Fredagmorgon

Sitter på ett tyst jobb eftersom klockan bara är strax efter sju.
En kopp kaffe, en ostmacka och jag.
Det ryker fortfarande lite lätt ur öronen efter mötet i tisdags, men jag har skrivit ett mail där jag sagt mitt hjärtas mening till berörda parter och det ska bli befriande att skicka iväg det när det blir möjligt. Snart snart snart.
Och jag känner en tacksamhet över att jag reagerar på galenskap. Hade jag varit anpasslig och snäll skulle jag varit galen själv vid det här laget.

Om att få nog

Är hjärndöd efter ett helt sjukt möte.
Nej, hjärndöd stämmer inte, det känns mer som att hjärnan har svullnat i ett desperat försök att tränga ut genom skallbenet och fly.
Vissa människor vill man inte sitta på möte med.
Exempelvis människor med makt som sitter i en liten glaslåda, ser korrekta ut och tror sig veta vad som är bäst för andra, eftersom de själva är mer eller mindre perfekta.
Man får lust att slå sönder glaset och skaka om dem så att de känner något, så att de reagerar, så att de tappar fattningen och blir kontaktbara människor. Men det går inte. Man behöver bara ta sats för det där slaget för att andra ska få för sig att det är en själv det är fel på och vips så är man arresterad.
Och det tänker jag inte bjuda Fru Korrekt i Glaslådan på.
Men jag kanske skriver en bok...
Jävlar vad jag kanske skriver en bok!

Sockerstoppet kap 7

Förstår att ni nu är dödligt less på att läsa om mitt sockerstopp.
Hur kul är det på en skala att läsa om människor (läs: såna som jag) som redan är näst intill perfekta och som dessutom lyckas med sitt sockerstopp?
Som till och med klarar av att klämma in tre (-fyra) tårtbitar i det utan att det förstörs?
Nej, jag hade vägrat den bloggen, faktiskt.
Så, för att skona er ska jag låta bli att skriva om eländet den närmsta veckan. En vecka som självklart kommer vara lika sockerfri som en påse kruskakli.
Men tänk inte på det när ni mumsar på er choklad, era kanelbullar, Ahlgrens bilar, färskt lösgodis, Werthers orginal och gud vet allt vad ni trycker i er.

Sockerstoppet kap 6

Nu har jag ätit en stor och två små tårtbitar.
Det gick bra.

Sockerstoppet kap 5

Tjolahoppsanfräsan!

Nu har jag bestämt mig.
Jag ska fortsätta med sockerstoppet för jag tycker inte det är så svårt egentligen.
Bara en liten depression igårkväll, men halli hallå, jag är van vid dippar i tillvaron.
Det känns dock viktigt att inte bli någon slags fanatiker så idag ska jag äta tårta.
Men bara små bitar.

Sockerstoppet kap 4

Det blev grädde i kväll igen. Med banan och kakao den här gången. Innan det här sockerstoppet är över kommer jag rulla fram. Om det nu varar en hel månad som planerat.
Imorgon står jag inför en utmaning; jag ska göra tårta till makens födelsedagsfirande. Utan att äta något av den.
Och då kan man ju undra hur smart det är. Vad sänder det för signaler till dotter och hundar till exempel? Jo, att man ska späka sig. Att man ska ha ett tråkigt liv utan tårta och godis. Inte för att varken dottern eller hundarna verkar påverkas det minsta av vad jag håller på med, men man kan ju inte vara helt säker.
Jo, det kan man.
Sen är sockerstopp egentligen stick i stäv med min människosyn. Jag tror inte på att man ska tvinga sig själv till en massa saker som man inte vill. Som sockerstopp till exempel.
Och nu skriker snart ni som tvingar er själva att fortsätta läsa denna text från hopplöshetens sista utpost: MEN HÅLL TYST OCH BÖRJA ÄTA GODIS DÅ OM DET ÄR DET DU VILL!!!
Ja?

Sockerstoppet kap 3

Min mage känns platt.
Den ser inte platt ut när jag står framför spegeln men känslan finns där. För övrigt har jag tagit ner spegeln. Det är sånt man kan behöva göra ibland.
Jag har fortfarande inte ätit några sötsaker trots att det var fredag igårkväll. Istället köpte jag nektariner, bananer, melon och vispgrädde. Det lät jättegott tyckte jag men faktum är att det inte var det. Det är nog inte säsong för god frukt nu för nektarinerna smakade ungefär lika mycket som rå potatis. Melonen smakade heller inte så mycket men den hade iallafall lite melonsmak. Bananer är alltid bananer och de tycker jag om.
Blev i veckan påmind om att de stora internationella bananodlingsföretagen använder tonvis av gift när de odlar. Det är ju inte bra för miljön men det som gör mig mest förbannad är att människor, och även barn, som inte har något val, jobbar på dessa besprutade odlingar och får sina liv förstörda av sjukdomar. Sterilitet är också en vanlig bieffekt.
Jag ska fortsätta äta bananer men hädanefter är det bara Fairtrade och Krav som hamnar i min varukorg.
Grädden smakade inte heller någonting.

