Menlösa barnens dag

Den jag tänker på när dags dato nämns är min farfar som var född 28 december 1898. Förtjust nämnde han då och då att han var ett menlöst barn. 

För övrigt har jag överlevt juldagarna.

Tillbaka till Ragnar

Det vill säga Ragnar i Lena Anderssons Sveas son, för alla som läser lite glest. 

Denne Ragnar gick i folkskola, som de flesta barn på den tiden. Efter folkskolan kunde man gå vidare till realskolan om man hade de rätta förutsättningarna på plats. Det hade inte Ragnar.

Ragnar förstod att realskolan inte var för honom. Den var för de spinkiga som ständigt var förkylda och hade en ingenjör till far.

Det här känner jag igen från min pappa, även han var född på trettiotalet. Han var bäst i matte i sin klass, ändå seglade de spinkiga snorungarna förbi honom in på realskolan, medan han fick hanka sig fram på andra vägar. Jag förstår att han var bitter. 

Som var och en förstår handlar detta inte om spinkiga personer i sig. Det är väl ganska självklart att de ska få utbilda sig? De ständigt förkylda kan man ju också känna med. Verkligen. Men ska de få utbilda sig på allmän bekostnad? Det är frågan.

Cool

Cool?

Jag vet när jag kände mig motsatsen till cool. Det var på skolavslutningen i samlingssalen för några veckor sedan. Vi sjöng Sommartider hej hej med alla elever. Det ryckte i mig varje gång refrängen drog igång, och mot slutet kunde jag inte sitta still utan hoppade upp, knöt näven och slängde upp den i luften till 'hej hej'. Flera gånger gjorde jag det, trots att alla andra i salen, både elever och personal, satt kvar på sina platser och sjöng lugnt och fint. Eventuellt tittade de förvånat på mig; jag vet inte, för jag var inne i musiken.

Efteråt, när jag insåg vilken udda fågel jag varit, skämdes jag. Man kan inte bete sig hursomhelst, tänkte jag. Jag tänkte också att jag varit fruktansvärt pinsam. En tant som tror hon är tonåring. 

Men sen: Det måste för fan vara okej att röra på sig när musik rycker tag i en? När jag var ung gjorde jag sällan det, för jag vågade inte. Stod ibland på konserter och önskade att jag hörde till de som hoppade runt och sjöng med. Själv stod jag still och uppförde mig.

DET ÄR SLUT PÅ DET NU!

Fiol

Jodå, det är roligt att städa, men någon salong har vi inte. Bara ett 'vardagsrum'. Så jävla tråkigt ord. Det kom till, som jag minns det, när det blev omodernt att ha 'finrum', vilket var ett rum som barnen i familjen inte hade tillträde till. Det var det största rummet och stod där som ett museum och dammade.

Kan omsvängningen ha skett i slutet av sextiotalet?

Minns att mamma tydligt tog ställning för vardagsrummet, det som barnen fick fri tillgång till. Grannar som hade finrum var högfärdiga och efter i utvecklingen. Jag hade en kompis tvärs över gården som växte upp i en sådan familj. Man kunde kika in i deras finrum och skymta sammetsmöbler, vackra glasvaser och tunga gardiner, men att gå in var förbjudet. Samma kompis åt ibland bara potatis till middag, kanske fanns ett samband. I vår familj fanns alltid en korv eller dylikt serverad till potatisen.

Men tillbaka till ordet vardagsrum. Hur tråkigt låter inte det? Frågade Skåne om vi inte kan kalla vårt nya vardagsrum för salong istället, men det föll inte i speciellt god jord. Han började skratta, ett sådant där frustande skratt som kommer ut både via näsa och mun. Sedan följde ett antal 'nej', med eftertänksamma tystnader mellan vart och ett:

'Nej.'

'Nej.'

'Nej.'

'Nej.'

'Nej.'

Ska jag behöva ta det som ett nej? Nej, det tycker jag inte. Från och med nu kommer jag kalla vårt nya fönsterrika rum för salongen, så får vi se hur det faller ut.

'Vad tycker du, ska vi äta i salongen ikväll?'

'Om du moppar salongen så tar jag köket.'

'Kan du hämta fiolen? Den ligger i salongen.'

Ballong

Om jag haft Skåne på plats hade jag även idag utforskat hans associationsbanor. ’Vad associerar du till när du hör ordet ballong’, hade jag frågat och säkert fått något intressant svar. På skånska, vilket förhöjer vilken association som helst.

