Mina mornar

Januari funkar. Jag överlever. Det är bara de mornar då jag ska iväg till jobbet som är lite mardrömslika, och alltså ska vi nu uppehålla oss vid dem. 

Fem i sex ringer mitt alarm, och först två timmar senare är jag på plats på jobbet. Detta trots att jag ger mig av hemifrån vid halv sju. Man skulle kunna tro att jag bor vid gränsen mot Norge, men nej, endast två och en halv mil från centrala Örebro. 

Jag åker buss. Promenaden till bussen tar en dryg kvart. Så härligt ändå med en frisk morgonpromenad på landet i mörkret och tystnaden, brukar jag tänka. Väntar i genomsnitt tio minuter vid busshållplatsen, sedan sitter jag på bussen och mår illa i tre kvart. Kliver av inne i stan och går kloppeti, kloppeti (broddarna) till min skola där morgonkoppen kaffe väntar.

Ja, jag längtar till våren.

Stunder av lycka

Ni vet de där ögonblicken då livet känns fullkomligt?

I förrgår kväll regnade kraftigt när jag körde hem. Vindrutetorkarna jobbade på full speed och vägbanorna var bitvis dränkta av vatten. Jag körde ut på motorvägen och hamnade bakom en långtradare som jag varken ville eller vågade köra om. Den körde i 80 km/h, så det gjorde jag också.

Att köra i 80 på motorvägen är obehagligt. Inte bara för att det kan vara farligt, utan också för att jag i största allmänhet ogillar att vara i vägen. Att hindra andras framfart ger mig olustkänslor, så jag har för vana att flytta mig åt sidan. Något man dock inte alltid kan göra när man kör bil, så jag har varit tvungen att träna på att stanna kvar sedan jag tog körkort och köpte min lilla puddingbil. (Det är som ni förstår nu ingen slump att den är liten. Ju mindre bil desto mindre i vägen. Ni fattar kanske också varför det dröjde till jag var 56 innan jag tog det där körkortet.)

Jag låg alltså i 80 bakom en långtradare vars röda baklyktor var mina tillfälliga ledstjärnor i tillvaron. Regnet öste ner och den ena bilen efter den andra stänkte ner min framruta när de körde förbi. Efter en stund reagerade jag på att de som körde om gjorde det som i slow motion. Försiktigt, kanske endast i 85 eller 90, gled de förbi. Inte en enda blåste förbi i 120. Mina ögon tårfylldes av lycka. Det var inte bara jag som körde långsamt i detta skitväder! Alla andra gjorde det också, för de gjorde samma bedömning som jag. Har aldrig förr känt en sådan gemenskap på motorvägen. Det var jag och alla andra bilförare. Ingen bättre (dom) och ingen sämre (jag). 

Lycka i sin renaste form.

En förkyld lördag

Om någon i förra inlägget upplevde att jag är negativt inställd till att vara förkyld, så vill jag undanröja den villfarelsen. Sanningen är att det är underbart att vara förkyld. En sann snuva helar, skulle jag vilja påstå. 

Saker man kan ägna sig åt när man är förkyld:

Man kan - i lugn och ro - läsa en bok (Cora Sandels Kranes konditori). 

Man kan titta ut genom fönstret när regnet piskar och löven virvlar. 

Man kan gå i skogen utan att skynda sig.

Man kan ta bilen sju kilometer till närmaste affär för att köpa lördagsgodis.

Äntligen kan man sjunka ner i sin tillvaro och uppleva den, utan att prestera ett skit. En verkligt lindrande och närande känsla. Man hinner både känna efter hur man mår och om man trivs där man bor nuförtiden. Vilket är bra att veta.

Summa summarum: Att bli förkyld kan vara det bästa som hänt mig den här hösten.

PS Frågade Skåne vad han kände; om det var bra eller dåligt att han blev förkyld och han tyckte också att det var bra. 

En dag närmare döden

Skåne och jag är för närvarande drabbade av förkylning, så något skrikande ut genom fönstret har det inte varit tal om idag. Som tur är har vi lågt sittande fönster och en alert hund som tar hand om skällandet när någon har fräckheten att passera på grusvägen utanför vårt hus, och jag själv är indisponerad.

Både Skåne och jag är av den döende sorten när vi blir förkylda, och försöker stötta varandra så gott det går. Ninja (vår hund) hjälper också till, tack vare henne tog vi oss ut i skogen i eftermiddags.

Samtalsämnet på promenaden: Döden, såklart.

Vidare har en snickare varit här (man avbokar inte skickliga snickare ens när man är döende) och fäst ett tungt skåp i väggen i vår tvättstuga. Ett sånt skåp som kräver skena och grejer, är väl bäst att tillägga så att ingen behöver sitta och undra varför vi inte kan fixa en så enkel grej själv.

Dessutom är vi inga hantverkare.

Till middag åt jag havregrynsgröt och Skåne bruna bönor.

Tisdag morgon

Äter frukost vid ett av de stora fönstren (som jag gnällde så mycket över när bygget pågick) och ser ut över de frostnupna hagarna och fälten framför huset.

Det var därför jag ville bo här; det är så satans vackert.

Har förlikat mig med den tunga trafiken som susar förbi på motorvägen bortanför fälten. Den låter förfärligt ibland när vinden ligger på, men när det blåser nordanvindar är den å andra sidan helt tyst. Som en ljudlös kuliss. 

