Detta års nyårslöfte är härmed uppfyllt.
Jag sa för ett år sedan att jag skulle blogga varje dag hela 2023, och det har jag gjort i så pass stor utsträckning att det räcker för godkänt.
Nu är frågan vad jag ska ha för nyårslöfte för 2024. Inget som innefattar höjda ambitioner, för det har jag fått nog av. Men annars vad som helst. Sitta mer i soffan, kanske. Fika oftare. Titta mer på Skåne. Något i den stilen.
Spännande att se vad det blir.
Den jag tänker på när dags dato nämns är min farfar som var född 28 december 1898. Förtjust nämnde han då och då att han var ett menlöst barn.
För övrigt har jag överlevt juldagarna.
I veckan, när jag intet ont anandes satt och fikade i personalrummet på skolan, berättade en av mina kollegor om ett materialrumsdrama hon haft.
Chocken!
Jag ska inte redogöra för några detaljer i hennes berättelse men jag kan avslöja så mycket som att det fanns vissa likheter med Hans och Brittas äventyr.
Tyst satt jag där, med allt större ögon. Jag vet inte hur folk skulle reagera om de fick höra att jag har låtsaskompisar som heter Benny, Britta och Hans, och att de också har udda erfarenheter av materialrum.
Och jag tänker inte ta reda på det.
Endast sex eller sju inlägg kvar i år!
Tänker att jag borde komma till ett avslut med berättelsen om Benny och Britta. Men hur? Segare dramatisk kurva har jag sällan varit med om. Det känns som att jag får kasta Hans framför en buss, eller dylikt, om berättelsen ska hinna ebba ut och landa i någon form av harmoni innan nyår.
Jag får ta mig en funderare, för det vore onekligen trevligt att knyta ihop säcken.
Ska ju blogga också.
Mitt i julruschen minsann. För det är klart att bloggen går först. Prio ett, eller noll till och med. Så viktig är min blogg för mig. Ovärderlig. Tänk att julen för mig är sju på en tiogradig skala. Då är min blogg hundra. Alltså drygt fjorton gånger mer värdefull.
Kan tyckas konstigt att jag nästan glömmer bort en sådan guldklimp, trots att det är varannan dag och allt, men det är för att mitt minne inte är helt fulländat.
Mina handskar är svarta och bara några veckor gamla. De är fodrade och har en liten lapp på insidan där man ska skriva sitt telefonnummer; något jag inte hunnit göra ännu.
Jag skulle inte tappa bort dem, det svor jag på när jag köpte dem. Den här gången skulle jag hålla reda på dem. Kvinnor över sextio tappar inte bort handskar, de vet var de har dem.
Det var när jag lämnade förskolan med mitt barnbarn som handskarna mystiskt försvann. Jag underlät att tänka på dem i fem minuter, och vips var de borta. Sedan dess har jag tänkt på dem desto mer.
Jag är en sån person som ibland slarvar bort handskar.
Och det har jag jävligt svårt att acceptera.
Britta är också på upploppet. Men för hennes del handlar det inte om ett nyårslöfte som är nära att uppfyllas, utan om hennes mentala hälsa som är på upphällningen. Har man inte sovit på två nätter, på grund av att man hoppat in i ett materialrum med fel person, så mår man inte bra. Det säger sig självt.
Själv skulle jag aldrig göra så.
Men man ska inte döma någon förrän man gått en mil i hennes mockasiner. Hon har säkert sina skäl, Britta. Har vi inte alla det när vi gör våra klavertramp?
Okej, det verkar vara så att hon har satt på sin väninna Veras nya kärlek. Det låter inte så bra när man säger det högt, inte ens när man bara tänker det, men är det så farligt? I långa loppet kommer det kanske visa sig att det leder till något gott. Ibland behöver det ju röras om i grytan, inte sant? Och gjort är som sagt gjort.
Snart har jag lyckats ro mitt nyårslöfte i hamn genom att blogga regelbundet hela året. Det första nyårslöftet i hela mitt liv, så vitt jag kan minnas, som jag håller.
Så mycket varannandagsgnäll, men det har det varit värt. Jag tycker om att gnälla, det kommer naturligt och håller mig vital.
G’natt.
För tydlighetens skulle vill jag klargöra att jag själv aldrig har hamnat i ett materialrum med fel person. Huvva, nej.
Men jag inser att det är många som har gjort det.
För att få lite kött på benen, några exempel på hur det kan gå till, får ni som varit med om det gärna berätta lite kortfattat om era erfarenheter i en kommentar.
Benny: Britta! Hallå!
Britta: Va?
Benny: Jag sa att jag filade mig på fingret idag i verkstan. På fingertoppen och nageln.
Britta: Filade fingertoppen och nageln? Varför gjorde du det?
Benny: Av misstag förstås. Jag filade på en rundbricka, en liten jäkel, och filen slant.
Britta: Får jag se?
Benny sträcker fram fingret och Britta ryser till och ryggar tillbaka.
Britta: Fy!
Benny: Ja, det gjorde ont. Hur har du haft det på jobbet?
Britta: Varför frågar du det?
Benny: Jag undrar bara ...?
Britta: Nej, du tjatar! Varenda dag samma fråga.
Benny: Jaha?
Britta: Kan du aldrig säga något intressant när jag kommer hem från jobbet? Något annorlunda?
Benny: Vad skulle det vara?
Britta: Vadsomhelst! Som inte handlar om jobbet, för guds skull.
Benny: Okej, jag ska fundera på det. Något intressant.
Britta: Ja, vad fan som helst ...
Britta kommer behöva berätta, det finns ingen annan väg ut ur detta beklagansvärda missöde. Denna malör som ändock är ganska mänsklig, inte sant? Vem har inte hoppat in ett materialförråd med fel person någon gång i sitt liv?
Benny kommer förstå.
Jag är nästan helt säker på det. Inte fan letade de böcker om stenar inne i det där materialrummet, det tror jag inte ett ögonblick på. Varför skulle hon då ha sån jäkla ångest efteråt? Okej, att hennes arbetsledares blick var skum, men man ligger inte vaken i två nätter för det, man frågar arbetsledaren ifråga varför hen glor konstigt på en.
’Är det något?’ kunde hon ha frågat. ’Du tittar så konstigt på mig?’
Jag vet av egen erfarenhet att arbetsledaren då hade svarat: ’Öh, nej, absolut inte!’
Problem solved! Om det nu var blicken som var problemet. Men det tror jag inte, som sagt.
Ingen kan veta vad som verkligen hände i det där rummet, men enligt Britta gick hon och Hans in där för att leta böcker om stenar. Bland utrangerade böcker kan det finnas dolda skatter. Förmodligen blev de både utmattade och valhänta av allt bläddrande, och endast en trebent pall fanns att slå sig ner på, så obekvämt förstår man att det blev. Dessutom snubblade Hans på högen av genombläddrade böcker, och slog huvudet i blädderblocket. Därav hans blossande ansikte.
Men det värsta av allt var att Britta fick en konstig blick av sin arbetsledare när hon och Hans kom ut från materialrummet. Den blicken var inte att leka med, och skapade så mycket ångest i Britta att hon inte kunde sova på två nätter (där hon låg bredvid Benny och såg ut som att inget hänt). Stackars Britta!
Jag har kommit att gilla att skriva blogginlägg under press. Det är min nya dopaminrush. Den gamla som baseras på godisätande kvarstår, så nu har jag två.
Alltså; jag gillar känslan av att pressa ut ett inlägg när jag varken har tid eller energi. Ju mer motvilja desto läckrare. Korta och gnälliga inlägg är ändå de bästa. Som små dikter nästan, och de åstadkommer man fan inte om man sitter och filar i en timme.
Trevlig fredagkväll!
Jo, kanske!
Men inte just nu. Om jag ska läsa utdrag ur författares verk och sedan härma deras ton i egna texter så måste jag ha tid. Och jag har inte tid för det. Idag ska Skåne och jag åka och köpa gardinstänger, upphängningsanordning för torkställning och hink att slänga aska i. En snygg hink med lock, och jag har en känsla av att det kommer ta sin runda tid. Hinken ska stå bredvid vår tjusiga kamin i stora rummet så det duger inte med vad skit som helst.
Vi kanske ska köpa ett draperi till hallen också.
Apropå ton så lånade jag en av Ranelids romaner tidigare i höstas, och kom ungefär en fjärdedel in i berättelsen innan motståndet blev mig övermäktigt. Jag har hört talas om hans språk som blommar både över och under raderna och var nyfiken. Det är ju kul med författares olika sätt att använda orden när de berättar och lite kul var det också i början att läsa hans Ansikte av eld. Men jag ledsnade snart på hans huvudkaraktär Greta som gjorde allt rätt hela tiden. Hon är en felfri människa med ett hjärta av guld, upphöjd över all smuts i tillvaron. Smuts som gestaltas av några giriga, korkade och allmänt felnavlade bikaraktärer.
Åh nej, Ranelid! Var är människorna någonstans? Får jag lust att skrika.
Hans utsvävande metaforer, som ibland faktiskt är vackra, faller liksom platt till marken när karaktärerna är så overkliga. Alltihop skapar en känsla av plast inuti mig. Han ska ha sagt att hans berättelser är flyttfåglar som söker värmen och att han inte ger sig förrän de funnit ett bo i läsarens hjärta. Att han själv är herden som vaktar ordet, men att det händer att ett litet lamm går vilse eller att rovdjuret river mamman till döds. (Källa: Wikipedia)
Är jag det vilsna lammet, mamman eller rovdjuret? Jag fattar inte.
I morse när jag vaknade sträckte jag mig efter mobilen och googlade soluppgångstider. En tabell för hela året för att få översikt (och livsmod.)
Hur fan kan det vara så mörkt på ’morgonen’? Som om man befann sig i en kolsäck när man knatar sin en och en halv kilometer till bussen (och kollar efter vildsvin i dikena). Enligt soluppgångstabellen måste jag stå ut med detta till början av februari. I två och en halv månad. Fy för den lede!
Men annars älskar jag att bo på landet, såklart. Och när Skåne undrar om han inte ska skjutsa mig till bussen ändå, svarar jag NEJ. För vem vill inte ha en frisk morgonpromenad som har potential att förlänga ens liv? Och fatta vad jag ska njuta när våren kommer! Det är så jag tänker.
Vi vill bo på landet, ja.
Men vissa saker vill man slippa att uppleva. Krockade med ett vildsvin igår kväll när vi var på väg hem i mörkret. Dunsen av kropp mot fronten av min bil har förföljt mig sedan dess. Vidrigt. Vildsvinet dog direkt, vilket ändå är en liten tröst, hen slapp lida.
