Ända sedan jag var liten har jag varit svag för lakrits. Ju saltare desto bättre. Ett av mina mörkare minnen från min barndom är när jag åkte liggvagn upp till Östersund och glömde en påse salta kuddar under huvudkudden. Där hade jag omsorgsfullt gömt den för mina tjuvaktiga småsyskon och andra potentiella hot. Grämelsen och sorgen var fundamental och kom att forma den person jag är idag.
Slut på godis-inlägget.
Annars älskar jag min bil, det måste jag säga. Den är en riktig liten goding. Min goding. Fin att se på och behaglig att köra. Det enda jag har att klaga på är att den är så skitig. Både ut- och invändigt. Och att den brummar oroväckande mycket, vilket kan bero på slitna kullager.
Men annars är den PERFEKT.
Och så är det den där VHS-filmen. Den som är hela anledningen till att Britta och Veras ses igen efter alla dessa år.
'Britta, du har inte hittat filmen?'
'Vilken film?'
'Den där filmen, du vet.'
'Nej, jag sa ju att jag slängt alla gamla VHS. Det var länge sedan.'
'Men jag såg en låda med gamla VHS i garaget', flikar Benny in, alltid lika hjälpsam.
'Det tror jag inte.' Britta gäspar, högt och ljudligt. 'Men jag ska kolla vid tillfälle.'
'Det var en väldigt speciell film, den vann första pris i en tävling.'
'Väldigt speciell var den', upprepar Britta. 'Märkligt att den vann.'
'En sån skräll det var.' Vera skrattar. 'Ingen hade anat.'
Britta ler. 'Det var sannerligen en överraskning.'
Där lämnar vi den filmen. Jag har mina misstankar om vad filmen skildrar, men jag vet inte. Bibliotekshögskolan på åttiotalet ... ja, de flesta kan nog gissa!
Även detta ord är Skånes förslag. Som Malmöbo har han alltid haft nära till havet. När han var liten satt han på sin pappas pakethållare när de cyklade från Slottsstaden, där de bodde, ner till den långa sandstranden Ribban och badade.
Nu har han flyttat till Närkeslätten. Från sitt nuvarande hem kan han cykla till en liten badplats vid Hjälmaren och få ett gyttjebad. Hjälmaren är blå och glittrande vacker på ytan. Under ytan not so much. Men som jag brukar säga till Skåne; man kan inte få allt.
Till intet gjord.
Att inte längre vara någon.
Att inte vara värd något.
Att inte räknas.
Som när jag tio år gammal åkte ner från andra plats till femte på Dannes lista.
Varför, Danne?
De reder ut situationen, lyckligtvis. Britta och Hans bedyrar båda två att det hela var en olyckshändelse och Benny upprepar vid flera tillfällen under resten av kvällen att de verkligen behöver röja i sin tvättstuga. Ut med allt och sen plocka in och lägga var sak på sin plats. Alla rena kläder till klädkammaren, de har ju inget i tvättstugan att göra. Vera föreslår att städgrejerna flyttas till städskåpet, och det är också en bra idé, tycker Benny.
Händelsen blir så utredd att de inte ens tänker på den sista timmen innan Vera och Hans beger sig hemåt. Då kretsar samtalet mestadels runt en stenbumling Hans tagit med. Den är intressant, för den innehåller både magmatiska och sedimentära bergarter. Det är inte helt ovanligt, men ändå spännande.
'Titta!' säger Hans och pekar. 'Här har korn av sediment cementerats samman, och här kan man se de magmatiska bergarterna gabbro och granit.'
'Ååh', säger Britta.
Det var en spännande tanke jag hade i gårdagens inlägg; detta att styra upp Hans på temat pajas.
Hur det ska gå till vet jag dock inte. Kan det finnas något sammanhang där Hans känner sig som en pajas, måhända? Jag tror inte det, han är liksom inte den typen.
Men jag gör ett försök.
Säg, par example, att han går ut på Bennys och Brittas lilla gräsplätt för att röka en cigarett. (Va? Röker han? Ja, men bara någon gång då och då när han behöver få vara själv en stund.) Ut tar han vägen genom den lilla, trånga tvättstugan. Den är så trång, så trång. Han får klämma sig fram mellan rena och smutsiga tvätthögar, moppar, hinkar och allehanda ting.
