Verkstan och folkhemmet i skön mix

Det var bra underbart att sitta på verkstan imorse och läsa bok och fika macka och kaffe. Din stund på jorden är slut, så jag började jag läsa Lena Anderssons Sveas son. Den handlar om Ragnar som är född på trettiotalet och en riktig folkhemssnubbe. Intressant start. Jag strök under ett ganska stort antal meningar som jag snart kommer återvända till för att dissekera deras särart. Jag kan knappt bärga mig.

Bilen

När något behöver fixas på min lilla goding till bil finns det alltid bara en tid till verkstan; 07:00. Är inte det märkligt? Jag börjar misstänka att de sparar de andra tiderna till andra kunder som i deras ögon är viktigare. De kan ju inte veta hur viktig jag är, för det syns inte direkt på mig. 

Nåväl, imorgon kommer jag vara där prick klockan sju. Jag ska ta med mig en macka och en bok för reparationen kommer ta en och en halv timme. Kaffe bjuder de på i sin kaffemaskin. 

Jag längtar!

Sottis

Vet att jag, för ett tag sedan, skrev ett inlägg om mitt varje-dag-bloggande. Jag resonerade hit och dit om att göra det varje välsignad dag, vilka anledningarna skulle kunna vara och om min rättighet att göra det oavsett orsak.

Tog en paus igår, bara för att se hur det kändes. Det kändes ingenting, och nu är jag tillbaka igen med mitt vanliga sottis. Sottis är ett ord som är synonymt med strunt, enfaldigt yttrande och menlöst prat. Det betyder inte att alla mina inlägg kännetecknas av menlöst prat, bara en del. Resten av inläggen är s k non-sottisar. Missa inte dem!

Ensam

Ensam hemma för första gången sedan vi flyttade till vårt hus. 

En mycket märklig känsla. 

En konstnär behöver arbetsro

Det här inlägget skulle bli intressant och relevant om det inte var för att Skåne pratade konstant vid sidan av mig. Det är Ryssland, bältros och hästar i en salig blandning, och vem kan koncentrera sig på skrivkonst då?

Jag och Kubakrisen

Är på upploppet i Vilhelm Mobergs Din stund på jorden. Huvudpersonen, en sextiofyra år gammal man, lever sina yttersta dagar i Laguna Beach, Kalifornien. Han är inte sjuk men ändå inställd på att dö närsomhelst, verkar det som. 'Idag är det mig närmare än någonsin; jag känner det som om det vore alldeles förestående ...'

Hursomhelst. Imorse när jag läste mina morgonsidor gick det upp för mig att berättelsen utspelar sig i oktober 1962. Min födelsemånad sålunda. Roligt, roligt. Vidare gick det upp för mig att det var då Kubakrisen ägde rum, den kommenteras nämligen i berättelsen. Jag googlade raskt eftersom jag under gymnasiet hade en lärare i historia som bara (och då menar jag bara) pratade om sina egna privata problem på lektionerna, och eftersom jag inte heller därefter engagerat mig speciellt hårt i världens historiska utveckling, och upptäckte att vi, vid denna tidpunkt, var ytterst nära ett kärnvapenkrig. 'Det farligaste ögonblicket i mänsklighetens historia.' Spänt läge, alltså. Kennedy och Chrusjtjov höll i trådarna. Hela världen höll andan, och då föddes jag.

Givetvis undrar jag varför mina föräldrar aldrig sa något om det! Ett sånt drama. Jag undrar också vad min mycket oroligt lagda mamma tänkte om att föda barn samtidigt som världen var på väg in i ett kärnvapenkrig. 

Frågor, frågor, men inga svar. Dock känner jag mig från och med nu förbunden med Kubakrisen, och skall studera den ingående. Tack Vilhelm Moberg.

JAHA

Då var det dags att skriva inlägg igen.

Återkommer imorgon med ytterligare ett.

Britta

Fast Britta måste väl få vara Britta. Så typiskt detta, att kvinnor förväntas ha en annan personlighet än de har. Alltid ska de vara tystare och osynligare, ändå DÄR hela tiden med oceaner av omsorg, leende, så att ingen behöver oroa sig för att de har lackat ur.

Nej, Britta, var dig själv! Du är okej som du är även om du är lite si och så.

Muminmamman

Har läst en Muminbok för mitt barnbarn ikväll, och insåg att Britta borde låta sig inspireras av Muminmamman. Hon (Mm) är en aning orolig ibland, men bortsett från det en trygg och kärleksfull klippa för sina närmaste. Inget skrikande och svärande och inga martyriska sammanbrott. Inget springande efter andra karlar som en trånsjuk marskatt.

Nej, lär av Muminmamman, Britta! För i helvete.