Bilen blir på verkstan till någon gång i december, ’förhoppningsvis blir den klar innan jul.’
Jag har köpt busskort.
Den minst älskade tingesten på min arbetsplats är kopiatorn, och nu ska jag berätta om det aset.
Det finns kopiatorer och så finns det kopiatorer. Vår är helt värdelös. Den är förhållandevis ny, men beter sig som om den sjöng på sista refrängen. Den slutar fungera för att tonern är slut, fast den inte är det. Den strejkar för att häftklamrarna är slut, fast det finns fullt av dem. Papper är alltid slut i någon av alla femtiofyra fack, och är det inte slut så fastnar det papper som för tillfället ska bli en färdig kopia, så att kopieringen måste avbrytas. Och då piper maskinen med ett ljud som närapå kan förväxlas med brandlarmet.
I fredags när jag skulle kopiera två sidor anteckningar fastnade pappret. Kopiatorn pep och en röd lampa visade var det fastknövlade pappret satt. Jag öppnade en av alla luckor och drog ut ett papper, stängde luckan och en ny röd lampa indikerade fastnat papper på annat ställe, öppnade ny lucka och rev ut nytt papper, stängde luckan och såg en ny röd lampa blinka. Till slut var kopiatorn nöjd, inget pipande och inga röda lampor, och jag tryckte på start igen för att få mina anteckningar kopierade. En sekund senare pep kopiatorn igen och röda lampor blinkade. Öppnade åter alla luckor, den ena efter den andra, drog ut papper ur alla tänkbara skrymslen av maskinen tills pipande och blinkande ljus upphörde. Provade att kopiera igen och pipandet och blinkandet tog ny fart. Rensade på nytt och svor så det osade. Gav till slut upp och skrev ett felmeddelande till serviceenheten om 'kopiatorhelvetet'. Gick till min chef och sa att nu får det vara nog. Gick ner till plan 3 för att kopiera.
När jag passerade vår egen nya dyrgrip till kopiator några timmar senare låg en av våra vaktmästare på golvet under den och svor att det fan var omöjligt att hitta felet. 'Dom här nya maskinerna består av tusen och en små plastbitar!' Vilket på något underligt sätt ändå kändes bra. Så småningom hittade han dock felet, men tro mig, snart står den och piper och blinkar igen. Med all säkerhet har det hänt idag, vilket jag undkommit genom att gå ner i arbetstid. Smart drag av mig, som helst inte vill dö av en hjärnblödning på jobbet.
Ni vet de där ögonblicken då livet känns fullkomligt?
I förrgår kväll regnade kraftigt när jag körde hem. Vindrutetorkarna jobbade på full speed och vägbanorna var bitvis dränkta av vatten. Jag körde ut på motorvägen och hamnade bakom en långtradare som jag varken ville eller vågade köra om. Den körde i 80 km/h, så det gjorde jag också.
Att köra i 80 på motorvägen är obehagligt. Inte bara för att det kan vara farligt, utan också för att jag i största allmänhet ogillar att vara i vägen. Att hindra andras framfart ger mig olustkänslor, så jag har för vana att flytta mig åt sidan. Något man dock inte alltid kan göra när man kör bil, så jag har varit tvungen att träna på att stanna kvar sedan jag tog körkort och köpte min lilla puddingbil. (Det är som ni förstår nu ingen slump att den är liten. Ju mindre bil desto mindre i vägen. Ni fattar kanske också varför det dröjde till jag var 56 innan jag tog det där körkortet.)
Jag låg alltså i 80 bakom en långtradare vars röda baklyktor var mina tillfälliga ledstjärnor i tillvaron. Regnet öste ner och den ena bilen efter den andra stänkte ner min framruta när de körde förbi. Efter en stund reagerade jag på att de som körde om gjorde det som i slow motion. Försiktigt, kanske endast i 85 eller 90, gled de förbi. Inte en enda blåste förbi i 120. Mina ögon tårfylldes av lycka. Det var inte bara jag som körde långsamt i detta skitväder! Alla andra gjorde det också, för de gjorde samma bedömning som jag. Har aldrig förr känt en sådan gemenskap på motorvägen. Det var jag och alla andra bilförare. Ingen bättre (dom) och ingen sämre (jag).
Lycka i sin renaste form.
Jag undrar vad det kommer dallras om idag här på min blogg? Klockan närmar sig inte midnatt men jag sitter i min bil, vilket också är en slags ram, för här har jag ingen lust att sitta och frysa någon längre stund.
På temat ’livet på landet’ kan jag berätta att vi nästan inte har något vatten för närvarande. Någon slags säkring som heter motorskydd slår ut titt som tätt, och då funkar inte pumpen. En elektriker har felsökt och inte hittat någon defekt komponent, så förmodligen är det pumpen som gjort sitt. Nästa vecka ska den firas upp ur sitt djupa hål för inspektion och eventuell kassering.
Att bara ha vatten två - tre timmar per dygn, och att inte veta om det blir noll timmar imorgon är bökigt. Men också roligt och intressant. Hur sköter man hygienen? Hur spolar man toaletten? Hur tvättar man när de rena strumporna är slut? Hur brygger man kaffe? Hur torkar man av diskbänken?
Tack vare att vi bor på landet så vet vi det nu.
Och kolla kolla, det blev ett inlägg idag också. Tack bilen och kylan, nu ska jag köra hem.
Jag sitter i detta nu framför en ny dator, och som alla förstår kommer kvaliteten på mina inlägg nu skjuta i höjden.
Dock tidigast imorgon.
Tänker att jag måste redogöra för mina trettio sekunder (konferensens höjdpunkt) för att kunna släppa konferensen jag var på i början av veckan. Så håll i hatten, här kommer min del av redovisningen:
Jag heter Nilla. Jag har bott i Närke i 58 år och jag föddes i Östersund. Att ha tilltro till elevernas förmåga.
Kan verka vara ett magert resultat efter en hel dags arbete, men då ska man betänka att alla i arbetslaget hade sin egen variant, och att allt under redovisningen flöt på som ett rinnande vatten.
Det var fan som ett konstverk, nu när jag tänker efter.
Vad annars var att vänta.
Men vi hade kul, och ju äldre jag blir, desto klarare blir det, att det är huvudsaken.
Nu måste jag skynda mig att blogga innan jag somnar.
Har varit på konferens två dagar och det sliter. Uppdraget igår var att få fram den unika kvintessensen i vårt arbetslag. Kvintessens betyder ungefär ’väsentlig kärna’ och hela måndagen arbetade vi hårt för att hitta den. Diskussionerna var upphettade och pressen stor eftersom vi skulle redovisa vårt resultat till de andra arbetslagen efter eftermiddagsfikat. Plus presentera oss själva och allt som allt fick det bara ta tio minuter, vilket gav var och en i mitt lag ca trettio sekunder.
HUR GICK DET?
Kan man undra.
Jag kan inte påstå att jag skuttade ur sängen imorse, men mina ben åkte ändå över sängkanten på ett sätt som nog kunde uppfattas som frejdigt. Vilket nästan aldrig annars händer mig.
Slutsatsen är att jag förmodligen är gjord för 25-timmarsdygn. Synd att det bara är ett sånt per år.
Resten av dagen har också gått i frejdighetens tecken. Har bland annat handlat på Willys med mitt tvååriga barnbarn. Han hejar glatt på alla människor han möter. Jag blev inspirerad och gjorde detsamma, vilket ledde till att vi möttes av många leenden och glada tillrop. Så lite behövs för att skapa tjofaderittan i gångarna på Willys. Kan rekommenderas.
Som den ordnörd jag är blir jag lycklig av att lära mig nya ord. Idag efter sista lektionen, när jag satt i personalrummet och samtalade med några kollegor om arbetsveckan som förflutit, lärde jag mig ordet dalj.
Är det inte ganska vackert? Jo.
För att befästa ett nytt ord är det, som jag brukar säga till mina elever, en god idé att använda det i fem olika situationer under det närmaste dygnet. Till att börja med kan man rätt och slätt fråga den första person man ser om hen känner till ordet.
Känner du till ordet dalj?
Fler exempel:
Vad är skillnaden mellan dalj och medalj? (I samtal med annan ordnörd.)
Ska du ha dalj? (Till valfri person.)
Jag har hört att ditt företag säljer dalj, stämmer det? (Till eventuell telefonförsäljare som ringer.)
Det var mycket dalj i skolan förr i tiden, visste du det? (I samtal med historiskt intresserad person.)
Ha en trevlig kväll!
Det är måndag morgon, klockan närmar sig nio och jag har ännu inte tagit mig ur sängen. Idag är ju dagen då jag ska få massor med saker gjorda. Det har inte börjat bra …
Har länge (sen jag blev vuxen damn it) tänkt att jag en dag ska komma till punkten i mitt liv då jag skuttar upp ur sängen på morgnarna, glad att ta mig an alla sysslor som väntar.
Det finns ju människor som är såna, eller hur? Jag vill också; liksom flyga ur sängen när jag vaknar. Full av livslust. När jag nu har lediga måndagar borde det väl vara möjligt? Va?
Nä.
Betyder det verkligen att något ’går åt helvete’?
Om man slår i diverse ord - och synonymböcker (vilket man givetvis gör) ser man att misslyckande, sammanbrott och fiasko är orden som frekventast beskriver debacle. Ingenstans står ’gå åt helvete’ att läsa.
Själv tycker jag att fiasko är det klockrenaste. Fiasko är inte bara ett misslyckande, det är ett skamligt misslyckande. Ett sånt som tarvar en strut på huvudet under en tid. Nu minns jag ju inte vad som hände i onsdags, men om jag verkligen anstränger mig kan jag få en känsla av att det var något fiaskoartat. Något jag skämdes för. Ibland får man vara tacksam för sitt urusla minne. Det har hjälpt mig många gånger att gå vidare i livet.
Att jag fick så luddiga svar av Skåne igår kväll kan kort och gott berott på min slarviga ’översättning’ av debacle. Om jag frågat honom om vilka fiaskon han upplevt på sistone hade jag förmodligen fått helt andra svar.
Vill berätta om onsdagens debacle, men tyvärr kommer jag inte ihåg dem. Och med tanke på att det väl inte bara är jag som orsakar debacle så skickar jag stafettpinnen vidare till Skåne.
Jag: Kan du berätta om något som gått åt helvete för dig den här veckan?
Skåne: Vad skulle det vara? Det är väl inget som gått åt helvete direkt. Grejer brukar ju göra det men inget den här veckan.
Jag: Vad är det som brukar gå åt helvete annars då?
Skåne: Nej, jag vet inte, det är väl inget som går åt helvete … Om bilen krånglar, går det åt helvete då? Naj, jag har inget som jag känner har gått åt helvete.