Men nu blir det två egna balongminnen knutna till min mamma. Det ena handlar om hennes första ballong. Som liten flicka (under det mörka och ransonerade andra världskriget) fick hon en gång en heliumballong som med en gång seglade till väders när hon tappade taget om snöret. Besvikelsen var enorm.

Det andra minnet rör min mammas ballongmage. Den klagade hon ofta på, när jag själv var liten flicka. Hon spände ut den och sa att hon var i femte månaden. Det var hon inte. Hon klagade också på gaserna, som var jobbiga och omfattande, och med vilka man kan knyta ihop detta inlägg, då gasen också var orsaken till hennes balongtrauma som barn.

God kväll!

Godis

Ända sedan jag var liten har jag varit svag för lakrits. Ju saltare desto bättre. Ett av mina mörkare minnen från min barndom är när jag åkte liggvagn upp till Östersund och glömde en påse salta kuddar under huvudkudden. Där hade jag omsorgsfullt gömt den för mina tjuvaktiga småsyskon och andra potentiella hot. Grämelsen och sorgen var fundamental och kom att forma den person jag är idag.

Slut på godis-inlägget.

Tillintetgjord

Till intet gjord. 

Att inte längre vara någon.

Att inte vara värd något.

Att inte räknas.

Som när jag tio år gammal åkte ner från andra plats till femte på Dannes lista. 

Varför, Danne?

Målarens döttrar del 2

Har fortsatt läsningen av Målarens döttrar, vilket betyder att jag kört bil. Gillar att lyssna när jag kör. De två vuxna syskonen Maria och Martin är på väg till England för att undersöka spår efter deras försvunna pappa. Yngsta syskonet, Jessica, följer inte med. Hon känner att hon inte vill in i det där igen. 

Och det kan man ju förstå. Man kan också förstå att Martin och Maria vill det. Att syskon vill och känner olika är legio i min familj, så det kan jag verkligen relatera till. Ibland upplever jag att jag är den enda i hela världen som känner som jag. Kan det ha att göra med att jag är storasyster?

Hursomhelst. Maria och Martin anländer till byn Affington, som efter googling visade sig vara Uffington i Oxfordshire. En by full med rosenbuskar och vita stenhus med torvtak. Här ska de träffa en brorsdotter till en avliden faster som, antyds det, haft en ettårig romans med deras far för länge, länge sedan. Just det kan jag inte relatera till, men jag hade en faster när jag växte upp, som jag och mina syskon rätt och slätt kallade faster. Om henne skulle jag kunna skriva en hel bok.

I Uffington har brorsdottern fixat varsitt rum åt Maria och Martin ovanför byns pub. Nu sitter de på puben och äter en flottig middag som de berömmer när ägaren till puben kommer fram till bordet. Något jag absolut kan relatera till. En lögn slinker så lätt ut genom munnen om tillfället är det rätta.

Längre än så har jag inte läst. 

När man flyttpackar

Flyttpackning är inte bara flyttpackning. Det är också en resa bakåt i livet. Man dyker på både det ena och det andra som väcker minnen till liv. Och ångest. Hittade en bunt gamla brev som framkallade en våg av just ångest. Snabbt slängde jag dem ifrån mig ner i en flyttkartong, det gick på en millisekund. Det är ju så man reagerar när något känns starkt obehagligt och man står bredvid en flyttkartong.

Spännande spännande, får man ändå säga.

Vad är det som ger skam- och skuldkänslorna, undrar man ju genast. Vad kan jag lära mig om mig själv genom att djupdyka i orden som trängs på de linjerade raderna? 

Synd att jag inte har tid att gå till botten med det nu, men jag har tyvärr en flytt att ta hand om. Sen, när ordning, lugn och ro sänkt sig över min tillvaro, ska jag absolut göra det. 

Nytt decennium!

20-talets första dallrande dagar har förlöpt utan något större mankemang. Kommer inte riktigt ihåg vad jag gjort, men det ska jag nu försöka minnas. Tänker att det sätter tonen för hela decenniet. Eller inte. Mitt liv har inte varit speciellt förutsägbart hittills, så varför skulle det börja vara det nu?

Hursomhelst.

