Julgranen utslängd

Av mig själv.

Tanken att be Skåne hjälpa till for genom mitt huvud. Men jag tänkte att det här klarar jag själv.

Varför tänker jag så? Skåne är av den bestämda uppfattningen att det är bra att hjälpas åt, och under de åtta år vi varit tillsammans har jag många gånger (förvånat) insett att det är både bra och roligt att hugga i tillsammans. Ändå bad jag inte om hjälp vare sig med att få upp granen ur julgransfoten eller med att trycka ut den genom balkongdörren. Tänkte att jag nog kunde fixa båda momenten i ett svep, för 'jag är ju ganska duktig på saker och ting'. (Eller obotligt dum i huvudet.) Också smidig och snabb. 

Skåne kom in i rummet precis som jag vid tredje eller fjärde försöket lyckades rycka loss den avklädda granen ur julgransfoten. KLIRR, sa det när den vackra gamla spiran (som jag missat att plocka bort) slog i taket och gick sönder. En spira som satt på julgranarna under många år i Skånes föräldrahem. 

Men vad FAN!

Nu är det dags för undertecknad att sluta försöka vara snabb, effektiv och duktig. För att inte tala om smidig. Jag har kanske inte så många år kvar att leva (man vet ju inte i min ålder vad man plötsligt kan drabbas av i sjukdomsväg) så nu får jag FAN skärpa mig. Jag menar VERKLIGEN. Aldrig mer försöka vara duktig. ALDRIG MER! 

En dag närmare döden

Skåne och jag är för närvarande drabbade av förkylning, så något skrikande ut genom fönstret har det inte varit tal om idag. Som tur är har vi lågt sittande fönster och en alert hund som tar hand om skällandet när någon har fräckheten att passera på grusvägen utanför vårt hus, och jag själv är indisponerad.

Både Skåne och jag är av den döende sorten när vi blir förkylda, och försöker stötta varandra så gott det går. Ninja (vår hund) hjälper också till, tack vare henne tog vi oss ut i skogen i eftermiddags.

Samtalsämnet på promenaden: Döden, såklart.

Vidare har en snickare varit här (man avbokar inte skickliga snickare ens när man är döende) och fäst ett tungt skåp i väggen i vår tvättstuga. Ett sånt skåp som kräver skena och grejer, är väl bäst att tillägga så att ingen behöver sitta och undra varför vi inte kan fixa en så enkel grej själv.

Dessutom är vi inga hantverkare.

Till middag åt jag havregrynsgröt och Skåne bruna bönor.

Intervju på temat godis

Jag: Hur känns det att det inte blir något godis ikväll?

Skåne: Just nu känner jag ingenting, men efter maten kanske suget kommer.

Jag: Kan du kortfattat beskriva ditt förhållande till godis?

Skåne: Jag har alltid haft ett gott förhållande till godis, jag har aldrig vräkt i mig det. Förutom när min bror jobbade på Malaco. Då tog han hem godis och så åt vi tills vi mådde illa. Annars har det varit bra.

Jag: Kan du se någon skillnad i ditt godisätande sedan du träffade mig?

Skåne: Ha ha. Ja, eftersom du är en liten godisråtta så är det lätt att följa med. Men jag har ju eget ansvar. Och jag har ju mer eller mindre alltid ätit lite godis.

Jag: Lite?

Skåne: Ja, det beror ju på vad man har för referenser. Ibland kan man ju ha perioder när man äter mer.

Jag: Men skulle du säga att du ätit mer sedan du träffade mig?

Skåne: Finns det godis är det ju lätt att man äter godis. Kanske inte svar på din fråga? Jag känner att jag försöker undvika dina frågor.

Jag: Okej, jag tar nästa fråga. Upplever du att godiset fyller något slags tomrum i ditt liv?

Skåne: Alltså, vad är det här för frågor?

Jag: Att godiset ger dig tröst? 

Skåne: Nej!

Okej, okej, okej. Jag hade tänkt gå till botten med vårt godisberoende, men det sket sig. 

Apropå godis

Vad händer när de första förälskade åren i en relation övergår till den lugna, trygga fasen?

Man sitter i soffan och hetsäter godis på kvällarna. (Jag använder mig av pronomenet 'man' eftersom jag utgår ifrån att detta beteende är allmängiltigt. Det kan inte bara vara Skåne och jag.)

Hetsäta godis varje kväll kan man inte göra om man vill behålla en glad mage och någon slags värdighet på äldre dagar. Alltså inför man någon form av godisstopp (och bestämmer att efterrätter inte ingår i kategorin godis). 