Jag: Nähä … och hur ska jag avsluta det här inlägget nu då?
Skåne: Vissa saker behöver man inte avsluta.
Idag har jag varit orsak till så många debacle att jag skulle behöva sortera och kategorisera dem för att kunna skriva en redogörelse.
Och det orkar jag verkligen inte.
Om någon i förra inlägget upplevde att jag är negativt inställd till att vara förkyld, så vill jag undanröja den villfarelsen. Sanningen är att det är underbart att vara förkyld. En sann snuva helar, skulle jag vilja påstå.
Saker man kan ägna sig åt när man är förkyld:
Man kan - i lugn och ro - läsa en bok (Cora Sandels Kranes konditori).
Man kan titta ut genom fönstret när regnet piskar och löven virvlar.
Man kan gå i skogen utan att skynda sig.
Man kan ta bilen sju kilometer till närmaste affär för att köpa lördagsgodis.
Äntligen kan man sjunka ner i sin tillvaro och uppleva den, utan att prestera ett skit. En verkligt lindrande och närande känsla. Man hinner både känna efter hur man mår och om man trivs där man bor nuförtiden. Vilket är bra att veta.
Summa summarum: Att bli förkyld kan vara det bästa som hänt mig den här hösten.
PS Frågade Skåne vad han kände; om det var bra eller dåligt att han blev förkyld och han tyckte också att det var bra.
Skåne och jag är för närvarande drabbade av förkylning, så något skrikande ut genom fönstret har det inte varit tal om idag. Som tur är har vi lågt sittande fönster och en alert hund som tar hand om skällandet när någon har fräckheten att passera på grusvägen utanför vårt hus, och jag själv är indisponerad.
Både Skåne och jag är av den döende sorten när vi blir förkylda, och försöker stötta varandra så gott det går. Ninja (vår hund) hjälper också till, tack vare henne tog vi oss ut i skogen i eftermiddags.
Samtalsämnet på promenaden: Döden, såklart.
Vidare har en snickare varit här (man avbokar inte skickliga snickare ens när man är döende) och fäst ett tungt skåp i väggen i vår tvättstuga. Ett sånt skåp som kräver skena och grejer, är väl bäst att tillägga så att ingen behöver sitta och undra varför vi inte kan fixa en så enkel grej själv.
Dessutom är vi inga hantverkare.
Till middag åt jag havregrynsgröt och Skåne bruna bönor.
Äter frukost vid ett av de stora fönstren (som jag gnällde så mycket över när bygget pågick) och ser ut över de frostnupna hagarna och fälten framför huset.
Det var därför jag ville bo här; det är så satans vackert.
Har förlikat mig med den tunga trafiken som susar förbi på motorvägen bortanför fälten. Den låter förfärligt ibland när vinden ligger på, men när det blåser nordanvindar är den å andra sidan helt tyst. Som en ljudlös kuliss.
Har också förlikat mig med den insyn vi har genom nämnda stora fönster. Det är inte många själar som passerar, men när någon gör det, och förstulet kikar in, öppnar jag ett av mina stora fönster och skriker
'Har du ätit glosoppa???'
Det skapar ett lugn inombords, och en känsla av acceptans över sakernas tillstånd.
Vilken känsla får ni när ni öppnar ett fönster och skriker åt nån?
Gjorde ett sista försök på läxförhöret igår, men fan vad mina elevers nunor var allvarliga när de tog sig an testet. Fullt fokus på skärmen med en nästan sjuklig seriositet. Som om de var kirurger in action, eller nåt.
Förmodligen har de humor, bara inte i den här allvarliga situationen. Man kan anta att de är mer intresserade av ett bra resultat på testet än att lyfta blicken och bekräfta mig och min humor. Det är min analys.
Min humor som ändå är väldigt rolig. I det här testet hade jag klämt in två korvar:
Then one day he discovers ______ dancing.
1. sausage
2. race
3. ballet
4. strike
I put the scarf around my ______ and went to school.
1. waiter
2. sausage
3. van
4. neck
Men mina 'korvar' kanske inte är så roliga ändå? Och om det är roligt med alternativet sausage så är det väl lika kul med race dancing, till exempel? Oavsett så är mina elever totalt likgiltiga inför mina ansträngningar, och det är ju rätt sorgligt om man tänker efter. Här lägger jag ner både tid och möda på att göra livet lite, lite roligare, och det blir ett fullständigt magplask.
Läser Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink, som är en roman baserad på dagboksanteckningar från 60-talet, och upptäcker att hon, Maja, hade ännu mer framtidsångest än jag har.
Hur är det möjligt? Vår nuvarande situation i världen är ju så oroande som någon världssituation kan bli?
Jo, för Europa är på väg att falla sönder. Studenter drabbar samman med polis i land efter land. Sovjetunionen går in med pansarvagnar i Tjeckoslovakien, förkämpar för demokrati avrättas i Grekland och i ’medelhavsområdet är det snart fullproppat med stora krigsfartyg alla utrustade med jet-robotar’. Lägg därtill ’helvetet i Vietnam’, svälten och blodbaden i Biafra, den skriande nöden i Hongkong och blodbaden i Mexico.
Vilka blodbad i Mexico, kan man undra, men resten känns bekant. Men var det verkligen så farligt?
Ja, tydligen.
5/6 - 68
’Jag cyklade runt sjön för andra gången i år i söndags. Det låter overkligt på något sätt: vara ute och roa sig medan Europa knakar i fogarna.’
Lördag 8/3 - 69
’Är det underligt att Stig är på väg till lasarettet igen. Hur ska någon mage kunna läkas i denna fasans tid.’
Eftersom jag vabbade i fredags fick mina elever göra vocabulary testet på egen hand, utan min övervakning. Så synd, eftersom jag hade tryckt in hela tre korvar denna gång. Till exempel en sausage hat.
Den här var också rolig:
I’ve never seen him before. He’s a complete ____.
1. stranger
2. sausage
3. sacrifice
4. spring
Vad händer när de första förälskade åren i en relation övergår till den lugna, trygga fasen?
Man sitter i soffan och hetsäter godis på kvällarna. (Jag använder mig av pronomenet 'man' eftersom jag utgår ifrån att detta beteende är allmängiltigt. Det kan inte bara vara Skåne och jag.)
Hetsäta godis varje kväll kan man inte göra om man vill behålla en glad mage och någon slags värdighet på äldre dagar. Alltså inför man någon form av godisstopp (och bestämmer att efterrätter inte ingår i kategorin godis).
'Någon form av godisstopp' betyder att allt godis flyttas till översta hyllan över arbetsbänken i köket för att man inte ska få syn på det stup i kvarten, och att man får äta godis på fredagar och lördagar ändå. Vilket leder till att man alla andra kvällar tänker på godis hela tiden. En bieffekt man får hantera efter bästa förmåga. Man kan exempelvis baka 'hälsokakor', eller hitta på ett nytt valspråk.
Det kan bara vara en tidsfråga innan suget försvinner.
I morse bestämde jag mig för att bara ta det lugnt idag. Sedan dess har jag tvättat fönster, dammsugit, bakat kolesterolsänkarkakor och plockat lingon. Det blev förvisso bara tre deciliter lingon, men jag är en glaset-halvfullt typ av människa, så jag är nöjd. Oavsett hur lite lingon jag får ihop så är jag glad.
Och planen för dagen var ju att åstadkomma noll och intet.
Skåne är riktigt dålig på att plocka bär. Han är lång och kan inte sitta på huk; en urusel kombo ur bärplockarperspektiv. Han kan heller inte böja sig ner med raka ben, vilket är synd med tanke på hans långa armar som skulle kunnat raka rent i lingonsnåren.
Men man kan inte få allt, och vem vore jag om jag skulle kräva det?
Om man är mormor har man rätt att vabba nuförtiden. Idag gör jag det.
As we speak sitter jag och barnbarnet bredvid varandra i soffan med varsitt digitalt verktyg; den ena av oss sötare än den andra. Den ena har rosa Lilla My-strumpor, blå byxor med gula grävskopor på och en gul tröja dekorerad med lila katter och gröna trumpeter. Den andra är svartklädd från topp till tå.
As we speak no 2 kommer Skåne och Ninja in genom dörren. Den ene har jeans, grå tröja och en svart keps som det står SPORTEN på. Den andra har svart päls och röd sele. Den ene berättar att han matat kossorna med äpplen, med förhoppning om att det ska göra dem vänligt inställda till oss när vi genar genom deras hage. Den andra går och lägger sig vid altandörren för att hålla koll på nämnda kossor.
På TV'n har ytterligare två personer blivit skjutna, den här gången i Sandviken.
Och närhelst man slår på TVn är kungen där. Hur många TV-program kan man göra om honom, egentligen? Många, tydligen. Men han är ju en intressant liten sprätt, så varför inte.
När jag ser de här programmen känns han så bekant på något sätt. Som om han vore en närstående, eller rent av en del av mig själv. Blicken, kärvheten, det naturliga rufset på huvudet och humorn som man kan ana. Är han min tvillingsjäl, eller vad?
Nej, jag vet. Men det känns så.
Känner mig som en hurtig friskus! Och mina småsyskon, som var på plats, var mäkta imponerade. (Jag lärde upp dem tidigt i livet.)
Men nuförtiden, när alla vinterbadar, är det förstås inget att komma med. 18 grader i vattnet är ju rena jacuzzin jämfört med att hoppa ner i en isvak. Så jävla märklig fluga, om jag får säga vad jag tycker.
Jag borde inte ens berätta, för vem vill läsa om ett helt ordinärt dopp? Inte många, antar jag.
Jag kunde tyvärr inte klämma in någon korv i veckan som gick, på grund av annan modell på testet.
Sad, but true.
Och varannan dag betyder blogginlägg.
Vi tar väl dagens debacle, eller? Det är inte bara ett, debacle heter debacle även i plural. Jag har alltid flera debacle varje dag, här kommer två ur dagens skörd.
Det första debaclet handlar om mitt bristande minne. Jag hade lovat en kollega att påminna två av våra elever om deras uppgift i svenska. Det skulle jag, jadå jadå. Jag fick berätta för min kollega att jag glömt bort det. Hon borde i och för sig veta bättre än att be mig om tjänster, det är allt jag har att säga om det.
Ett annat av dagens debacle utspelade sig på en av mina lektioner eftersom jag inte lyckades få något ljud i högtalarna när mina elever skulle lyssna på ett nyhetsreportage. Jag försökte allt, utan framgång. Till slut sa jag åt dem att spetsa öronen och koncentrera sig och så fick de lyssna direkt från min dator. Det innebär mycket lågt ljud i ett stort klassrum fullt med elever, men jag sa att det bara handlade om deras dåliga fokus om de inte hörde och klickade på play. Att lägga över ansvaret för alla sina debacle på eleverna är en konstart jag förfinat genom åren. De var jättesöta när de satt där och fokuserade med sina spetsade öron.