Men seriöst

Skulle ni tycka om en person som tränade två-tre gånger i veckan OCH dessutom åt superhälsosamt (läs: inget socker)?
Nej, jag tänkte väl det.

Snorpdramatik

Lillsnorpa kastrerades häromdagen och har hämtat sig skapligt, men idag när jag kom hem på lunchen var hon oroväckande likgiltig när jag kallade på henne. Jag bar ut henne och satte ner henne så att hon skulle få kissa men då vek sig hennes bakben och ur tratten hon har runt sitt lilla huvud vädjade hennes kolsvarta ögon om att jag skulle ta upp henne igen och inte utelämna henne så där till den kalla och blöta gräsmattan.
Jag ringde omedelbums hem dottern, som är snorpans matte nr 1, och i taxi gav de tu sig iväg till veterinären.
Jag åkte tillbaka till jobbet och grät en skvätt när jag berättade för arbetskompis om dramatiken (och nu menar jag inte drama-tiken, mind you) och väntade sedan otåligt på samtal från dottern.
Det kom ganska snabbt.

- Kan du ringa efter en taxi så vi kommer hem?
- Men, har du redan varit inne? Vad sa de???
- De sa att Nellie är en primadonna, vissa hundar är det när de har ont.
- Va?! Primadonna? Ska de ha en smäll? Min puls sköt i höjden.
- Haha, nä, men det är inget fel på henne, hon behövde bara mer smärtstillande.

Puh, kände jag här trots min indignation å Nellies vägnar. Kan man stämma för kränkning av hund, är en fråga som jag för närvarande behandlar i hjärnkontoret.
Nu ligger hon i soffan med ökad dos smärtstillande och småsnusar. Varje gång jag tittar på henne slår hon upp korpgluggarna och ser tacksamt på mig. Är jag helt säker på.


Nellie med sin favoritmatte

Svindel

Jag känner mig lite galen,
och det svindlar en aning.
En dröm går i uppfyllelse,
men är inte drömmar ouppnåeliga?
Visioner som inte kan förverkligas?
Kanske kommer jag inte kunna skriva för att jag bestämt att det är just det jag ska göra?
Kanske kommer tiden bara swischa förbi innan jag hinner blinka?
Kanske kommer det inte bli någonting med någonting för att jag varje dag äter frukost ända till lunch och sedan sover middag till det är dags att äta middag?
Kanske kommer jag klättra på väggarna här hemma?
Kanske kommer jag känna mig ensam?

Nåja, blir det inget värre så är det okej.

Guess what!?

Min tjänstledighet är beviljad!
Nu ska jag bara nästla in mig på någon skrivarkurs.
Jag är lycklig.

Jag är nog helt enkelt inte gjord för arbetslivet

Har bara sovit fyra timmar i natt så idag kommer jag traska omkring i min egen lilla dimhöljda värld.
Men den är trevlig den också. Bara inte riktigt i kontakt med verkligheten.
Såna dagar (och alla andra dagar) är det tur att jag har mina elever.
Jag har skolat in dem i det oberäkneliga äventyret att ha mig som lärare så de vet t ex att de kan behöva komma och påminna mig när lektionen börjar.

En elev som gjorde det förra veckan möttes av ett:
- Vad? när hon kom och ställde sig och tittade på mig.
- Ja, du säger ju att vi ska påminna dig! sa hon uppfordrande.
- Men, lilla gumman, sa jag en pytteaning nedlåtande. - Du ska komma och påminna mig när lektionen börjar, och inte nu!
- Men lektionen börjar nu.
- Jaha. Oj då.


Så illa är det.
Men efter år av träning är det ingen som slår mig när det gäller att supersnabbt rafsa ihop det man behöver ha med sig utan att förlora hållningen och värdigheten.
Det är ju bra.

Sockerstoppet kap 2

Jag har huvudvärk.
Men med tanke på att jag har haft det i tio år så kan man inte vara vetenskapligt säker på att det beror på senaste dagarnas sockerbrist.
Man skulle t o m kunna misstänka att det beror på sockeröverflöd. Iallafall om man ska tro alla de där fanatikerna som predikar att socker är det nya världshotet och roten till allt ont. Att krig, barnprostitution och miljöförstöring egentligen inte är så stora problem om man jämför med SOCKRET!


