Britta känner sig fortfarande vilse

Denna världen! Har man NÅGONSIN upplevt något liknande, brukar hon fråga Benny utan att förvänta sig något svar. VAD I HELVETE, liksom. Hur kan en enda idiot tillåtas förstöra allt med sina korkade infall?

'De är väl två ...?' säger Benny då, och sen är cirkusen igång. För hur många är de, egentligen? De som sitter på för mycket makt, för världens och sitt eget bästa. De är JÄVLIGT många om man börjar räkna. FÖR många. För att inte tala om alla deras anhängare! Det måste handla om något systemfel, för kan verkligen SÅ många ha fel? Och hur hittar man och rätar upp ett systemfel av den här kalibern? Undrar Britta (och vem fan undrar inte det?)

'Vi kan nog inte göra så mycket ...' svarar Benny och tar en tugga av sin nygrillade korv med ketchup och extrastark senap på. 'Vi får nöja oss med att ta hand om oss själva.'

Britta är inte övertygad.

'Kom och sätt dig här hos mig', fortsätter han och gör plats åt henne.

Britta är fortfarande inte övertygad, men inget lär väl bli värre av att hon går och sätter sig bredvid Benny, så det är vad hon gör. Hon drar ett djupt andetag. Benny gör detsamma och sätter korven i halsen. Han hostar och hostar. Det är en hostattack som aldrig verkar ta slut, tänker Britta och klappar honom vänligt i ryggen.

Till sist lägger sig lugnet på deras lilla uteplats utanför deras lilla radhus. Det ryker från klotgrillen och Benny drar Britta till sig. 'Det blir nog bra', säger han och Britta tänker att kanske, kanske, kanske blir det det. Nån gång.

Britta känner sig vilse

Och det kan man ju förstå. Vem känner sig inte vilse nuförtiden? 

Vilse är kanske fel ord? Man har ändå någon egen slags kompass som visar vägen framåt? Om den inte slutat fungera av alla åksjukeframkallande tvära kast, alltså.

Britta har i alla fall, en gång för alla, gjort slag i saken och slutat tänka på Hans. När den stora tillvaron gungar får man hålla hårt i de stöttepelare som finns i den lilla tillvaron, tänker hon. Det gäller att värna den stabilitet och trygghet man har. Benny i det här fallet. (Men även radhuset.)

Alternativet (som inte ska förringas) är att passa på att kasta loss och skita i alla konsekvenser, eftersom hela världen ändå verkar gå rakt åt helvete.

Men så tänker inte Britta, som den ansvarstagande varelse hon är. 

Eller, jo, hon tänkte så i något svagt ögonblick, men inte nu längre.

Nej, nu har hon börjat hålla Benny i handen när de sitter i soffan på kvällarna och tittar på nyheterna. Romantiskt, kan tyckas, men det handlar mer om att hålla ångest stången. En annan människas hand kan göra stor nytta i tider av kaos. Ja, inte vilken människas som helst, hör jag nu att hon kvittrar i mitt öra. Inte Hans hand, bara Bennys.

Ja ja, jag hör vad du säger, Britta.

Uppdatering: Tanden

Som alla med stor skärpa minns bet jag av en tand för en tid sedan. Den blev lagad, men nu är den av igen. Åt en mjuk macka den här gången, på väg uppför en smutsig stentrappa till ett möte. Vände tillbaka till mitt arbetsrum och ringde tandläkaren som gav mig en tid i ... håll i er ... 

FEBRUARI! 

Akutvården i det här landet blir sämre och sämre, sanna mina ord. Man kan ju också tycka att det måste vara tandläkarens fel när en nylagad tand bara håller i ett par månader, och att hen skuldmedvetet borde skynda till ...?

Hursomhelst, det här hände för två veckor sedan och bortsett från min oro över den eroderande amalgamfyllningen, har jag inte haft så mycket besvär av den kvarvarande tandspillran. 

Så jag väntar tåligt (som den lugna och fina tandvårdspatient jag är) till 17 februari.

Det bästa med mig

Det bästa med mig är att jag aldrig förlägger saker. 

Tack vare det vet jag alltid var jag har allt när jag behöver det.

Till skillnad från såna som till exempel inte vet var de lagt sin migräntablett och panikar över att deras hund kan ha fått i sig den. Jobbigt! Vem vet vad en migräntablett i en hund kan åstadkomma.

Jag tycker också lite synd om alla som inte hittar jobbnycklarna när de kommer till jobbet. De får stå där och vänta tills någon dyker upp som kan släppa in dem. Sedan får de gå till vaktmästaren och låna extranycklar. Igen. 

