Om att klappa takten lite här och där i Sverige och Singapore och USA och Norge och var mer jag nu har bloggbesökare i från

Ikväll ska jag sjunga i min kör, och alla som vill får gärna klappa takten.
Jag kommer inte riktigt ihåg vilka låtar vi sjunger men ni kan klappa vilken takt ni vill, det blir jättebra.
Kl.19.00 börjar vi!

Väldigt mycket information

Men nu var det länge sedan jag bloggade, tänkte jag när jag loggade in och fick se att det var igår morse. Inga eoner av tid som gått sedan dess kanske, men jag förlorade tidsperspektivet när jag började blogga för drygt två år sedan och jag har aldrig fått tillbaka det. Det är faktiskt sant.
Idag är jag upptagen med min skrivarkurs. Dels skriver jag responser på andras texter vilket jag känner att jag lär mig väldigt mycket på. Och dels skriver jag en kort berättelse utifrån en biperson i en novell som skrivits av en författare. En riktig författare alltså, inte en sådan författare som jag är. Bipersonen i den novellen, som alltså blir huvudperson i min berättelse, drar ut till Djurgården varenda dag och man kan verkligen fråga sig varför.
Som om inte allt jag redan nämnt var nog, så har jag också jobbat idag på eftermiddagen. Man måste kunna konsten att slå på flera trummor samtidigt när man lever mitt liv, det är ett som är säkert.
På vägen hem från jobbet stannade jag och handlade mat och i affären hejade jag inte på en som jag känner lite. Jag känner honom bara pyttelite, men ändå. Jag mötte honom tre gånger i affären och ändå hejade vi inte. Första gången var det kanske så att någon av oss inte såg den andra och då förstår man ju att det inte blev något hejande av. Andra gången sprang vi nästan in i varandra och då vek jag snabbt av mot äggen och fick med mig en oplanerad äggkartong medan han vek av mot juicen. Kanske fick han med sig någon oväntad sorts juice hem, jag vet inte. Tredje gången sammanstrålade vi i kassorna men då stod vi hela tiden med ryggarna mot varandra eftersom det hade varit pinsamt att heja då och liksom erkänna att vi sett varandra innan. Eller låtsas att vi inte gjort det vilket är så energikrävande.
Nu ska jag återgå till min berättelse om Djurgårdsdonnan. Min beiga roman får vänta till imorgon, men soppkvällen är i alla fall uppstyrd, det fixade jag igår.

Klimakteriet avklarat

Min migränattack bröt aldrig ut! En hel dag med migrän på gång och sedan bara poff borta. Jag har hört talas om att migrän försvinner efter att man passerat övergångsåldern så min teori just nu är att jag var i övergångsåldern igår.
En lång dag på jobbet framför mig men innan jag går dit ska jag fila lite på min beiga. Soppkvällen hemma hos Solbritt sjangserade lite på slutet och så kan vi inte ha det. De får allt uppföra sig som folk om de ska vara med i min roman.

Från vaginor till migrän

Har idag haft något så intressant som en wannabe-migränattack. Hela dagen har jag känt att den väntar på att få bryta ut men av någon anledning håller den än så länge tillbaka hästarna.
Skönt för dig, kanske ni tänker. NEJ, det är det inte. Att ha en attack som är på gränsen att bryta ut är lika jobbigt som att ha migrän. I alla fall när den är nära att bryta ut en hel dag.
Bring it on! känner jag i nuläget. Så att jag är av med den om två och ett halvt dygn. Och kan börja ladda för nästa.
Och det var allt från migränfronten eftersom jag är en sån som inte klagar på min migrän.
Lär att lida utan att klaga! som Elin Wägner skrev (med visst stänk av ironi) i Norrtullsligan (1908).
Mycket läsvärd bok, för övrigt.

Apropå det där med flödesskrivning

Har jag berättat om när jag hade flödesskrivning med mina elever på en engelsklektion en gång? Jag misstänker att jag har det, men jag orkar inte gå tillbaka och kolla så jag berättar det igen. Ni är säkert lika senila som jag, tänker jag, och märker förmodligen inte ens att ni eventuellt hört det förr. Om jag nu har berättat det förut, annars är det ju första gången.

Hursomhaver, tantkadaver.
På en lektion i engelska för några år sedan lät jag mina elever skriva flödesskrivning och jag betonade förstås vikten av att ocensurerat låta det som strömmade genom huvudet på mina elever få komma ner på pappret. Säkert gjorde jag en liten flödande dans där framme vid katedern som illustration, dylikt kommer alltid så naturligt.
När de skulle lämna in var det en kille som såg lite besvärad ut. Asså, måste man lämna in? sa han och tittade ner i golvet. Japp, alla ska lämna in, sa jag som den rigida lill-Hitler jag var i den stunden. Okejrå, sa han, och bad så mycket om ursäkt för att han hade skrivit 'vagina' ganska många gånger i sin text, närmare bestämt mellan var och varannan mening. Ingen av dom (vaginorna) var med i själva berättelsen, de bara poppade upp här och där som självständiga små element. Problemet var, förklarade han, att ju mer han tänkte på att han inte skulle tänka på 'vagina', desto oftare tänkte han på det. Och var ju då tvungen att skriva ner det.
Helt naturligt, försäkrade jag för att få honom att må lite mindre dåligt över det hela. Klart man tänker mer på det man försöker tänka mindre på, det är ju så hjärnan fungerar! Förklarade jag och såg ut som om det händer mig hela tiden att elever lämnar in vaginatexter. Så himla vanligt och naturligt.
Efter det har jag inte tagit in texterna när mina elever testar flödesskrivning. Sitt innersta flöde kan de få behålla för sig själva, tänker jag.