Malla, är jag inne i fel tankebanor nu?

Sockerstoppet kap 1

Det enda jag är rädd för är att jag ska råka stoppa en godis i munnen utan att tänka mig för.
Då är ju hela projektet kört.

Å andra sidan

Om jag inte åkte till jobbet på måndagsmornarna så skulle jag missa många livgivande samtal.

Ur dagens skörd:

Anna: - Nilla, varför kan inte jag hugga ved när Agneta Fältskog?

Jag: - Haha, koncentrera dig på matten nu.

Anna: - Men du, varför kan inte jag köra grus när Christer Körberg?

Jag: - Tommy Körberg.

Anna: - Vadårå? Kan man inte heta Christer Körberg, eller?

Jag: - Eh, jo det kan man väl...

Anna: - Ja, då så.



Jag: - Herregud vad jag glömmer allt! Det är snart dags för mig att gå i pension.

Samira: - Jaha...hur långt är det kvar tills dess då?

Jag: - Sjutton år.

Samira: - Va? Jag tänkte att det var fyra eller nåt...

Det är måndag

Så jäkla irriterande.

Bara saltlakrits i en månad

I ett obevakat ögonblick hoppade jag igår på Utmaningen hos Malla och lovade mig själv sockerstopp i en månad, från och med idag. Alla som följt min blogg ett tag vet att detta inte är någon lagom utmaning utan ett uppdrag på liv och död för mig som är en total candypig, men nu har jag bestämt mig och då har jag bestämt mig.

Jag har testat sockerstopp förut men det stoppet varade bara i tre dagar och tog en ände i förskräckelse med fågelbajs högt och lågt. Med andra ord borde jag vara bränd på sånt nonsens för all framtid men tydligen är jag inte det, för nu kör jag igen.

Över mitt skrivbord på jobbet sitter en lapp med orden:

Det kommer aaaaldrig gå.

Och går det så blir de iiiinge bra.

Jag vet inte varför jag kom att tänka på det just nu.

Kvinnokampen fortgår alltjämt

Idag har jag, kors i taket, gjort nytta.
Det brukar inte vara fallet på lördagar, så det känns lite annorlunda.
Redan i morse kom maken och ville att jag skulle hjälpa till att räkna på virkesåtgång till vår spång. Han ville också veta vad vikten på den skulle bli.
Jag har ett inbyggt motstånd mot att göra sånt som han säger åt mig att göra men handlar det om att räkna så är det förstås en annan femma, och innan jag visste ordet av var jag på en bygghandel och bar träplank. Eftersom det var jag som räknat ut hur många, långa och tjocka de skulle vara så kändes det fint och naturligt att vara med. Jag gick där och såg ut som att jag var helt självklar på en brädgård. Slängde nonchalant upp flera meter långa plankor på axeln, och såna saker.
Jag t o m sågade. Såga var vi tvungna att göra för att få med oss de långa spångplankorna på biltaket, och när maken behövde gå in i själva affären en stund visade han hur jag skulle såga och så stod jag där och sågade.
Precis då kom en sån där bygghandelskille för att kolla hur mycket trä jag skulle köpa och jag svarade: - Det här, och gjorde en naturlig svepande MartinTimell-gest med handen över alla plankorna innan jag med säker hand fortsatte sågandet. Han antecknade och jag såg att han tyckte att jag verkade vara en kvinna med en stadig fot i träbranschens alla delar.
- Är det här allt? frågade han och jag förklarade att, nej, jag hade ju också slängt upp ett par kubik på bilen där borta. Jag pekade.
- Jaha, vilken då? sa han.
- Volvon, sa jag.
- Volvon? sa han och såg förvånad ut. - Det står ingen Volvo där...
- Nähä? sa jag och fick med ens en känsla av att det kanske inte är en Volvo vi har. - Saaben då?
- Jaha, sa han och trots att trä och bilar inte kan sägas höra ihop på något endaste sätt så såg jag att hans förtroende för mig som byggare sjönk som en sten i en tjärn.
Och hur såg jag det? Jo, han log! Det där jävla skitleendet som varje kvinna med huvudet på skaft är så väl bekant med.
Är det inte typiskt? Vi kvinnor kan vara proffs på nästan allt men om vi missar en liten skitdetalj så blir vi på en gång helt utdömda. Förjävligt är vad det är.
Som hämnd får maken fixa resten av spången själv.

Nä, jag skojade bara

Inte kan man återanvända deo.
Bara en weirdo skulle få för sig en sån idé.