Ut i skogen Britta

Se vem jag hittade i skogen imorse. Den raringen kan nog hjälpa vem som helst att börja andas igen.

Korta samtal är också samtal

På kvällen känner Britta att hon måste prata med Benny. Den panerade rödspättan och den konstnärliga frukosten till trots; ett samtal om sakernas tillstånd är ofrånkomligt.

Britta: Jag känner mig kvävd.

Benny: Hur menar du?

Britta: Jag kan inte andas.

Det blev ett kort samtal minsann. Men alla samtal kan inte vara långa och utförliga. I synnerhet inte så här sent på kvällen. Gonatt och sovgott.

Tro, hopp och kärlek

Nej, ingen kan veta vad som rör sig i Hans huvud. Det enda vi i nuläget vet är att han ännu inte svarat på Brittas sms, och att han heller inte dykt upp på biblioteket. Den skitstöveln.

Men nu kan det faktiskt vara så att han hör till den krympande del av befolkningen som ännu inte förstått hur sms-kommunikation fungerar; att man svarar inom ett par timmar och inte inom ett par veckor.

Britta tror och hoppas på det. 

I Hans huvud

Det vore intressant att veta vad som försiggår i Hans huvud när han läser Brittas sms. Hur förstår han hennes knapphändiga meddelande? Kan han skönja den dallrande hettan mellan raderna? Kan han räkna ut vad böcker om stenar symboliserar?

Det är synd att jag inte kör med ett sånt där allvetande perspektiv. 

Livet är kort

Livet är kort, och just därför sitter Britta efter frukosten på toa och skriver ytterligare ett sms till Hans.                

  

                                                                   Hans!

Jag har gjort eftersökningar men någon bok med titeln Stenar jag minns finns tyvärr inte att uppbåda. Böcker om stenar har vi dock gott om och jag visar dem gärna om du har möjlighet att komma förbi biblioteket vid tillfälle. Vänliga hälsningar Britta

På morgonkvisten

På morgonen, när Britta vaknar, står Benny och ser på henne med en bricka i händerna. Han sätter försiktigt ner den på sängkanten och Britta spärrar upp ögonen. Bigarråer, jordgubbar, aprikoser och gröna druvor breder ut sig i droppformationer på ena sidan. På den andra en solfjäder skapad av fint skurna stavar av ost och salami. Tre olika sorters frallor rundar av solfjädern, och i mitten av brickan tronar en stor kopp kaffe. Britta tittar upp på Benny.

’Vad har du gjort?’

’Fixat frukost bara.’

Britta är mållös. Aldrig förr har Benny serverat henne frukost på sängen, och när det nu sker har han skapat ett mindre konstverk. 

’Vad gulligt av dig’, säger hon till slut och drar sig upp till sittande. ’Jättegulligt ... men oväntat?’

’Livet är kort, Britta. Det gäller att ta vara på det.’

'Det var fint tänkt, absolut.'

'Det är de små sakerna i vardagen som räknas.'

'Ja.'

'Vill du äta här eller i salongen?'

'Jag borde kanske äta här?'

'Det kan du göra.'

'Eller vad tycker du?'

'Här blir bra, jag hämtar en handduk så att det inte kommer smulor i sängen.'

I hänryckningens tid

Får hon bara ligga ihopkurad i Hans famn, med hans långa, magra armar runt sig, behöver hon inget mer. Inget endaste. Det är Britta helt säker på.

Upplösningstillstånd

Den natten sover Britta som ett spädbarn. Konstigt, med tanke på hennes upplösningstillstånd, men hon har kanske en känsla av att hon kommit hem? 

Det betyder såklart inte att hon nödvändigtvis har kommit hem, men upplevelsen kan vara nog så stark ändå. Den kan leva sitt eget liv i Brittas kropp, gödd av undermedvetna minnesfragment från moderlivet, då allt var varmt, tryggt och bekymmerslöst. Aldrig behövde hon på den tiden fundera på om hon var omhändertagen och sörjd för, hon bara var det. 

Att Hans är den som ska ge Britta allt detta låter osannolikt, men vem vet, han kanske är en alldeles, alldeles underbar man som vi endast missförstått en aning.

Middagen

Till middag panerar Benny rödspätta för det tycker Britta om. Filéerna är frysta och måste tinas i micron, vilket inte ger optimalt resultat, men det är ändå paneringen som är det godaste. I kylskåpet finns potatis av den fasta sorten och en tub remouladsås. Med ärtor och en klyfta citron blir det en godkänd måltid. Benny lägger upp maten på Brittas tallrik och placerar den på soffbordet framför henne.

'Vad vill du ha att dricka?'