Flödesdialog

Att flödesskriva dialoger är kul. Man utgår från en första replik och sedan skriver man bara på utan att censurera sig själv. Spännande, för man vet inte vad som poppar upp. Vilket kan vara lite för spännande ibland, men är man rädd för vad som ruvar i ens undermedvetna kan man låta bli att läsa igenom det man skrivit. Och är det riktigt läskigt kan man elda upp det.
Men är man mer lagd åt det utforskande hållet kan man  lära sig både det ena och det andra om sig själv.

Nedanstående dialog skrev jag för ett tag sedan utifrån repliken Kan du inte göra ett undantag för mig?
Skriv egna alla som känner sig manade! Det är loligt!

"Kan du inte göra ett undantag för mig?"
"Va? Nej vi kan inte göra undantag."
"Varför?"
"Vi kan bara inte det. Det är inte jag som bestämmer."
"Vem bestämmer då?"
"Eh, ja, det är dom som äger alltihop..."
"Är det flera stycken?"
"Ja, dom är flera. Kan man säga."
"Bor de här i närheten?"
"Njae, dom bor ...i USA."
"USA? Då har dom långt till jobbet."
"Ja, men dom jobbar inte här."
"Äger dom stället, men jobbar inte här?"
"Ja, det kan man säga."
"När dom ska städa och hålla ordning då?"
"Alltså, det är ju andra som gör det. Anställda."
"Okej. Men kan du inte maila dom och fråga om dom kan göra ett undantag för mig?"
"Nej, det kan jag inte."
"Varför?"
"För att...dom inte gör några undantag! Alla måste betala. Det skulle inte funka annars."
"Det skulle funka om dom bara gjorde något undantag då och då..."
"Nej, det skulle det inte!"
"Varför inte?"
"För att det bara inte skulle det! Det skulle bli rörigt, massor av folk skulle komma hit och vilja att vi gjorde undantag för dom också. Hela MacDonalds skulle bli ruinerat."
"Bara för att jag fick en hamburgare gratis?"
"Ja...det kan man säga. I princip."
"I princip skulle hela MacDonalds bli ruinerat?"
"Ja, det kan man säga."
"Mac Donalds i USA också?"
"Eh...ja, såsmåningom."
"Ja, men då är det bäst att jag betalar."

Frågespalten

Fick igår i en kommentar frågan om när min bok är klar, och eftersom det här är en frågespalt, och eftersom jag själv undrar samma sak, så ska jag svara.
Går jag på min magkänsla så blir den klar till veckan. Min magkänsla och jag är ett team utan tillstymmelse till tålamod. Vi vill helt enkelt veta NU hur jag ska lösa huvudkaraktärens, Eilerts, Solbritts, den spanande karlslokens med fleras till synes olösliga problem. Men eftersom den som skriver berättelsen (that would be me) skriver så långsamt kommer det dröja flera månader innan sista sidan är skriven.
En gång om dagen räknar jag ut när sista tangenttrycket kommer infalla och varje gång landar jag i höst någon gång. Ibland i september och ibland i oktober, någon gång framåt jul, det beror på hur jag räknar. Ibland räknar jag med att jag skriver fort, och att jag dessutom kommer se en exponentiell utveckling av skrivhastigheten, och ibland utgår jag från verkligheten som är att jag skriver långsamt.se. Ibland tar jag med marginal och ibland vill jag inte ha någon jävla marginal utan bara bli klar så snabbt som möjligt.
Men vi säger 25 oktober.

Soppor kan man använda till mycket

Jag förstår om ni är trötta på mitt tjat om min beiga roman, men det kan inte hjälpas. Jag måste skriva om den eftersom den upptar så stor del av mitt liv just nu.
Och ni kan ju alltid tänka på dom som har det värre än vad ni har det, dvs de människor jag har runt mig irl. Ni kan klicka bort mig precis när ni känner för det, det kan inte dom.

Hursomhelst, nu är min huvudkaraktär hemma hos Solbritt för första gången och det är så spännande för jag vet inte hur det kommer gå. Vad kommer de prata om till exempel? Inte vet jag. Ännu.
Så här långt har min hk bara kommit innanför dörren och Solbritt, som inte är av den finkänsliga sorten, har ställt en fråga som skapat lite jobbig stämning. Som tur var kunde de då istället börja prata om soppan som stod och puttrade på spisen. Soppor kan vara väldigt bra att ha till både det ena och det andra, om ni har tänkt på det.
Har ni det?

I eftermiddag lättar det

Idag är en bra dag för mig för i eftermiddag kommer min migränattack dra sig tillbaka.
Sedan i förrgår morse har jag haft huvudvärken från helvetet, förstår ni. Jag har inte berättat det här för jag är inte en sån som klagar och belastar andra med mina bördor, istället bär jag livets prövningar i tysthet. Förutom nu då, men jag var ju tvungen att berätta om min migrän för att kunna berätta att jag bär den i tysthet. Annars hade ni inte vetat det och då hade min osjälviska ansträngning varit helt meningslös. Ja, ni fattar.
Och nu när jag ändå har berättat att jag har såinihelvete jävla ont i höger halva av skallen så kan ni passa på att tycka synd om mig, det tycker jag.

