Benny och Britta del 14

Britta: Äntligen måndag! Idag är det presskonferens.

Benny slår upp sina ljusgrå och ser Brittas ryggtavla på sängkanten. En ovanlig syn, han blinkar och tar in den. Han har legat vaken större delen av natten, av oro för att börja snarka.

Benny: Har du sovit gott?

Britta: Ja, förutom när du väckte mig med ditt snarkande.

Benny vet inte vad han ska svara, han har ju knappt sovit?

Benny: Det var tråkigt att höra.

Britta: Du måste söka hjälp.

Benny: Du snarkade också litegrann.

Britta: Va?

Benny: Bara lite.

Britta: Du menar att jag andades? Det är tillåtet.

Det var knappt att Benny gjorde det; andades alltså. Endast ljudlösa, ytliga andetag, minut efter minut, timme efter timme. Tänker han.

Britta: Idag är det Sofia också, det ska bli skönt. Jag har fortfarande träningsvärk i låren från i fredags, mumma för musklerna.

Benny: Jag tror jag sover en stund till, när är hennes pass?

Britta: Men herregud, ska du sova ännu mer? Det är inte bra att sova för mycket! Det ger huvudvärk.

Benny: Nja, jag har ju aldrig huvudvärk ...

Britta: Nej, men du kan få. Upp och hoppa nu!

Benny och Britta del 13

Britta: 'Men kom hit då!'

Benny: 'Tycker du?'

Britta: 'Det är klart jag tycker, vad är annars vitsen?'

Benny: 'Ja, nej ...'

Britta: 'Lägg dig bakom mig och håll om mig.'

Benny: 'Ja, visst kan jag göra det ... '

Britta: 'Får jag din arm!'

Benny: 'Så här?'

Britta: Nej, den andra, så där kan du inte ligga fattar du väl.'

Benny: 'Så här?'

Britta: 'Det blir bra.'


Tystnad. Om man bortser från regnet som smattrar mot fönsterbläcket.


Britta: 'Det är bättre om du kommer lite närmare.'

Benny: 'Lite närmare?'

Britta: 'Det är kontakten hud mot hud som gör det. Så här, menar jag. Fattar du?'

Benny: 'Oj då. Ja, det går bra.'

Britta: 'Sov nu.'

Benny: 'Absolut, kunde jag bara få sticka in andra armen här? Så den inte blir klämd.'

Britta: 'Menar du här?'

Benny: 'Ja?'

Britta: 'Jag undrar vad min nacke säger om det, men vi provar.'

Benny: 'Okej, här kommer den.'

Britta: 'Vänta ... jo, det funkar. Så här långt, i alla fall.'

Tystnad.

Benny: 'Mmm, känner du oxytocinet?'

Britta: 'Ja, lite grann faktiskt.'

Benny och Britta del 12

Krisen har nu fått effekten att Britta ibland, i obevakade ögonblick, funderar på att flytta tillbaka in i sovrummet. Om man ska förklara det vetenskapligt så blir människan mindre kräsen i akuta krissituationer, i synnerhet när det gäller närstående. Det här sker på ett omedvetet plan så Brittas hjärna upplever faktiskt Benny i en fördelaktigare dager. Man kan se det som en överlevnadsinstinkt som inträder. En som gör människor mer korkade för att hjälpa dem genom krisen.


Britta: 'Jag hörde eller läste någonstans att kroppskontakt förlänger livet.'

Benny: 'Jaså, säger du?'

Britta: 'Det handlar om oxytocinet som bildas när hud möter hud, det stärker immunförsvaret.'

Benny: 'Jaså, säger du?'

Britta: 'Jag tänker att vi får börja ta i varandra, helt enkelt.'

Benny: 'Jaha?'

En stunds tystnad.

Britta: 'Ett alternativ är att skaffa ett husdjur man kan klappa, det ska tydligen ha samma effekt.'

Benny: 'Är inte det att krångla till det?'

Britta: 'Det behöver inte bli så krångligt. Jag kan kolla upp hur man köper en hundvalp.'

Benny: 'Det vore jätteroligt med en hundvalp, men du tycker ju inte om hundar ...?'

Britta: 'Man kan väl ändra sig, men annars räcker det väl att du tycker om den.'

Benny: 'Om du säger det så ...'

Britta: 'Tänker att jag ändå bör flytta in i sovrummet igen.'

Benny: 'Jaha? Ja, du är välkommen ...'

Britta: 'Ju mer oxytocin desto bättre.'

Benny: 'Det verkar klokt tänkt.'

Britta: 'Då kommer vi producera både dag och natt.'

Benny: 'Oj oj, det kommer spruta oxytocin här.'

Britta: 'Sluta larva dig.'

Benny och Britta del 11

Britta: 'Neeeeeeeej!'

Benny hoppar till och slår hakan i sin laptop så att glasögonen halkar ner till nästippen. De sitter inte bra hans glasögon, bakom höger öra borde bågen böjas till, men det har inte blivit av.