Nyårsdagen: Körde hem dotter som firat nyår med Skåne och mig. Fikade hos kompis som bor behändigt nära min dotter, typ två hundra meter. Hon bjöd på sju sorters kakor, vilket direkt stjälpte mina nyårsambitioner om att sluta äta socker. Nu heter det att jag ska dra ner på det, och det är väl ändå sundare. Men svårare, när man är en sockerknarkare. Skåne åt glatt av alla kakor, så som skåningar gör. Nog om nyårsdagen.

2 januari: Skjutsade Skåne till stationen där han tog tåget söderut. Nu har vi hållit på så här i tre år, fram och tillbaka, fram och tillbaka mellan Örebro och Malmö. Vi borde få något pris, tycker jag. På kvällen gick jag på ett spinning-puls pass och orsakade en soppa utan dess like. Anlände i sista sekund när alla satt på sina cyklar, fick inte på mig det förbannade pulsbandet (som ska sitta under kläderna runt bålen), hittade inte min cykel som skulle vara nr 33, för där satt en person som tagit fel cykel. Jag avbröt ledaren som börjat berätta om sitt pass för att reda ut cykelfadäsen och det blev ett visst dividerande tills någon bad mig titta på mitt pulsband (som jag till slut hade fått fast) och såg då att jag hade nr 3, och inte 33. Den kvicka spinningledaren sa något om att jag kanske fortfarande såg dubbelt, med tanke på nyårshelgen och allmänt skratt utbröt. Något jag inte kunde låta passera naturligtvis så jag drämde till med att jag är nykterist. Vilket jag inte riktigt är, men det hade inte låtit så bra om jag sagt att jag bara dricker jättelite alkohol, så nu blev det nykterist. Cykel nr 3 visade sig stå längst bak i lokalen, vilket kändes bra efter den entrén.

3 januari: Det är idag, så här minns jag utan större ansträngningar. Det som kan tänkas vara av allmänt intresse är att jag tankat och spolat av bilen. Har skickat sju sms till Skåne, varav han endast har besvarat tre. Har läst ut Stina Wollters Kring denna kropp och börjat på Alex Schulmans Bränn alla mina brev. Har bara läst första kapitlet i den sistnämnda, men den lovar så gott att jag är på gränsen till exalterad. Mycket intressant första kapitel!

Dumpa din kille

En bloggutmaning som pågår i december har Dumpa din kille som tema idag, och vem kan motstå det ämnet? Inte för att jag har så många genomförda dumpningar på min lista; men några har jag lyckats skrapa ihop trots ca trettio års äktenskap. Ett äktenskapet som slutade med att jag (moi!) blev dumpad, hur obegripligt det än låter.

Nåja, jag tog igen det sen. Det första klavertrampet (efter min skilsmässa) dumpade jag på sms. Att dumpa på sms är osnyggt, jag vet, men tror mig; han förtjänade det. Nog om den lilla vännen.

Nummer två dumpade jag också på sms, men vi hade bara setts två gånger vilket jag tycker är en förmildrande omständighet. Så här i efterhand kan jag se att jag panikdumpade för att undvika att själv bli dumpad.

Nummer tre dumpade jag i ett telefonsamtal. Vi hade då träffats i fyra månader. Det var ett långt telefonsamtal med mycket tårar från min sida, men med ens vi lagt på torkade tårarna och jag kände mig lycklig och fri.

För länge sedan, när jag var ung, dumpade jag en gång genom att göra mig otillgänglig. Det var innan internet och mobiltelefonerna, då det var lätt att bara försvinna från en persons radar. Vid ett tillfälle långt senare stötte jag ihop med honom, och först då förstod jag att det inte var en bra dumpning. Hur korkad var jag, kan man undra.

Fyra dumpningar, alltså. I kategorin Kvantitet går före kvalitet är det godkänt.

Det där med att göra slut

Så här:

Om man gör slut har det vanligtvis föregåtts av ett visst tänkande fram och tillbaka. Typ: vill jag eller vill jag inte, vill jag eller vill jag inte. Om man bara tänker jag vill jag vill jag vill jag vill hela tiden brukar man inte göra slut. Hur som haver, man velar hit och dit tills något gör att man kanske blir förbannad, eller ilsk rent av, och då gör man slut. Det kan betyda att man i samma veva säger allt och kanske mer än allt, det beror på hur arg man är i stunden. Det må vara hur det vill med det, för sedan när man sagt allt och tystnaden lagt sig, då ser man saker och ting ur andra vinklar. Alla möjliga intagande och intressanta, och man får passa sig så att det inte blir ett enda rörigt tingeltangel av alltihop.

