Den jag tänker på när dags dato nämns är min farfar som var född 28 december 1898. Förtjust nämnde han då och då att han var ett menlöst barn.
För övrigt har jag överlevt juldagarna.
Den jag tänker på när dags dato nämns är min farfar som var född 28 december 1898. Förtjust nämnde han då och då att han var ett menlöst barn.
För övrigt har jag överlevt juldagarna.
Det vill säga Ragnar i Lena Anderssons Sveas son, för alla som läser lite glest.
Denne Ragnar gick i folkskola, som de flesta barn på den tiden. Efter folkskolan kunde man gå vidare till realskolan om man hade de rätta förutsättningarna på plats. Det hade inte Ragnar.
Ragnar förstod att realskolan inte var för honom. Den var för de spinkiga som ständigt var förkylda och hade en ingenjör till far.
Det här känner jag igen från min pappa, även han var född på trettiotalet. Han var bäst i matte i sin klass, ändå seglade de spinkiga snorungarna förbi honom in på realskolan, medan han fick hanka sig fram på andra vägar. Jag förstår att han var bitter.
Som var och en förstår handlar detta inte om spinkiga personer i sig. Det är väl ganska självklart att de ska få utbilda sig? De ständigt förkylda kan man ju också känna med. Verkligen. Men ska de få utbilda sig på allmän bekostnad? Det är frågan.
Cool?
Jag vet när jag kände mig motsatsen till cool. Det var på skolavslutningen i samlingssalen för några veckor sedan. Vi sjöng Sommartider hej hej med alla elever. Det ryckte i mig varje gång refrängen drog igång, och mot slutet kunde jag inte sitta still utan hoppade upp, knöt näven och slängde upp den i luften till 'hej hej'. Flera gånger gjorde jag det, trots att alla andra i salen, både elever och personal, satt kvar på sina platser och sjöng lugnt och fint. Eventuellt tittade de förvånat på mig; jag vet inte, för jag var inne i musiken.
Efteråt, när jag insåg vilken udda fågel jag varit, skämdes jag. Man kan inte bete sig hursomhelst, tänkte jag. Jag tänkte också att jag varit fruktansvärt pinsam. En tant som tror hon är tonåring.
Men sen: Det måste för fan vara okej att röra på sig när musik rycker tag i en? När jag var ung gjorde jag sällan det, för jag vågade inte. Stod ibland på konserter och önskade att jag hörde till de som hoppade runt och sjöng med. Själv stod jag still och uppförde mig.
DET ÄR SLUT PÅ DET NU!
Jodå, det är roligt att städa, men någon salong har vi inte. Bara ett 'vardagsrum'. Så jävla tråkigt ord. Det kom till, som jag minns det, när det blev omodernt att ha 'finrum', vilket var ett rum som barnen i familjen inte hade tillträde till. Det var det största rummet och stod där som ett museum och dammade.
Kan omsvängningen ha skett i slutet av sextiotalet?
Minns att mamma tydligt tog ställning för vardagsrummet, det som barnen fick fri tillgång till. Grannar som hade finrum var högfärdiga och efter i utvecklingen. Jag hade en kompis tvärs över gården som växte upp i en sådan familj. Man kunde kika in i deras finrum och skymta sammetsmöbler, vackra glasvaser och tunga gardiner, men att gå in var förbjudet. Samma kompis åt ibland bara potatis till middag, kanske fanns ett samband. I vår familj fanns alltid en korv eller dylikt serverad till potatisen.
Men tillbaka till ordet vardagsrum. Hur tråkigt låter inte det? Frågade Skåne om vi inte kan kalla vårt nya vardagsrum för salong istället, men det föll inte i speciellt god jord. Han började skratta, ett sådant där frustande skratt som kommer ut både via näsa och mun. Sedan följde ett antal 'nej', med eftertänksamma tystnader mellan vart och ett:
'Nej.'
'Nej.'
'Nej.'
'Nej.'
'Nej.'
Ska jag behöva ta det som ett nej? Nej, det tycker jag inte. Från och med nu kommer jag kalla vårt nya fönsterrika rum för salongen, så får vi se hur det faller ut.