De är ute!

Ursäkta att jag är lite tjatig, men nu är de ute ur affären. Måste bara berätta det eftersom det verkligen var på tiden.
Jag blev så less på deras irrande där inne igår att jag tillfälligt lämnade dem och skrev avsnittet som kommer efter, så nu är det också klart. Det slutar med 'Äntligen'. Det har inget att göra med lättnaden över att killarna är ute ur affären. 'Äntligen' har att göra med en spanande karl som min huvudkaraktär 'äntligen' har genomskådat. Tror hon.

Igår var jag och lyssnade på Douglas Foley, en författare av ungdomsböcker som gjorde ett besök på vår skola. Han berättade att han inte fick sin första roman publicerad. Och heller inte den andra, den var för rolig, sa förlagen. Först den tredje gick i tryck. Den fjärde boken skrev han på blott åtta veckor, så jag tänker att det går fortare och fortare ju mer man skriver. Som en centrifug i uppspeedningsstadiet. Och eftersom jag har avverkat mer än hälften av mitt liv (får man hoppas) så är det bara att skriva på för allt vad tygen håller.
Skriv 'Heja!' i kommentarerna.

Om att driva berättelsen framåt

Jag har fortfarande problem med killarna som går in och ur affären, för alla er som sitter här på första parkett och undrar.
De är inne nu, okej. Men sen ska de ut, som sagt.
Fast innan utgång bör de göra något därinne som driver berättelsen framåt, det är nämligen så det ska gå till: varje scen ska driva berättelsen framåt. Så, de ska få varsitt bokmärke.
Men då måste jag hitta på någon bra anledning till att de får varsitt bokmärke och där är jag och slirar just nu.
Ni får gärna hjälpa till om ni vill.
En av de som jobbar i affären heter Solbritt om det kan vara till någon användning.

Så not på alerten

Hur oalertig kan man vara en tisdagsmorgon?
Vaknade för tre timmar sedan och har, förutom toabesök (för alla intresserade), inte klivit ur sängen ännu.
Har skrivit om ett stycke i den beiga som inte vill sig. (Har datorn redo under sängen, det är bara att fiska upp den innan jag ens slår upp mina rådjursögon.)
Vad fan, liksom. Hur svårt är det att skriva ner att två killar kommer in i en affär och går ut därifrån igen?
Väldigt svårt, tydligen.

Egentligen är jag ju snygg i alla ställningar

Lyckades göra bort mig två gånger idag på jympan, high five!
Den här jympaledaren har förkärlek för positionen stå på alla fyra och har med tre sådana övningar i sitt pass. Händer och fötter i golvet med magen neråt, om ni förstår. Inte brygga, alltså, utan tvärtom. I den ställningen ska vi variera hopp i sidled med hopp fram och tillbaka med alternerande ben. Lite svårt att förklara, därför är det så skönt att veta att ni fattar så himla bra.
Hursomhelst, i den ställningen är jag inte mitt snyggaste men det spelar ingen roll för alla andra står i samma pose och har fullt upp med sig själva, inte en enda brukar hålla upp huvudet för att kolla in hur de andra ser ut.
Olyckorna idag berodde på att jag inte märkte när övningen avslutades och medan alla andra var uppe på fötterna och körde gång på stället, befann jag mig fortfarande på alla fyra med underkroppen hoppande hit och dit. Två gånger! Varför lära sig efter första gången och hålla lite koll? Kan man undra. Det är sådana här gånger jag önskar att vi inte jympade i en ring som en enda stor familj.
Det är min förmåga att gå upp i det jag håller på med till hundra procent, antar jag. Att totalt glömma bort omvärlden. Egentligen är det konstigt att jag ens märker när passet är slut, att jag inte fortsätter stuffa omkring där inne i träningshallen när alla andra går och duschar. Det är väl för att musiken stängs av, kanske.
Jag kom snabbt på fötter i alla fall, när jag väl märkte, för jag är rask när det gäller. Sedan var det bara att intala sig att man nog ändå är lite snygg hoppandes på alla fyra.
"Jorå, det är du! Jag låååååååååvar."

Mognad, klorin och jobbiga karlar

Jag vill bara skriva.
Ungefär på samma sätt som jag bara ville leka när jag var liten. I timmar kunde jag ägna mig åt mina låtsasvärldar och totalt glömma tid och rum, så där som barn gör. Och som jag gör i 48-årsåldern.
Ibland undrar jag om en del av mig aldrig tagit steget över till vuxenvärlden? Om man med vuxen menar att man i tur och ordning och lugnt och fint gör de saker man behöver göra i sin mogna tillvaro.
Idag har jag verkligen ansträngt mig för att inte tänka på låtsasvärlden jag håller på att fantisera ihop. Istället har jag gjort utstuderat vuxna saker. Som att rengöra toaletten. Det luktar simbassäng om mina händer nu, så hårt skrubbade jag den lilla raringen och dess innandöme. Jag kom nästan ner till källaren. Och, faktiskt, när jag skrubbade som mest intensivt glömde jag för några sekunder min beiga roman vilket torde innebära att energiska insatser tillfälligt kan hjälpa. Jag borde nästan ta tillfället i akt och fortsätta städa för att få en riktig genomkörare av huset, hm. Men jag tror jag skiter i det.
Jag sätter mig och skriver istället. Min huvudkaraktär har lite sjå med en karl som spanat in henne och sånt kan man ju inte bara lämna vind för våg - jag måste ta mitt ansvar, damnit.