'Någon form av godisstopp' betyder att allt godis flyttas till översta hyllan över arbetsbänken i köket för att man inte ska få syn på det stup i kvarten, och att man får äta godis på fredagar och lördagar ändå. Vilket leder till att man alla andra kvällar tänker på godis hela tiden. En bieffekt man får hantera efter bästa förmåga. Man kan exempelvis baka 'hälsokakor', eller hitta på ett nytt valspråk. 

Det kan bara vara en tidsfråga innan suget försvinner. 

Apropå kungen

Skåne vill också ha ett valspråk.

Man får äta hur mycket godis man vill - i tiden

Lingontider

I morse bestämde jag mig för att bara ta det lugnt idag. Sedan dess har jag tvättat fönster, dammsugit, bakat kolesterolsänkarkakor och plockat lingon. Det blev förvisso bara tre deciliter lingon, men jag är en glaset-halvfullt typ av människa, så jag är nöjd. Oavsett hur lite lingon jag får ihop så är jag glad.

Och planen för dagen var ju att åstadkomma noll och intet. 

Skåne är riktigt dålig på att plocka bär. Han är lång och kan inte sitta på huk; en urusel kombo ur bärplockarperspektiv. Han kan heller inte böja sig ner med raka ben, vilket är synd med tanke på hans långa armar som skulle kunnat raka rent i lingonsnåren. 

Men man kan inte få allt, och vem vore jag om jag skulle kräva det?

Vill bara

Vill bara förtydliga att det är Skåne som är min kung. Ingen annan.

Livet på landet

På landet finns många små grusvägar som tar slut. Vårt hus är byggt i ett vägskäl av två sådana vägstumpar. Idylliskt, men det innebär också att staten tagit sin trygga hand ifrån oss, ty staten frånsäger sig allt ansvar för vägstumpar på landet. Istället finns här en vägförening bestående av boende, för skötsel och vägunderhåll. En vägförening som tycks fungera sådär, med tanke på alla gropar i vägen.

För ett par veckor sedan fick vi frågan om någon av oss ville axla sekreterarämbetet i föreningen. Det var i skogen det hände, när vi passerade ordföranden i blåbärssnåret. 

’Naaaj’, sa Skåne. 

Jag sa att vi kunde fundera på saken. 

Ordförande Tina berättade att det handlade om att skriva protokoll en gång om året, på årsmötet, samt att dela ut fakturor, också en gång om året, till de elva hushåll som finns i byn. 

'Nja, vi har för mycket med vår utbyggnad', sa Skåne. 

Tina menade att uppdraget inte var så betungande, men vi stod bestämt fast vid vårt nja där och då. Man kan ju inte kasta sig in i vad som helst utan betänketid. När vi kom hem från vår skogsrunda kom vi på att vi kunde dela på uppdraget. Om jag tog ena delen och Skåne den andra skulle inte bördan bli så stor. Vi insåg också att ett uppdrag i vägföreningen kunde innebära att vi finge möjlighet att bli mer bekant med bygdens invånare, ett plus ju om kriget kommer. Sagt och gjort, vi sms:ade Tina och frågade om man kunde vara två på sekreterarposten och det kunde man.   

Så. Nu är vi sekreterare i en vägförening. 

En konstnär behöver arbetsro

Det här inlägget skulle bli intressant och relevant om det inte var för att Skåne pratade konstant vid sidan av mig. Det är Ryssland, bältros och hästar i en salig blandning, och vem kan koncentrera sig på skrivkonst då?

Sol

Midsommarafton avklarad. Den var svettig. Dagen idag går i chillandets tecken. Skåne och jag behöver träna på att ta det lugnt. Inte för att vi är dåliga på det; om man tänker efter är nog återhämtning vår starkaste gren. Men varför inte bli ännu bättre?

Vad gör vi då när vi chillar? Bloggar (tydligen), följer dramatiken i nyheterna, bakar bröd (Skåne), surfar på mobilen (jag), fikar (inom kort) och diskar för hand, eftersom diskmaskinen bråkar. Alltihopa inomhus, så här långt.

Vi är sålunda urusla på att njuta av sommaren när den är som ljuvligast.

Igår kväll, däremot, gjorde vi det som anstår en midsommarafton. Vi cyklade ner till Hjälmaren och tog ett dopp i kvällssolen. Om man bortser från det något dyiga vattnet (och det syns ju inte på bilderna vi tog) så var det mysigt som fan. Sketamysigt, om man ska inkludera själva dyn.

Klart slut från Närkeslätten!

