Nu har ontet i hälen flyttat till andra hälen

Och tillbaka igen.

Vad ger ni mig för den?

Det betyder att det inte kan vara hälsporre, i alla fall, sa jag till en av alla mina nya kompisar, en som själv har hälsporre. 'Eftersom det inte är speciellt troligt att man får det i båda hälarna, hö hö', förklarade jag utifrån min kunskap i sannolikhetslära. Jodå, svarade hon, det kan man visst få. Likväl som man kan få full pott på alla brickor i bingo.

Jag har lite svårt för den typen av vänner. De som inte bara är sanningssägare, utan dessutom levererar sanningarna som liknelser och metaforer. Vad är det för fel på dem? Varför kan de inte bara ljuga lite och säga att det kommer bli bra?

För det kommer bli bra, jag har nämligen hittat en ny löpteknik. Jag springer på tårna. Sätter inte ner hälarna en enda gång. Det går inte fort, men det känns fantastiskt. Har aldrig förr känt mig så lätt och graciös; som en hind på snabb söndagspromenad. Tre kilometer har jag hittills sprungit på tå. Det var idag. Nästa gång ska jag springa fyra kilometer, nästnästa fem, och så vidare. Ja, ni fattar. Och hakar på, tycker jag. Om ni inte har något jävligt bra skäl för att inte göra det.

Idag har jag köpt två ormbunkar

Man får roa sig så gott man kan när man har ont i hälen.

Har köpt ett par leggings också, beiga. Bakom disken i leggingaffären stod en kvinna som gick på samma högstadium som jag för snart fyrtio år sedan. Har inte sett henne sedan dess. Vi var inte kompisar, men skrattade ihop en gång, och då skrattade vi ordentligt, jag minns det som igår. Och varför inte återuppliva minnet? Tänkte jag tydligen, för jag gick fram till henne och frågade om de hade leggings, varpå jag lade till:

'När jag ser dig tänker jag på dammsugare.' Jag såg med all säkerhet pillimarisk ut, en av mina talanger. 'Sådana små som man äter, alltså.'

'Jaså...? sa hon och började leende gå. Innan jag visste ordet av stod hon och ryckte i några svarta leggings.

'Vi höll på att skratta ihjäl oss åt att det blev daaamsugare när man tog bort ett m. Ha ha!'

Hon log ett tillmötesgående expeditleende, och jag passade på att säga att jag inte ville ha svarta leggings, utan beiga.

'Fast det var ju några år sedan, minst femton', fortsatte jag.

'Femton..?' sa hon och såg konfunderad ut. Hon fortsatte gå åt ett annat håll, och jag följde efter.

'Nej, jag skojade bara, det var ju när vi gick på högstadiet. Ha ha. Liiite mer än femton år sedan, ha ha.'

Hon fortsatte le.

'De här har vi i beige, det är inte leggings, direkt, men de är stretchiga. Jättesköna.'

Då gav jag upp. Vad är det med folk i min ålder, har de inget minne, eller? När jag betalade låtsades jag att jag inte kände igen henne heller, som straff. Betalade bara och gick. Förutom att jag berättade att jag har ont i hälen, för det får de flesta jag möter veta. Dock nämnde jag inte att jag är anmäld till Stockholm halvmaraton, så jag kanske får gå tillbaka och berätta det i morgon.

Det blev ingen skivstång igår!

Outgrundliga äro herrens vägar.

Istället sprang jag och fick ont i hälen igen. Jävla skit! Eller hur?

Det känns lite jävla skit, i alla fall, för jag och min PT har redan bokat hotellrum i Stockholm när halvmaran går. Vem vet om vi får tillbaka pengarna. Det är sådant som hotellägare kan vara väldigt snåla med, speciellt när det är skadade långdistanslöpare som avbokar. De tänker att man bara simulerar för att få slippa springa, och det tycker jag är ganska fördomsfullt av dem. De känner mig ju inte ens! De satarna.