Britta slevar i sig maten som om hon inte fått någon på hela dagen. 

'Vill du ha vatten?'

Britta nickar. Benny går tillbaka till köket och häller upp ett glas, ställer även det på soffbordet innan han vänder om och lägger upp mat till sig själv. När han slår sig ner i soffan bredvid Britta är hennes tallrik tom.

'Ska jag hämta mer åt dig?'

'Tack, jag tar gärna lite till.'

Vadan detta, kan man undra, men människor i kris reagerar olika. En del kan inte äta alls, andra får glupande aptit. Britta hör till den senare kategorin; hon blir hungrig och kan äta hur mycket som helst.

Men är hon verkligen i kris, kanske vän av ordning tänker. Svar: ja. Hans besök kan se ut att vara en obetydlig händelse, men sanningen är att den har satt hela Brittas liv i gungning. 'Jag är i fucking upplösning', tänker hon, för det är så det känns. Sedan äter hon mer panerad rödspätta och potatis, spritsad med remouladsås. Ärtorna blir kvar sist på tallriken - en och en spetsar hon dem på gaffeln med oroväckande precision.

Och sen då?

Det undrar jag med. Kan de inte lösa sina problem själva, så vet jag inte. 

Men, om jag ska försöka hjälpa till:

Vad har vi här?

Ett par sedan ett okänt antal år, tjugo skulle jag tippa. En man som inte vill ha med konflikter att göra, och inte förstår att han skapar dem på löpande band med sitt duckande och backande. En frustrerad kvinna som fått känslor för en annan man.

Lite rörigt, men det ska nog gå att styra upp.

Problemlösning

Benny förstår ingenting av vad som hänt, eller varför, men han förstår att Britta är uppriven och behöver honom. Följaktligen hämtar han ullfilten med fullmånen på, sveper den om Britta, för henne till soffan och trycker mjukt ner henne där.

'Sitt där och vila', säger han och ställer sig vid spisen för att laga middag.

När Britta kommer hem

När Britta kommer hem ser Benny att något har hänt. Han iakttar henne med frågande blick.

Britta: Hans kom in på biblioteket!

Benny: Gjorde han det? Skulle han låna böcker?

Britta: Nej, jag tror inte det!

Benny: Nähä?

Britta: Han frågade efter en bok som jag aldrig hört talas om, Stenar jag minns, jag har svårt att tro att det ens finns någon bok med den titeln, nej, jag tror han ville prata lite. Jättemärkligt!

Benny: Prata lite? Med dig? Men det var väl trevligt?

Britta: Absolut. Jag vet bara inte vad hans egentliga ärende var.

Men det vet ju Britta. Hans kom in och pratade med henne som en konsekvens av hennes sms till honom. Ett sms som var ganska rakt på sak, om jag minns rätt. Har hon glömt det? 

Benny: Egentliga ärende?

Britta: Jag undrar vad Vera skulle säga om hon visste!

Benny: Visste vad?

Britta: Att Hans var in till mig på biblioteket idag! 

Benny: Är det någon slags hemlighet?

Britta: Såklart inte, varför frågar du det?

Benny: Du sa ju att Vera inte visste ...?

Britta: Det har jag inte sagt! Men vad tror du själv då? 

Benny: ???

Vi har en KAOS-situation, sålunda. Britta är förmodligen i chock. Hur de ska ta sig vidare från denna förvirrade dialog vet jag icke. 

Mina semestervikarier

Dags för Benny och Britta att ta över en stund, tycker jag nog. Jag har ju semester.

Resumé: 

Benny och Britta har en middagsbjudning för Brittas gamla studiekompis Vera och hennes nye vän Hans. Denne Hans gör ett outplånligt intryck på Britta och dagen efter skickar hon ett sms till honom och föreslår ett möte. Hon får inget svar, men några dagar senare dyker Hans upp på biblioteket där Britta arbetar och frågar efter boken Stenar jag minns. Han frågar också, viskande, om Britta sms:at honom. Han känner många Britta och kan inte veta vem det är i det här fallet. Britta (vår Britta) tappar koncepterna och känner oklara grejer i sin kropp. Hans struttar ut från biblioteket, till synes vid gott mod.

Apropå djävlar på axlar

Skåne har också en. 

Men det enda hans djävul säger är: ’Ha ha, där fick du!’ 

En sån taskig liten gris! Och fantasilös.

Apropå stordåd

Idag har jag, för första gången sedan jag flyttade ut på landet, cyklat in till Örebro och tillbaka. En sträcka på nätta 4,4 mil. Inte så mycket till bragd om man jämför med Professor Kajsa som promenerade 4,7 mil häromdagen, men den här cykelturen är bara början, som var och en förstår. 