Om de dessutom på regelbunden basis förlägger både det ena och det andra här och där i klassrummet och får irra runt, runt och leta medan eleverna följer dem med bekymrade blickar ...

Borde de inte sluta jobba då?

Mina handskar

Mina handskar är svarta och bara några veckor gamla. De är fodrade och har en liten lapp på insidan där man ska skriva sitt telefonnummer; något jag inte hunnit göra ännu.

Jag skulle inte tappa bort dem, det svor jag på när jag köpte dem. Den här gången skulle jag hålla reda på dem. Kvinnor över sextio tappar inte bort handskar, de vet var de har dem. 

Det var när jag lämnade förskolan med mitt barnbarn som handskarna mystiskt försvann. Jag underlät att tänka på dem i fem minuter, och vips var de borta. Sedan dess har jag tänkt på dem desto mer.

Jag är en sån person som ibland slarvar bort handskar. 

Och det har jag jävligt svårt att acceptera.

Skönt att man är normal

Nu vet jag att alla som blir äldre tappar sina glaskroppar. Det är en naturlig del av åldrandet, upplyste läkaren mig om. Den lossnar och flyter sedan fritt omkring inne i ögat.

Glaskroppsavlossning är alltså det normala. Tappar man inte sin glaskropp är man onormal.

Vad som helst

Man kan skriva vad som helst på sin blogg. Exempelvis kan man berätta att man är på sidan 131 i Sveas son, och börjar tycka att den är lite tråkig. Förlåt Lena Andersson, men jag tycker att den ironiska tonen i berättelsen är tjatig. (Ska jag säga, som jämnt skriver ironiskt. Jag kan inget annat.) 

Kritiken mot folkhemsbygget är stundtals klockren, ändå blir det torrt. Jag blir inte berörd, som Idoljuryn brukar säga. Jag vill känna något när jag läser. Jag vill känna att Ragnar är en människa, och inte en maskin. Jag skulle tycka synd om hans barn om inte de också var små fyrkantiga enerverande folkhemsvarelser.

Men, jag har bara läst halva boken. Finstämdheten kanske kommer i andra halvan.

Sottis

Vet att jag, för ett tag sedan, skrev ett inlägg om mitt varje-dag-bloggande. Jag resonerade hit och dit om att göra det varje välsignad dag, vilka anledningarna skulle kunna vara och om min rättighet att göra det oavsett orsak.

Tog en paus igår, bara för att se hur det kändes. Det kändes ingenting, och nu är jag tillbaka igen med mitt vanliga sottis. Sottis är ett ord som är synonymt med strunt, enfaldigt yttrande och menlöst prat. Det betyder inte att alla mina inlägg kännetecknas av menlöst prat, bara en del. Resten av inläggen är s k non-sottisar. Missa inte dem!

JAHA

Då var det dags att skriva inlägg igen.

Återkommer imorgon med ytterligare ett.

Stora tankar

Ett ovanligt kärnfullt inlägg, det jag skrev igår kväll. Det är när klockan närmar sig midnatt som de stora tankarna tänks i mitt huvud. 

Exempel på nya happenings från halvåret som gått:

Jag har bloggat vareviga dag.

Jag har vant mig vid krigshotet som hänger över oss.

Jag har börjat titta på serier.

Jag har byggt hus.

Jag har flyttat ut på landet.

/Klart slut från en regnig Närkeslätt

Kalsong

Vaknade vid åttasnåret i morse och kände mig vilsen. Detta stora hus - är det mitt och varför? Det ekar i det, eftersom mattor, gardiner och många möbler fortfarande saknas. Det ska inte eka i ett hem.

Låg kvar i sängen och läste några sidor i Vilhelm Mobergs En stund på jorden, vilket inte precis piggade upp. 

'Där är den åter, insikten om att mitt liv är förbi. Vad har jag kvar? Vad återstår det mig? Jag hittar endast ett svar: Att foga mig och invänta den våg, som ska föra mig tillbaka (till det eviga kretsloppet)'

Blev så trött av att läsa att jag somnade om och inte vaknade förrän klockan tio. Att vakna klockan tio är deprimerande i sig, för jag tycker inte om att sova bort det liv jag har kvar. Försöker övertyga mig om att jag behöver sova ut efter en vår fylld av utbyggnad, flytt och jobb - och, ja, det låter väl rimligt.

Nu ska jag bara få in ordet kalsong också, hur fan det nu ska gå till. Förmodligen hade Vilhelm Moberg kalsonger på sig när han skrev sin deprimerade elegi.

Det kan man på god grund anta.

Tänker att ni vill ha bilder också?

Bilder vi mailade till IKEA för att de skulle förstå bättre.