Tjoho!

Min lillasyster, Mockapocka, har börjat blogga igen!
Dra in till henne, snälla, och hjälp mig att hålla henne kvar i bloggträsket! Hälsa henne välkommen tillbaka, be henne berätta om när hon var liten, när hon fes på jympan eller vad som helst! Hon skriver världens bästa blogginlägg (när hon väl skriver) så det är så värt ert besvär, jag lovar!

Klicka här: Mockapocka (Det går bra att klicka på alla Mockapocka, de är länkade och klara.)

Skrivarlya hey hey

NU kom jag på vad jag ska göra idag!
I vårt garage står ett bord, stort som ett skrivbord, med tjusiga tunga järnsmidade ben. Bordet stod där redan när vi köpte huset, är soptunnegrönt och för närvarande överlastat med såna pinaler som man har på hög i garage, men nu ska det bli andra grejer!
I ett litet rum i huset, som en gång innan utflygning var äldsta dotterns, får det här bordet plats vid fönstret. Jag kan redan se det framför mig ommålat med sina snygga ben i metallgrått och träskivan i vitt. Där ska jag sitta och skriva hädanefter. Inte för att det är något större fel på att sitta i sängen, som jag nu gör, men det känns onekligen lite mer författaraktigt att sitta vid ett skrivbord.
Så nu är det bara att gräva fram bordet, göra rent det, sandpappra, köpa färg och måla.
Men allra först fundera lite mer på det hele över en kopp kaffe.

Tidsoptimister missar aldrig tåget, vad det verkar

Lite jobbigt är det att se sina egna telningar ta efter ens mindre bra sidor. Tidsoptimismen t ex.
Min yngsta sitter just nu på tåget till Stockholm vilket är något av ett under. Vi har två och en halv kilometer genom flaskhalsarna i stan till tågstationen, och tjugo minuter innan tågets avgång, när jag stod och hoppade för att hon ännu inte satt sig i bilen där hennes pappa chauffören redan satt och väntade, säger hon:
Jag ska bara platta håret först.
Inte hade hon hämtat ut biljetten i förväg heller och hur hon hann platta håret, packa klart, bli skjutsad, ta ut biljetten och kliva ombord förtäljer inte historien för jag drog mig undan någonstans där vid plattandet för att undvika hjärtinfarkt.
Men hon hann med tåget, det lilla hjärtat. För en stund sedan fick jag ett sms där hon klagade på att hon satt intryckt bland en massa gubbar i 30-40-årsåldern. Inte kul att åka tåg med såna gamlingar, kan man ju förstå.
Annat är det med hennes mamma, den evigt unga.

Allt jag ber om är en skrivlya med betjäning och oceaner av tid

Nu måste jag gå och jobba och det känns bara så totalt fel! Var är logiken?
Jag behöver vara här hos mina karaktärer och se till att de får en fortsättning på sina liv, det känner jag tydligt.
Jag har skrivit om delar av början på min roman idag. Inledningen ska ju vara så himla intresseväckande, ni vet. Nu är den det i alla fall, man får ta seden dit man kommer. Sprängfylld med hintar och cliffhangers och spännande karaktärer, jorå. Ingen kommer lämna den inledningen uttråkad, det kan jag tala om.
I kväll, eller någon annan kväll, ska jag svara på era frågor i förra inlägget. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, kom ihåg det.

Det går bra att ställa frågor

Det här är ju en frågespalt, vetja.

Om att vara utestängd och innestängd

Om ni kände er utestängda från det roliga i förra inlägget så kan jag trösta er med att jag kände mig lite innestängd.
Det är inte så kul att vara den enda som skrattar åt ett skämt, det ska gudarna veta. Man försöker verkligen sluta skratta eftersom ingen annan gör det och eftersom alla andra tittar på en skeptiskt och undrar vad det är som är så himla roligt.
Usch, det har jag varit med några gånger. När jag berättar historier t ex och börjar skratta som en galning innan jag har kommit till poängen eftersom jag redan vet vad poängen är och hur lollig den är. Det är inte kul.
Men, jag kan ju inte berätta slutet på min berättelse redan nu, för det finns folk som inte vill veta slutet först när de läser en roman. Icke desto mindre ville jag dela den roliga idén med er för ni är ju mina kompisar. Och den var verkligen ganska sketarolig, kan man säga.

Slutet är inte nära

Då och då får jag en idé till slutraderna i min berättelse och en sån fick jag idag på jympan.
HAHAHA
Så fyndig sista replik.
Men det kan ju bli något helt annat förstås när jag väl kommer dit.

Struktur och sånt

Vem skrev gårdagens inlägg på min blogg? Det kan inte ha varit jag i alla fall så virrigt och rörigt som det var. Jag måste ha blivit bloggrejpad av någon. Kan inte se någon annan förklaring.
Som den ordningssamma människa jag är sitter jag nu och strukturerar upp alla mina delar i mitt skrivprojekt. Jag har dem indelade i avdelningar som jag nu sorterar in i underavdelningar, och varje liten del ger jag ett speciellt namn tillika en färgkod.
Jodå, det är sant. Den här romanen kommer bli den mest strukturerade ever. Förlagen kommer be om att få publicera den bara för strukturens skull.
Och nu måste jag klä på mig för jag ska vara på jobbet om 27 minuter, suck.