Mitt ärende till stan var ett besök på sjukhuset dit jag var kallad för att få ett 48-timmars EKG. 'För säkerhets skull', sa min läkare i våras, eftersom min arytmi enligt honom är ofarlig. Man skulle kunna tro att det fanns ett samband mellan hjärtbesöket och min plötsliga idé att cykla in till sjukhuset, som om jag ville visa sjukhuspersonalen och resten av världen att mitt hjärta är så friskt och starkt som något hjärta någonsin kan vara?

Möjligtvis.

Jag hade mina dubier innan jag gav mig av eftersom min väderapp sa att det skulle bli regn och åska. Men andra väderinstitut sa annat, så jag trampade iväg över Närkeslätten som inte alls är så slät som namnet ger sken av. Upp och ner, upp och ner, beskriver bättre vägen in till stan. Dock är den kantad av milsvida åkrar som ser föredömligt platta ut. Kan vara råg och havre, eller något annat. Började med regnjacka på, men den åkte snart av. De lätta regnskurar som föll var bara uppfriskande, och när de var över torkade mina kläder snabbt i vinden. 

Först när jag närmade mig stan började benen stumna, men då hade jag också trampat på som satan i en och en halv timme, orolig att missa tiden. Jag missade inte tiden. Faktum är att jag kom fram tjugo minuter för tidigt, vilket aldrig har hänt mig förr.

När jag var färdigtejpad gick jag till sjukhusets café och beställde kaffe och macka. Läste några sidor i Vilhelm Mobergs Din stund på jorden - en trösterik bok i allt sitt elände, och njöt av cykelturens efterdyningar. Vad mer i livet behöver man än en cykeltur och ett café? Inte mycket. Det skulle vara en bok av Vilhelm Moberg då.

Under färden hem tog jag det lugnare, hade ingen tid att passa nu. Cyklade på tvåans växel och tänkte att det här måste jag göra om, minst en gång i veckan med början på måndag, när jag ska lämna tillbaka elektroderna.

Men är det inte slöseri med tid att cykla in till stan när man kan åka bil? Det är ju så himla mycket att göra i nya huset.

Det där var inte jag, det var min lilla djävul på axeln. Hen är en näbbig fan som har för vana att ifrågasätta allt. 

Nej, det är inte slöseri med tid eftersom jag mår bra av det. 

Det där var jag.

Men skitsamma

Jag bloggar vidare i godan ro. Vissa dagar med substans och andra utan.

Hurra för det!

Å andra sidan

Å andra sidan är jag en prestationsneurotiker med vana av att sätta upp mål med oklara syften. Det kan sålunda hända att det inte bara är för att det gör mig ’glad’ som jag bloggar. 

Eller, jag kanske skulle säga avdankad prestationsneurotiker? Jag vet ju nuförtiden att jag inte kan bli bäst (på vad det vara månde). Livet har satt mig (hårt) på plats alltför många gånger, och jag är nuförtiden tacksam för det. Att slippa prestationsstressen är en lisa för själen.

Det hindrar dock inte att jag kan falla tillbaka i gamla träsk och få för mig att jag kan bli något ’stort’ om jag bara anstränger mig. Det krävs bara tiotusen timmar och bla bla bla, ni vet. Kämpa, kämpa!

Och släpp för fan inte taget, för då rasar ALLT.

Självklart

Det är självklart att jag ska blogga varje dag. Utan undantag. 

Anledningen: Jag blir glad av det.

Om jag tänker att jag ska blogga lite då och då, när andan faller på, då blir det inte mycket av det.

Varför då?

För att det är så mycket skit som tränger sig före; allt från den ena skiten till den andra. Diverse onödiga aktiviteter som inte bottnar i vad jag själv vill och behöver. 

Alltså måste jag tvångsplanera in mina egna behov. Borde planera in fler.

Midnattsinlägg

Då är jag här igen! Nära midnatt utan en aning om innehållet som ska förgylla detta inlägg.

Borde jag kanske reflektera över mitt tvångsmässiga bloggande? Vilken anledningen är till att jag till varje pris ska klämma iväg ett inlägg varje sketen dag?

Nej, det tänker jag inte göra.

Stora tankar

Ett ovanligt kärnfullt inlägg, det jag skrev igår kväll. Det är när klockan närmar sig midnatt som de stora tankarna tänks i mitt huvud. 

Exempel på nya happenings från halvåret som gått:

Jag har bloggat vareviga dag.

Jag har vant mig vid krigshotet som hänger över oss.

Jag har börjat titta på serier.

Jag har byggt hus.

Jag har flyttat ut på landet.

/Klart slut från en regnig Närkeslätt

Ett halvår har passerat

Nu tar vi nästa.