Vilket osökt får mig att tänka på första gången jag gjorde slut, då var jag elva år. Min kompis hade gjort slut med sin kille för att hon var arg på honom, och då gjorde jag också slut. Med min kille, alltså, för att han var kompis med min kompis kille. Inte så konstigt, eller hur.

Innan jag åkte hem den dagen hörde jag att Guldlock i parallellklassen hade frågat chans på min kille (som rent tekniskt inte var min kille längre) och att han sagt ja, och när jag kom hem drabbades jag av fruktansvärd ånger. Efter en stunds panikartad vånda lyfte jag luren, ringde Olle (det var hans namn) och sa att jag hade ångrat mig och ville bli ihop igen. 'Okej', sa han och sedan la vi på. Man var snabb och effektiv på den tiden. Hur det gick med Guldlock vet jag inte men jag hoppas att hon lärde sig en riktig läxa.

Nu var det här ett generellt svar (om att göra slut) som kan passa in på alla (det här är ju en frågespalt), och ni ska alltså inte tolka in mig och mitt liv i det. Ni är däremot välkomna att tolka in er själva, hugg in bara.

Roadtrip 2011

Jag och maken har varit ute på en roadtrip med Böda på Öland som yttersta utpost i öster, och Lysekil som yttersta dito i väster. Ganska mycket sol och bad, med andra ord. Vädergudarna har varit nådiga.
På Öland krängde jag även en del hamburgare i min svägerskas gatukök. En, om jag ska hålla mig till sanningen (vilket jag i och för sig sällan gör på den här bloggen, men man kan väl göra undantag). En hamburgare, alltså. Den blev god, I can tell you.
Sedan var det dags att besöka min syster och svåger i Lysekilstrakten.
Man kan tänka att det bara var att gira över på sisådär en halvtimme; det är ju på längden avstånden kan börja snacka i vårt land, inte på bredden. Men uppenbarligen även på bredden insåg vi efterhand. Kalmar, Nybro, Lessebo, Växjö, Värnamo, Gislaved, Tranemo, Borås, Göteborg, Ljungskile, Uddevallabron och Munkedal innan Lysekil äntligen uppenbarade sig. Utmattande sex-sju timmar tog resan.  Vi kände oss snudd på hängfärdiga i Smålands inland, någonstans mellan Anderstorp och Gislaved, då vi fruktade att vi aldrig någonsin skulle få se hav igen.
Räkorna, aiolin och det hembakta brödet som väntade på systerpysters nybyggda altan med fjordutsikt lättade dock upp stämningen betydligt. Meningen med livet kunde skönjas i sommarnatten.
Dragna lärdomar: Man kan konstatera att Sverige är avlångt även på bredden, och att allt hänger samman som en ärtrev.

Facebookchock

När det nu är så trögt i bloggvärlden försöker jag roa mig på facebook istället. Dock har jag hört att det inte blir kul där förrän man kommer upp i minst femtio vänner. Jag har för närvarande fyrtiofyra och väntar ivrigt på latjolajban.
Fick en chock idag när jag försökte hjälpa tillväxten på traven genom att i sökrutan skriva in namnet på den första kille jag hade ett längre seriöst förhållande med. (Eller seriöst och seriöst, men vi pussades ibland i alla fall.) Jag var elva och väldigt kär. Han var också elva och söt som en sockertopp. Lena kinder, bruna ögon och mörka lockar som liksom studsade runt hans huvud.
Nå, idag skrev jag in hans namn, som är lite ovanligt, klickade på sök, och ramlade nästan av stolen. Herregud, vad gammal han blivit! Det var det värsta jag sett. Jag hade aldrig känt igen honom om jag hade stött ihop med honom på gatan. Och alla fina bruna lockar, puts väck! En lite grå torr krans av stubb runt huvudet var allt som fanns kvar. En riktig medelålderskagge hade han också. Med lite god vilja kunde jag känna igen munnen, men det var allt. Ögonen skymdes av ett par solglasögon.
Jag har nu lovat mig själv att inte söka på en endaste kille till som jag på något sätt haft, eller velat ha, från åttiotalet och bakåt. Min modesta önskan är att få åldras i lugn och ro, och bara skaffa facebookvänner som är gamla från början.

