trumpetas ut så att alla vet.
Mitt hem dignar av små och stora projekt av typen städning och tvättning. Solen och bukfettet manar till raska promenader och de överfulla äppelträden ber att jag ska befria dem från deras övervikt. Äppelmos, äppelkaka och äppelchutney kan man t ex göra.
Om man inte sitter vid datorn vill säga.

Om att göra en Faster

Jag gjorde en Faster på tågresan hem igår, faktiskt.
När jag klev på tåget satte jag mig på en plats vid fönstret med bord. Ett bord för fyra som blir ännu större när man fäller ner den fjärdedel som går att fälla upp. Eller ner.
Jag hann inte mycket mer än sätta mig förrän de tre övriga platserna fylldes med andra passagerare. Den långbenta killen med långt  blont hår i tofs som slängde sig över platsen bredvid mig fällde ner bordet när han hade satt sig och tog upp sin middag. Eftersom jag sjunker ganska djupt ner i sätet på tåg, och eftersom bordet när det är nedfällt kommer väldigt nära kände jag mig som ett barn där jag satt. Ett barn som är inklämt på sin stol vid det för höga matbordet.
Jag tittade på killen, flashade av ett leende och sa: Jag känner mig som ett barn, typ.
Han log tillbaka och sa: Som ett barn vid den för höga skolbänken?
Ja, svarade jag då, eftersom jag tyckte skolbänk funkade lika bra som matbord.
Jag är lärare, sa han då.
Det är jag med, sa jag.
Jag är lärare på gymnasiet i och för sig, sa han då.
Det är i och för sig jag också, sa jag.
Jaha...jag undervisar på estetprogrammet, sa han då.
Det gör jag också, sa jag.
Nämen, vilket sammanträffande! Sa han och råkade i samband med en hostning flytta sig något ifrån mig.
Skönt med helg nu, fortsatte han väluppfostrat konversera.
Mmm, fast det är inte så stor skillnad på mina helger och vardagar för jag jobbar inte, sa jag.
Sen tittade jag ut genom fönstret en stund.
I Västerås gick han av.

Jag tror att man behöver träna på Fastrar när man inte är så van.
På't igen bara.

Bara en fråga

Kan ni, när ni är på offentliga toaletten på Stockholms Central och har byxorna nere vid knäna, få för er att någon (förslagsvis en stockholmare) monterat en liten kamera därinne någonstans, och att ni kommer ligga ute på Youtube innan kvällen?
Inte jag heller.

Flödesskrivning

Sitter på Centralstationen i Stockholm och försöker smälta in bland de som köper datortid här. Inga andra  medelålders kvinnor på plats, men har man en blogg så har man.
Nu annonseras en spårändring i högtalarna. Han, som pratar, tar det nu på engelska. Track number twelve. Men det var inte mitt tåg.
Hursomhelst. Jag lever.
Och jag kommer skriva. På längden, på tvären, randigt, rutigt och blommigt. Ja, ni fattar. Det är det som är så bra med er; ni fattar liksom hela tiden.
Det är många som drar väskor på hjul när de passerar. De tittar inte ens på mig, trots att jag inte smälter in. De ser mig faktiskt inte alls. Verkar bara fokuserade på att ta sig fram (assholes).
Nu sa han track number twelve i högtalaren igen. Och där kom en till med väska på hjul. En ryggsäck på hjul var det snarare. Ägaren var en lång slyngling i jeans. Han tittade bara åt det håll han gick. Hela tiden. Och nu är han med på min blogg.
Det var ett himla tjat i högtalaren. SJ har formodligen en heltidsanställd bara för högtalarpratet. Han sa något om spår nummer tre nu. Hoppas att det inte var om mitt tåg för jag måste skriva här och har inte tid att ta in spårändringsinformation.
Pang pang pang pang. Jag förstår om ni undrar. Skottdrama? Det var en ung kvinna som tyckte om att slå klackarna lite sådär extra hårt i marmorgolvet när hon gick förbi. Hennes långa cendré hår pendlade fram och tillbaka på ryggen i samma takt.
Ett av mina flöden i hjärnan tycker lite synd om Maj som fick stå ut med lite (mycket) skrivångestgnäll igårkväll. Först på en spansk liten tapaskrog och sedan hemma hos henne. Gnäll gnäll gnäll. Av typen: Ååååh, jag kan inte skriva. Ååååh, alla andra är mycket bättre än jag. Ååååh, mitt skrivprojekt är så luddigt att det i stort sett inte finns. That sort of gnäll. Ändå slängde hon inte ut mig.
Framöver ska jag bara skriva jättesnälla kommentarer på hennes blogg. Då kanske jag får sova över nästa gång också.
Nu går min datortid mot sitt slut. 02.28 är tiden som är kvar. Minuter och sekunder. Jag kommer inte ens hinna läsa igenom det jag skrivit. Och inte komma på någon avslutning på det här inlägget. Bara
SLUT, typ.