Igår berättade en arbetskompis för mig att även hon hade sökt skrivarkurs på folkhögskola till hösten. Det var jag som hade inspirerat henne, sa hon
Sånt blir man ju väldigt glad att höra.
Så pass glad att man plötsligt står och orerar vitt och brett om lyckan med att skriva och att det är sååå roligt att ha en blogg och bla bla bla bla... Vad hjärtat är fullt av talar munnen, ni vet. Och i mitt fall; alltid innan hjärnan har processat det hela.

"Nämen har du en BLOGG!", sa hon och log stort. "Vad är det för adress till den?"
Hoppsan.
"Nänänänä, det går inte, den kan du inte läsa, du skulle tro att jag är helt galen, alltså jag verkar helt galen på min blogg, totalt utflippad, rubbad. Galen, kort och gott. Nä, vet du, den får du inte läsa, du skulle tro att jag är fullständigt knäpp. Och det är jag ju inte."
Hoppsan igen! Tänk vad man får veta när det undermedvetna talar! Eller snarare; när det pepprar på som en kulspruta. Jag verkar alltså helt galen på min blogg. Tack för informationen, mitt undermedvetna! Jag skickar en tårta via matstrupen.

Jag är inte helt galen.
Ville bara säga det till er som faktiskt läser min blogg. (För vad ska ni tro?)

Stekspade eller fönsterskrapa?

Om ni undrar, så håller jag på att fundera ut ett sätt att återanvända deodorant.
Återkommer.

För hundra år sedan fanns en sjukdom som hette hysteri, vart tog den vägen?

Drömde på vers precis när jag vaknade.
Drömde också att jag skulle visa en film om stress för mina elever.
En jättebra film om att man inte ska stressa.
Kära nån.
Men nu ska jag vara lugn och fin hela dagen.
Ska bara hitta något att sätta på mig.
Igår morse fick jag leta länge, och de kläderna ligger nu i smutstvätten så de kan jag inte ha idag. Jeansen jag hade var skitiga redan när jag satte på mig dem; lerstänk under knäna,
men jag tog dem ändå eftersom jag bara jobbade halv dag igår.
Skulle bara träffa typ hundra personer, istället för det dubbla.
Någon gång ska jag skriva en handbok med vardagstips som underlättar livet, så att alla andra också kan anamma dem.
Vet ni till exempel hur man återanvänder deodorant?
Well.
Nu torsdag!
Tjong i medaljongen,
så sparkar vi igång 'en.

a men asså ba nä

Eller så skriver jag helt enkelt en kanonbra dikt à la Kristina Lugn eller Bodil Malmsten.
Hur svårt kan det va?
Jag har ju ända till imorgon på mig.

Poetry slam bam sham

Nu har jag dammsugit min gamla blogg och hittat följande fyra "dikter". Jag måste skicka in en, om jag skickar två är det kanske bättre... Eller sämre?

Hursomhelst, vilken/vilka ska jag skicka?

Ni får tänja på gränserna till genren poesi nu som ni kanske fattar...*puppy eyes*

.

.

.

Ute lyser solen så att jag blir tokig!
Tokig över att inte få gå ut, inte få sätta mig vid ån, inte få kisa för att sila alla solstrålar och inte få vårens första sol(röd)bränna.
*gråter*

.

.

.

Det är inte måndag idag.
Och jag väcktes inte nyss av pipljudet från helvetet.
Eftersom det är vår så har det inte snöat i natt.
Alltså täcks inte decimeterdjup slask av ett vitt jävla snötäcke.
Så bra.

.

.

.

Det är vår i utomhuset.
Solen skiner, fåglarna kvittrar och gruset knastrade under däcken när jag cyklade till jobbet.
Och idag ska jag sluta stressa, *tar ett djupt andetag*
Jopp, det ska jag.
Har jag bestämt.

.

.

.

Har haft en fantastisk morgon.
Hoppade tidigt upp ur sängen pigg som en nötlärka.
Väckte tjejerna som blev jätteglada att se mig.
Tillsammans åt vi en underbar frukost som jag bullat upp.
Vi skrattade och hade trevligt hela tiden.
Pigga och glada gjorde vi oss sedan iordning.
Och jag drämde inte igen dörren med en ramsa svordomar det sista jag gjorde.
Nejdå.
Skulle jag aldrig göra.
Och nu två treo

Lite panik

Jag har ett problem.
Eftersom jag är urusel på framförhållning så har jag först nu tagit reda på vilken typ av arbetsprov (texter) man ska skicka med ansökningarna till skrivarkurserna som har sista ansökningsdatum IMORGON *andas, nilla, andas* och den ena kursen jag ska söka kräver att man skickar prosa OCH poesi. Poesi. Hahaha...*NOT*

Till imorgon måste jag alltså skriva lite poesi, och jag har hjärnsläpp. Jag är inne på min fjärde tallrik glass med chokladsås och det har inte hjälpt någonting hittills. Varför ska man behöva skicka in poesi, egentligen? Jag kan skicka med en debattartikel där jag förklarar varför man INTE borde vara tvungen att skicka med poesi som arbetsprov, det kanske kan fungera som substitut?