Väl utomhus drar han djupa bloss i kvällssolen. In och ut, in och ut.
När cigaretten reducerats till en fimp har tvättstugudörren gått i lås. Hur det hände vet ingen. Han lirkar med handtaget och knackar på dörrens ruta, igen och igen, tills Brittas förvånade ansikte uppenbarar sig. Hon låser upp, öppnar dörren och Hans pressar sig förbi. Den här tvättstugan var trång redan när Hans var där själv, nu är de två. De blir stående och kommer varken fram eller tillbaka, så begränsat med utrymme är det. 'Vad gör vi nu?' viskar Hans och DÅ står plötsligt Vera och Benny i dörren som leder in till köket och stirrar på dem.
Man kan föreställa sig att Hans efter denna händelse tänkte: Och där stod jag som en pajas!
Men jag vet inte. Han kanske tänkte något helt annat.
Benny fortsätter under middagens gång sitt utforskande av Vera och Hans relation. Vad hans ivriga intresse bottnar i är oklart, men jag gissar att det har med någon slags längtan att göra.
Benny: Skulle ni säga att det var kärlek vid första ögonkastet?
Veras och Hans blickar möts igen, utforskande.
Vera: Nej, det kan jag inte säga. Det tog någon timme innan jag kände något.
Hans: Jaså?
Vera: Kanske inte en timme, det växte fram under den första timmen, så kan man säga. Du då, Hans?
Hans: Salighetsruset var momentant med ens jag såg dig, men jag besinnade mig. Saliga äro de saktmodiga, ty de skola besitta jorden.
Benny: Va? (Kan tillägga att Britta också såg ut som ett frågetecken, ett tyst sådant.)
Hans: Vi ska inte gå in på mer detaljer än så. Kan bara säga att ibland slår blixten ner. Inte nödvändigtvis för att man hittat sin själsfrände, men för att man tror att man gjort det. Utan tro, hopp och kärlek orkar vi inte leva, därför tror och hoppas vi även när det ser mörkt ut. Vi ger inte upp.
En stunds tystnad följer, som brukligt är när samtal djupnar.
Benny: Men vet du nu att Vera är din själsfrände?
Hans: Man kan aldrig vara hundra procent säker. Det är ett av livets villkor. Även i den mest passionerade förälskelse finns frön av tvivel och motstridiga emotioner.
Jaha? Jag vet inte om jag uppskattar Hans nya 'djupa' sida. Han babblar för mycket. Tar för mycket plats. Ger ett skitnödigt intryck. Påminner snarare om en filosof eller präst, än en systemvetare. Om jag orkar ska jag försöka styra upp honom imorgon. Då är ordet pajas.
Till mitt försvar: Rövhål var Skånes förslag. Jag bad om hjälp med ordlistan och nämnda rövhål var ett av orden han bidrog med. Det finns med i SAOL-appen, men inte i något av mina två band som har några år på nacken. I appen saknas förklaring, det står bara <starkt vard.>. Det betyder att det inte används vid finare tillfällen, som när svenska akademien sammanträder, till exempel.
I vilket fall som helst, nu ska jag använda det i en liten text. Vilket väl inte blir så svårt. Hur många rövhål har man inte stött på i sitt liv, som i denna stund kan ge inspiration? Ett antal.
Då så.
Hans: Vad gör du på dagarna, Benny? Arbetar du?
Benny: Jo, tack, jag gör lite av varje. Sa upp mig för några år sedan och är min egen nuförtiden. Det blir en del reparationer, snickeri, transporter och sånt.
Hans: Det låter intressant. Hur kom det sig att du startade eget företag så pass sent i livet? Det har jag själv funderat på att göra.
Benny: Jag jobbade som skolvaktmästare i många herrans år. Trivdes som fisken i vattnet, ett fritt jobb du vet, och så ungarna. De som hade svårt att sitta still på lektionerna fick ibland följa med mig och hjälpa till. Det var roligt.
Hans: Aha, och sen?
Benny: Fick ny chef. Ett riktigt rövhål. Jag blev tvungen att skriva upp varenda jävla liten skitgrej jag gjorde, plus tidsåtgång. Tre minuter hit och fem minuter dit. Det tog halva dagen, bara själva plitandet. Och ungarna fick inte följa med mig längre. Man skulle inte blanda ihop professionerna, sa han, den idioten. Han visste inte vad han snackade om. Ett rövhål med stort r var han.