Fiol

Jodå, det är roligt att städa, men någon salong har vi inte. Bara ett 'vardagsrum'. Så jävla tråkigt ord. Det kom till, som jag minns det, när det blev omodernt att ha 'finrum', vilket var ett rum som barnen i familjen inte hade tillträde till. Det var det största rummet och stod där som ett museum och dammade.

Kan omsvängningen ha skett i slutet av sextiotalet?

Minns att mamma tydligt tog ställning för vardagsrummet, det som barnen fick fri tillgång till. Grannar som hade finrum var högfärdiga och efter i utvecklingen. Jag hade en kompis tvärs över gården som växte upp i en sådan familj. Man kunde kika in i deras finrum och skymta sammetsmöbler, vackra glasvaser och tunga gardiner, men att gå in var förbjudet. Samma kompis åt ibland bara potatis till middag, kanske fanns ett samband. I vår familj fanns alltid en korv eller dylikt serverad till potatisen.

Men tillbaka till ordet vardagsrum. Hur tråkigt låter inte det? Frågade Skåne om vi inte kan kalla vårt nya vardagsrum för salong istället, men det föll inte i speciellt god jord. Han började skratta, ett sådant där frustande skratt som kommer ut både via näsa och mun. Sedan följde ett antal 'nej', med eftertänksamma tystnader mellan vart och ett:

'Nej.'

'Nej.'

'Nej.'

'Nej.'

'Nej.'

Ska jag behöva ta det som ett nej? Nej, det tycker jag inte. Från och med nu kommer jag kalla vårt nya fönsterrika rum för salongen, så får vi se hur det faller ut.

'Vad tycker du, ska vi äta i salongen ikväll?'

'Om du moppar salongen så tar jag köket.'

'Kan du hämta fiolen? Den ligger i salongen.'

Balkong

Jag: Vad associerar du till när jag säger balkong?

Skåne: Att de ska komma hit och sätta upp balkongräcket.

Jag: Något mer?

Skåne: Det är många fönster att putsa här.

Jag: Det har väl inte med balkong att göra!

Skåne: Nej.

Jag: Så?

Skåne: Jag minns när farsan och jag satt på balkongen. Han gillade att sola. Vi hade en flaska med kapsyl man kunde öppna och stänga. Såna som fanns på mjölkflaskorna.

Jag: Vad var det i flaskan?

Skåne: Sockerdricka.

Jag: Hur gammal var du då?

Skåne: Fyra eller fem, kanske. Det är lurigt med minnen, det kanske bara var en gång som vi satt där och drack sockerdricka, men jag minns det.

Klängig

Jag: Vad associerar du till när du hör ordet klängig?

Skåne: En liten barnunge som drar sin mamma i kjolen.

Jag: Okej?

Skåne: Men det kan ju också vara en kille som klänger på sin tjej.

Jag: Som klänger på sin tjej?

Skåne: Nej, alltså, det kan ju vara vad som helst. Någon som klistrar sig fast.

Jag: Vad sa du? Som klistrar? (Försöker hinna med att skriva.)

Skåne: Nej nej, ta inte med nåt sånt.

Jag: Varför ska jag inte ta med det?

Skåne: Klängig kan ju vara både positivt och negativt, någon man tycker om som klänger på en, det kan ju vara positivt. Men det kan också vara tröttsamt att ha någon som klänger på en hela tiden. Samtidigt kan det vara charmigt, men i längden tror jag det blir lite jobbigt.

Jag: Tack min älskade inspirationskälla.

Skåne: Njae, jag vet inte, jag kan inte det där.

Skåningar är blygsamma, kan vi slå fast efter den här intervjun. Samtidigt extremt gulliga. 

Havet

Även detta ord är Skånes förslag. Som Malmöbo har han alltid haft nära till havet. När han var liten satt han på sin pappas pakethållare när de cyklade från Slottsstaden, där de bodde, ner till den långa sandstranden Ribban och badade. 

Nu har han flyttat till Närkeslätten. Från sitt nuvarande hem kan han cykla till en liten badplats vid Hjälmaren och få ett gyttjebad. Hjälmaren är blå och glittrande vacker på ytan. Under ytan not so much. Men som jag brukar säga till Skåne; man kan inte få allt.

En stannade

En stannade, som sagt, och det är jag själaglad över. I den här åldern vet man inte hur många år man får tillsammans, man tar det antal som bjuds.

Han är väldigt gullig, Skåne. Ta bara dialekten. Men han är också enerverande mellan varven. Såklart. Skulle kunna skriva en liten lista. Just nu sitter han och gnäller över att vi har för lite förvaringsutrymmen här i vårt nybyggda hus. Jag frågar vänligt varför han inte påpekade det på ritstadiet och han svarar att han gjorde det. Nej, det gjorde han inte. Han kanske tänkte det, men han sa inget.

