Med ena benet i Indien och det andra på Åhléns

Jag har ett ben i Indien these days. En av döttrarna luffar runt där med två kompisar och tack vare blogg, instagramfoton och chattande på familjens What's Up-app har vi nästan daglig kontakt. Mycket märkligt att på så nära håll ta del av guppiga bussturer, indiska frukostar, friande indier, strandbungalows med grop i golvet och nätter fyllda av indisk musik. Om ni tycker att jag har verkat lite indisk senaste månaden, så vet ni nu varför.

För övrigt har jag shoppat idag. Ja, shoppat. Jag som hatar shopping, det har jag många gånger hört mig själv säga med emfas. När jag hängde på Åhléns idag, och njöt av det, slog det mig att jag ju tycker om shopping. Det är bara det att jag brukar kalla det: att gå och handla saker. Jag gör det minst en gång i månaden. Idag köpte jag två fina örngott, Lalehs senaste album och fyra pocketböcker. Det var lattjo.

Jag har kommit på vad min beiga roman handlar om

Lunchade med en arbetskompis i fredags som undrade. I vanlig ordning svarade jag att man inte kan veta, eftersom det inte riktigt går att beskriva. Men, sa jag, det handlar om den här personen som ... och så berättade jag utifrån ett, för mig, nytt och överraskande perspektiv. Min kollega spärrade upp ögonen och sa att den romanen ville hon verkligen läsa. Det var snudd på att jag själv spärrade upp ögonen och utbrast: Jag med!
Så bra kändes det.

Och nu ska jag bara skriva klart skiten min lilla beiga rosenknopp. Så fort det blir februari.

Skrivkrampen fortsätter åtminstone till februari

Mina karaktärer hotar att hoppa av om jag inte börjar skriva igen, men det kan de väl inte göra? De är ju ändå mina karaktärer. Som jag bestämmer över. Och jag går ju inte omkring och latar mig för nöjes skull precis, jag har ju faktiskt skrivkramp. Ja ja ja, säger de så där satans irriterande att man får lust att smälla till dem. De har en föreställning om att livet är fyllt av happenings som ständigt driver deras personliga utvecklingar framåt, att tillvaron aldrig står och stampar. De bortskämda snorvalparna. Well, nu får de lära sig att det inte är så jävla fartfyllt jämt.

Jag kan ha ljugit vad gäller snacksen

Men det tror jag inte. Det beror på vad man menar med snacks och alltså landar vi i en individanpassad tolkningsfråga med en palett av aspekter. För mig är snacks cheezecrunchers, och sådana gillar jag inte.
Vad är snacks för dig?

Tågresandet är avslutat för den här gången

Och det gick fint.


Sedan hemkomsten har jag blivit utmanad av Kate Reader att svara på frågor om mig själv. (Jag har också fått fem awarder som jag ska frossa i vad det lider.)

Vad gjorde du för tio år sedan?

Oklart. Ska man komma ihåg sådant?

Vad gjorde du för ett år sedan?

Now you're talking. Kopierar helt enkelt in blogginlägg från 26 jan 2011:

Det enda jag har att berätta idag är att jag var med på två Friskispass på raken ikväll och det vill ni förmodligen inte höra.
Men det var jag.
Först ett danspass som jag inte blev så trött av. Va fan, jag kör ett vanligt jympapass också, tänkte jag och hoppade in på ett som började fem minuter efter att danspasset slutade. Var beredd på att jag skulle ta slut i halvtid men det gjorde jag inte. Tvärtom, jag studsade högre och mer energiskt än de flesta, hela passet igenom. Sen gick jag de två kilometrarna hem.
Ni får länka av mig om ni vill. (Detta erbjudande kvarstår inte.)

Fem snacks du gillar:

Nej.

Snacks är inte min grej.

(Lite diktvarning på den...)

  

Fem sånger du kan texten till:

Sångtexter är inte heller min grej. Trots ett helt liv inom skolans väggar måste jag fortfarande ha texten framför mig när jag sjunger Den blomstertid nu kommer på avslutningarna.

Men några sånger har ändå fastnat:

Bä bä vita lamm

Ekorren satt i granen

Imse vimse spindel

Lilla snigel akta dig

Bär ner mig till sjön

Fem saker du skulle göra om du blev mångmiljonär:

Jag skulle glädja mig, det skulle jag. Sedan vet jag inte, känns som att det skulle bli lite halvbesvärligt.