Det var det.
Nu vet jag att alla som blir äldre tappar sina glaskroppar. Det är en naturlig del av åldrandet, upplyste läkaren mig om. Den lossnar och flyter sedan fritt omkring inne i ögat.
Glaskroppsavlossning är alltså det normala. Tappar man inte sin glaskropp är man onormal.
Jag stoppade in en till korv i dagens läxförhör.
_____ are like slow-moving trains in the city.
1. Containers
2. Sausages
3. Cable cars
4. Barns
Vakade över dem som en hök när de gjorde testet. Förmodligen trodde de att jag spanade efter fusk, men jag letade ryckningar i mungipor. Såg dock inte en enda. Hur är det möjligt?!
Känner mig uppgiven nu.
Men jag kommer igen.
Jag smyger ut ett litet inlägg här och hoppas på att ingen minns att jag skulle vara roligare på den här veckans läxförhör.
Men jag kör korven igen, för vi har ett marint djur även denna vecka. A sea lion.
'______ look like seals, but they are bigger and noisier.'
1. Sausages
2. Dolphins
3. Sea turtles
4. Sea lions
Jag funderar faktiskt på att använda mig av korven varje vecka ända tills jag ser att den går hem. De (eleverna) måste ju reagera förr eller senare. Det är bara att hänga i och vara tålmodig.
På landet finns många små grusvägar som tar slut. Vårt hus är byggt i ett vägskäl av två sådana vägstumpar. Idylliskt, men det innebär också att staten tagit sin trygga hand ifrån oss, ty staten frånsäger sig allt ansvar för vägstumpar på landet. Istället finns här en vägförening bestående av boende, för skötsel och vägunderhåll. En vägförening som tycks fungera sådär, med tanke på alla gropar i vägen.
För ett par veckor sedan fick vi frågan om någon av oss ville axla sekreterarämbetet i föreningen. Det var i skogen det hände, när vi passerade ordföranden i blåbärssnåret.
’Naaaj’, sa Skåne.
Jag sa att vi kunde fundera på saken.
Ordförande Tina berättade att det handlade om att skriva protokoll en gång om året, på årsmötet, samt att dela ut fakturor, också en gång om året, till de elva hushåll som finns i byn.
'Nja, vi har för mycket med vår utbyggnad', sa Skåne.
Tina menade att uppdraget inte var så betungande, men vi stod bestämt fast vid vårt nja där och då. Man kan ju inte kasta sig in i vad som helst utan betänketid. När vi kom hem från vår skogsrunda kom vi på att vi kunde dela på uppdraget. Om jag tog ena delen och Skåne den andra skulle inte bördan bli så stor. Vi insåg också att ett uppdrag i vägföreningen kunde innebära att vi finge möjlighet att bli mer bekant med bygdens invånare, ett plus ju om kriget kommer. Sagt och gjort, vi sms:ade Tina och frågade om man kunde vara två på sekreterarposten och det kunde man.
Så. Nu är vi sekreterare i en vägförening.
Dags att värka fram ett inlägg.
Har man bestämt sig för ett varannandags-upplägg får man löpa linan ut. Landade i soffan vid sju ikväll, åt mat och slocknade. Vaknade för en stund sedan och kom på att jag inte bloggat, klev ur soffan och hämtade datorn. Frågade Skåne vad jag skulle skriva men fick inga vettiga förslag.
'Värka fram' låter brutalt, men att blogga är ingen promenad i parken. Det vet vi alla som håller på.
Varför oroa sig när man inte behöver? Det var ju inte hela världen det där. En av snickarna dök upp, den yngsta plutten, och han lyssnade och justerade så att nästan allt blev bra. Det som inte blev bra ska vi återkomma om, när det gått en tid och vi har hunnit utvärdera. Det är bara golvet i köket, inte så viktigt.
Nä, men alltså, det gick bra. Problemet är nog mest att jag hatar obekväma situationer, vilket betyder att jag oftare drabbas av dem, enligt lagen om världens samlade karma. Ju mer jag försöker undvika obekväma situationer desto fler får jag på halsen. Hurra, eller nåt.
Dimman ligger tät runt vårt hus, och här inne gror ångesten inför morgondagen. Då kommer de gulliga och söta snickarna som byggde vårt hus för att lyssna på våra klagomål.
Så jävla jobbigt!
Jag hatar att klaga på raringar. Det får mig att känna mig som ett svin. Dessutom är de duktiga och yrkesstolta, de små liven.
Något som tydligen plötsligt blivit min sak att hantera. Hur fan gick det till? Jag blir nästan förbannad när jag tänker på det. Varför ska jag samtidigt både klaga och skydda dem jag klagar på? Låter det inte som en uppgift för mycket?
Hade de skitit i yrkesstoltheten, och varit råbarkade och otrevliga, hade allt varit så mycket lättare. Då hade jag kanske till och med längtat till imorgon.
'Det är väl inte så farligt, de är säkert vana vid att justera saker i efterhand', säger Skåne.
Nej, Skåne, jag tror faktiskt inte det. Jag tror att stämningen kommer vara fruktansvärd när de är här. Ångestfylld, pinsam och hemsk. Och vi kommer göra mos av deras yrkesstolthet.
Uppdatering: Trodde att min ångest skulle dämpas av att skriva av mig i ovanstående inlägg, men det gjorde den inte.
Jag måste ändå medge att jag saknar varjedags-bloggandet. Det var så mysigt när jag la mig för att sova och kom på att jag ju glömt att blogga. Att jag snabbt var tvungen att klämma ur mig några klämmiga rader innan sömnen övermannade mig, trots att huvudet var blankt som ett oskrivet blad.
Det var tider det.
Jag är verkligen nöjd med mitt brutna nyårslöfte om att blogga varje dag. Det är så skönt att blogga varannan dag, man får liksom luftigare inlägg på det viset. Än slank jag hit varannan dag och än slank jag någon annanstans dagen emellan.
Har aldrig fattat ett bättre beslut.
Två eftermiddagar i rad har jag nu sprungit som en galning till bussen. Jag som inte ens kan springa. Men framförallt kan jag inte beräkna tiden det tar att gå en sträcka, tydligen. Alla gånger jag kommit till bussen med andan i halsen (milt uttryckt) går inte heller att räkna, för detta har pågått sedan jag var i tioårsåldern.
Varför komma till busshållplatsen för tidigt och stå där och slösa bort dyrbara minuter av mitt liv?
Verkar vara mitt motto.
Idag slog jag något slags rekord i fulspring. (Betänk att jag inte kan springa.) På tolv minuter tog jag mig från mitt jobb till Centralstationen varifrån alla bussarna ut på landet går. Enligt min gps är sträckan 1,7 km. Det betyder en snittid på 7 minuter på kilometern. Det låter inte så märkvärdigt, men med tanke på att jag varvade gång och löpning (oh, det lät bra) sprang jag betydligt fortare när jag väl sprang. Kanske hade jag då ett tempo runt fem minuter på kilometern? Dessutom sprang jag något längre än 1,7 km, för jag sprang för långt. Bussplatserna är alfabetiskt ordnade och jag skulle till L, men sprang till J eftersom jag kom från fel håll och fick vända och springa tillbaka till L. Flämtande och med ett struphuvud som nästan bultade sönder. På ryggen en stor ryggsäck innehållande dator, tre nyckelknippor, tom matlåda, paraply och plånbok. Det hela en aning ovärdigt för en kvinna som fyllt sextio, men jag ville hem.
Det går bra att fråga om något verkar oklart.
Åker buss till och från jobbet nu, eftersom min bil är på verkstan.
Jag har fått veta vad felet är och vet inte riktigt hur jag ska hantera det. En sensor som sitter vid hjullagren har gått sönder. Hjullagren i fråga byttes ut för ungefär en månad sedan av samma verkstad. Jag fick beskedet på telefon och frågade om sensorns kollaps kunde ha något samband med bytet av hjullagren och fick till svar: 'Jo, det är möjligt'.
Va?
Ska man inte kunna förvänta sig att en auktoriserad Toyotaverkstad byter hjullager utan att sabba pinalerna runt omkring så att hela bilen brakar?
Det ska jag fråga när jag hämtar den.
Jag har haft mina prövningar i livet, men just nu känns allt bra.
Kärleken, barnen, hemmet, jobbet.
Man kan bli nervös för mindre.
Ska man vara krass så är det ju bara en tidsfråga innan det skiter sig igen.
Jag brukar ofta, för döva öron, säga att varje dag är ett äventyr. Det är så mycket som händer från morgon till kväll, både stort och smått. Och för första gången i livet. Till exempel idag:
I förmiddags blev jag bjuden på hemmagjord kladdkaka av en arbetskompis som heter Anna. Jag visste inte ens att hon kunde baka, men det kunde hon.
På eftermiddagen kom mitt tvååriga barnbarn och hälsade på mig på jobbet. Han smälte in som om han inte gjort annat än hängt på lärarrum i sitt korta liv, men faktum är att det var första gången han var på mommas jobb.
Efter jobbet gick jag till optikern och hämtade ut nya glasögon. Det har jag gjort många gånger förr, men de har aldrig förrän nu kostat över tio tusen kronor.
På vägen hem, i min lilla bil, började plötsligt de flesta av panelens varningslampor lysa. Jag svängde av från motorvägen och upptäckte då att bromsen inte fungerade som den brukar. Det ledde till att jag fick stanna och ringa efter en bärgare (en supertrevlig Amanda) och det har banne mig aldrig hänt mig förut.
Det är spännande att leva, annat kan man inte säga.
En liten glimt från dagens förvärvsarbete:
'Elevernas schema, har du det?'
'Elevernas schema?'
'Ja, vi fick det i torsdags. Du sa att du skulle kopiera upp det till eleverna ...?'
'Va, sa jag?'
'Ja, det gjorde du ...'
'Det har jag inget minne av. Men jag går och kollar.'
Jag promenerar iväg till arbetsrummet, bläddrar i högarna av papper som ska delas ut till eleverna. I C-klassens hög ligger elevernas scheman, uppkopierade. Jag utbrister 'just, ja!' och går tillbaka till min kollega.
'De låg där! Jag hade kopierat.'
'Det var väl det jag tänkte.'
Läste på nätet att ens 'mentala processer' kan ta skada av tvångsmässiga beteenden.
Trist!