Man kan inte vara på topp jämt

Nej, kände jag bara i morse när jag försökte ta mig ur sängen. Det finns gränser även för en superkvinna som jag, tänkte jag och drog täcket över huvudet.
Vaknar man kl.02.00 på natten med migrän och inte kan somna om så tycker jag att det är laga förfall. Laga förfall? Heter det så? Måste googla sen. Förfall känns som ett passande ord när det gäller mig men jag vet inte. Jag har ju börjat röra till ord och uttryck; klarna strupen och eftertankens bleka krankhet, eller om det nu var eftertankens kranka blekhet som var fel?
Man kan verkligen undra om det är rätt tillfälle att börja skriva när man är 48 (eller vad jag nu är). Men det kanske är nu man kan bidra med ett nydanande språk?
Nu har jag tappat tråden och jag orkar inte gå tillbaka till början och kolla vad det var jag skulle skriva, men skitsamma. Nu ska jag snart ta min migrän med mig in i sovrummet och kolla på Klass 9 A. Om jag hittar rätt fjärrkontroller.

Om att inte ha någon våg

Jag: "Ser du vad smal jag blivit?" (Jag är ganska säker på att jag blivit smalare än jag var efter julhelgerna till exempel, men behöver bekräftelse eftersom jag inte har någon våg.)
Maken: (lång tystnad) Eh..., ja.
Jag: "Vad är det för svar?! Tycker du att jag har blivit smal eller inte?"
Maken: "Ja ja ja ja ja."
Fan att man ska behöva bli arg för att få rätt svar.

Jag har kycklingklubbor i ugnen

Sitter och jobbar med min beiga roman och inser att den är ganska beige ändå. Åtminstone på ytan. Det humoristiska, i den mån det är humoristiskt, finns liksom där under, och det är inte utskrivet.
Det innebär att jag bara behöver skriva halva berättelsen, kan man säga. Den som ligger ovanpå.
Resten blir upp till eventuella läsare att läsa in.
Och nu ska jag äta lunch.

Men vilken dag jag hade i Stockholm!

Var där för att få handledning av min skrivkurslärare på mitt projekt, den beiga romanen. I en timme satt vi och pratade om den varpå jag gick till Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan, satte mig med en Latte på fiket och skrev ner huvuddragen i handlingen ända fram till slutet! En timmes handledning utlöste en slags lavin, allt bara kom, så himla häftigt! Jag är nu superpeppad att skriva klart den här berättelsen. Vad det sedan blir av den vet jag inte men känslan att jag kan ro den i land gör mig så satans lycklig nu att resten för närvarande inte spelar så stor roll.
Efter latten och antecknandet strosade jag omkring i bokhandeln och kollade på böcker för att jag älskar att göra det.
Därefter gick jag till nämnda Vetekatt och träffade Singelmamman. Vi pratade, pratade och pratade så att jag nästan missade tåget, som sagt. Så kan det gå när två människor träffas som likt spädbarn har förmågan att utestänga allt runtomkring och bara vara i stunden. (Visst, Singelmamman, låter det bättre när man ser det på det sättet?)
Nu ska jag ut och gå i solskenet och sedan ska jag skriva! Och gå på jympan och titta på Melodifestivalen ätandes godis. Yay!

Vetekatten - Centralen på 5.0 minuter blankt

Och skulle det vara någon Stockholmare (eller annan som har koll på avståndet mellan Vetekatten och Centralen) som nu sitter och tänker: "Ja, men det var väl inte så himla fort" så säger jag bara: Spring själv! Jag kan ta tid. Jag hade ansträngningshosta hela vägen hem till min stad. Och en sträckning i höger vad, tror jag. Muskeln har nog limmat ihop sig nu för den gör inte ont längre.
Det ironiska i kråksången är att jag satt på konditori Vetekatten och beklagade mig för Singelmamman över mitt oerhört besvärliga tidsoptimistiska sinne som gör att jag för det mesta kommer för sent till avtalade tider, och som därtill gör att jag måste tokstressa som en galning när jag väl inser att det är dags att skynda sig. Jag är hopplös och patetisk som aldrig lär mig, vill jag minnas att jag sa till Singelmamman innan jag slängde en blick på klockan och insåg att mitt tåg skulle lämna Centralen om fem minuter.
Jag och Singelmamman, som inte heller är en kontrollmänniska och också van vid sista-minuten rusningar, sprang som två Ben Johnson (odopade, inget fusk här inte) Kungsgatan ner. Människor vi passerade spann ett par-tre varv av vinddraget. I korsningen Kungsgatan-Vasagatan sa vi hej då och jag fortsatte längs med Vasagatan fram till Centralen som för närvarande ser ut som jag-vet-inte-vad pga ombyggnation. Jag sprang svärande ett varv i röran innan jag hittade en informationstavla och sprintade vidare till angivet spår. Och sen klev jag på tåget som tyckte att det därmed var dags att rulla iväg.
Som en oberörd drottning gled jag in i vagnen och slog mig ner.
(Eller som en haltande hostande, flåsande, högröd medelålders tant rasade jag ner på första lediga säte. Kan ha varit så.)