Fem dåliga vanor:

Spontant känner jag att jag inte har några dåliga vanor, vad skulle det vara?

Fem saker du gillar att göra:

Skriva
Blogga
Jympa
Fika
Vila

Fem saker du inte skulle klä dig i eller köpa:

Dräkt
Dyra märkeskläder

Raff-set

Högklackat

Top med bar mage

Fem favoritleksaker:

MIn dator

Min iphone

Mina ordböcker

Slut.

Migrän dag fyra

Nej, jag skojar bara. Huvudet dunkar bara i tre dagar, det är fördelen med migrän.

Och idag ska jag åka tåg, jippie! Jag älskar att åka tåg.

Migrän dag tre

Nackdelen med att vara krasslig när man börjar komma upp i åren är att man inte vet om man bara är lite krasslig eller om man drabbats av en dödlig sjukdom. Googlar man huvudvärk får man veta att den kan vara farlig; om man inte haft huvudvärk förut och plötsligt sitter där med en. Det torde betyda att vi som haft mycket huvudvärk i våra dagar är säkra. Såvida inte huvudvärken ändrar karaktär, då ska man oroa sig. Jag har samma gamla vanliga värk. Och här gäller det att inte känna efter för mycket, ty då kan de mest underliga förnimmelser ge sig till känna. Vågor som sveper genom huvudet, till exempel. Brumsus i öronen och hjärtslag i nacken. That sort of thing, ni vet.

Jag har inte bara migrän, jag har ont i halsen också

Inte en enda kommenterade min dikt i föregående rubrik och jag tar det som ett tecken på att antingen jag eller ni saknar poetisk läggning. Jag tror att det lutar åt ert håll.

Här ska ni få en till dikt:

Det bidde ingen skrivchock.

Vad bidde det då då?

Det bidde en skrivkramp.

Lördag lördag i min famn, låt oss fara in i hamn

Kände mig så där lagom krusidullig när jag vaknade med migrän imorse. Och drömmen jag klev ur ska vi inte tala om, herregud vilken komplex person man är. Ni har ingen aning.

Dagens outfit: Beigerutiga bomullsbyxor och vintervit morgonrock.

Klart jag orkade med mina lektioner

Man är väl spänstig som en lärka.

Och idag är jag fredagssnygg i en grå kofta med krusiduller på.

Januaridepression

Jag är så trött idag att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag misstänker att det är en januaridepression som slagit till. Januari är min sämsta månad. Det enda bra med den är att den följs av februari som är en av mina bästa månader. Januari är bara mörkt och tråkigt. Fast ibland är det roligt förstås. Igårkväll satt jag här och fnissade, till exempel. Och på jobbet var det lite kul när min arbetskompis skulle beskriva en annan arbetskompis för mig, för att jag skulle förstå vem det var, och sa att denne hade 'vuxna' kläder. Vuxna kläder? sa jag och kände mystiken tätna. Han vidhöll envist att klädseln var 'vuxen' så jag var tvungen att pressa ur honom vad han menade egentligen. Det visade sig att han menade gubbig klädsel, men att han tyckte det kändes elakt att säga det. Det var roligt. Jag skrattade en bra stund, månaden januari till trots.

I eftermiddag har jag lektioner i engelska och kemi. Hur jag ska orka, I don't know.

Tänkvärt om skrivtips

Känner att jag inte kan tigga kommentarer ikväll igen utan att skriva något tänkvärt, så här kommer det:

Läser här och där i floden av skrivtips att man ska stryka en massa text när man skrivit klart sin berättelse, att allt som inte är nödvändigt ska bort. Och jag tänker bara: Oh, no, det blir inget av med det.
För det första blir det ingen text kvar om jag stryker en massa, och för det andra kan jag inte skriva ny text om jag vet att jag ska ta bort den sen. (För det tredje kan jag inte skriva annars heller, men det hör inte hit.)

Big fucking note to self: LÄS INGA RÅD OM SKRIVANDE INNAN DU ÄR KLAR. Och kanske inte sen heller.

Snart ska jag gå och sova

Och nu sitter jag här på min kammare och känner att jag vill ha lite kommentarer först. Det är väl själva fan att man ska måsta skriva något för att få det! Tänker jag.

Alltså, jag behöver bara fyra-fem kommentarer så där. Okej?

Jag har ett nästan färdigskrivet romanmanus med potential

Så känns det i nuläget.