Det innebär att jag kanske måste bryta mitt nyårslöfte om att blogga varje dag hela året, för att rädda det jag har kvar av mina processer. I sanningens namn är det lite sjukt att jag hängt i som jag har; i sju och en halv månad har jag skrivit inlägg varenda dag. Jag har förmodligen redan hunnit bli rätt störd utan att själv vara medveten om det.
Alltså kan det bli så att jag måste sluta upp med mitt dagliga bloggande. Å andra sidan kommer jag börja skrika när jag nyser, så det går nog på ett ut.
Vi fick dansa en koreografi till Fight Song och det var roligt. Femtio gymnasielärare med varierande talang gjorde sitt bästa och det ska inte föraktas. Det är en fin sång och jag blev påmind om hur roligt det är att dansa. Ska lära Skåne stegen.
Men det allra roligaste idag var när jag i en konversation hörde 'man får provligga lite' istället för 'man får lite billigare'. Vi var några som pratade om för- och nackdelar med att gå i pension. Hur kunde hon prata så slarvigt? Det är min undran idag.
Man blir det av att jobba, vilket jag nu gjort i en dag. Redan efter förmiddagsfikat kände jag mattheten komma krypande. Efter lunch satt jag i en samlingssal och gäspade så att jag fick skämmas.
Imorgon förmiddag ska vi dansa, ty det gäller för rektorerna att fylla dessa förarbetsdagar, som det heter i skolans värld. Dagarna innan vi börjar jobba, alltså. Veckan då man fikar, minglar och dansar.
Nja, kanske man planerar lite också.
Men det är fan inte mycket.
Det vill säga Ragnar i Lena Anderssons Sveas son, för alla som läser lite glest.
Denne Ragnar gick i folkskola, som de flesta barn på den tiden. Efter folkskolan kunde man gå vidare till realskolan om man hade de rätta förutsättningarna på plats. Det hade inte Ragnar.
Ragnar förstod att realskolan inte var för honom. Den var för de spinkiga som ständigt var förkylda och hade en ingenjör till far.
Det här känner jag igen från min pappa, även han var född på trettiotalet. Han var bäst i matte i sin klass, ändå seglade de spinkiga snorungarna förbi honom in på realskolan, medan han fick hanka sig fram på andra vägar. Jag förstår att han var bitter.
Som var och en förstår handlar detta inte om spinkiga personer i sig. Det är väl ganska självklart att de ska få utbilda sig? De ständigt förkylda kan man ju också känna med. Verkligen. Men ska de få utbilda sig på allmän bekostnad? Det är frågan.
Ikväll ser det också mörkt ut för bloggen. Den här gången på grund av Mumintrollen. Mitt lilla barnbarn har nu somnat med boken tätt tryckt mot bröstet, vilket han alltid gör nuförtiden. Han ligger här bredvid mig och snusar med nappen i munnen och, som sagt, muminboken nära, nära.
Ja, ni fattar, vem kan koncentrera sig på blogginlägg då?
Det sägs att jantelagen är en typisk svensk företeelse. Är den en produkt av folkhemsbygget där systemet krävde att alla ordnade in sig för att resultatet skulle bli lyckat? Hursomhelst kan domen bli hård om 'man tror att man är något', och skammen förlamande.
Ragnar tycker om att spela fotboll, och han är bra på det, men slutar att spela ändå.
För att inte bli en sådan som inte förstod att det var över fastän andra såg det och beklämdes, lade han av abrupt och tidigare än vad som hade behövts.
Igenkänning på det. När jag i min ungdom misslyckades med min fjärde (eller var det femte?) uppkörning svor jag på att aldrig mer försöka. Det tog mig tjugofem år att omförhandla det beslutet.
Han tänkte inte bli en av dessa sorgliga människor som fallit offer för övertron på den egna förmågan.
Nej, fy! Finns det något skamligare än att tro att man ska klara något och sedan misslyckas kapitalt? I synnerhet om alla människor runt en redan på förhand trodde sig veta att det skulle bli ett magplask. Burr, på den. Förvisso har det på senare år blivit poppis att misslyckas och 'lära av sina misstag', men frågan är om inte skam över specifika företeelser tar några generationer på sig att tyna bort?
Denne Ragnar, som är huvudperson i Lena Anderssons roman Sveas son, är född 1932. Det var det år som socialdemokratin tog över makten och påbörjade sitt långa, mödosamma omformande av Sverige.
Men nu var det fika det skulle handla om. När pensionären Ragnar fikar 1999 går det till som följer:
När han åt av bakelsen i små tuggor höll han vänsterhanden kupad under teskeden som högerhanden förde till munnen. Mellan varje tugga drack han en klunk av det svarta bryggkaffet. Det fanns inget ungefärligt över hans bakelseätande och kaffedrickande, endast systematik och njutning i sällsam förening.
Första meningen:
Intressant med en så detaljerad beskrivning av förandet av skeden från assietten till munnen, något jag får lust att träna på. (Alltså skildrandet, inte själva förandet.) Men om jag också ska ge Lena lite konstruktiv kritik: Varför inte nämna vilken bakelse det var? Jag vill veta.
Andra meningen:
En mening som skickligt bygger grunden för den tredje meningen.
Tredje meningen:
Kronan på verket. Här äts inte tanklöst och slarvigt, liksom är fallet i senare generationer. Här äts med 'systematik och njutning'. Känner svagt igen min mormor i den skildringen. Hon drack aldrig eftermiddagskaffet, med tillhörande kaffebröd, förrän alla hushållssysslor var slutförda och alla dammfria ting i hemmet var på rätt plats. Då sänkte hon sig ner på köksstolen med sin kopp kaffe, sin kaka och sin veckotidning. Strök över bordsduken med handen och lyfte kaffekoppen till munnen. Det var också systematik på hög nivå, även om den kanske inte såg exakt likadan ut som Ragnars.
Nu ska jag läsa vidare!
De två första meningarna jag strök under i Lena Anderssons Sveas son lyder som följer:
Det är gott med karlsbaderbulle. Den är liksom kort i konsistensen.
En obegriplig och ändå så klockren beskrivning av en karlsbaderbulle. En konsistens kan vara mycket, men kort? Helt ologiskt och helt underbart. Man förstår inte hur mycket man än försöker.
Vidare tycker jag om användandet av ordet 'liksom'. Jag har själv använt det tusen gånger och varje gång haft komplex över det, men inte nu längre. Lena Anderssons användande av 'liksom' ger ordet en tyngd som jag inte visste att det hade, vilket känns som en befrielse.
Imorgon kanske nästa understrykning kommer. Den handlar också om fika.
Det var bra underbart att sitta på verkstan imorse och läsa bok och fika macka och kaffe. Din stund på jorden är slut, så jag började jag läsa Lena Anderssons Sveas son. Den handlar om Ragnar som är född på trettiotalet och en riktig folkhemssnubbe. Intressant start. Jag strök under ett ganska stort antal meningar som jag snart kommer återvända till för att dissekera deras särart. Jag kan knappt bärga mig.
När något behöver fixas på min lilla goding till bil finns det alltid bara en tid till verkstan; 07:00. Är inte det märkligt? Jag börjar misstänka att de sparar de andra tiderna till andra kunder som i deras ögon är viktigare. De kan ju inte veta hur viktig jag är, för det syns inte direkt på mig.
Nåväl, imorgon kommer jag vara där prick klockan sju. Jag ska ta med mig en macka och en bok för reparationen kommer ta en och en halv timme. Kaffe bjuder de på i sin kaffemaskin.
Jag längtar!
Vet att jag, för ett tag sedan, skrev ett inlägg om mitt varje-dag-bloggande. Jag resonerade hit och dit om att göra det varje välsignad dag, vilka anledningarna skulle kunna vara och om min rättighet att göra det oavsett orsak.
Tog en paus igår, bara för att se hur det kändes. Det kändes ingenting, och nu är jag tillbaka igen med mitt vanliga sottis. Sottis är ett ord som är synonymt med strunt, enfaldigt yttrande och menlöst prat. Det betyder inte att alla mina inlägg kännetecknas av menlöst prat, bara en del. Resten av inläggen är s k non-sottisar. Missa inte dem!
Är på upploppet i Vilhelm Mobergs Din stund på jorden. Huvudpersonen, en sextiofyra år gammal man, lever sina yttersta dagar i Laguna Beach, Kalifornien. Han är inte sjuk men ändå inställd på att dö närsomhelst, verkar det som. 'Idag är det mig närmare än någonsin; jag känner det som om det vore alldeles förestående ...'
Hursomhelst. Imorse när jag läste mina morgonsidor gick det upp för mig att berättelsen utspelar sig i oktober 1962. Min födelsemånad sålunda. Roligt, roligt. Vidare gick det upp för mig att det var då Kubakrisen ägde rum, den kommenteras nämligen i berättelsen. Jag googlade raskt eftersom jag under gymnasiet hade en lärare i historia som bara (och då menar jag bara) pratade om sina egna privata problem på lektionerna, och eftersom jag inte heller därefter engagerat mig speciellt hårt i världens historiska utveckling, och upptäckte att vi, vid denna tidpunkt, var ytterst nära ett kärnvapenkrig. 'Det farligaste ögonblicket i mänsklighetens historia.' Spänt läge, alltså. Kennedy och Chrusjtjov höll i trådarna. Hela världen höll andan, och då föddes jag.
Givetvis undrar jag varför mina föräldrar aldrig sa något om det! Ett sånt drama. Jag undrar också vad min mycket oroligt lagda mamma tänkte om att föda barn samtidigt som världen var på väg in i ett kärnvapenkrig.
Frågor, frågor, men inga svar. Dock känner jag mig från och med nu förbunden med Kubakrisen, och skall studera den ingående. Tack Vilhelm Moberg.
Har läst en Muminbok för mitt barnbarn ikväll, och insåg att Britta borde låta sig inspireras av Muminmamman. Hon (Mm) är en aning orolig ibland, men bortsett från det en trygg och kärleksfull klippa för sina närmaste. Inget skrikande och svärande och inga martyriska sammanbrott. Inget springande efter andra karlar som en trånsjuk marskatt.
Nej, lär av Muminmamman, Britta! För i helvete.
Se vem jag hittade i skogen imorse. Den raringen kan nog hjälpa vem som helst att börja andas igen.
På kvällen känner Britta att hon måste prata med Benny. Den panerade rödspättan och den konstnärliga frukosten till trots; ett samtal om sakernas tillstånd är ofrånkomligt.
Britta: Jag känner mig kvävd.
Benny: Hur menar du?
Britta: Jag kan inte andas.
Det blev ett kort samtal minsann. Men alla samtal kan inte vara långa och utförliga. I synnerhet inte så här sent på kvällen. Gonatt och sovgott.