Hans: Därom råder ingen tvekan, hör jag. Fel person på fel plats. Jag förstår att du sa upp dig, det skulle jag också ha gjort.
Nej, sådär kan det inte ha gått till när Vera och Hans träffades. Det kan inte ha varit så cheesy. Bibliotekarier är folk med fötterna på marken, de faller inte för raggningsrepliker som ’jag ser en blomma bland blommor’. Det är än så länge oklart vad Hans har för yrke, om han har något, men jag minns att han nämnt ett intresse för bergarter och det låter ju också jordnära.
Så här gick det nog till:
Benny: Nu måste ni berätta hur ni träffades!
Vera och Hans tittar på varandra och ler.
Hans: ’Jag är systemvetare och fick ett uppdrag att utveckla kommunens ärendehantering. Det var därigenom jag kom i kontakt med Vera.’
Benny: ’Ärendehantering?’
Vera: ’Inom biblioteksverksamheten har vi ett konstant behov av att uppdatera systemen. Mycket sköter vi själva, men ibland behöver vi ta in kompetens utifrån.’
Vera och Hans tittar återigen på varandra och ler.
Benny: ’Kompetens utifrån tar ni väl aldrig in på ditt bibliotek, Britta. Eller gör ni det?’
Britta: ’Nej, det gör vi inte.’
Hans: ’Jag genomförde en utbildning för personalen, och Vera var den enda som hade möjlighet att delta. På den vägen är det.’
Benny: ’Vad spännande! Vad hände som … gjorde det? Vad sa du till henne?’
Hans: ’Jag sa att deras system var uruselt.’
Benny: ’Det var inte speciellt romantiskt!’
Vera: ’För mig var det romantiskt. Jag blir intresserad när någon är rakt på sak. När det inte är några krusiduller.’
Britta: ’Där har du något att lära, Benny!’
Vera: ’Jo, men alla har ju olika preferenser. Vad föll du för när du träffade Benny, Britta?’
Britta: ’Oj, det var så länge sedan.’
Vera: ’Minns du inte?’
Britta: ’Minns och minns … Det var mer en känsla, inget speciellt han sa.’
Benny: ’En känsla! Det var fint sagt, Britta.’
Britta: ’Ja, men nu var det Vera och Hans som berättade.’
Hans: ’Vi hade nog berättat klart, eller hade vi inte Vera?’
Vera skrattar. Ett högt sjungande skratt som fyller hela rummet. ’Vi skulle kunna prata i timmar om hur vi lärde känna varandra den eftermiddagen. De samtalen kommer jag minnas för alltid.’
Hans lägger sin hand i Veras nacke och stryker den lätt. ’Men jag tror vi behåller det för oss själva.’
Benny tittar på Hans och sen på Vera, tillbaka till Hans och sen på Vera igen. Som om han vore på en tennismatch. ’Säger man a får man säga b’, väser han.
’Men Benny! Var inte så närgången!’ Britta ler och ser vädjande på Hans. ’Du får ursäkta, Benny saknar filter ibland.’
’Vem gör inte det mellan varven.’ Hans hand stryker fortfarande ömt Veras nacke. ’Ibland är det till och med till fördel.’
När vi nu fejdar ut ur den här konversationen ser Benny glad ut, och Britta tillintetgjord. Vera ser ut att vara i en annan värld och Hans, han ser ut som han brukar.
Under middagen är Benny nyfiken. Till och med omåttligt nyfiken, vilket gör honom snudd på påflugen.
’Nu måste ni berätta hur ni träffades!’
Vera och Hans tittar på varandra och ler.
’Vera sålde pappersrosor och jag köpte en.’
’En pappersros?’
’De sålde dem i informationsdisken på stadsbiblioteket.’
’Det har ni aldrig sålt på ditt bibliotek, Britta. Eller har ni det?’
’Nej.’ Britta ler.
’De hade ett event för singlar, med pappersrosor och fika och fullt med böcker på temat’, förklarar Hans.
’Vad spännande!’ Bennys kinder är rosiga. ’Men hur kom det sig att ni började prata med varandra? För ni började väl prata med varandra? Vad sa du till henne?’
