Långsamhetens lov

Det visade sig att jag behövde läsa om från början. Det är alltför många personer att hålla reda på för att man utan problem ska kunna glida in på sjätte sidan.

För att få lite ordning och reda i persongalleriet:

Modern heter Mrs Rupa Mehra. Det är hennes kamp berättelsen ska skildra.

Hennes barn:

Arun, som är gift med Meenakshi. De har tillsammans flickebarnet Aparna.

Savita, som i detta nu gifter sig med Pran Kapoor (som egentligen är för mager, men 'Savita will fatten him up', så det problemet kommer snart vara löst).

Varun, som jag tror är av hankön, alltså en son.

Lata, den yngsta dottern, och föremålet för moderns ansträngningar i denna roman.

Om jag läser fem sidor i veckan kommer jag behöva 1 535/5 = 307 veckor till att läsa hela boken. Det innebär ungefär 307/52 år, vilket med andra siffror är strax under 6 år. 

Säg 6 år, för att ha ett uns av marginal.

Om jag ökar ambitionen till tio sidor per vecka kommer jag bli klar på tre år.

I sanningens namn; min läsning av A Suitable Boy känns som ett underbart och livgivande litet projekt i grenen långsamt läsande. Jag tror att jag satsar på tio sidor i veckan, men jag tänker inte slå fast något i förväg, det får helt enkelt bli som det blir.

Fem sidor eller tio sidor. Tre år eller sex år. Kanske 4,5 år om det visar sig att jag landar på ett medelvärde av 7,5 sidor i veckan. Under alla omständigheter underbart.

A Suitable Boy

Läser A Suitable Boy av den indiska författaren Vikram Seth, och vilken fantastisk bok det är! Den handlar om en mors försök att hitta en lämplig ung man till sin dotter, och att det inte är ett enkelt projekt modern ger sig in på förstår man av sidomfånget: 1 535 sidor. Vem behöver så många sidor för att berätta om någonting överhuvudtaget? Den som har en väldigt rafflande historia med många förvecklingar, får man anta. Jag har bara läst fem sidor än så länge (förra veckan) och ser vansinnigt mycket fram emot de kommande 1 530. En av mina döttrar satte boken i händerna på mig för att jag ska få djupare inblick i liv som levs i Indien, och jag är tacksam såklart.

Jag kan ännu inte recensera hela boken, men de första sidorna är lovande. Modern verkar vara en handlingskraftig kvinna och det ska bli ett nöje att följa hennes ansträngningar. Rent skrivtekniskt är det också intressant. Hur fyller man så många sidor med ett så pass begränsat ämne? 

Nå, de fem sidor jag läst sätter en skön ton som väcker minnen av morsorna i Jane Austens böcker. Kvinnliga nidbilder får man väl lov att säga, men ändå så underbara karaktärer i sitt oförblommerade martyrskap. A Suitable Boy börjar på en äldre dotters, Savitas, bröllop, och modern ba: 'Everything I do is for you, and no one appreciates me. I have chosen such a good boy for Savita, and all everyone does is complain.'

Ha ha ha! 

Men ärligt talat: Vilken moder känner inte igen sig i den självömkande harangen? Ni vet när man anstränger sig som fan, och ungarna sen inte uppskattar det. Så jag kan förstå Mrs Rupa Mehra. Om man är uppfostrad att serva sin omgivning och sen bara får skit för det, då blir man inte glad.

Nu ska jag läsa sidorna sex till tio.

När får man gå i pension?

Mina tre vuxna barn plus en blivande svärson råkade komma hem samtidigt i veckan. Full fart på jobbet hela dagarna plus full fart hemma hela kvällarna = död mamma.

Jag känner av att jag närmar mig sextio, och det är tråkigt. Inte att närma mig sextio i sig, men att inte orka hålla samma tempo som jag orkat tidigare. Att känna sig som en slaktad julgris när man ska upp på morgonen och en klubbad säl när man landar i sängen på kvällen.

Å andra sidan är det kanske bra, för det behöver mötas med VILA, och vila är väl ändå något av det allra bästa i livet. Jag älskar verkligen att vila.

Men tyvärr inte idag. Har prov och uppsatser med mig hem som jag bara måste beta av. Och sen, redan imorgon bitti, kommer en till arbetsvecka med fullt ös från måndag till fredag.

Hur ska jag orka? 

Vem har planerat mitt liv? 

Om det inte varit jag hade jag gjort slarvsylta av det aset.

Äntligen!

Skåne har börjat packa. I sommar flyttar han hit. 

SÅ JÄVLA PÅ TIDEN, tycker jag som inser att livet kan ta slut när som helst. Förhoppningsvis lever man till runt åttio, men det finns ju inga garantier, SOM BEKANT!

Slutligen har Skåne förstått det. Efter mina enträgna förklaringar av livets villkor. 'Du kanske dör imorgon och då kommer vi aldrig få bo tillsammans', och hundra liknande haranger har gått på repeat i fyra år. Skåne har dödsångest och det har jag utnyttjat. Mina osjälviska mål helgar medlen ju.

För det är för hans egen skull jag tjatat hit honom. JAG klarar mig bra på egna ben, men han behöver liksom mig. Inte för det mest basala, han klarar av att bo själv och laga sin mat, men han behöver ju ha ROLIGT också. Lite fart och fläkt i tillvaron. ÄNTLIGEN har han fattat det. 

Jag borde fira.