Poesi, poesi, poesi...*desperat desperat desperat*

Stortosmått, hjälp!

Det man inte tänker på finns inte. Sa en kompis till mig.

Idag är min plan att skriva något vackert för att något förta hemorojdinlägget igår.
(Och då kanske jag inte ska börja med att skriva hemorojd i första meningen men hur ska ni annars veta upprinnelsen till detta inlägg?)

Dagen idag kommer vara väldigt vårlig,
den slutsatsen kan jag dra bara av att titta ut genom fönstret.
Att jag har ledig förmiddag försämrar inte saken.
Inte heller att jag äntligen har ringt och bokat tid för kastrering av vår tik.
Jag är så extremt dålig på att fixa praktiska saker så när jag väl gör det blir jag jättelycklig. Känner mig som en ny, bättre och mer ordningsam människa, och det är en fin känsla.
Idag ska jag också skicka in ansökningar till två skrivarkurser, det känns också väldigt bra.
Roligt!
Man får ju inte roligare än man gör sig, som bekant.
Och det är bäst att passa på innan man är död.

Har ni slutat tänka på hemorojder nu? Bra!

En undran för min kompis räkning

En kompis till mig har köpt hemorojdsalva.
Det är lite pinsamt, men jag ska inte säga hennes namn.
Problemet är att det inte står något på följesedeln om hur mycket salva man (hon) ska ta.
Det enda som står är:
Om du (hon) tagit för stor dos, kontakta alltid läkare, sjukhus eller giftinformationscentralen (tfn 112).

Och hur fan tänkte de att man ska veta när man tagit för stor dos när de inte skriver hur mycket man ska ta!?! Va? Va?

Undrar hon.

Om en blogspotbloggerskas vedermödor

Och precis när man vant sig vid att Blogspot inte uppdaterar antalet kommentarer korrekt, utan att det alltid är fler än vad det står att det är,
DÅ funkar plötsligt uppdateringen,
och man (jag) blir skitbesviken när man ser att det är noll kommentarer på sista inlägget och det faktiskt ÄR noll kommentarer.
Va fan, liksom!

Det bästa

Senare idag ska jag åka på utflykt med min 15-åring till annan stad.

Bara hon och jag.

Jag ska inte pussa jättemycket på henne. *lovar*

Och jag ska inte ställa hundra frågor om kompisar, killar, framtidsdrömmar och livet,

trots att vi kommer sitta bredvid varandra på tåget i sammanlagt tre timmar och inte ha något annat att göra.

Nej då.

Jag ska bara sitta där och se nonchalant tillbakalutad ut,

som om det inte alls är det bästa jag vet,

att sitta bredvid mitt hjärta på ett tåg och bara vara.

*lovar*

Men

Vem vill åka hem från jobbet när man kan stanna kvar här och blogga?

Måste bara berätta att jag talade om för en arbetskompis idag att jag har en blogg. Den är superhemlig här på jobbet som ni kanske förstår nu, om ni inte fattat det förr (och hur skulle ni ha gjort det?), men idag så sa jag det.

- Nä, va kul, sa han och sträckte sig mot datorn för att kolla upp det hela, men DET hade jag verkligen inte tänkt mig så jag ropade NEJ och förklarade att han inte får läsa den.
- Möjligtvis när jag slutat jobba här, sa jag och lät förmodligen mycket mer mystisk än jag tänkt mig.
- Men alltså, den ligger ju ute på nätet och har läsare och så, sa jag eftersom jag fick en känsla av att han trodde att det var en liten helprivat blogg av något slag, kanske en fil, typ.
- Ganska många läsare, la jag till så att han verkligen skulle förstå att det är en riktig blogg.
Han såg uppriktigt glad ut för min skull och frågade nyfiket vad jag har för besöksstatistik, varpå jag fick förklara att jag inte har någon besöksstatistik eftersom jag inte vet hur man skaffar sån.
- Men jag får ca 20 kommentarer på varje inlägg, sa jag, och la till att det nog är ännu fler som läser.
- Eh, jaha...20?...eh.....ja, men det är ju jätteroligt! Jättekul! Verkligen!

Ja, tänk för att det är det! Och hur många bloggar har du på en skala???