 

Skojade bara

Deckare är inget för mig. Men jag tycker jag fick till en fantastisk spänning i föregående inlägg. Det isar längs ryggraden när man läser, och frågorna hopar sig. Har mysteriet med golvlisterna att göra? Eller trappsteget mellan gamla och nya delen? Det som spökat så på sistone, och inte bara spökat för den delen.

Vi hittade tapetrullarna, i alla fall. (En till följetong som jag inte nämnt något om.) De låg under sängen, och det krävdes en kvinna vig som en löksill för att få ut dem. Tapetrullarna med barren. Men nog om dem nu. 

Vissa tapetrullar mår bäst av att falla i glömska.

Hur går det? Hur går det? Hur går det?

Tackar, tackar som frågar.

Min plankstreak går som tåget.

Har kört igång min plankstreak idag

                                                               Bevis:

Har börjat packa

Sex flyttkartonger har fyllts. 

Oj, vad bra, då är nog ungefär hälften packat? Va?

NEJ. Jag har precis upptäckt att det inte kommer räcka med tolv kartonger. Inte tjugo heller. Det kommer snarare behövas hundra. Vilket känns helt obegripligt för jag har inte så mycket grejer. Slängde det mesta vid min skilsmässa för tio år sedan. 

När Skåne uttryckt oro över hur allt jag äger ska få plats i vårt hus har jag inte förstått vad han menar. Okej, jag har böcker, men de är inte så många. (Alldeles för få, så jag tänker köpa fler när jag väl är på plats i vårt nya hem.)

I övrigt? Nästan ingenting. Lite handdukar, lakan och kläder. Porslin, glas och kastruller.

Att det kommer gå åt så många flyttkartonger är sålunda ett mysterium. Ett MYSTERIUM.

Då var det dags

Att berätta att det inte blev någon planka idag heller.

Men Britta hälsar att hon som vanligt gjort tre. Morgon, middag och kväll. Och hon stoppar inte vid en minut när hon är igång. Hon sätter ett stoppur i händerna på Benny och sen kör hon på medan Benny tar tid. Morgonplankan; en lätt uppvärmning på ca åtta sekunder. Middagsplankan varar i åtta minuter och kvällsplankan i drygt åtta timmar.

Hon ska alltid vara värst, den ohängda människan. Men man kan inte annat än bli imponerad, inte sant? Man kan heller inte låta bli att tycka synd om Benny som så tappert står där beredd att trycka på stopp, timme efter timme. Snacka om uthållighet! För Brittas del också förstås, men hon får ju åtminstone ligga ner.

God natt!

Ingen planka idag heller

Har inte kommit igång med min plankstreak ännu, men det är lugnt. Ska ju hålla på med den resten av mitt liv så det finns ingen anledning att hetsa.

Min bloggstreak däremot är i full blom, som var och en kan se. Överraskande intressanta inlägg varje dag. Det ena märkligare än det andra. Oj och hoppsan på löpande band.

God natt.

Bloggstreak

Nu har jag bloggat fyrtiofem dagar i rad. Man kan kalla det en streak. I somras påbörjade jag en runstreak, och den varade i TA DA fyrtiofem dagar. Sen sa mina fötter ifrån, i synnerhet den ena (som också gör ont i detta nu). Detta trots att jag bara sprang i gångtempo i tjugo minuter. Varje dag, dårå.

När jag säger gångtempo så menar jag verkligen det. En kilometer på ca tio minuter. Det hände att folk gick om mig när de var ute och promenerade. Eller, det hände en gång, så 'folk' är en överdrift. En gubbe var det, när jag sprang i ett elljusspår här inne i stan. Irriterande, men jag försökte se ut som att detta moment ingick i något större. 

Förutom några få gånger i elljusspåret sprang jag i 'min' skog ute på landet. Den är befriande tom på andra människor. Får man syn på någon så är det ett vildsvin eller ett rådjur. Oftast ett rådjur. 

Hursomhelst. Min bloggstreak ska pågå i minst trehundrasextiofem dagar. Helst resten av mitt liv. Funderar också på att starta en plankstreak. En minutplanka om dagen. Med hopp om att ingen kroppsdel går sönder av ansträngningen. (Min onda fot slänger jag upp på den andra, så den kommer inte drabbas ytterligare.)

Sen får det räcka. 

Fördelarna med sömnbrist

Vaknade tio i fyra imorse och hade massor att tänka på. Älskar när det händer. 

Not.

Har varit groggy på jobbet hela dagen. I och för sig en fördel när chef, kollegor och elever kommer för att avhandla olika problem med mig - jag ser kanske intresserad ut, men tar inte in ett skit. Problemen studsar mot mig och ut i universum där de hör hemma.

Nu ska jag göra kväll.