Picassomuséet besökte vi också

Jag har aldrig varit något för att gå omkring och vörda storheter men man kan väl göra undantag.
Första delen av muséet gjorde vi riktigt ordentligt. Noggrannt studerade vi hans ungdomsverk som består både av porträtt och landskapsmålningar. Vanligaste kommentaren från dessa två konstexperter (that would be us) var: "Den där skulle jag också kunna måla." Och jag och dottern har inte ens gått konstskola som nådig herrn fick göra, ivrigt påhejad av sin far. Det sistnämnda säger jag inget om, alla föräldrar tycker ju att deras barn har något speciellt när de synar deras konstverk.
Men ändå.
När vi kom in på 1900-talet ökade vi tempot. Picasso hade en blå period, época azul, och under en annan period var han inspirerad av Toulouse Lautrec. Fine. Följande rum blåste vi genom för där hängde de där tavlorna på tudelade ansikten som man ju redan sett hundra gånger. Mitt i allt kom jag att tänka på en biografi om Picasso som jag läste för några år sedan, skriven av hans barnbarn, där det tydligt framgick vilken despot och mansgris han var. Det tänkte jag på och började sakteliga ånga upp mig. Blev liksom mer och mer förbannad allt eftersom hans kvinnoporträtt blev mer och mer skruvade. Och när dörren till sista rummet av utställningen var stängd kom det som en lättnad både för mig och min dotter. Det är lätt att fastna i upphöjda gamla gubbars garn och det var med en nyfödd känsla av frihet vi skyndade ut i solen.
Där köpte vi glass och gick och la oss i en park.

Kom hem igårkväll

Nu kan jag Barcelona. Eller åtminstone Barcelonas parker och innerstadsstränder. Varken jag eller mellandottern är speciellt intresserade av shopping så det blev inte så mycket av det. Ingenting, närmare bestämt.
Istället tog vi seden dit vi kom och la oss ner. I Barcelona ligger folk på rygg och softar varhelst man kan lägga sig ner, och varför inte? Att ligga på rygg och titta upp i himlen slår shopping med hästlängder. I synnerhet när det sker i det avslappnade sorlet av latinotalande människor och gitarrspelande amatörtrubadurer. Dottern och jag spånade om att ta seden hit till vår stad där det (ännu) inte faller sig lika naturligt att lägga sig raklång inne i stan. Vi skulle bli föregångare, trendsättare, framtidens spjutspets. Antar jag.
Det är också det där med den odefinierbara stämningen. Den där lättheten med vilken folk lägger sig ner, tar fram gitarren, picknickar, leker och spelar spel på allmän plats. Eller ligger på magen på en bänk och skriver. Ho la la.
Men jag kanske romantiserar. Bara spanska språkets känsla av galoppritt på en stäpp får mig att lalla lös i små lyckorus. Och återigen börja planera vägen fram till min flytande spanska. Den som skola rinna ut genom min mun en vacker dag. Una dia bella.
Ibland satt vi upp också, ska kanske sägas. En stor del av tisdagen, t ex, då vi åkte dubbeldäckad turistbuss Barcelona runt i cirklar med en babblande guide i form av röd plast i öronen. Efter att ha åkt den turen (de turerna) kan jag meddela att Barcelona är en arkitektofil stad. Det är arkitekter hit och och arkitekter dit. Gaudi var den som nämndes flest gånger men det finns några tusen till, och alla som är intresserade kan maila mig så skickar jag en lista.