Nu ska jag försöka ta mig hem

När jag gick på lekis (nu pratar vi 1800-talet f Kr) fick alla vi barn hålla i ett långt rep med öglor när vi var ute och gick. Ett långt rep med öglor som satt två och två, om ni fattar. Som en tusenfoting ringlade vi oss fram med en fröken i varsin ände, och gud nåde den unge som släppte sin ögla för att springa fritt. Gissa om man fick en obetvinglig lust att just släppa taget och bli en frispringare? JAG fick det iallafall, men så har jag heller aldrig tyckt om att lyda.
Då var då och nu är nu.
Just nu skulle jag bli väldigt tacksam om det kom en folkilsken fröken och erbjöd mig en ögla och sedan ledde mig hem. Då kanske jag rentav skulle komma hem från jobbet idag utan att, av trötthet, snubbla eller cykla på någon.
Alternativt, om någon kom hit och svepte med mig upp i en lyxhelikopter som tog mig till någon Västindisk ö och landade på en folktom kritvit strand där det hade dukats upp en buffé med skaldjur, exotiska vitlöksgrillade grönsaker och godis, bredvid ett steelband som spelade calypso, så skulle jag inte heller protestera. Då skulle jag inte behöva fundera på vad jag ska laga till middag, det vore skönt. Och så kunde jag ta ett dopp i det kristallklara vattnet efter maten, det vore också en fördel.

Skrivarkurs sökes

Jag har inte tid att blogga ikväll för jag håller på och letar på nätet efter skrivarkurser.
Jag vill gå skrivarkurs.
Jag vill gå bra skrivarkurs där jag lär mig skriva väldigt väldigt bra.
Skrivarkurs där man får lära sig skapa miljöskildringar så att folk tappar andan och svimmar när de läser dem.
Och personskildringar som gör folk så känslomässigt påverkade att de skiljer sig och gifter om sig med första, bästa som kommer i vägen.
En sån skrivkurs.

Men jag är bra på mycket annat!

Meddelande till maken: Det här inlägget ska inte du läsa för du behöver inte mer vatten på din kvarn.

Med det sagt, så tog jag för en stund sedan ut dammsugaren för att dammsuga.
Satte på den på rätt knapp och började.
Tyckte att den sög väldigt dåligt och drog slutsatsen att den förmodligen behövde ny dammsugarpåse.
Muttrade lite och fortsatte mitt dammsugande eftersom maken, som inte är hemma, är så mycket bättre på att byta påse. Inte för att jag inte kan, men han kan bättre. Han vet också var vi förvarar påsarna. Nog för att jag vet ungefär var vi förvarar dem, men jag vet inte lika bra som han.

Dammsög hallen.
Svor över skitdammsugaren.
Dammsög ett sovrum.
Muttrade och svor lite till.
Dammsög köket.
Suckade.
Drog dammsugaren över tröskeln in till vardagsrummet och tänkte:
- Nej, nu fan gör jag ett försök att hitta en påse som verkar passa och byter den, det här är för segt!

Böjde mig ner för att stänga av skitsugaren och såg då på knappen att man kan reglera suget!
Vred på knappen och jäsiken vilket sug!

Till mitt försvar kan sägas att den här dammsugaren är ny, vi har bara haft en ett halvår.
Det är ju inte så länge.

Medarbetarsamtal

På medarbetarsamtal i skolvärlden har chefen nuförtiden som uppgift att kartlägga sin undersåtes personlighet, vilket är intressant. Resultatet ligger sedan till grund för lönepåslaget.

Min chef på medarbetarsamtalet igår:

- Jag vet ju att du drivs av en stark vilja att åstadkomma saker och ting, och att du är bra på att driva igenom sånt du tycker är viktigt.

Jag: - Ja, det är väl bra...?

Chefen: - Jättebra. Men vad händer om andra inte tycker som du?

Jag: - Alla tycker som jag när jag har förklarat.

Chefen: - Eh..jaha...


Han tog ny sats:

- Ibland när jag kommer in på din lektion för att prata med dig om något så kan det vara lite svårt att få kontakt med dig.

Jag: - Öh...?

Chefen: - Ja, du är så upptagen så du ser liksom inte att man kanske vill dig något, och då kan man uppfatta dig som lite oförskämd kanske...

Jag: - Men...det är för att jag alltid är 100 % närvarande i det jag gör. Sitter jag och hjälper en elev så är det där jag är. Tills jag är klar.
Det är väl bra...?

Chefen: - Eh...jo, jättebra.


Tror ni jag får 100 eller 200 kr i lönepåslag?