Många kära minnen blir det

Marina påminde mig i en kommentar till förra inlägget om att tonåringar mycket väl kan uppskatta sina 'pinsamma' föräldrar. Sedan alltså, när de fått lite distans till pinsamheterna. Då kan vissa situationer bli kära minnen rent av.
Och jag har ett exempel.
Sommaren för snart tre år sedan tog vi med tält och körde bil till södra Frankrike. Vi slog upp tältet på en campingplats några hundra meter från Medelhavet och allt var frid och fröjd. Tills vi skulle sova och en signal satte igång utanför i natten. Tut...tut...tut...som en radiomastsignal ungefär. Övriga familjen stördes inte men jag höll på att bli tokig. Som alltid började jag med att försöka tänka positivt och inte låta mig störas ("Det är inte så farligt blablabla, det hörs inte så mycket, närå, närå") och som alltid sket sig det med bred marginal.  En och två och tre nätter gick och jag blev mer och mer frustrerad. Låg och fantiserade om att såga ner radiomaster på nätterna innan jag somnade av ren utmattning.
Till slut insåg jag att jag måste ta reda på vad ljudhelvetet var för något och om man kunde muta någon att stänga av det. Så jag gick en kväll till receptionen. I området runt densamma brukade mina tonårsdöttrar hänga och spana på kvällarna och jag mötte upp dem och sa att nu skulle jag banne mig ta reda på var tutandet kom ifrån. Utanför receptionen såg jag en personal jag kände igen och jag stegade fram. Det visade sig att han bara pratade franska så vi hade vissa kommunikationsproblem och efter en kort stund ropade han på campingägarens son som var en bit bort. En kille i sena tonåren som mina tjejer hade viss koll på.
"Hello!", sa jag för jag börjar alltid på ett trevligt sätt. "There is a sound in the sky", sa jag sedan och lyssnade för att höra om det var där. Det var det inte och killen såg ut som ett frågetecken. Jag tyckte att jag hörde det svagt och upprepade: "There is this sound in the sky..." Jag lyssnade intensivt samtidigt som jag pekade med pekfingret på måfå upp i himlen. Vid det här laget hade mina döttrar rört sig bortåt, de stod nu ett tjugotal meter bort, utanför toaletterna, och såg ut som om de inte kände mig.
"I hear no sound", sa killen och såg osäker ut, kanske rädd rentav. "Yes", insisterade jag "there is a sound, a kind of beeping, a very week beeping but terribly annoying."
Jag började jaga upp mig, ni vet hur det är när folk inte tror på det man säger fast man vet att man har rätt. Man blir ju galen. "Listen, listen!" sa jag upprepade gånger för jag tänkte att nu tvingar jag killen att stå här och lyssna till han hör ljudet helt enkelt. Så han förstår att det visst finns ett ljud. Jag slängde en blick bort mot mina döttrar och såg att de försökte göra sig osynliga medelst cool ihopsäckningsmetod. (Om ni inte känner igen denna metod kan jag förklara den mer ingående en annan gång.)
Men min strategi fungerade förstås. Till slut hördes tutet " tut, tut" svagt borta i fjärran och killen lyste upp.
"Aha! That's a bird!" Han såg glad ut, jag vet inte varför.
"A BIRD!?" sa jag för det var det sista det lät som, tro mig. Vad har de för fåglar i Frankrike egentligen?
"Yes, a bird!" Han log glatt och i samma veva sjönk det in i mig att det förmodligen inte skulle finnas någon möjlighet att få tyst på beepandet, att jag skulle få leva med det resten av semestern.
"A bird?" frågade jag igen och utbrast sedan i ren desperation: "Aaaaaaaah, I'm gonna shooooot it!" Jag sköt upp i luften med en imaginär kulspruta. När jag såg killens ansiktsuttryck tog jag dock ner k-pisten och log vänligt för att lugna honom, för att få honom att förstå att det där med skjutandet antagligen inte skulle verkställas.
Jag och mina döttrar gick inte i samlad trupp bort till tältet efteråt.
Men! Efteråt har de många gånger skrattat åt sin något oförfinade moder och 'A bird, I'm gonna shoot it!' har inlemmats i familjens förråd av kända citat.
Det var bara det jag skulle säga.

Senaste nytt

Då sjunger man igen då. Sist det begav sig var i skolkören på mellanstadiet.
I min nya kör igårkväll värmde vi upp med na na na na na na na och o'boy oj oj oj innan vi gick över på sånger med texter som Om du var ett hav vore jag en våg om du var himmelen skulle jag ha vingar och jädrar i min lilla låda vad det svängde, och inte bara om min rumpa. Det var ungefär där och då jag insåg att jag kan sjunga. Inte för att jag hörde min egen röst bland de andra ca tvåhundra, men jag var alldeles hes efteråt så jag måste ha sjungit för full hals.
Nu är det bara en tidsfråga innan jag sjunger bra, och jag skojar inte. Alla kan lära sig matte om man får rätt förutsättningar, brukar jag säga till mina elever eftersom det är så det är. Och nu har jag rätt förutsättningar för att skaffa mig en finfin sångröst. Det kräver bara gott om träning, typ varje dag.
Just det kommer bli lika populärt bland mina tonåringar som buggkursen maken och jag gick för ett par - tre år sedan. Då var vi tvungna att träna i vardagsrummet för att få tillräckligt med svängrum och det renderade inte hejarop direkt. Men nu vet ju vi, som har levt ett tag, att man inte kan anpassa sig till tonåringars önskemål i slika avseenden, gjorde man det skulle man sluta som en blek skugga av sitt forna jag. Ingen sång och ingen dans, inget tjong och inget...trams.
Nä, nu behöver jag gå och sova.