Benny: 'Vad händer?'

Britta: 'De kramade varandra!'

Benny: 'Ja? Det där programmet spelades ju in förra sommaren, eller vad det kan ha varit.'

Britta: 'Det vet jag väl, men det kändes ändå inte bra.'

Benny: 'Nej, det förstås ...'

Britta: 'Jag tror inte att folk kommer börja krama varandra igen efter det här ...'

Benny: 'Jodå.'

Britta: 'Sina närstående, ja, men inte kreti och pleti.'

Benny: 'Jodå.'

Britta: 'Alla kommer vara rädda för nästa pandemi.'

Benny: 'Nästa pandemi? Vad menar du?'

Britta: 'Det kommer fler pandemier, har du inte hört det?'

Benny: 'Nej? När då?'

Britta: 'Ingen vet, inte ens experterna. Men att det kommer fler, det råder det inget tvivel om.'

Benny: 'Åh nej, ska man behöva isolera sig igen då?'

Britta: 'Det kan du räkna kallt med. Vi blir inte yngre heller, tyvärr, och ju äldre vi blir desto mer måste vi isolera oss.'

Benny: 'Åh, fy fan ...'

Britta: 'Svär du? Det var inte likt dig.'

Benny: 'Jag blir deprimerad när du säger att det kommer fler pandemier, det hade jag inte räknat med ...'

Britta: 'Så blir det.'

Benny: 'Det är tolv år kvar tills vi blir sjuttio, vore det inte klokt att redan börja hålla sig på sin kant?'

Britta: 'Det är det jag också funderar på. Man kanske skulle flytta ut på landet rentav.'

Benny: 'Då kan vi odla våra egna grönsaker och skaffa höns.'

Britta: 'Ja, då kan du få dina efterlängtade höns ... Blir du glad då?'

Benny: 'Jag skulle gärna vilja ha höns, det har jag velat ända sedan jag var liten.'

Britta: 'Tack, jag vet.'

Benny: 'Pärlhöns.'

Britta: 'Bara de värper ätbara ägg så är jag nöjd.'

Benny: 'Det gör de, oroa dig inte. Det är ägg med en något annorlunda form, men de är normalstora och goda. Frågan är bara varifrån vi ska få kaviaren om livsmedelsförsörjningen störs.'

Britta: 'Jag äter inte ägg utan kaviar.'

Benny: 'Nej, det var just det jag tänkte på.'

Benny och Britta del 10

Aprilsolen skiner, men den här våren är inget sig likt. Hela samhället har avstannat, som om en propp i himlen har gått. Det är öde på gatan utanför Benny och Brittas lilla radhus. Det enda som hörs är Morgonstudion som i vardagsrummet mal på om Corona-virusets framfart i världen och alla dess tänkbara konsekvenser på en sikt ingen vet något om.

Benny: Nu står de där ute på gatan igen.

Britta: Vilka?

Benny: Edqvist och de som har huset längst bort.

Britta: Jaha?

Benny: De står och pratar bara ...

Britta: Håller de avståndet?

Benny: Nej, det tycker jag nog inte ...

Britta reser sig ur soffan och kommer fram till fönstret.

Britta: Nej, det gör de ju inte!

Benny: Näe ...

Britta: Och där är ju en gammal människa, en äldre äldre! Vad fan gör han där?!

Benny: Jag vet inte?

Britta: Hon med matkassarna står max en halvmeter ifrån honom! Alltså, jag får lust att gå ut med en tumstock och bara: Håll avståndet! 

Benny: Ja? Men det kanske är hennes pappa?

Britta: Det ser du väl att det inte är, de konverserar ju! Så där pratar inte folk i samma familj med varandra.

Benny: Fast det kan väl vara lite olika i olika familjer ...?

Britta: Nej, det kan det inte.

Tystnad.

Britta: Usch, jag ser honom redan framför mig på intensiven. Det är så jävla sorgligt det här!

Britta återvänder till soffan och Morgonstudion.

Benny: Jag hörde att det kan vara bra att bara titta på Corona-nyheter ibland, kanske tre gånger per dag, men inte mer.

Britta: Varför då?

Benny: För att man inte ska bli så orolig.

Britta: Va? Om man inte ska vara orolig nu, när ska man då vara det? Hela världen har stängt ner, massor med människor dör och ingen vet när detta tar slut. Det ska ju till en idiot för att inte bli orolig i den här situationen.

Benny: Jovisst, men det är inte bra att få Corona-ångest. Dr Chatterje pratade om det för en stund sen.

Britta: Dr Chatterje? Herregud, vi behöver den här ångesten för att lära oss att inte ta allt vi har för givet. Om alla ska sitta i små bubblor och lalla sig igenom krisen kommer vi bara fortsätta som tidigare sen.

Benny: Ja, om du säger det så. Vill du ha kaffe?