Får titt som tätt lust att ge mig i kast med det, hugga tag i den där potentialen och köra för allt vad tygen håller. Men det blir inget av med det, eftersom lusten är synnerligen flyktig; innan jag vet ordet av kommer jag på att det är så mycket att hugga tag i att jag blir alldeles matt och måste vila. Varifrån jag fick energin att skriva alla ord in the first place, kan man verkligen undra.

Horace Engdahl pratade om hybris hos Skavlan i fredags, om nödvändigheten av att ha en övertro på sig själv om man skriver en roman. Där hade han rätt, den gamla uven. Min övertro på mig själv har varit kolossal under större delen av mitt skrivande. Någonstans i min hjärnas realistiska avdelning har jag 'förstått' att sannolikheten för att få mitt manus publicerat är liten, men den insikten har jag för det mesta lyckats vifta bort. Självklart att min beiga lilla darling kommer bli en succé, har jag tänkt, hur ska jag kunna välja mellan alla förlag som vill skriva kontrakt med mig? Men kanske är det därför jag nu ligger och krälar i bottenslammet. Man kan misstänka.

Skrivkramp

Fördelen med att jobba är att man inte hinner våndas över sin skrivkamp. Det är sådant ös på mitt jobb att ni anar inte. Man har tur om man hinner gå på toa, och då får man verkligen rappa på. Jag har kardborrband på mitt bälte för att det ska gå snabbt att få ner byxorna. En rätt smart idé egentligen, eller hur? Inom skola, vård- och omsorgssektorn borde den kunna göra succé. Säg att det totalt kortar toabesöken med två minuter per anställd och dag; bara på min arbetsplats skulle det innebära 240 intjänade minuter varje dag, det vill säga 4 timmar. Vilket gör 20 timmar i veckan - en halv tjänst, alltså. Som min skola skulle kunna spara in! Kommunerna skulle vara helt galna efter mitt kardborrbälte om de bara kände till dess existens, jag är säker på det.

Men nu var det ju egentligen min skrivkramp jag skulle berätta om, råkade bara halka från ämnet. (Skulle få IG om det här var en uppsats på gymnasiet...) Min skrivkramp lever och frodas. Minst ett par veckor till tänkte jag hålla liv i den och då läsa en massa böcker istället för att skriva. Jag tycker om att läsa böcker. Älskar det. Dessutom ger läsandet mig ibland värsta suget efter att skriva. Jag kan läsa ett stycke som berör mig och känna att jag bara måste skriva ner något minne eller någon tanke som poppar upp. Eftersom jag nu har skrivkramp får jag hålla i mig hårt om dylik lust övermannar mig. Möjligtvis kan jag tillåta mig att för hand plita ner några stolpar att spara, men något skrivande på datorn kan det inte bli frågan om. Som ni nog förstår.

Nu ska jag läsa Beate Grimsruds En dåre fri. Den titeln kunde jag inte gå förbi.

FAN!

Alltså, herregud vad är det med mig?! Plötsligt kan jag inte skriva längre! Allt är så uruselt att jag måste radera det på stört. Helst fortare än på stört, så jag inte hinner se vad dåligt det är. Skriv, skriv, skriv, radera, radera, radera. Om ni fattar. För om jag till äventyrs läser igenom det jag skrivit innan jag raderar uppstår en glasrutekänsla mellan mig och texten. Orden och jag får liksom inte kontakt. Jag utgår från att ni känner igen er annars skulle jag verkligen inte berätta det här. Ni skulle ju kunna tro att jag var på väg att förlora greppet om något, typ förståndet, som jag ju i själva verket håller jävligt hårt i.

Och nu vet jag verkligen inte hur jag ska avsluta det här inlägget.

Kvällsbön

Huvva, vad grinig jag lät i gårdagens inlägg! Jag som är så mild till sinnet. Ni kan inte ana. Eftersom ni brukar läsa här. However. En liten effekt kan man väl ändå i all anspråkslöshet få hoppas på? Som att det blir ordentligt glesare på mitt Friskis resten av januari, till exempel. Som att alla element av nyårslöfteskaraktär skakas ut, likt gamla brödsmulor ur brödburken när man städar. Det är allt jag begär.

PS Nu lät jag grinig igen men det var bara av en slump.