Nej, ingen kan veta vad som rör sig i Hans huvud. Det enda vi i nuläget vet är att han ännu inte svarat på Brittas sms, och att han heller inte dykt upp på biblioteket. Den skitstöveln.
Men nu kan det faktiskt vara så att han hör till den krympande del av befolkningen som ännu inte förstått hur sms-kommunikation fungerar; att man svarar inom ett par timmar och inte inom ett par veckor.
Britta tror och hoppas på det.
Det vore intressant att veta vad som försiggår i Hans huvud när han läser Brittas sms. Hur förstår han hennes knapphändiga meddelande? Kan han skönja den dallrande hettan mellan raderna? Kan han räkna ut vad böcker om stenar symboliserar?
Det är synd att jag inte kör med ett sånt där allvetande perspektiv.
Livet är kort, och just därför sitter Britta efter frukosten på toa och skriver ytterligare ett sms till Hans.
Hans!
På morgonen, när Britta vaknar, står Benny och ser på henne med en bricka i händerna. Han sätter försiktigt ner den på sängkanten och Britta spärrar upp ögonen. Bigarråer, jordgubbar, aprikoser och gröna druvor breder ut sig i droppformationer på ena sidan. På den andra en solfjäder skapad av fint skurna stavar av ost och salami. Tre olika sorters frallor rundar av solfjädern, och i mitten av brickan tronar en stor kopp kaffe. Britta tittar upp på Benny.
’Vad har du gjort?’
’Fixat frukost bara.’
Britta är mållös. Aldrig förr har Benny serverat henne frukost på sängen, och när det nu sker har han skapat ett mindre konstverk.
’Vad gulligt av dig’, säger hon till slut och drar sig upp till sittande. ’Jättegulligt ... men oväntat?’
’Livet är kort, Britta. Det gäller att ta vara på det.’
'Det var fint tänkt, absolut.'
'Det är de små sakerna i vardagen som räknas.'
'Ja.'
'Vill du äta här eller i salongen?'
'Jag borde kanske äta här?'
'Det kan du göra.'
'Eller vad tycker du?'
'Här blir bra, jag hämtar en handduk så att det inte kommer smulor i sängen.'
Får hon bara ligga ihopkurad i Hans famn, med hans långa, magra armar runt sig, behöver hon inget mer. Inget endaste. Det är Britta helt säker på.
Den natten sover Britta som ett spädbarn. Konstigt, med tanke på hennes upplösningstillstånd, men hon har kanske en känsla av att hon kommit hem?
Det betyder såklart inte att hon nödvändigtvis har kommit hem, men upplevelsen kan vara nog så stark ändå. Den kan leva sitt eget liv i Brittas kropp, gödd av undermedvetna minnesfragment från moderlivet, då allt var varmt, tryggt och bekymmerslöst. Aldrig behövde hon på den tiden fundera på om hon var omhändertagen och sörjd för, hon bara var det.
Att Hans är den som ska ge Britta allt detta låter osannolikt, men vem vet, han kanske är en alldeles, alldeles underbar man som vi endast missförstått en aning.
Till middag panerar Benny rödspätta för det tycker Britta om. Filéerna är frysta och måste tinas i micron, vilket inte ger optimalt resultat, men det är ändå paneringen som är det godaste. I kylskåpet finns potatis av den fasta sorten och en tub remouladsås. Med ärtor och en klyfta citron blir det en godkänd måltid. Benny lägger upp maten på Brittas tallrik och placerar den på soffbordet framför henne.
'Vad vill du ha att dricka?'
Britta slevar i sig maten som om hon inte fått någon på hela dagen.
'Vill du ha vatten?'
Britta nickar. Benny går tillbaka till köket och häller upp ett glas, ställer även det på soffbordet innan han vänder om och lägger upp mat till sig själv. När han slår sig ner i soffan bredvid Britta är hennes tallrik tom.
'Ska jag hämta mer åt dig?'
'Tack, jag tar gärna lite till.'
Vadan detta, kan man undra, men människor i kris reagerar olika. En del kan inte äta alls, andra får glupande aptit. Britta hör till den senare kategorin; hon blir hungrig och kan äta hur mycket som helst.
Men är hon verkligen i kris, kanske vän av ordning tänker. Svar: ja. Hans besök kan se ut att vara en obetydlig händelse, men sanningen är att den har satt hela Brittas liv i gungning. 'Jag är i fucking upplösning', tänker hon, för det är så det känns. Sedan äter hon mer panerad rödspätta och potatis, spritsad med remouladsås. Ärtorna blir kvar sist på tallriken - en och en spetsar hon dem på gaffeln med oroväckande precision.
Det undrar jag med. Kan de inte lösa sina problem själva, så vet jag inte.
Men, om jag ska försöka hjälpa till:
Vad har vi här?
Ett par sedan ett okänt antal år, tjugo skulle jag tippa. En man som inte vill ha med konflikter att göra, och inte förstår att han skapar dem på löpande band med sitt duckande och backande. En frustrerad kvinna som fått känslor för en annan man.
Lite rörigt, men det ska nog gå att styra upp.
Benny förstår ingenting av vad som hänt, eller varför, men han förstår att Britta är uppriven och behöver honom. Följaktligen hämtar han ullfilten med fullmånen på, sveper den om Britta, för henne till soffan och trycker mjukt ner henne där.
'Sitt där och vila', säger han och ställer sig vid spisen för att laga middag.
När Britta kommer hem ser Benny att något har hänt. Han iakttar henne med frågande blick.
Britta: Hans kom in på biblioteket!
Benny: Gjorde han det? Skulle han låna böcker?
Britta: Nej, jag tror inte det!
Benny: Nähä?
Britta: Han frågade efter en bok som jag aldrig hört talas om, Stenar jag minns, jag har svårt att tro att det ens finns någon bok med den titeln, nej, jag tror han ville prata lite. Jättemärkligt!
Benny: Prata lite? Med dig? Men det var väl trevligt?
Britta: Absolut. Jag vet bara inte vad hans egentliga ärende var.
Men det vet ju Britta. Hans kom in och pratade med henne som en konsekvens av hennes sms till honom. Ett sms som var ganska rakt på sak, om jag minns rätt. Har hon glömt det?
Benny: Egentliga ärende?
Britta: Jag undrar vad Vera skulle säga om hon visste!
Benny: Visste vad?
Britta: Att Hans var in till mig på biblioteket idag!
Benny: Är det någon slags hemlighet?
Britta: Såklart inte, varför frågar du det?
Benny: Du sa ju att Vera inte visste ...?
Britta: Det har jag inte sagt! Men vad tror du själv då?
Benny: ???
Vi har en KAOS-situation, sålunda. Britta är förmodligen i chock. Hur de ska ta sig vidare från denna förvirrade dialog vet jag icke.
Dags för Benny och Britta att ta över en stund, tycker jag nog. Jag har ju semester.
Resumé:
Benny och Britta har en middagsbjudning för Brittas gamla studiekompis Vera och hennes nye vän Hans. Denne Hans gör ett outplånligt intryck på Britta och dagen efter skickar hon ett sms till honom och föreslår ett möte. Hon får inget svar, men några dagar senare dyker Hans upp på biblioteket där Britta arbetar och frågar efter boken Stenar jag minns. Han frågar också, viskande, om Britta sms:at honom. Han känner många Britta och kan inte veta vem det är i det här fallet. Britta (vår Britta) tappar koncepterna och känner oklara grejer i sin kropp. Hans struttar ut från biblioteket, till synes vid gott mod.
Skåne har också en.
Men det enda hans djävul säger är: ’Ha ha, där fick du!’
En sån taskig liten gris! Och fantasilös.
Idag har jag, för första gången sedan jag flyttade ut på landet, cyklat in till Örebro och tillbaka. En sträcka på nätta 4,4 mil. Inte så mycket till bragd om man jämför med Professor Kajsa som promenerade 4,7 mil häromdagen, men den här cykelturen är bara början, som var och en förstår.
Mitt ärende till stan var ett besök på sjukhuset dit jag var kallad för att få ett 48-timmars EKG. 'För säkerhets skull', sa min läkare i våras, eftersom min arytmi enligt honom är ofarlig. Man skulle kunna tro att det fanns ett samband mellan hjärtbesöket och min plötsliga idé att cykla in till sjukhuset, som om jag ville visa sjukhuspersonalen och resten av världen att mitt hjärta är så friskt och starkt som något hjärta någonsin kan vara?
Möjligtvis.
Jag hade mina dubier innan jag gav mig av eftersom min väderapp sa att det skulle bli regn och åska. Men andra väderinstitut sa annat, så jag trampade iväg över Närkeslätten som inte alls är så slät som namnet ger sken av. Upp och ner, upp och ner, beskriver bättre vägen in till stan. Dock är den kantad av milsvida åkrar som ser föredömligt platta ut. Kan vara råg och havre, eller något annat. Började med regnjacka på, men den åkte snart av. De lätta regnskurar som föll var bara uppfriskande, och när de var över torkade mina kläder snabbt i vinden.
Först när jag närmade mig stan började benen stumna, men då hade jag också trampat på som satan i en och en halv timme, orolig att missa tiden. Jag missade inte tiden. Faktum är att jag kom fram tjugo minuter för tidigt, vilket aldrig har hänt mig förr.
När jag var färdigtejpad gick jag till sjukhusets café och beställde kaffe och macka. Läste några sidor i Vilhelm Mobergs Din stund på jorden - en trösterik bok i allt sitt elände, och njöt av cykelturens efterdyningar. Vad mer i livet behöver man än en cykeltur och ett café? Inte mycket. Det skulle vara en bok av Vilhelm Moberg då.
Under färden hem tog jag det lugnare, hade ingen tid att passa nu. Cyklade på tvåans växel och tänkte att det här måste jag göra om, minst en gång i veckan med början på måndag, när jag ska lämna tillbaka elektroderna.
Men är det inte slöseri med tid att cykla in till stan när man kan åka bil? Det är ju så himla mycket att göra i nya huset.
Det där var inte jag, det var min lilla djävul på axeln. Hen är en näbbig fan som har för vana att ifrågasätta allt.
Nej, det är inte slöseri med tid eftersom jag mår bra av det.
Det där var jag.
Å andra sidan är jag en prestationsneurotiker med vana av att sätta upp mål med oklara syften. Det kan sålunda hända att det inte bara är för att det gör mig ’glad’ som jag bloggar.
Eller, jag kanske skulle säga avdankad prestationsneurotiker? Jag vet ju nuförtiden att jag inte kan bli bäst (på vad det vara månde). Livet har satt mig (hårt) på plats alltför många gånger, och jag är nuförtiden tacksam för det. Att slippa prestationsstressen är en lisa för själen.