You've got to go out on a limb sometimes because that's where the fruit is

Idag berättade jag för min chef att jag måste vara ledig i höst.
Jag sa inte att jag ska vara hemma och snobba, för det får man inte tjänstledighet för.
Istället berättade jag om ett projekt som jag måste slutföra innan jag dör. Ett studieprojekt, eftersom man inte får lov att ta ledigt för vilket projekt som helst. Ett väldigt seriöst studieprojekt. Jag sa också att man inte vet hur länge man lever.

Han frågade mig hur de skulle klara sig utan en klippa som mig, och det hade jag inget svar på.
Sedan sa han att han inte kunde lova något. Att gå omkring och vara ledig hursomhelst i sitt liv är ingen rättighet.

Nåja.
Första steget är taget.
Skulle dansa järnet om jag inte hade migrän.

Nu ska ni äntligen få höra hur man föryngrar sig

På s.90 i M magasin står det hur man förlänger livet 9 år:

1. Sluta röka
2. Drick måttligt
3. Ät hälsosamt och undvik övervikt
4. Rör på dig
5. Stressa mindre
6. Sov
7. Gå på hälsokontroll

Jösses, liksom! Kom de på allt det där själva?!?



Nej, om de där råden hjälpte skulle ju alla vid det här laget vara superföryngrade, så många gånger som de upprepats sedan sjuttiotalet. *skavsår i öronen*
Man är väl antagligen tvungen att starta en egen tidning om man ska få de råd man vill ha.
Sluta jobba, börja snobba skulle bli första rådet i min tidning.
Det var något sånt jag hade tänkt mig när jag idag köpte Magasinet (le magasäääng på franska).

sluta jobba

börja snobba

Det både rimmar och svänger.

Kanske ska tillägga att jag förstås inte menar snobba som i översittarsnobba.

Mer som i myspyssnobba.

Eller bloggsnobba.

Är jag en idiot eller bara dum i huvudet?

Ja, men den supereffektiva morgonen gick ju bra.

Kl.09.40 kände jag att migränen hängde hotfullt över mitt huvud och sprang på snabba fötter till apoteket för att mota migränolle i grind med ett rör treo. Om det mot förmodan finns någon som inte vet hur migrän funkar så kan jag tala om att det är bråttom när den ger sig tillkänna. Får man snabbt i sig motgift så kan man ha tur och slippa attacken.
Men apotek öppnar inte förrän kl.10.00, insåg jag när jag stod framför de förbannade glasdörrarna som vägrade dela på sig. Så har det ju bara varit i hela mitt liv, inte lätt att komma ihåg.

Sprang på mer ilskna fötter tillbaka till jobbet och startade upp en lektion kl.10.00 för att sedan springa tillbaka till apoteket igen. Ett rör treo kostar 40 kr. *allmän information*
Sprang tillbaka till jobbet igen, fyllde en halvliters petflaska med vatten och petade ner två treo, stressade tillbaka till lektionen, hjälpte några elever med ett derivataproblem samtidigt som jag skakade flaskan så att treon löste sig, halsade treon, fortsatte förklara här och där och hit och dit och kände hur migränen slog till.
Jävla apoteket! Om de hade öppnat kl.09.30 så hade jag kanske inte fått migrän.

När jag cyklade hem (efter arbetsdagens slut förstås; det går att jobba med migrän bara man undviker att röra på sig) kände jag att det kanske kanske inte bara är apotekets fel (fast mest förstås) att mitt liv ser ut som det gör. Tagen av den insikten köpte jag en tanttidning som lockade med rubriken:
Byt livsstil, vinn 9 år .

Nu järnspikar ska det bli andra bullar!

Ny morgonstrategi

Nu är det åtta timmar och fyrtiofem minuter kvar tills jag ska sitta på ett möte på jobbet, och åtta timmar av den tiden behöver jag sova om jag inte ska vandra omkring som en zombie imorgon.

Lösning:
Om jag alldeles strax slänger igen datorn samtidigt som jag kastar mig i säng, så kommer jag sova om fem minuter...*beräknar*
Då har jag fyrtio minuter imorgonbitti från det jag vaknar tills jag ska vara på mötet. Cyklandet dit tar femton minuter, det ger tjugofem minuter kvar för resten. Det borde funka! Jag kommer inte ens ha tid att känna någon morgonångest, så då blir jag av med den också.
Bra planerat av mig där.
Jag kommer nog vara lite yrvaken och tufsrufsig på mötet, men då kanske jag är tyst för en gångs skull.

Dokumentutbränd

Nu ska jag skriva om något som eventuellt bara lärare kan relatera till.
Men det kan också vara så att detta är ett mer utbrett fenomen än vad jag tror?

