Julens plus och minus

Jag har inte knäckt min julnöt. Minus.
Jag är övergödd och passiviserad. Minus.
Jag vägrar dammsuga innan julgranen är utslängd. Mest plus men lite minus.
Jag har gått upp ett antal hg (eller möjligtvis kg) under december och det finns fortfarande en massa choklad som måste ätas upp. Plus eller minus, beroende på infallsvinkeln.
Jag har trillat köttbullar på två kg köttfärs den här julen. Mest plus.
Jag har fått många julklappar, exempelvis sover jag och maken numera under påslakan som det står Världens bästa mamma resp Världens bästa pappa på. PLUS.
På annandagen var jag ute på två timmars julpromenad med skavsår på höger häl och jag känner fortfarande av sviterna i form av träningsvärk i ena skinkan. Mest minus men lite plus med tanke på kommande badsäsong.
Jag har för första gången på många år varit på mellandagsrean, vilket var en obehaglig upplevelse. Skorna jag dagen före julafton köpte till min äldsta för 900 kr kostade igår 600 kr. Fy fan vad lurad man är. Hela julskiten är bara ett jippo för att man ska göra av med för mycket pengar. En jacka som en av döttrarna ville byta fick jag inte tillbaka pengarna för, bara tillgodokvitto. Tack för det, jag vill säkert handla något i den lilla skitaffären det närmaste året. MINUS.

Den här utvärderingen blev lite random men vem orkar tänka igenom, analysera och strukturera fyra dagar efter julafton?
Inte jag.

Julnöt

Här ska ni få en nöt att knäcka i julruschen. En slags julnöt i mänskligt (svenskt) beteende.
Igår, när jag skulle till stan och handla julklappar, gick jag på en gång- och cykelväg när jag hörde att någon närmade sig bakifrån. När killen i fråga (okänd för mig) kom upp jämsides med mig saktade jag in en stund för att vi skulle slippa gå bredvid varandra en aldrig så liten stund. Han speedade och jag sackade, man kan säga att vi samarbetade helt enkelt. För att slippa gå bredvid varandra.
Vad hade hänt om jag istället hade snabbat på för att hålla jämna steg med honom? Bra fråga.
Hade han kanske varit glad över att få promenadsällskap till stan och börjat prata med mig?
Eller hade han saktat ner och accepterat sin plats bakom mig? Han var yngre än jag och äldst går först, kan man ju tänka.
Tredje möjliga alternativet vore förstås att han inte alls hade accepterat att gå efter mig utan istället hade speedat upp ytterligare för att säkra sin plats framför mig. (Vilket jag givetvis skulle svara med att speeda jag också.)

Vad hade han gjort? Vad hade du gjort?

(Idag eller imorgon eller någon annan dag ska jag testa så jag vet svaret.)

Dan före dan före dan före dopparedan

Har en underbar liten hög med böcker bredvid sängen som ska läsas under julen (så snart det välsignade lugnet sänker sig sent på julaftonskvällen):

Muriel Barbery Igelkottens elegans

Johanna Nilsson SOS från mänskligheten

Naja Marie Aidt Babian

Henrik Fexeus Alla får ligga   (En handbok i hur man raggar som jag givetvis INTE läser för min egen räkning utan bara i studiesyfte för min beiga roman.)

Nu ska jag på stan och köpa julklappar, (och nåde den som står i vägen när jag ska fram). Det blir kul.

Om de inte vore så satans torra kanske de skulle bli uppätna

Jag är ingen hejare på julpyssel men igår klarade vi i alla fall av det här årets lussebullsbak. Och jag vann.
Det var min kycklinglussebulle som gick vinnande ur striden. Med vingar och allt. (En lussebulle i form av en kyckling alltså, och inte en lussebulle med kycklingfyllning, som min syster trodde. Hon bor i Göteborg.)
Det bästa är att tävlingens pris var Svenska akademins ordbok, precis vad jag ville ha. Jag ska beställa den på nätet för där är den billigast.
De andra fyra som bakade (tre tonåringar och en 53-åring) gjorde också fina, fantasifulla kreationer men eftersom de inte var så intresserade av att vinna nämnda ordbok så la de inte ner det där 100%-iga engagemanget som krävs för vinst. Jag påstår inte att deras bullar vara lama, bara lite kanske. En av deras lussebullssnögubbar tappade huvudet flera gånger t ex. Om priset hade varit en Iphone 4 så hade de ansträngt sig mer, det är vad jag tror.
När vi hade bakat klart fikade vi varsin bulle. Resten av skapelserna frös vi in, där kommer de ligga till nästa år vid den här tiden då de får ge plats för nya saffransverk.
Hur ser er lussebullstradition ut?

Uppdatering

Vid desserten reser hon sig upp, klirrar i glaset och kommer ut ur garderoben som lesbisk. Hon skäller därpå ut sin bror och svägerska för att de lägger sig i hennes liv på ett otillbörligt sätt och avslutar det hela med att släppa en rejäl brakare (vulgärt beteende). En månad senare raggar hon upp en förvånad Leif på Liselottes 40-årsfest eftersom han då har skippat västen. Hon ratar namnet Leif och kallar honom istället för Johansson.