Det hindrar dock inte att jag kan falla tillbaka i gamla träsk och få för mig att jag kan bli något ’stort’ om jag bara anstränger mig. Det krävs bara tiotusen timmar och bla bla bla, ni vet. Kämpa, kämpa!
Och släpp för fan inte taget, för då rasar ALLT.
Det är självklart att jag ska blogga varje dag. Utan undantag.
Anledningen: Jag blir glad av det.
Om jag tänker att jag ska blogga lite då och då, när andan faller på, då blir det inte mycket av det.
Varför då?
För att det är så mycket skit som tränger sig före; allt från den ena skiten till den andra. Diverse onödiga aktiviteter som inte bottnar i vad jag själv vill och behöver.
Alltså måste jag tvångsplanera in mina egna behov. Borde planera in fler.
Då är jag här igen! Nära midnatt utan en aning om innehållet som ska förgylla detta inlägg.
Borde jag kanske reflektera över mitt tvångsmässiga bloggande? Vilken anledningen är till att jag till varje pris ska klämma iväg ett inlägg varje sketen dag?
Nej, det tänker jag inte göra.
Ett ovanligt kärnfullt inlägg, det jag skrev igår kväll. Det är när klockan närmar sig midnatt som de stora tankarna tänks i mitt huvud.
Exempel på nya happenings från halvåret som gått:
Jag har bloggat vareviga dag.
Jag har vant mig vid krigshotet som hänger över oss.
Jag har börjat titta på serier.
Jag har byggt hus.
Jag har flyttat ut på landet.
/Klart slut från en regnig Närkeslätt
Idag ska min dotters hund få somna in. En liten skrutt som varit en del av familjen i femton långa år. Att så mycket glädje och kärlek kan få plats i en sån liten kropp är ett av livets mysterier.
Sov gott vår lilla fluff ❤️
Kröning är med för att det rimmar på löning. Vilken poet jag är!
Den senaste kröningen som ägt rum på min TV är den som poppar upp i huvudet; den där prins Charles blev kung Charles. Det som fladdrar förbi är bilder där några män klädde på honom en tung guldkappa innan han fick hjälp att sätta sig på en tron. På tronen satt han sedan och strök på guldkappan, som för att rätta till något. Ängsligt. Hakan ned mot bröstet för att se alla eventuella noppor, eller vad han letade efter. Man tänker att en kung i den situationen ska sitta rak i ryggen, ha hakan något uppåt snarare än nedåt och blicka stadigt rakt fram.
Inte den här kungen.
Men jag känner igen mig. Jag kan också bli överdrivet medveten om hur jag tar mig ut när jag är bland folk. Alla skrynklor på kläderna blir uppförstorade, och huga om jag upptäcker en fläck på min blus. Eller att jag luktar svett, det är mitt värsta. Och ibland ser jag ut som en mossbevuxen stubbe i håret och måste platta till det igen och igen.
Kung Charles och jag, således, har en del gemensamt.
Ordet löning var logiskt ändå. För idag ramlar lönen in på kontot.
Ännu en fördel med att arbeta.
Cool?
Jag vet när jag kände mig motsatsen till cool. Det var på skolavslutningen i samlingssalen för några veckor sedan. Vi sjöng Sommartider hej hej med alla elever. Det ryckte i mig varje gång refrängen drog igång, och mot slutet kunde jag inte sitta still utan hoppade upp, knöt näven och slängde upp den i luften till 'hej hej'. Flera gånger gjorde jag det, trots att alla andra i salen, både elever och personal, satt kvar på sina platser och sjöng lugnt och fint. Eventuellt tittade de förvånat på mig; jag vet inte, för jag var inne i musiken.
Efteråt, när jag insåg vilken udda fågel jag varit, skämdes jag. Man kan inte bete sig hursomhelst, tänkte jag. Jag tänkte också att jag varit fruktansvärt pinsam. En tant som tror hon är tonåring.
Men sen: Det måste för fan vara okej att röra på sig när musik rycker tag i en? När jag var ung gjorde jag sällan det, för jag vågade inte. Stod ibland på konserter och önskade att jag hörde till de som hoppade runt och sjöng med. Själv stod jag still och uppförde mig.
DET ÄR SLUT PÅ DET NU!
Midsommarafton avklarad. Den var svettig. Dagen idag går i chillandets tecken. Skåne och jag behöver träna på att ta det lugnt. Inte för att vi är dåliga på det; om man tänker efter är nog återhämtning vår starkaste gren. Men varför inte bli ännu bättre?
Vad gör vi då när vi chillar? Bloggar (tydligen), följer dramatiken i nyheterna, bakar bröd (Skåne), surfar på mobilen (jag), fikar (inom kort) och diskar för hand, eftersom diskmaskinen bråkar. Alltihopa inomhus, så här långt.
Vi är sålunda urusla på att njuta av sommaren när den är som ljuvligast.
Igår kväll, däremot, gjorde vi det som anstår en midsommarafton. Vi cyklade ner till Hjälmaren och tog ett dopp i kvällssolen. Om man bortser från det något dyiga vattnet (och det syns ju inte på bilderna vi tog) så var det mysigt som fan. Sketamysigt, om man ska inkludera själva dyn.
Klart slut från Närkeslätten!
Vill bara berätta att jag inte har någon fiol, för alla som ivrigt undrar. Gårdagens inlägg kanske gav intrycket att jag är en violinist av rang, vilket gör mig nödgad att stämma i bäcken.
Jodå, det är roligt att städa, men någon salong har vi inte. Bara ett 'vardagsrum'. Så jävla tråkigt ord. Det kom till, som jag minns det, när det blev omodernt att ha 'finrum', vilket var ett rum som barnen i familjen inte hade tillträde till. Det var det största rummet och stod där som ett museum och dammade.
Kan omsvängningen ha skett i slutet av sextiotalet?
Minns att mamma tydligt tog ställning för vardagsrummet, det som barnen fick fri tillgång till. Grannar som hade finrum var högfärdiga och efter i utvecklingen. Jag hade en kompis tvärs över gården som växte upp i en sådan familj. Man kunde kika in i deras finrum och skymta sammetsmöbler, vackra glasvaser och tunga gardiner, men att gå in var förbjudet. Samma kompis åt ibland bara potatis till middag, kanske fanns ett samband. I vår familj fanns alltid en korv eller dylikt serverad till potatisen.
Men tillbaka till ordet vardagsrum. Hur tråkigt låter inte det? Frågade Skåne om vi inte kan kalla vårt nya vardagsrum för salong istället, men det föll inte i speciellt god jord. Han började skratta, ett sådant där frustande skratt som kommer ut både via näsa och mun. Sedan följde ett antal 'nej', med eftertänksamma tystnader mellan vart och ett:
'Nej.'
'Nej.'
'Nej.'
'Nej.'
'Nej.'
Ska jag behöva ta det som ett nej? Nej, det tycker jag inte. Från och med nu kommer jag kalla vårt nya fönsterrika rum för salongen, så får vi se hur det faller ut.
'Vad tycker du, ska vi äta i salongen ikväll?'
'Om du moppar salongen så tar jag köket.'
'Kan du hämta fiolen? Den ligger i salongen.'
Som jag nämnt tidigare blir jag lycklig av arbete. Igår, efter den nedstämda morgonen, började vi städa. Dammsugning, moppning av golv och fönsterputs stod på dagordningen, och redan när vi diskuterade vem som skulle göra vad, kände jag humöret stiga. Höjdpunkten inföll inföll någon timme senare när jag svepte fram med moppen på parketten i salongen. Radion skvalade och Skåne var uppe på loftet och gnuggade fönstren rena från konstiga fläckar. Med jämna mellanrum gick jag in i tvättstugan och sköljde moppen ren för att sen fortsätta moppa och hej vad det gick. Lycka, lycka.
Vaknade vid åttasnåret i morse och kände mig vilsen. Detta stora hus - är det mitt och varför? Det ekar i det, eftersom mattor, gardiner och många möbler fortfarande saknas. Det ska inte eka i ett hem.
Låg kvar i sängen och läste några sidor i Vilhelm Mobergs En stund på jorden, vilket inte precis piggade upp.
'Där är den åter, insikten om att mitt liv är förbi. Vad har jag kvar? Vad återstår det mig? Jag hittar endast ett svar: Att foga mig och invänta den våg, som ska föra mig tillbaka (till det eviga kretsloppet)'
Blev så trött av att läsa att jag somnade om och inte vaknade förrän klockan tio. Att vakna klockan tio är deprimerande i sig, för jag tycker inte om att sova bort det liv jag har kvar. Försöker övertyga mig om att jag behöver sova ut efter en vår fylld av utbyggnad, flytt och jobb - och, ja, det låter väl rimligt.
Nu ska jag bara få in ordet kalsong också, hur fan det nu ska gå till. Förmodligen hade Vilhelm Moberg kalsonger på sig när han skrev sin deprimerade elegi.
Det kan man på god grund anta.
Jag: Vad associerar du till när jag säger balkong?
Skåne: Att de ska komma hit och sätta upp balkongräcket.
Jag: Något mer?
Skåne: Det är många fönster att putsa här.
Jag: Det har väl inte med balkong att göra!
Skåne: Nej.
Jag: Så?
Skåne: Jag minns när farsan och jag satt på balkongen. Han gillade att sola. Vi hade en flaska med kapsyl man kunde öppna och stänga. Såna som fanns på mjölkflaskorna.
Jag: Vad var det i flaskan?
Skåne: Sockerdricka.
Jag: Hur gammal var du då?
Skåne: Fyra eller fem, kanske. Det är lurigt med minnen, det kanske bara var en gång som vi satt där och drack sockerdricka, men jag minns det.
Om jag haft Skåne på plats hade jag även idag utforskat hans associationsbanor. ’Vad associerar du till när du hör ordet ballong’, hade jag frågat och säkert fått något intressant svar. På skånska, vilket förhöjer vilken association som helst.
Men nu blir det två egna balongminnen knutna till min mamma. Det ena handlar om hennes första ballong. Som liten flicka (under det mörka och ransonerade andra världskriget) fick hon en gång en heliumballong som med en gång seglade till väders när hon tappade taget om snöret. Besvikelsen var enorm.
Det andra minnet rör min mammas ballongmage. Den klagade hon ofta på, när jag själv var liten flicka. Hon spände ut den och sa att hon var i femte månaden. Det var hon inte. Hon klagade också på gaserna, som var jobbiga och omfattande, och med vilka man kan knyta ihop detta inlägg, då gasen också var orsaken till hennes balongtrauma som barn.
God kväll!