’Jag sa: Jag ser en blomma bland blommor.’
En stunds tystnad lägrar sig över bordet. Sen utbrister Benny:
’Det var banne mig bra sagt!’
Vera ser på Hans och ler. Hans ser på Vera och ler. Britta ler redan sedan tidigare, och Benny, rosig om kinderna; ja, han ler också.
När man behöver hjälp att skriva inlägg kan man göra en ordlista. Sen kan man skriva precis vad som helst bara man använder ordet i texten.
Maj
21 blomma
22 system
23 rövhål
24 salighetsrus
25 pajas
26 stenbumling
27 tillintetgjord
28 havet
29 skräll
30 kärlek
31 godis
Till jul ska vi vara klara med iordningställandet av huset, har vi nu bestämt. Då har vi också flyttat hela utbyggnaden en bit från grusvägen så att vi får mindre insyn. En del jobb med det, men vill man något tillräckligt mycket så.
Flytta ett halvt hus ... ?
Nu får jag skärpa mig. Vissa saker kan man lätt ändra på i efterhand, andra blir lite väl komplicerade. Oavsett hur mycket man vill hit och dit. Det går inte att flytta ett hus.
Nä, nä.
Och varför skulle man? Man kan ju börja gilla insyn istället. Man kan börja tycka att det är charmigt när folk som går förbi studerar en när man sitter och äter eller ligger slängd i soffan. Ibland äter jag samtidigt som jag ligger slängd i soffan, men det tänker jag verkligen inte skämmas över. Kom och kolla! kommer vara min nya inställning. Jag som alltid drömt om att bli sedd.
Det kommer bli bra. Det kommer bli jättebra.
Har idag ringt IKEA två gånger och fått monteringshjälp. Sidoskåp i tvättstugan som blev fel trots att vi följde monteringsanvisningarna till punkt och pricka. Jag är extremt noga när jag bygger tvättstugor och slikt, frångår inte manualen med en enda millimeter.
Skåne: Men varför ska den sitta där, jag fattar inte?
Jag: Skit i det, gör bara exakt som det står.
Ändå blev det fel, och såklart visade det sig att vi hade följt fel anvisningar. Det gäller att skilja på hög låda som ska sitta under och hög låda som ska sitta över. Vidare hade vi låg låda som skulle sitta innanför och över hög låda som skulle sitta över lådan som skulle sitta under.
Men man måste litegrann älska IKEA som har en egen telefonlinje för alla som inte får ihop det. Det kallar jag service.
Har ett helvete med mina fötter och speciellt den ena, vilket jag tror att jag nämnt i något tidigare inlägg i år. Ringde vårdcentralen för att be om en amputation, men de skickade mig (telefonledes) till sjukgymnast istället. Som om jag inte har testat ALLT i form av träning för fötterna!
Nej, det hade jag visst inte. Jag fick en övning som heter short foot. Aldrig hört talas om den förr. Man ska pressa tårna mot golvet så att fotvalvet höjs. Upprepa x antal gånger. Om foten som jag har mest ont i inte är bättre om tio dagar ska jag återkomma.
Nu står jag vid byrån i sovrummet (som vi ännu inte börjat sova i) och gör short foots. Tror jag att det kommer hjälpa? Nej.
Har fortsatt läsningen av Målarens döttrar, vilket betyder att jag kört bil. Gillar att lyssna när jag kör. De två vuxna syskonen Maria och Martin är på väg till England för att undersöka spår efter deras försvunna pappa. Yngsta syskonet, Jessica, följer inte med. Hon känner att hon inte vill in i det där igen.
Och det kan man ju förstå. Man kan också förstå att Martin och Maria vill det. Att syskon vill och känner olika är legio i min familj, så det kan jag verkligen relatera till. Ibland upplever jag att jag är den enda i hela världen som känner som jag. Kan det ha att göra med att jag är storasyster?
Hursomhelst. Maria och Martin anländer till byn Affington, som efter googling visade sig vara Uffington i Oxfordshire. En by full med rosenbuskar och vita stenhus med torvtak. Här ska de träffa en brorsdotter till en avliden faster som, antyds det, haft en ettårig romans med deras far för länge, länge sedan. Just det kan jag inte relatera till, men jag hade en faster när jag växte upp, som jag och mina syskon rätt och slätt kallade faster. Om henne skulle jag kunna skriva en hel bok.