Klara Strupe

Tydligen, om man ska tro Cina, Magica, Tant Björn  och Singelmamman, som plötsligt är så himla rörande eniga, så heter det klara strupen och inte klarna strupen.
Jag är skeptisk. Klara Strupe låter som en höna om ni frågar mig.
Och jag är fortfarande kraxig, vet verkligen inte hur det ska gå att körsjunga i kväll. Det är tjockt och segt och skrovligt i halsen. Skulle behöva gurgla något bra lösningsmedel, typ lacknafta. Och sen köra en stund med piprensare. Oj, vilken klarnad strupe jag skulle få. Körledaren skulle förmodligen tipsa Tommy Körberg, och så skulle jag få doa bakom honom när han sjunger opera. Men nu har jag ingen lacknafta så det blir inget av med det. Tommy Körbergs förlust får man lov att säga. Han har ingen aning om vad han går miste om.
Nej, nu är det bara en och en halv timme kvar tills jag ska vara där så det är bäst att jag börjar snofsa till mig. Jag satsar på snygg istället för sångröst, några ska ju stå längst fram när vi har vår konsert sedan fram i vår. Jag räknar med att ni kommer.

Jag har inte tid att komma på rubrik

Från det ena glädjeämnet - Svenska Akademins ordbok där de har med 'typ' i exemplet En stad typ Göteborg - till det andra glädjeämnet: Jag ska börja sjunga i kör i kväll!
Lite läskigt är det eftersom jag inte kan sjunga, men mest roligt. Är ovanligt kraxig i halsen denna morgon, det kallas lagen om alltings jävlighet, min trogna följeslagare i livet, men får jag bara skrika lite på mina kollegor idag på jobbet så kommer nog halsen klarna. Klarna? På engelska säger man ju 'clear the throat', vad man säger på svenska vet jag inte just nu i brådrasket. Och inte hinner jag ta reda på det heller eftersom jag ska vara på jobbet om en halvtimme och fortfarande sitter här i morgonrock. Hur bär jag mig åt? När ska jag bli vuxen? Frågor utan svar.
Förutom att jag är en jävel på att cykla.

Hej Svenska Akademin

Idag ska jag hämta ut Svenska Akademins ordbok i två band på min Statoilmack. Efter kl.17.00. Fattar ni hur lycklig jag är? Jag nästan gråter.
Tänk alla ord i den ordboken. Alla fraser, liknelser, uttryck. Ungefär alla som finns i hela svenska språket. Hoppas jag. Om de har sorterat bort ord som 'typ', 'jao' och 'mäh' så blir jag inte glad. Då skriver jag ett brev till Svenska Akademin och klagar på deras snobbfasoner. Det är okej att vara akademiledamot men det är inte okej att vara dryg akademiledamot som sitter och sorterar bort ord de inte själva använder. I just say.

Författaregenskaper

Läser Göran Häggs Nya författarskolan och ser att man behöver ha ett stråk av galenskap i sig för att bli författare. Check. Men inte så pass att man blir psykotisk eller dukar under för droger. Check, check.
"En hälsosam ångest i kombination med den rätta manin är en utmärkt början." Check, check.
Och så skriver jag också.
Det kan helt enkelt inte gå fel.

Om döda lustar

Om det inte vore för att de nästan är döda, så skulle den obevekliga marssolen väcka städlustarna i mig. Aldrig ser man väl behoven mer tydligt: golven, skåpluckorna, fönstren, ja, alla ytor som solen lyser på är plötsligt fulla med fett- och andra fläckar. Jag antar att det är straffet för att jag latat mig i vinter.
Nu är problemet att det är omöjligt att städa så att alla fläckar försvinner i det här skarpa solljuset. Hur man än skrubbar så är de fortfarande där. Tror jag.
Vilket torde betyda att man inte ska städa i mars.
Heller.

Lika delar ångest och lycka

Det droppar från istapparna utanför mitt fönster. Det är vår för mig. Små lysdioder som fångar upp solljuset för att sedan dödsstörta mot marken.
Apropå att dödsstörta så drömde jag, precis innan jag vaknade, att jag räknade och kom fram till att det var tjugotvå år kvar till jag fyller sjuttio. Tjugotvå år är kortare tid än min äldsta dotter levt, varför jag nu ska dra in henne i det här. En liten panikattack drog med sin stridshär genom min kropp vid uppvakningstillfället. Tjugotvå år går ganska fort. Sjuttio är ganska gammalt.
Så ja, nu har ni fått ta del av min åldersnoja och för mig känns det genast bättre, jag vet dock inte hur det blev för er?
För att mota nojan i grinden kan man alltid skriva en berättelse om livets alla uppåt-väggarna galna egenheter. Kanske inte alla, men en del. Sedan ska jag skriva en till bok med fokus på skolans värld och herregud säger jag bara. Det blir intressant.
Igår kom Tommy in i min berättelse, han är mellanchef den kraken. Jag lider med honom samtidigt som jag faktiskt tycker att han får ta något jävla ansvar för situationen. Mellanchefer brukar ha svårt för det och Tommy är inget undantag. Bockskägg har han också.
Nej, nu måste jag fortsätta på min beiga berättelse känner jag. I eftermiddag är det tema schlager på jympan så jag måste hinna fixa till mig till det också. Tjingeling! (Som Tommy alltid säger istället för hej då.)