Jag: Vad associerar du till när du hör ordet klängig?
Skåne: En liten barnunge som drar sin mamma i kjolen.
Jag: Okej?
Skåne: Men det kan ju också vara en kille som klänger på sin tjej.
Jag: Som klänger på sin tjej?
Skåne: Nej, alltså, det kan ju vara vad som helst. Någon som klistrar sig fast.
Jag: Vad sa du? Som klistrar? (Försöker hinna med att skriva.)
Skåne: Nej nej, ta inte med nåt sånt.
Jag: Varför ska jag inte ta med det?
Skåne: Klängig kan ju vara både positivt och negativt, någon man tycker om som klänger på en, det kan ju vara positivt. Men det kan också vara tröttsamt att ha någon som klänger på en hela tiden. Samtidigt kan det vara charmigt, men i längden tror jag det blir lite jobbigt.
Jag: Tack min älskade inspirationskälla.
Skåne: Njae, jag vet inte, jag kan inte det där.
Skåningar är blygsamma, kan vi slå fast efter den här intervjun. Samtidigt extremt gulliga.
När Hans lämnar biblioteket är hans gångstil slängigare än vanligt. Benen sprätter, armarna vevar runt och han kastar med huvudet så att håret far på ända.
Voffor gör han på detta viset?
Är det ofrivilliga muskelryckningar eller försöker han göra intryck på någon?
Därom tvista den lärde, som i det här fallet är Britta.
Jämsides med det mjuka fluffiga: En hängig känsla. Dock inte som i krasslig, utan som i upphängd dinglande, och sedan nersläppt med fötterna djupt nerkörda i mjukaste sanden.
Inte lätt att beskriva känslan, men jag tror att ni förstår med tanke på att ni troligtvis varit där själva.
En som jag vet har varit där (eftersom vi varit kompisar sedan sena tonåren) är KAJSA. Idag är hon professor och har en nystartad blogg. I den avhandlas allt möjligt, inte minst hennes nojor. Va, har professorer nojor? Ja, i alla fall min professor. Läs här:
Ja, vaddkänslan är borta, men Brittas kropp är förändrad.
Den är mjuk och fluffig.
Som cirrusmoln på drift.
Ett poem.
Plötsligt dyker han upp på biblioteket. Det grå håret ostyrigare än hon minns det, steg som inte riktigt vet vart de ska, två händer djupt nedstuckna i rockfickorna och ögon som rör sig betänkligt utan att huvudet följer med.
Brittas andning upphör och hennes kropp förvandlas till vadd. En mycket märklig känsla.
Hans får syn på Britta och går fram till disken.
’Hej, jobbar du här?’
Britta vet att han vet att hon jobbar där hon jobbar, och att det är därför han är här, men hon svarar bara ’ja’. Ett ynkligt. Inte mer än ett pip.
’Jag är ute efter en bok.’
’Ja?’
’Stenar jag minns, eller något liknande, jag är dålig på att minnas titlar.’
’Stenar jag minns?’
'Har du skickat ett sms till mig?' Han viskar, orden är knappt urskiljbara, men hon hör tydligt vartenda ett.
Känslan av vadd är med ens borta.
'Det vet du, varför har du inte svarat?'
Hans ser besvärad ut. 'Jag kunde inte vara säker på vilken Britta det var.'
Ojsan, uppenbarligen känner han många Britta. Så ovanligt. Jag har ingen aning om hur Britta reagerar på denna omständighet, men jag skulle bli skeptisk till hela Hans-grejen. Finns han ens på riktigt?
Ingen som vet, ingen som vet.
Det var ändå bara sladder, hans skitprat om stenar. Mansplaining-sladder. Typiskt självupptagna män att ta med en sten på en middagsbjudning och orera om den i timmar. Hon ska visa honom. När hon gått sin geologikurs och läst på allt om stenar som överhuvudtaget går att läsa på, då jävlar ska hon berätta för honom hur allt hänger ihop.
Summa summarum: Det är fruktansvärt att bli ignorerad, men en genomtänkt plan är en bra livboj.
Ytterligare en dag i svår väntan har passerat. Det hör väl till normal anständighet att svara på sms när man får ett? Britta har inte en brunn av tålamod att ösa ur, och nu har känslan av förödmjukelse övergått i ilska.
Vad är han för satans slödder?
För sitt inre öga har hon sett tåget rusa fram genom tät skog och över öppna vidder. På väg till Norrbotten eller annat öde landskap där inget kan störa dem. Endast gnisslande inbromsningar på små obetydliga norrländska tågstationer ska påminna dem om att det finns en värld utanför deras kupé.
Varför svarar han inte?
Jag vill träffa dig, skriver hon. Möt mig vid tåget!
Först när hon skickat iväg detta ödesmättade sms kommer hon på att hon glömt skriva tid. Vilket tåg, kommer han också undra. Med bultande hjärta avvaktar hon, trygg i förvissningen om att han förstår allvaret, och svarar.
Det gör han inte.
I fjärran kan hon se sig själv, Hans och en stensamling. Det är inget mål och det finns ingen plan, men bilden förföljer henne. Vissa möten är ofrånkomliga, tänker hon, och sms:ar Hans.
Benny: De satt nära varandra hela kvällen. Nära, nära. Tänkte du på det?
Britta: Förutom när Hans gick ut för att röka. Jag fick känslan att han behövde luft. Andrum.
Benny: Tror du?
Britta: Märkte du inte hur hon klängde på stackaren? Hon är förmodligen rädd att förlora honom.
Benny: Tror du?
Britta: Man såg det på henne, otrygg ambivalens kallas det. Hon kommer kväva deras förhållande, sanna mina ord.
Benny: Det vet jag inte, de verkade passa ihop, tyckte jag.
Britta: Nej, Hans är en fri själ. Han behöver någon som förstår hans behov av frihet, hans behov av att älska utan tyglar.
Benny: Älska utan tyglar?
Britta: Det handlar om att äkta kärlek bara överlever om man ger varandra lebensraum.
Benny: Så som vi gör?
Britta: Nja. Vi skulle kunna vässa oss på den punkten.
Benny: Tycker du att vi klänger för mycket på varandra?
Britta: Nej, men det vore väl bra om vi gjorde lite mer grejer var för sig?
Benny: Som vadå?
Britta: Du skulle kunna gå en matlagningskurs …
Benny: Okej?
Britta: En grekisk, kanske.
Benny: Du då?
Britta: Jag vill lära mig något nytt. Skulle kunna tänka mig en kurs i geologi.
Benny: Annars skulle ju du kunna gå en kurs i spansk matlagning, så piggar vi båda upp våra middagar.
Britta: Nej, det vill jag inte. Jag vill förstå vår planet bättre, det är vad jag brinner för. Jag vill lära mig mer om mineraler och sånt. Stenar.
Note: Det behöver inte vara ett intresse för Hans som gör att Britta vill lära sig mer om geologi. Stenar är ju jätteintressanta i sig själva med alla sina olika beståndsdelar och sin miljonåriga historia.
Vid tresnåret idag kände jag lycka. Jag hade monterat en hylla till badrummet och höll på att ta av emballaget till ett balkongräcke som ska sättas på plats nästa vecka, och där kom den; känslan av djup tillfredställelse.
Slutsats: Arbete gör oss lyckliga. Åtminstone mig. Under rådande förhållanden känns denna insikt både fin och praktisk. Som två flugor i en underbar smäll.
Vad kan man göra på temat början? Man kan grotta ner sig i börjor (av romaner).
Här kommer tre:
Himlen var nästan svart men snön var klarblå i månskenet.
Det enkla är ibland det klockrena.
Den här historien tilldrog sej under den där våren och sommaren som aldrig föregicks av någon riktig vinter.
Gillar vi den också? Ja, det gör vi.
Mittemot Kooperativa, i det blåsiga hörnet av Landsvägsgatan och Industrigatan, stod en lind och ett gammalt trähus.
Gillar man inte den här är mitt råd att läsa hela första stycket, för det är bedårande:
Mittemot Kooperativa, i det blåsiga hörnet av Landsvägsgatan och Industrigatan, stod en lind och ett gammalt trähus. Där stod om man ska vara noga också en kiosk. Linden och huset brukade tala med varandra. Men det var långt mellan orden.
Nåväl. Om man nu vill ha en egen början (till sin egen roman) kan man pröva att kasta om ovanstående börjor. Exempelvis:
Himlen var ljus men skogen var svart och snudd på ogenomtränglig. Läskigt, läskigt.
Den här historien tilldrog sig under den där hösten och vintern som aldrig föregicks av någon riktig sommar. Lite halvläskigt det också?
Mittemot det gamla trähuset stod en lind och pratade för sig själv. Läskigt eller inte läskigt?
Man kan också blanda ihop dem efter eget behag. Exempelvis:
Den här historien tilldrog sej i det blåsiga hörnet av Landsvägsgatan och Industrigatan.
En hel roman som utspelar sig i ett enda gathörn blir man ju nyfiken på, inte sant?
Mittemot Kooperativa var snön klarblå i månskenet. Ja? Nej?
OCH SÅ VIDARE. Möjligheterna är oändliga om man vill skriva en första mening på en berättelse. Så oändliga att man kanske inte kommer längre. Men huvudsaken är ju att man har roligt och vem fan vill bli klar med sin roman?
Ovanstående börjor är tagna från:
Tove Janssons Trollvinter
Inger Alfvéns Städpatrullen
Kerstin Ekmans Änglahuset
En juni-ordlista:
1 slut
2 början
3 mitten
4 över
5 under
6 nära
7 fjärran
8 tåg
9 vidder
10 slödder
11 sladder
12 vadd
13 mjuk
14 hängig
15 slängig
16 klängig
17 ballong
18 balkong
19 salong
20 kalsong
21 fiol
22 viol
23 kaprifol
24 sol
25 kjol
26 cool
27 löning
28 kröning
29 höna
30 böna
Ända sedan jag var liten har jag varit svag för lakrits. Ju saltare desto bättre. Ett av mina mörkare minnen från min barndom är när jag åkte liggvagn upp till Östersund och glömde en påse salta kuddar under huvudkudden. Där hade jag omsorgsfullt gömt den för mina tjuvaktiga småsyskon och andra potentiella hot. Grämelsen och sorgen var fundamental och kom att forma den person jag är idag.
Slut på godis-inlägget.
Annars älskar jag min bil, det måste jag säga. Den är en riktig liten goding. Min goding. Fin att se på och behaglig att köra. Det enda jag har att klaga på är att den är så skitig. Både ut- och invändigt. Och att den brummar oroväckande mycket, vilket kan bero på slitna kullager.
Men annars är den PERFEKT.