Min mammas frisör

Idag passerade jag en frisör i vår stad som är något alldeles extra, och som ser precis likadan ut som för tjugo år sedan. Han kom och gick på trottoaren i närheten av sin salong och jag svepte förbi på cykel.
Min mamma klippte sig hos honom på åttiotalet och på nittiotalet fram till sin död -94, trots att han var 'jättedyr'. Vad som var jättedyrt på den tiden vet jag inte men oavsett hur mycket pengar det var fråga om så var det värt det, för mamma gick alltid på små moln när hon kom därifrån. Lyriskt försökte hon förklara för oss andra i familjen vad som var så fantastiskt med den här frisören, hur han fick henne att känna sig så vacker och speciell och hur han klippte och grejade i hela två timmar innan han var klar. Jag kan fortfarande se framför mig hur hon strålade. Och hur pappa försökte se ut som att det var okej för honom att mamma klippte sig där.
En gång gick jag dit själv för att mamma insisterade. Jag skulle inte förstå hans storhet förrän jag varit där, menade hon. Det här var i slutet av åttiotalet och jag sa okej då. Jag hade ändå tänkt en tid att jag skulle klippa mig kort så då kunde väl det här underverket till frisör få sätta saxen i mitt hår då.
Vilket han gjorde, efter att hans långa gängliga kropp i en evighet studsat runt mig där jag satt i stolen och studerat och känt på mitt hår och min ansikts- och huvudform för att hitta den perfekta frisyren. Kort med mycket volym bak eftersom det skulle bli så snyggt när jag cyklade (!). Vinddraget skulle lyfta håret bak och resultatet skulle bli ett böljande så fantastiskt att varenda man jag passerade skulle vrida nacken ur led.
Kanske drev han med mig, men med en så allvarlig min i så fall, att jag varken vågade skratta eller protestera. Man kan ju faktiskt misstänka att han var dödligt allvarlig med vartenda ord han sa.
Ja, det jag ville säga med det här var att han inte bevärdigade mig med så mycket som en blick idag när jag cyklade förbi honom. Och då vände jag ändå och cyklade förbi honom igen. Och igen då, eftersom jag skulle till jobbet och inte hem igen. Han måste ha fått dålig syn på gamla dagar. Byt glasögon, gubbe! fick jag lust att ropa, men han kan ju ha blivit döv också och då hade han ju ändå inte hört något. Den stackarn.

Många kära minnen blir det

Marina påminde mig i en kommentar till förra inlägget om att tonåringar mycket väl kan uppskatta sina 'pinsamma' föräldrar. Sedan alltså, när de fått lite distans till pinsamheterna. Då kan vissa situationer bli kära minnen rent av.
Och jag har ett exempel.
Sommaren för snart tre år sedan tog vi med tält och körde bil till södra Frankrike. Vi slog upp tältet på en campingplats några hundra meter från Medelhavet och allt var frid och fröjd. Tills vi skulle sova och en signal satte igång utanför i natten. Tut...tut...tut...som en radiomastsignal ungefär. Övriga familjen stördes inte men jag höll på att bli tokig. Som alltid började jag med att försöka tänka positivt och inte låta mig störas ("Det är inte så farligt blablabla, det hörs inte så mycket, närå, närå") och som alltid sket sig det med bred marginal.  En och två och tre nätter gick och jag blev mer och mer frustrerad. Låg och fantiserade om att såga ner radiomaster på nätterna innan jag somnade av ren utmattning.
Till slut insåg jag att jag måste ta reda på vad ljudhelvetet var för något och om man kunde muta någon att stänga av det. Så jag gick en kväll till receptionen. I området runt densamma brukade mina tonårsdöttrar hänga och spana på kvällarna och jag mötte upp dem och sa att nu skulle jag banne mig ta reda på var tutandet kom ifrån. Utanför receptionen såg jag en personal jag kände igen och jag stegade fram. Det visade sig att han bara pratade franska så vi hade vissa kommunikationsproblem och efter en kort stund ropade han på campingägarens son som var en bit bort. En kille i sena tonåren som mina tjejer hade viss koll på.
"Hello!", sa jag för jag börjar alltid på ett trevligt sätt. "There is a sound in the sky", sa jag sedan och lyssnade för att höra om det var där. Det var det inte och killen såg ut som ett frågetecken. Jag tyckte att jag hörde det svagt och upprepade: "There is this sound in the sky..." Jag lyssnade intensivt samtidigt som jag pekade med pekfingret på måfå upp i himlen. Vid det här laget hade mina döttrar rört sig bortåt, de stod nu ett tjugotal meter bort, utanför toaletterna, och såg ut som om de inte kände mig.
"I hear no sound", sa killen och såg osäker ut, kanske rädd rentav. "Yes", insisterade jag "there is a sound, a kind of beeping, a very week beeping but terribly annoying."
Jag började jaga upp mig, ni vet hur det är när folk inte tror på det man säger fast man vet att man har rätt. Man blir ju galen. "Listen, listen!" sa jag upprepade gånger för jag tänkte att nu tvingar jag killen att stå här och lyssna till han hör ljudet helt enkelt. Så han förstår att det visst finns ett ljud. Jag slängde en blick bort mot mina döttrar och såg att de försökte göra sig osynliga medelst cool ihopsäckningsmetod. (Om ni inte känner igen denna metod kan jag förklara den mer ingående en annan gång.)
Men min strategi fungerade förstås. Till slut hördes tutet " tut, tut" svagt borta i fjärran och killen lyste upp.
"Aha! That's a bird!" Han såg glad ut, jag vet inte varför.
"A BIRD!?" sa jag för det var det sista det lät som, tro mig. Vad har de för fåglar i Frankrike egentligen?
"Yes, a bird!" Han log glatt och i samma veva sjönk det in i mig att det förmodligen inte skulle finnas någon möjlighet att få tyst på beepandet, att jag skulle få leva med det resten av semestern.
"A bird?" frågade jag igen och utbrast sedan i ren desperation: "Aaaaaaaah, I'm gonna shooooot it!" Jag sköt upp i luften med en imaginär kulspruta. När jag såg killens ansiktsuttryck tog jag dock ner k-pisten och log vänligt för att lugna honom, för att få honom att förstå att det där med skjutandet antagligen inte skulle verkställas.
Jag och mina döttrar gick inte i samlad trupp bort till tältet efteråt.
Men! Efteråt har de många gånger skrattat åt sin något oförfinade moder och 'A bird, I'm gonna shoot it!' har inlemmats i familjens förråd av kända citat.
Det var bara det jag skulle säga.

