Halli hallå

Ni undrar väl hur det gick med min julgran? Jo, men det tror jag allt att ni gör.

Och då kan jag berätta att julgranen nu är uppsågad och forslad till soprummet. På ett handlingskraftigt och snofsigt sätt, om jag får säga det själv. Alltså är jag inte en sådan där hopplös person som aldrig får saker och ting gjorda, och det var dit jag ville komma. Är tacksam om samtliga nu begrundar detta en stund.

Om jag blev tvingad (under pistolhot) att spela huvudrollen i en film...

Så skulle jag kunna tänka mig att göra det. Absolut. Och jag har en plan för den filmen, en slags handling kan man säga, som går ut på att huvudpersonen (that would be me) åker till lite olika ställen och chillar. Chilla, chilla i London några dagar. Chilla, chilla i New York. Chilla, chilla i Buenos Aires. Chilla, chilla på Nya Zeeland. I storstäderna finns gott om lämpliga utecaféer och parker (obs, glöm inte solglasögonen) och på Nya Zeeland lär finnas många gröna slänter att ligga på emedan man tuggar på ett grässtrå och studerar himlen. Mycket bra idé! Något annat kan ni inte säga. För övrigt kan ni få följa med, det vore väl kul.

Nu ska jag ta tag i min julgran, den ska ju sågas upp i bitar, remember. Det blev tyvärr inte av igår, men det var inte mitt fel för det som hände var att morgonrocken fastnade i halsbandet när jag provsvingade sågen. Jävla halsband!

Jag har en plan

Köpte en såg på Claes Ohlsson igår, och trots det uppenbart brutala i akten ska jag nu såga upp min gran i småbitar. Jag får helt enkelt förtränga känslan av att det är fel att göra så. Och glömma att det är min första egna och ovanligt fina gran. Symmetrisk som ingen annan, vilket givit den här matteläraren sinnesro hela julen. Såga, såga, såga. Inte så kul, men vad ska jag göra? Man kan inte spara på julgranar.

Okej.

Bortsett från den mordiska känslan kommer jag också få en farlig mängd granbarr att hantera, och då tänker jag så här:

1. Sopa upp så många som möjligt, och slänga dem i komposten.
2. Dammsuga allt sågspån.

3. Dammsuga de barr som sedan är kvar, in i minsta vrå.
4. Stuva ner alla likdelar julgransstumpar i plastkassar och dumpa dem i soprummet.

Klädsel: Träskor, morgonrock. (Och halsband men det hör ju inte hit.)

Förutom själva sågandet känns det här som en riktigt bra plan ... genomtänkt och så vidare. Skriv det!

Nu har jag sågat upp min julgran i småbitar, förpackat delarna i plastpåsar och packat in dem i frysen

Skojar bara, men nu är jag less på den lille bastarden. Funderar på att hala ner den, med kulor och allt, från balkongen i ett snöre, men det är 'tyvärr inte tillåtet'. (Surpuppor.) Kan ge åttahundra kronor i böter.

Nå, det löser sig nog. Det mesta brukar göra det om man tar det lugnt och väntar ut processen.

För övrigt kan jag meddela att snödjupet i min stad är så pass att man utan större problem skulle kunna gömma en hel liggande gran i det vita. I morse när jag kom till jobbet var cykelställena helt tomma och jag kunde välja vilket jag ville, så mycket snö är det. Örebroare i allmänhet tror att man inte kan cykla när det kommit några decimeter snö, och det har de väl rätt i, men man kan ju dra cykeln till jobbet, eller hur.

Slutligen (eftersom detta ju är en frågespalt) :

How did you get rid of your Christmas tree?

Alltså, jag har fått svar nu!

Redan igår kväll, faktiskt. Har bara glömt att berätta det. En timme och femtioen minuter tog det den här gången, och jämför man det med de fem timmarnas väntan jag fick utstå i tisdags så kan vi notera en förbättring på sextiotre procent. Innehållet i sms:et var dessutom även denna gång till belåtenhet, vilket gör att man gott och väl kan smacka på med ytterligare sju procentenheter och avrunda det hela till sjuttio procent.

YES!YES!YES!

Liksom.

Uuuuäh uuuuäh uuuuäääääääh

Ni fattar.

Väntar på sms igen.

Livet är hårt för Nilla nuförtiden.

Om jag blev tvingad (under pistolhot) att hångla med en författare…

Så skulle jag inte göra det. Det är inte min grej att hångla med personer ur någon yrkesgrupp under pistolhot, och författare utgör inget undantag.

Annars är aktiviteten i sig trevlig, det tycker jag.

Nog om det, för nu ska jag berätta att svaret kom till slut. Efter fem timmar. FEM timmar. Att det var fem timmar av viss vånda behöver jag väl inte nämna? Fem timmar är helt enkelt för lång tid för ett vändande sms, och man undrar vad håller folk på med som inte har koll på sin mobil under fem timmar? Vad GÖR de?

Nåväl. Sms:et var i en positiv anda, och det var också lite roligt. (Lite.) Vilket lett till att femtimmarstraumat har börjat lösas upp så sakteliga. Tycker ändå att människor som har för vana att lägga ifrån sig sina mobiler ska ha någon slags straffpåföljd. Säg att de till exempel fick böta tusen kronor varje gång de inte svarar på ett sms inom en timme från att de fått det, då skulle det bli fart på dem! Något vi alla i slutänden skulle tjäna på.

Det där med att leva så att det känns - jag tror jag skiter i det

Ni vet hur det är när man har skickat iväg ett sms som är av typen på-liv-och-död och man inte får något svar? Fy satan, alltså!

Så nu tycker jag att ALLA kollar sina mobiler och har ni fått något sms (det är inte säkert att man ser att det är ett på-liv-och-död-sms, tvärtom kan det verka förrädiskt samlat) så SVARA, för alla avsvansade smådjävlars skull.

Todiloooe!

Nu hoppar vi (läs:jag) på Onekligens bloggrubriklista för varje dag i januari. Jag har missat några, men det gör inget. Kanske tar jag någon av de rubrikerna någon dag när andan faller på. Speciellt andra januaris rubrik om vilken textrad ur en låt man skulle tatuera i svanken om man var tvungen (pistolhot!). Den tål att tänka på.

Men idag är rubriken: Hepp! Dagens boktips.

Och då får det bli den jag läser just nu: Förr eller senare exploderar jag av John Green

Finns på pocket.

Nu har jag bara kommit till sidan fyrtiofyra, men så jävla bra är de sidorna att jag rekommenderar hela boken. Sidan fyrtiotre, par example, har jag läst sisådär tio gånger och fler kommer det bli. Så läsvärd är den. Det finns fler sidor som är väldigt bra (av de jag läst), men ingen har kommit upp i tio läsningar, kanske tre bara. I genomsnitt.

Ni får ju bestämma själva om ni ska läsa boken eller inte ... men vill ni vara min kompis så ... kanske det är bäst.