Jag tänkte det, det minns jag. Hur ska vi få plats med allt i det lilla förrådet; så tänkte jag. Sen tänkte jag inte mer på det. Det är så jag jobbar. Jag tänker att det nog blir bra och sen är det sluttänkt.

Nu pratar han med mig om flottören i toan trots att han ser att jag är upptagen. Också enerverande, men samtidigt gulligt eftersom han har skägg och pratar skånska. Plus och minus, minus och plus. 

Vig som en löksill

Uttrycket 'vig som en löksill' finns inte. När jag använde det i gårdagens inlägg trodde jag att det var ett vedertaget uttryck eftersom Skåne med jämna mellanrum använder det. Något som hör till den skånska dialekten, tänkte jag. Så verkar inte vara fallet, för när vi googlade det igår fick vi noll träffar. Om man får noll träffar på hela internet då finns det verkligen inte. Så varifrån har han, den lilla puddingen, fått det? 

Jo, nu ska ni få höra! (Som min mormor brukade säga.) Han lärde sig 'vig som en löksill' under sin uppväxt. Det var hans mor, född på tjugotalet på den skånska landsbygden, som slängde sig med den viga löksillen. Trots att uttrycket inte finns. En sill inlagd i burk tillsammans med lökringar ger onekligen ett vigt intryck, så jag har tagit det till mitt hjärta. 

Men det existerar inte i svenska språket.

Än, i alla fall!

Skojade bara

Deckare är inget för mig. Men jag tycker jag fick till en fantastisk spänning i föregående inlägg. Det isar längs ryggraden när man läser, och frågorna hopar sig. Har mysteriet med golvlisterna att göra? Eller trappsteget mellan gamla och nya delen? Det som spökat så på sistone, och inte bara spökat för den delen.

Vi hittade tapetrullarna, i alla fall. (En till följetong som jag inte nämnt något om.) De låg under sängen, och det krävdes en kvinna vig som en löksill för att få ut dem. Tapetrullarna med barren. Men nog om dem nu. 

Vissa tapetrullar mår bäst av att falla i glömska.

Har börjat packa

Sex flyttkartonger har fyllts. 

Oj, vad bra, då är nog ungefär hälften packat? Va?

NEJ. Jag har precis upptäckt att det inte kommer räcka med tolv kartonger. Inte tjugo heller. Det kommer snarare behövas hundra. Vilket känns helt obegripligt för jag har inte så mycket grejer. Slängde det mesta vid min skilsmässa för tio år sedan. 

När Skåne uttryckt oro över hur allt jag äger ska få plats i vårt hus har jag inte förstått vad han menar. Okej, jag har böcker, men de är inte så många. (Alldeles för få, så jag tänker köpa fler när jag väl är på plats i vårt nya hem.)

I övrigt? Nästan ingenting. Lite handdukar, lakan och kläder. Porslin, glas och kastruller.

Att det kommer gå åt så många flyttkartonger är sålunda ett mysterium. Ett MYSTERIUM.

Martyrskap

Skåne: 'Det är bra att du går omkring med datorn i ena handen och borstar tänderna med den andra. Det kallar jag simultanförmåga på hög nivå.'

Skåningar är gärna ironiska. 

Till mitt försvar: När man plötsligt kommer på något viktigt att blogga om kan man inte låta en tandborstning stå i vägen. Det viktiga ämne som aktualiserades imorse är martyrskap. Något som i vår tid är omodernt att utöva, men icke desto mindre intressant. 

Vad innebär det att vara martyrisk? 

Hur har det blivit så omodernt?

Hur många procent av Sveriges befolkning beter sig martyriskt mellan varven?

Vilken är drivkraften till att bete sig martyriskt?

Intressanta frågor som eventuellt kommer få sina svar på den här bloggen någon annan dag.

Man måste tänka på elräkningen i dessa tider

Idag ska Skåne och jag köpa en kamin till huset vi snart ska bo i. Man behöver kamin nu när elen är så dyr, så det är tur att jag svängt i trädfrågan. Hur skulle det gå om jag var kategorisk motståndare till att träd huggs ner? Då skulle vår elräkning bli alltför dyr.

Till de som tänker pellets: Pellets är gjord av sågspån, spill av mördade träd. Det är lika illa som ved.

Men nu ska vi inte prata om 'mördade' träd, för träd är inte levande varelser och kan sålunda inte bli mördade. Bara nedhuggna med yxa eller motorsåg.