Vetenskapens diskreta charm

Googles sökord är på väg att bli en egen forskningsdisciplin inom universitetsväsendet, visste ni det? Det är bara en tidsfråga innan någon doktorerar i ämnet, och det kan bli jag.
Googlare med nedanstående sökord har senaste veckan landat på min blogg och här följer min analys.

alla ben i kroppen är intakta
Ja, alla mina ben är intakta, så det är inte förvånande att denna sökande hamnade på just min blogg.
Dock skulle jag vilja passa på att klaga lite på benmassan. Kraftig benstomme har ni kanske hört talas om? Det har jag.
Men oj, hur kan en sådan liten snärta väga så mycket?
Kraftig benstomme.
The story of my childhood.
För att han skulle slippa bryta ryggen slapp maken bära mig över någon tröskel på bröllopsdagen. Sedan dess ser jag med förväntan fram emot ålderdomens urkalkade skelett.

kärring väska på hjul rutig
Har jag någonsin skrivit om något rutigt? Nej, det tror jag inte. Kärringväska på hjul? Nej.
Alltså får vi i det här fallet dra analysen ett extra varv.
Min farmor - som vilar under jord sedan trettiosex år tillbaka - hade en rutig kärringväska på hjul som hon drog efter sig när hon gick och handlade. Hon kan ha något med denna googling att göra. I så fall vill jag passa på att säga att jag inte tycker att man ska låsa ut sina barnbarn på balkongen när de har varit dumma.

modekonstruktion
En sådan är jag och vi kan inte annat än häpna över googles förmåga att leda de sökande rätt. Som alla förstår handlar det om innehållet snarare än utanpåverket. Inuti ligger jag bestämt före min tid, åtminstone om man menar hjärnan. Min har ovanligt många synapser som bygger broar mellan olika delar och skapar ett rejält nät som man kan falla i utan att slå ihjäl sig. Definitionen av modern konstruktion om ni frågar mig.

Hur raggade man i mitten på 70-talet?

Undrades det i kommentarerna till föregående inlägg.
Inte gjorde vi raggandet till ett individuellt problem i alla fall, som man gör nu. Nej, vi organiserade det kollektivt förstås, på så sätt fick alla vara med och ingen behövde köpa en handbok i raggning för att få till det.
Vi körde med lite olika varianter, mörka rummet var en av dem.
Alla tjejer gick in i ett mörkt rum och släckte lyset varpå killarna fick komma in och fumla runt i mörkret tills de stötte på någon tjej. Då blev det puss och kram. Enkelt och smidigt.
En annan variant var organiserad som nutida stationsträning. Killarna satt på olika ställen längs med väggarna i rummet och tjejerna flyttade runt, från den ena killen till den andra. En LP-skiva satte tidsgränsen; ny låt, ny kille. Det var bara att köra.
Lottning var också populärt. Tjejerna bestämde sig för ett nummer var i ett rum och killarna bestämde sig för detsamma i ett annat rum. Sedan parade man ihop sig. Under en period när jag gick i femman var jag tillsammans med en kille och då brukade han och jag fuska genom att komma överens om en siffra i förväg. Lite gulligt när man tänker på det så här i efterhand.