Prestationsångest hey hey

Skulle inte jag läsa spanska?
Si, det skulle jag.
Spanska språket håller sig snällt och fint inom min trygghetszon,
och i den zonen puss på dig lilla zonen ska jag stanna resten av mitt liv.

Så läskigt var det.

Vad gäller smala och tjocka pinnar

Till den som googlesökte: Min pinne är så smal och hamnade på min blogg.

Förlåt,
men jag kan inte ta hand om alla problem.

Och vilken pinne pratar vi om här? Är det en lärare som har problem med pekpinnen så vill jag bara säga: Var glad att du har någon pekpinne överhuvudtaget! I dessa bistra besparingstider är det verkligen ingen självklarhet.
Om det är en pinne som ska användas till korvgrillning, och som går av när du sätter på korven, så föreslår jag att du letar rätt på en kraftigare pinne.

Några andra pinnar kan jag inte komma på, inte som har med medelålderskrisen att göra i alla fall.

Skrivarkursen hey hey

Enda problemet just nu är att klockan snart är halv elva utan att jag ens är i närheten av att komma i säng. Måste t ex fixa kläder, för två dagar och en natt. Och ett författarverk att ta med som har betytt sketamycket för mitt skrivande. Jag kanske får ta med ett tiotal verk och bestämma mig på tåget för vilket som verkar mest likt mig?
Fast det är bara ena delen av problemet. Den andra delen är att tåget ,till skrivarkursen dådå, går kl. 06.21 imorgonbitti.
Det betyder att jag kommer sova alldeles för lite i natt vilket i sin tur kommer betyda att jag kommer vara Nilla the Zombie imorgon på kursen.
Hon den där tanten som snarkade efter lunch, kommer de andra säga om mig.
Men va fan, det kan jag väl bjuda på! Jag kommer ju blända dem när jag är vaken, tänker jag.

SJ SJ gamle vän

Och så ska jag åka tåg imorgon. Till min skrivarkurs då.
Åka tåg är roligt, som sagt.
När jag var barn jobbade både min morfar och min faster på SJ. Min kärlek till tåg grundlades redan där.
Min morfar lyfte lok på Östersunds järnvägsstation. Därför fick han ryggskott ibland.
Min faster ritade kartor åt SJ, för att lokförarna skulle veta vägen. Det var innan datorerna. Jag var uppe på hennes arbetsrum på SJ-kontoret i Stockholm en gång. Där fick jag se kartorna hon ritade och de var jättefina. Mycket snyggare än kartorna är nuförtiden.
Både morfar och faster fick åka tåg gratis hur mycket de ville. Det fick mormor också eftersom hon var gift med morfar. Det var tider det. Innan snålvargen tog det här landet.
När faster åkte tåg till oss för att hälsa på - det var ganska ofta - pratade hon alltid med den som satt bredvid henne. Ofta var det en snygg skäggig fransman, för hon tyckte mycket om snygga skäggiga fransmän. När hon kom till oss berättade hon alltid om de intressanta samtal som utspunnit sig. Varje gång kunde man märka att hon blivit förtjust i sitt resesällskap för det liksom glittrade i ögonen på henne när hon pratade om honom. Jag kan inte minnas att hon någonsin satt bredvid nån kvinna.
Jag pratar aldrig med okända när jag åker tåg. Jag tycker de andra på tåget mest är i vägen. Sen vill man ju verka lite oberoende också. Oberoende och upptagen. Modern, liksom. Nu när jag tänker efter känns det lite trist. Jag kanske gör en Faster imorgon på tåget. Kanske.

Jag är inte ett dugg nervös (Cool as a cucumber)

Ursäkta att jag tjatar men imorgon är det dags. Skrivarkursen.
Ursäkta att jag tjatar igen men jag har fortfarande inte kommit på vilket författarverk of great importance to me and my writing skills (ursäkta, men jag har läsare i USA) som jag ska ta med.
Men jag har i alla fall skrivit en presentation av det skrivprojekt jag ska ägna mig åt under hösten. En hel A4. Ni skulle bara veta. Det verket kommer ligga på topplistan sen under våren. Plats 1-10.