'Vad tycker du, ska vi äta i salongen ikväll?'
'Om du moppar salongen så tar jag köket.'
'Kan du hämta fiolen? Den ligger i salongen.'
Om jag haft Skåne på plats hade jag även idag utforskat hans associationsbanor. ’Vad associerar du till när du hör ordet ballong’, hade jag frågat och säkert fått något intressant svar. På skånska, vilket förhöjer vilken association som helst.
Men nu blir det två egna balongminnen knutna till min mamma. Det ena handlar om hennes första ballong. Som liten flicka (under det mörka och ransonerade andra världskriget) fick hon en gång en heliumballong som med en gång seglade till väders när hon tappade taget om snöret. Besvikelsen var enorm.
Det andra minnet rör min mammas ballongmage. Den klagade hon ofta på, när jag själv var liten flicka. Hon spände ut den och sa att hon var i femte månaden. Det var hon inte. Hon klagade också på gaserna, som var jobbiga och omfattande, och med vilka man kan knyta ihop detta inlägg, då gasen också var orsaken till hennes balongtrauma som barn.
God kväll!
Ända sedan jag var liten har jag varit svag för lakrits. Ju saltare desto bättre. Ett av mina mörkare minnen från min barndom är när jag åkte liggvagn upp till Östersund och glömde en påse salta kuddar under huvudkudden. Där hade jag omsorgsfullt gömt den för mina tjuvaktiga småsyskon och andra potentiella hot. Grämelsen och sorgen var fundamental och kom att forma den person jag är idag.
Slut på godis-inlägget.
Till intet gjord.
Att inte längre vara någon.
Att inte vara värd något.
Att inte räknas.
Som när jag tio år gammal åkte ner från andra plats till femte på Dannes lista.
Varför, Danne?
Har fortsatt läsningen av Målarens döttrar, vilket betyder att jag kört bil. Gillar att lyssna när jag kör. De två vuxna syskonen Maria och Martin är på väg till England för att undersöka spår efter deras försvunna pappa. Yngsta syskonet, Jessica, följer inte med. Hon känner att hon inte vill in i det där igen.
Och det kan man ju förstå. Man kan också förstå att Martin och Maria vill det. Att syskon vill och känner olika är legio i min familj, så det kan jag verkligen relatera till. Ibland upplever jag att jag är den enda i hela världen som känner som jag. Kan det ha att göra med att jag är storasyster?
Hursomhelst. Maria och Martin anländer till byn Affington, som efter googling visade sig vara Uffington i Oxfordshire. En by full med rosenbuskar och vita stenhus med torvtak. Här ska de träffa en brorsdotter till en avliden faster som, antyds det, haft en ettårig romans med deras far för länge, länge sedan. Just det kan jag inte relatera till, men jag hade en faster när jag växte upp, som jag och mina syskon rätt och slätt kallade faster. Om henne skulle jag kunna skriva en hel bok.
I Uffington har brorsdottern fixat varsitt rum åt Maria och Martin ovanför byns pub. Nu sitter de på puben och äter en flottig middag som de berömmer när ägaren till puben kommer fram till bordet. Något jag absolut kan relatera till. En lögn slinker så lätt ut genom munnen om tillfället är det rätta.
Längre än så har jag inte läst.
Flyttpackning är inte bara flyttpackning. Det är också en resa bakåt i livet. Man dyker på både det ena och det andra som väcker minnen till liv. Och ångest. Hittade en bunt gamla brev som framkallade en våg av just ångest. Snabbt slängde jag dem ifrån mig ner i en flyttkartong, det gick på en millisekund. Det är ju så man reagerar när något känns starkt obehagligt och man står bredvid en flyttkartong.
Spännande spännande, får man ändå säga.
Vad är det som ger skam- och skuldkänslorna, undrar man ju genast. Vad kan jag lära mig om mig själv genom att djupdyka i orden som trängs på de linjerade raderna?
Synd att jag inte har tid att gå till botten med det nu, men jag har tyvärr en flytt att ta hand om. Sen, när ordning, lugn och ro sänkt sig över min tillvaro, ska jag absolut göra det.