I Uffington har brorsdottern fixat varsitt rum åt Maria och Martin ovanför byns pub. Nu sitter de på puben och äter en flottig middag som de berömmer när ägaren till puben kommer fram till bordet. Något jag absolut kan relatera till. En lögn slinker så lätt ut genom munnen om tillfället är det rätta.
Längre än så har jag inte läst.
Det är ett jävla gnäll på den här bloggen om att hon (jag) måste blogga varenda dag. Måste hon hålla på och tjata om det?
Japp, det måste hon.
Och när jag ändå är online: Det går sakta framåt med att komma iordning i vårt nya hus. Mycket sakta. Långsammare progression har sällan skådats.
Vad ska jag då säga om inledningen av Målarens döttrar? Till att börja med har en lång dag passerat sedan jag lyssnade på den, och hur mycket minns man av något man lyssnade på vid sjusnåret på morgonen? Innan man ätit frukost. Jag försöker skapa nya morgonrutiner nu när jag pendlar, och igår och idag har jag tagit med frukost till jobbet och ätit den där. För att hinna det har jag kommit dit tidigare än normalt. Hur känns det? Nja.
Men nu var det inte mina morgonrutiner som skulle avhandlas utan nämnda roman. Början på den. Och jag minns ett färjeläge i stekande sol. Långa bilköer, semesterfirare vars lår klibbar fast på bilsätena.
Och jag minns en försvunnen pappa, en som försvann för decennier sedan, men som nu ska spåras upp. Om jag förstått det rätt. Kan relatera både till försvunna pappor och svettiga färjelägen, så jag ser fram emot fortsättningen. Början ger mersmak.
Jag skulle tacka ja om jag blev erbjuden en stol i Svenska akademien. På vilka meriter då, kanske någon undrar, som inte känner till mig. Jag har inget svar på den frågan, men varför inte ta in en pedagog i denna intressanta församling?
Anna-Karin Palm har precis fått en stol och det gör mig nyfiken. Varför får hon en stol när inte jag får en? Okej, hon har skrivit en biografi över Selma Lagerlöf och, ja, den var ett stycke trevlig bok, men har hon bloggat varenda sketen dag sedan årsskiftet?
Hursomhelst. Nu vill jag läsa hennes genombrottsroman Målarens döttrar. Jag börjar imorgon bitti när jag sätter mig i bilen för att köra till jobbet. Ljudbok, alltså. Rapport från berättelsens första halvtimme kommer kanske här på bloggen imorgon kväll. Med betoning på kanske, med tanke på alla viktiga ämnen som trängs här. Har jag verkligen utrymme för ett till inlägg på temat Anna-Karin Palm?
Jag hoppas.
Något som förändras när man flyttar från stan ut på landet är resan till jobbet. När jag bodde i stan tog det mig åtta minuter på cykel att ta mig till jobbet. Nu kör jag bil i en halvtimme.
Jag har inget emot att cykla på morgonkvisten, men åtta minuter är inte mycket att hänga i julgran. Man hinner inte njuta. När min lilla Toyota rullar iväg på grusvägen klockan sju på morgonen, och jag har en halvtimmes körning framför mig - då är jag lycklig.
Nu jävlar, skulle jag vilja skriva, men jag är inte där än. Rummet på bilden i gårdagens inlägg ser exakt likadant ut nu ett dygn senare.
Dagen har utan framgång ägnats åt jakt på ett kallrasskydd. Eftersom alla vet vad ett kallrasskydd är behöver jag inte förklara det, men för säkerhets skull: en rund grej i plats med två skivor inuti som vickar upp och ner. Syftet är att hindra kall luft att komma ner genom köksfläkten.
Nå, vi fick inte tag i någon. Inte på något av alla ställen som borde haft dem. Det var helt jävla omöjligt. Det gick inte ens att beställa en online, när vi äntligen hittade en med rätt mått där. Det var på Bauhaus hemsida och där får man inte handla något som kostar mindre än 149 kr, och den här kraken kostade bara 129 kr. Vi bad personal på Bauhaus att beställa till butiken så vi kunde återkomma och köpa en, men det visade sig att inte de heller fick beställa något från sitt centrallager som kostar mindre än 149 kr, så tji fick vi.