Banne mig om inte det här också är ett lyckoinlägg!

Skrev en hel A4 i förmiddags.
Jag har fått in finfina rutinen på morgnarna:
Hm, nu är det dags för mig att sätta mig framför datorn.
Hm, jag ska inte blogga utan skriva på den beiga.
Hm, var är jag någonstans?
Hm, här är jag ju, hon (min huvudkaraktär) ska till jobbet...
Hm, hur ska jag börja?
Jag börjar så här, hum. Jao, det blir bra.

Och sedan skriver jag med en ungefärlig hastighet av 130 ord i timmen, ett värde beräknat på dagens arbete. Det är med alla mått mätt långsamt, tror jag. Möjligtvis med undantag av poeter. Men det skiter jag i för det är så roligt att skriva långsamt och det är det som räknas.
Så roligt att jag hade god lust att räcka upp handen och protestera på jympan när ledaren med beslöjad röst på avslappningen efter passet sa åt oss koppla aaav och glömma morgondaaagen. Vadå glömma morgondagen?! Då ska jag skriva ju! Här ska inte glömmas någon morgondag. För övrigt hoppade och sprang jag bara på höger ben idag, eftersom jag har ont i vänster knä. Artros, tror jag. Det gick, men jag har en misstanke om att det inte såg riktigt lika snyggt ut som det brukar. Men jag kan ha fel.

Äggulan och äggvitan ramlar isär om äggbitarna är för små

Nu vill jag skriva ett inlägg för jag tycker det är kul att få kommentarer. Vet emellertid inte vad jag ska skriva om. Dagen kanske?
Den började när jag vaknade 08.20 och insåg att jag sovit nio timmar i ett svep. Det var lite oväntat eftersom jag är förkyld och inte kan andas så bra på nätterna. Oväntat men skönt. Efter att jag ätit frukost satte jag mig och skrev i två timmar. Ni anar inte vilken skrivdisciplin jag har skaffat mig den här veckan. Planen var att skriva tre timmar i förmiddags och jag skrev två så jag är väldigt nöjd.
Under eftermiddagen har jag jobbat på mitt andra jobb, det i skolan, och merparten av arbetstiden gick åt till långt möte. Jag fick skriva protokoll eftersom jag tycker om att skriva.
Innan jag åkte hem från jobbet ringde jag ett viktigt samtal som jag har försökt få till stånd ett par dagar. Nu är det avklarat. Jag vet inte riktigt om det utföll bra eller dåligt, har inte känt färdigt ännu.
Hemma hjälptes maken och jag åt att göra en tonfisksallad och vi bråkade nästan ingenting. Bara lite när han skar äggen i åttondelar istället för fjärdedelar. Jag sa att han skulle skära dem i fjärdedelar - han var klok nog att fråga för att han vet att jag kan ha ganska specifika önskemål - men eftersom han hade ett halvt ägg på skärbrädan så förstod han det som att han skulle skära ägghalvan i fjärdedelar och då blir det ju åttondelar. Ja, ni fattar problemet. Men den färdiga salladen blev god ändå och vi fick ha den för oss själva. Tonfisksallad...eh...? sa tonåringarna och avböjde erbjudandet. Det är tur att de kan laga mat själva de små älsklingarna.
Nu kan jag bara tänka på vad lyckliga ni måste vara som fått veta så mycket om min dag. Lyckochock, typ.

Dagens skönlitteraturbaserade självinsikt

Sedan jag började skriva läser jag skönlitteratur mer girigt än förr. Vill inte missa något. Ibland stryker jag till och med under när det är något jag gillar extra mycket. Som den här utläggningen för att beskriva en karaktär (Rakel) i Jonas Gardells Vill gå hem:

"Man kan dela upp människosläktet i två grötkokartyper.
Den ena mäter nogsamt upp en deciliter gryn och två deciliter vatten plus en halv för kastrullen, kokar sedan angivna tre eller fem minuter.
Den andra häller i gryn och vatten på måfå och ser vad det blir.
Rakel hör till den senare kategorin."

Förutom att jag förstår precis vilken sorts människa (slarvmaja) Rakel är så börjar jag osökt filosofera över vem jag är. Jag tänker att jag givetvis är på-måfå-typen, samma som Rakel, innan jag med viss bestörtning inser att jag ju är den andra typen! Den som mäter upp både havregrynen och vattnet i decilitermått och kokar tre minuter exakt. (Inte fem minuter, var fick du det ifrån Gardell?)
Jag som är en sådan hopplös noll-koll människa kvalar alltså in i decilitermåttsgrötkokarkategorin! Har man inte stadigt grepp om så mycket annat i livet så kan man i alla fall kontrollera gröten, typ. Jag kan inte tolka det på något annat sätt.
Till vilken kategori hör du?