Den där jävla middagen

Konstaterar att samtliga som kommenterat (förra inlägget) skulle stanna och delta i middagen. Lite si och så skulle det vara med humöret på sina håll, men ni tycker lite synd om broderns arbetskompis (Leif), som oförskyllt hamnat i denna situation, och ställer därför upp och håller, trots irritationen, skapligt god min.
Så sammanfattar jag era kommentarer när jag räknar ut de olika aspekternas medelvärden.

Alltså sitter du där och står ut, trevlig och samarbetsvillig genom hela förrätten. Bara när brodern (Torbjörn) och svägerskan (Liselotte) går ut i köket för att hämta varmrätten pyser det ut lite irritation.
Ska vi säga så? Okej.

När dörren till köket omsorgsfullt stängts hördes endast svaga ljud av skottsalvor från ett dataspel uppifrån övervåningen. Ute var det becksvart, jag såg min färglösa spegelbild i fönsterrutan och längtade hem.
     Leif började humma nervöst.
     ”Hmmmm…hmmm…hmmm” Han fingrade på varmrättsbesticken. ”Det var en god förrätt…”
     ”Ja, jo”, sa jag och kände att min samarbetsvilja var på väg att ebba ut. Jag lyfte mitt glas och drack långsamt en klunk vin.
     ”Torbjörn är en trevlig prick…”, försökte han tappert.
     ”Jaså…? Jag är ju hans storasyster så jag har en något annorlunda bild av honom.” Jag log ett drygt storasysterleende.
     ”Jaha...? Ja, det är klart. Förstås.”
     ”Han kan vara jävligt enerverande…” Den oplanerade svordomen tände en bunsenbrännarlåga inom mig, mina kinder började hetta.
     ”För att inte tala om Liselotte”, la jag till och drog ett häftigt andetag.
     Leif såg rädd ut och jag tänkte att jag måste samla mig. Behärska mig. Bete mig som folk.
     ”Släkten, du vet”, sa jag och himlade med ögonen för att lugna honom. Jag log ett insmickrande leende och tänkte att det egentligen inte var hans fel att vi satt här som två av skapelsens missräkningar. Inte hans fel.

Sen då?

Ett beige dilemma

Tänk dig att du är singel sedan tolv år tillbaka och att du är nöjd med det.
Tänk dig att du blir hembjuden till din bror och svägerska (som rent allmänt lägger sig i ditt liv för mycket, du har, t ex, nyligen på omvägar fått höra att de tycker att du borde anstränga dig mer för att hitta en ny partner), och att de överraskar dig med en blind date - en arbetskamrat till din bror.
Matbordet är vackert arrangerat med fyra laxrullar till förrätt, din svägerskas ögon lyser av förväntan och arbetskamraten, uppklädd i väst innanför kavajen kvällen till ära, försöker tafatt konversera dig.
Vad gör du?

Jag bara undrar.

Speciellt kul blir det inte

Hädanefter ska jag skriva mindre ambitiöst.
Nu kan man ju tänka att jag redan skrev mindre ambitiöst innan mitt uppehåll, men jag menar ännu mindre ambitiöst än förr då jag skrev mindre ambitiöst. Jag ska nog närmare bestämt radera ordet ambitiöst helt och hållet och ta till mig motsatserna i min älskade antonymordbok:
loj, likgiltig, oföretagsam, lat, oambitiös, ambitionslös - där har ni min blogg från och med nu. Korta, likgiltiga inlägg ibland, kanske nästan aldrig, men så hoppsan, där kom ett.
I de där inläggen, som nästan aldrig publiceras, kommer jag förmodligen då och då grotta ner mig i skrivandets alla möjliga och omöjliga aspekter, och det blir nog inte så kul att läsa. Kanske kommer jag ibland slänga ut ett kortare avsnitt ur den beiga och då kommer ni inte fatta ett dugg eftersom det är ryckt ur sitt sammanhang.
Vidare börjar jag snart jobba igen vilket innebär jobbgnäll så det kommer svida och bränna bakom hornhinnorna på de som ställer upp och läser. Dessutom kommer jag fortsätta svära eftersom jag därvidlag är bortom all räddning.
Det går bra att länka av mig nu innan jag fått upp ångan.

Slut och slut

Hur kunde jag påstå det så tvärsäkert?!
Som om jag vore en sån där människa som bestämmer sig och sedan står fast vid sina beslut.
Det är jag inte.
Men det var en rolig tanke.
(Som fucking svävar i det blå.)

Känner att jag borde slå mig själv hårt på fingrarna. HÅRT.
Vad fan gör jag här nu igen, jag ska ju fokusera på min skrivarkurs! Min beiga roman kommer aldrig bli klar om jag hänger här dagarna i ända!
Ja jo, men jag ska bara skriva inlägg ibland, jätteibland bara, lovar...I ett litet, litet hörn av cyberspace ska jag sitta, jag kommer knappt märkas, det är helt sant.
Och det ska man tro på?!
Ja, jag lovar ju! Och har jag bestämt mig för något då står jag fast vid det!
Öööööh...?
Jodå, från och med nu är det så, JAG LOVAR JU! (Forfuckssake!!! Jag hatar när folk inte tror på mig.)