Kan man inte hålla sina nyårslöften ska man heller inte avge några

Idag kom jag hela tio minuter för tidigt till jympan och ändå vara alla biljetter till passet slut, man kan ju bli förbannad för mindre. Det är alla satans nyårslöftare, det är aldrig så mycket folk som i januari. Första tre veckorna av januari, om man ska vara noga, för sedan orkar de inte längre. Jag föreslog för en Friskisvärd att vi som jympar året runt ska få förtur i januari men jag såg på henne att hon tyckte det var en dålig idé. Antagligen tyckte hon att jag hade för grinig ton också för på Friskis är det underförstått att man alltid ska vara glad och positiv, det är det enda negativa med dem. Nu fick jag gå på ett annat pass istället, ett lugnare och mer tantaktigt, inte alls min stil. Där träffade jag en kollega som gick i pension i våras. Hon frågade hur det går med romanen. Jaaaaaaaaaaadu, sa jag.

Skrivdag fem eller sex eller vad det är

Antar att ni sitter på rad, som små pärlor på ett band, och undrar hur det går med min skrivchock.
Och DÅ kan jag berätta att den kommit av sig eftersom jag insett att den beiga är en riktigt, riktigt DÅLIG roman. Det är inte längre bara de mediokra passagerna som är dåliga, ALLT är dåligt. Insikten drabbade mig igårkväll när jag skulle gå och lägga mig, som en stycken bomb i huvudet slog den ner. För att lugna mig letade jag i panik fram de allra BÄSTA avsnitten; de jag brukar tänka på och glädja mig åt att JAG har skrivit. De var också dåliga.

Skrivdag nummer fyra

Ska vi inte tala om.

Skrivdag nummer tre

Idag har jag strukit fler ord än jag skrivit vilket både är deprimerande och befriande i samma sufflé. Befriande att bli av med lite bjäfs, men totalt sett mer deprimerande ändå. Tanken är ju inte att den beiga ska krympa, den är ju fjuttig som den är ändå.

När jag tänker på det får jag lust att skrika.

Har ni läst Amanda Svenssons Dolly? Den är 157 sidor. Och väldigt bra, faktiskt. Dessutom har jag precis läst ut Nina Jaribus Hue of Blue. Den är 169 sidor. Och väldigt bra, faktiskt. Har ni hört talas om Jonas Gardell, förresten? Han har skrivit en bok som heter Vill gå hem. Den är 194 sidor. Lite i längsta laget men väldigt bra ändå, faktiskt.

Sådeså.

Alltid är det någon som gnäller

Ni verkar så där lagom entusiastiska till att jag klämt in ett mord, måste jag säga. Jag kan trösta er med att det inte är något allvarligt mord. Eller, jo, ett allvarligt är det förstås, det finns ju inte några lättsamma mord precis, men just det här har inte så stor inverkan på den beiga berättelsen i stort. Såvida man inte ser det ur ett lite annat perspektiv, då har det jävligt stor inverkan.

Med det sagt hoppas jag att både de som vill ha ett mord och de som inte vill ha ett mord nu är nöjda.

Till er som vill ha mord

Nu har jag klämt in ett.

Dag ett är slut

Mycket skrivet blev det inte idag, men däremot redigerat. Har nu gått igenom 13,8 procent av det hittills skrivna manuset och jag kan lugnt, utan att överdriva, säga att jag är trött. Har ätit minimalt (ett par skivor skinka med senap på och en aladdinask), för behovet av mat hamnar i skuggan när jag är inne i min berättelse. Nu kokar dock broccoli i en kastrull på spisen och med den i magen ska jag ta itu med alla wordfeudspel jag är involverad i. Har tappat räkningen men det är bara roligt. Inte att tappa räkningen alltså, men att få förmånen att tävla mot alla dessa rara kvinns och deras skiftande förmåga att ta en förlust. Alltid lika spännande när vi närmar oss ett spels slutspurt.

Men först broccoli.

KOLLA VAD FINT!

Började dagen med att fixa till skrivhörnan som jag tänkt iordningsställa i ett och ett halvt års tid. Flyttade bara upp lite möbler från källaren och nu behöver jag inte längre alternera mellan köket, vardagsrummet och sängen. Nu kan jag stänga dörren om mig och sitta i fred. Varför jag inte fått arslet ur och fixat detta tidigare kan man bara spekulera om. Man kan också undra hur mycket högre kvalitet min beiga hade haft om jag hela tiden suttit och skapat i denna fantastiskt exklusiva skrivhörna. (Lägg märke till SAOL på byrån till vänster, bakom finns synonym- och antonymordböcker. Notera även tidningen SKRIVA som ligger på den vita utdragsskivan under datorn.) Ey.

Nedan har ni en före-bild där jag ligger i sängen iklädd morgonrock och skriver.