Ikväll älskar vi Bauhaus och kollar på eurovisions första semifinal. Heja Loreen!
En dag kommer jag ha en plats för mitt skrivbord, gott om tid och ett inre lugn som främjar skrivlusten.
Då kommer jag skriva långa, intressanta och välmatade blogginlägg av sällan skådad kvalitet.
Frågan är bara hur jag ska kunna välja. Det blir så många korn under en dag.
Gruskornet får nog ändå bli vägföreningens möte i eftermiddags. Samtalet där rörde sig enkom om gropar i grusvägen. Kanske vad jag kunde ha förväntat mig, men grusligt tråkigt ändå.
Guldkornet hoppar jag för nu måste jag verkligen sova. Jag är heller inte mycket för guldkorn. Låt dem vara i fred, som jag brukar säga. Stressa dem inte. Det är gruskornen vi behöver fokusera på för att utvecklas och bli bättre människor. Guldkornens enda simpla uppgift är att underlätta vår kamp.
Och nu skulle jag gärna utveckla detta intressanta resonemang om inte klockan närsomhelst slår midnatt och omöjliggör det. Så tråkigt, men ett nyårslöfte är ett nyårslöfte, och det måste hållas.
Har slängt jättemånga böcker idag. Gamla lexikon, pedagogisk litteratur, böcker jag inte vill läsa om och diverse andra ointressanta böcker.
Har bara de allra bästa kvar nu. Hjärta på dem.
Eleverna är ändå bäst. I alla fall om man ser det i ett vidare perspektiv. (Vad kommer man tänka tillbaka på med glädje när man ligger på dödsbädden? Eleverna eller löneutbetalningen?)
De är som skattkistor, de små liven. Man behöver bara hitta nyckeln, vilket ibland kan ta sin tid. Vissa nycklar hittar man aldrig, ska sägas. Andra trycker upp sina nycklar i ansiktet på en första dagen, så att man omedelbums får ta del av innehållet. Då och då har man en nyckel i hand, men som kärvar som satan när man ska låsa upp. Man får bråka och krångla i flera månader, ibland upp till ett år. Bli frustrerad och förbannad om vartannat. Sen, när man typ gett upp då säger låset 'klick', det liksom bara glider upp, och i den där skattkistan kan man hitta en massa oväntade och intressanta saker.
Spännande att jobba som lärare, som ni hör.
Eleverna är godingar, annat kan man inte säga. Sen får man lön också. Jag gillar när den kommer. Samma datum varje månad; under alla år jag jobbat i kommunen har de inte missat att betala ut den en enda gång. Jag har hört talas om ställen där folk kan få vänta ett halvår på sin lön. Ibland får de den inte alls. Det har aldrig hänt i Örebro kommun. Funkar som ett urverk gör de, löneutbetalningarna.
Det kanske var att ta i, det där med att jag älskar mitt jobb.
Så jävla roligt är det inte.
Dags för jobbet igen imorgon, och satan vad skönt det ska bli att vila från alla flyttbesvär.
JAG ÄLSKAR MITT JOBB!
En stannade, som sagt, och det är jag själaglad över. I den här åldern vet man inte hur många år man får tillsammans, man tar det antal som bjuds.
Han är väldigt gullig, Skåne. Ta bara dialekten. Men han är också enerverande mellan varven. Såklart. Skulle kunna skriva en liten lista. Just nu sitter han och gnäller över att vi har för lite förvaringsutrymmen här i vårt nybyggda hus. Jag frågar vänligt varför han inte påpekade det på ritstadiet och han svarar att han gjorde det. Nej, det gjorde han inte. Han kanske tänkte det, men han sa inget.
Jag tänkte det, det minns jag. Hur ska vi få plats med allt i det lilla förrådet; så tänkte jag. Sen tänkte jag inte mer på det. Det är så jag jobbar. Jag tänker att det nog blir bra och sen är det sluttänkt.
Nu pratar han med mig om flottören i toan trots att han ser att jag är upptagen. Också enerverande, men samtidigt gulligt eftersom han har skägg och pratar skånska. Plus och minus, minus och plus.