Har också förlikat mig med den insyn vi har genom nämnda stora fönster. Det är inte många själar som passerar, men när någon gör det, och förstulet kikar in, öppnar jag ett av mina stora fönster och skriker 

'Har du ätit glosoppa???' 

Det skapar ett lugn inombords, och en känsla av acceptans över sakernas tillstånd.

Vilken känsla får ni när ni öppnar ett fönster och skriker åt nån?

Apropå godis

Vad händer när de första förälskade åren i en relation övergår till den lugna, trygga fasen?

Man sitter i soffan och hetsäter godis på kvällarna. (Jag använder mig av pronomenet 'man' eftersom jag utgår ifrån att detta beteende är allmängiltigt. Det kan inte bara vara Skåne och jag.)

Hetsäta godis varje kväll kan man inte göra om man vill behålla en glad mage och någon slags värdighet på äldre dagar. Alltså inför man någon form av godisstopp (och bestämmer att efterrätter inte ingår i kategorin godis). 

'Någon form av godisstopp' betyder att allt godis flyttas till översta hyllan över arbetsbänken i köket för att man inte ska få syn på det stup i kvarten, och att man får äta godis på fredagar och lördagar ändå. Vilket leder till att man alla andra kvällar tänker på godis hela tiden. En bieffekt man får hantera efter bästa förmåga. Man kan exempelvis baka 'hälsokakor', eller hitta på ett nytt valspråk. 

Det kan bara vara en tidsfråga innan suget försvinner. 

Lingontider

I morse bestämde jag mig för att bara ta det lugnt idag. Sedan dess har jag tvättat fönster, dammsugit, bakat kolesterolsänkarkakor och plockat lingon. Det blev förvisso bara tre deciliter lingon, men jag är en glaset-halvfullt typ av människa, så jag är nöjd. Oavsett hur lite lingon jag får ihop så är jag glad.

Och planen för dagen var ju att åstadkomma noll och intet. 

Skåne är riktigt dålig på att plocka bär. Han är lång och kan inte sitta på huk; en urusel kombo ur bärplockarperspektiv. Han kan heller inte böja sig ner med raka ben, vilket är synd med tanke på hans långa armar som skulle kunnat raka rent i lingonsnåren. 

Men man kan inte få allt, och vem vore jag om jag skulle kräva det?

Det är fredag

Om man är mormor har man rätt att vabba nuförtiden. Idag gör jag det. 

As we speak sitter jag och barnbarnet bredvid varandra i soffan med varsitt digitalt verktyg; den ena av oss sötare än den andra. Den ena har rosa Lilla My-strumpor, blå byxor med gula grävskopor på och en gul tröja dekorerad med lila katter och gröna trumpeter. Den andra är svartklädd från topp till tå. 

As we speak no 2 kommer Skåne och Ninja in genom dörren. Den ene har jeans, grå tröja och en svart keps som det står SPORTEN på. Den andra har svart päls och röd sele. Den ene berättar att han matat kossorna med äpplen, med förhoppning om att det ska göra dem vänligt inställda till oss när vi genar genom deras hage. Den andra går och lägger sig vid altandörren för att hålla koll på nämnda kossor.

På TV'n har ytterligare två personer blivit skjutna, den här gången i Sandviken.

Hemma igen

Och närhelst man slår på TVn är kungen där. Hur många TV-program kan man göra om honom, egentligen? Många, tydligen. Men han är ju en intressant liten sprätt, så varför inte.

När jag ser de här programmen känns han så bekant på något sätt. Som om han vore en närstående, eller rent av en del av mig själv. Blicken, kärvheten, det naturliga rufset på huvudet och humorn som man kan ana. Är han min tvillingsjäl, eller vad?

Nej, jag vet. Men det känns så.

Livet på landet

På landet finns många små grusvägar som tar slut. Vårt hus är byggt i ett vägskäl av två sådana vägstumpar. Idylliskt, men det innebär också att staten tagit sin trygga hand ifrån oss, ty staten frånsäger sig allt ansvar för vägstumpar på landet. Istället finns här en vägförening bestående av boende, för skötsel och vägunderhåll. En vägförening som tycks fungera sådär, med tanke på alla gropar i vägen.

För ett par veckor sedan fick vi frågan om någon av oss ville axla sekreterarämbetet i föreningen. Det var i skogen det hände, när vi passerade ordföranden i blåbärssnåret. 

’Naaaj’, sa Skåne. 

Jag sa att vi kunde fundera på saken. 

Ordförande Tina berättade att det handlade om att skriva protokoll en gång om året, på årsmötet, samt att dela ut fakturor, också en gång om året, till de elva hushåll som finns i byn. 

'Nja, vi har för mycket med vår utbyggnad', sa Skåne. 

Tina menade att uppdraget inte var så betungande, men vi stod bestämt fast vid vårt nja där och då. Man kan ju inte kasta sig in i vad som helst utan betänketid. När vi kom hem från vår skogsrunda kom vi på att vi kunde dela på uppdraget. Om jag tog ena delen och Skåne den andra skulle inte bördan bli så stor. Vi insåg också att ett uppdrag i vägföreningen kunde innebära att vi finge möjlighet att bli mer bekant med bygdens invånare, ett plus ju om kriget kommer. Sagt och gjort, vi sms:ade Tina och frågade om man kunde vara två på sekreterarposten och det kunde man.   

Så. Nu är vi sekreterare i en vägförening.