Dokumentmani.
Allt ska finnas nedskrivet på papper nuförtiden, för att man ska kunna kontrollera hur det var och hur det är.
Men ingen kontrollerar hur det är och hur det var genom att läsa i dokumenten så de står där olästa i oändliga rader av pärmar. Och det går ju inte för sig när man nu lagt ner så mycket tid på att skriva dem, så då bestäms det uppifrån att vi (lärare) ska använda våra kompetensutvecklingsdagar till att hålla dokumenten levande. Igår hade vi en sån "kompetensutvecklingsdag". En 20 sidor lång handlingsplan delades ut och vår uppgift under eftermiddagen var att diskutera formuleringarna i den. För att hålla dem levande då, som sagt. Kan liknas vid att ge en död person konstgjord andning eftersom jag av erfarenhet vet att dokumenten sedan kommer stå orörda fram till en ny kompetensutvecklingsdag om ca ett år.

Jag kände direkt att jag inte skulle fixa detta och deklarerade att jag är dokumentutbränd efter det senaste decenniets dokumentmani. Det finns gränser för hur mycket meningslösa aktiviteter man orkar med, och min gräns är nådd. (Jag lovar, man skulle kunna göra en sjukt rolig parodi (med tragik i botten) av skolans inre arbete. Tyvärr.)

Vårt arbetslag lämnade inte in några förslag på finslipade formuleringar. Men vi hade en livlig diskussion om vilka konsekvenser allt skrivande av dokument och handlingsplaner får. Sammanfattningsvis så 1) tar det en massa tid som verkligen skulle kunna användas bättre, 2) fråntar det oss, per någon konstig automatik, det enskilda vuxenansvaret, 3) skapar det en osäkerhet och handlingsförlamning i situationer när man behöver handla instinktivt och mänskligt.
"Vad stod det egentligen i den den där handlingsplanen?"
"Vad får jag göra och vad får jag inte göra?"
"Tänk om jag gör fel och blir anmäld...?"
'Hanteringen' av våldtäkten på en skola i Bjästa är ett smärtsamt träffande exempel på den handlingsförlamningen.

Och nu orkar jag inte skriva mer om detta.
*utmattad*

Godisstopp

Nu ska jag SÅ sluta äta godis.
Det är mitt Afterpåsk-löfte.

Vilka Afterpåsk-löften har ni i år?

Gotcha!

Alltså, nu lurade jag er ordentligt.
Först det där med att ta bort annandag påsk vilket, så vitt jag vet, är rent lurendrejeri från min sida.
Sen drog jag valsen på fel dag också. Det tycker jag var det smartaste.

Bättre sent än aldrig

Läste att det finns planer på att ta bort annandag påsk.
Istället ska man göra Viktoria och Daniels bröllopsdag till allmän helgdag.
Precis som man gjorde om den helglediga annandag pingsten till helgledig nationaldag.
Ni vet.

Varför inte, tänker jag.
På sommaren är man ju ändå ledig.
Och påsken är allt liiite för lång.

Ropet från vildmarken

Att vara i stugan i skogen över påsken är ju jättefint och allt möjligt.
Skogen är kalas att titta på bara man inte kliver ut i den och blir dyngblöt upp till knäna.
Solen är så mysig att sitta i de där sekunderna den tittar fram mellan molnen. Lite synd att man inte hinner klä på sig och komma ut och sätta sig i solstolen med fårskinnsfällen under rumpan och ansiktet mot solen innan soljäveln är bakom molnen igen, men jag är inte en sån som deppar för det. Man får ju iallafall motion.
Knottbett har jag heller aldrig haft något emot. Om det nu är knott...? Men nu tänker vi INTE mer på det.

Det är bara ett problem egentligen: Internet. Seeegt som knäck.
Och jag inser att jag är beroende av ett fungerande nät. Beroende.
Beroende av min blogg.
Stället där min frustration, ilska, skam och sorg över sakernas tillstånd möts med accepterande och glada tillrop från kära bloggvänner. Kan jämföras med katolikernas biktbås med skillnaden att min "präst" inte är en tråkig hummande gubbe på en hög häst, utan ett brokigt gäng kvinns som kommer i alla möjliga spretiga älskvärda utföranden. Som grädde på moset kan jag hälsa på dem (er) precis när jag känner för det. Dörrarna står alltid välkomnande öppna, oavsett vilket skick jag själv är i.

Nå, nu ska jag försöka vara en samlad, normal och oberoende medelålders kvinna resten av påsken. En sån som inte behöver blogga det minsta lilla. Mycket godis kommer gå åt, sanna mina ord.


Vi ses på andra sidan påsken.
Om inte förr.