Oduglig, ineffektiv, osmidig och långsam

Jag hoppas att det inte blir så svårt, men det här kan i sanningens namn bli en av mina största utmaningar någonsin. Om man inte är duktig, vad är man då? 

Jag inser att man kanske inte behöver vara den absoluta motsatsen till duktig, men hur hittar man den plats mitt emellan där man bekvämt flyter omkring och inte oroar sig för att inte vara bra nog? Där man är lite lagom oduglig, ineffektiv, osmidig och långsam?

Långsam har jag i och för sig alltid varit. Jag brukar hävda att det är nödvändigt att vara det om man vill få något gjort ordentligt. Alla som säger emot detta faktum har fel, skulle jag vilja påstå.

Alltså behöver jag bara jobba på oduglig, ineffektiv och osmidig. Oduglig blir svårast. Att komma till jobbet och vara oduglig känns just nu som en omöjlighet. Hur i helvete gör man det?

Menlösa barnens dag

Den jag tänker på när dags dato nämns är min farfar som var född 28 december 1898. Förtjust nämnde han då och då att han var ett menlöst barn. 

För övrigt har jag överlevt juldagarna.

Det måste väl vara så att alla undrar

Så här kommer det: Min förkylning har flugit sin kos. 

Den var i sanning en förkylning att glädjas över och som gärna hade fått förvalta sitt pund hos mig ett tag till. Tidigare i mitt liv har jag inte fattat galoppen med virusinfektioner, men nu var jag enbart tacksam över att få en släng av sleven.

Intervju på temat godis

Jag: Hur känns det att det inte blir något godis ikväll?

Skåne: Just nu känner jag ingenting, men efter maten kanske suget kommer.

Jag: Kan du kortfattat beskriva ditt förhållande till godis?

Skåne: Jag har alltid haft ett gott förhållande till godis, jag har aldrig vräkt i mig det. Förutom när min bror jobbade på Malaco. Då tog han hem godis och så åt vi tills vi mådde illa. Annars har det varit bra.

Jag: Kan du se någon skillnad i ditt godisätande sedan du träffade mig?

Skåne: Ha ha. Ja, eftersom du är en liten godisråtta så är det lätt att följa med. Men jag har ju eget ansvar. Och jag har ju mer eller mindre alltid ätit lite godis.

Jag: Lite?

Skåne: Ja, det beror ju på vad man har för referenser. Ibland kan man ju ha perioder när man äter mer.

Jag: Men skulle du säga att du ätit mer sedan du träffade mig?

Skåne: Finns det godis är det ju lätt att man äter godis. Kanske inte svar på din fråga? Jag känner att jag försöker undvika dina frågor.

Jag: Okej, jag tar nästa fråga. Upplever du att godiset fyller något slags tomrum i ditt liv?

Skåne: Alltså, vad är det här för frågor?

Jag: Att godiset ger dig tröst? 

Skåne: Nej!

Okej, okej, okej. Jag hade tänkt gå till botten med vårt godisberoende, men det sket sig. 

Apropå godis

Vad händer när de första förälskade åren i en relation övergår till den lugna, trygga fasen?

Man sitter i soffan och hetsäter godis på kvällarna. (Jag använder mig av pronomenet 'man' eftersom jag utgår ifrån att detta beteende är allmängiltigt. Det kan inte bara vara Skåne och jag.)

Hetsäta godis varje kväll kan man inte göra om man vill behålla en glad mage och någon slags värdighet på äldre dagar. Alltså inför man någon form av godisstopp (och bestämmer att efterrätter inte ingår i kategorin godis). 

'Någon form av godisstopp' betyder att allt godis flyttas till översta hyllan över arbetsbänken i köket för att man inte ska få syn på det stup i kvarten, och att man får äta godis på fredagar och lördagar ändå. Vilket leder till att man alla andra kvällar tänker på godis hela tiden. En bieffekt man får hantera efter bästa förmåga. Man kan exempelvis baka 'hälsokakor', eller hitta på ett nytt valspråk. 

Det kan bara vara en tidsfråga innan suget försvinner. 

Mina mentala processer

Läste på nätet att ens 'mentala processer' kan ta skada av tvångsmässiga beteenden. 

Trist!

Det innebär att jag kanske måste bryta mitt nyårslöfte om att blogga varje dag hela året, för att rädda det jag har kvar av mina processer. I sanningens namn är det lite sjukt att jag hängt i som jag har; i sju och en halv månad har jag skrivit inlägg varenda dag. Jag har förmodligen redan hunnit bli rätt störd utan att själv vara medveten om det. 

Alltså kan det bli så att jag måste sluta upp med mitt dagliga bloggande. Å andra sidan kommer jag börja skrika när jag nyser, så det går nog på ett ut.

Kröning

Kröning är med för att det rimmar på löning. Vilken poet jag är!

Den senaste kröningen som ägt rum på min TV är den som poppar upp i huvudet; den där prins Charles blev kung Charles. Det som fladdrar förbi är bilder där några män klädde på honom en tung guldkappa innan han fick hjälp att sätta sig på en tron. På tronen satt han sedan och strök på guldkappan, som för att rätta till något. Ängsligt. Hakan ned mot bröstet för att se alla eventuella noppor, eller vad han letade efter. Man tänker att en kung i den situationen ska sitta rak i ryggen, ha hakan något uppåt snarare än nedåt och blicka stadigt rakt fram. 

Inte den här kungen.

Men jag känner igen mig. Jag kan också bli överdrivet medveten om hur jag tar mig ut när jag är bland folk. Alla skrynklor på kläderna blir uppförstorade, och huga om jag upptäcker en fläck på min blus. Eller att jag luktar svett, det är mitt värsta. Och ibland ser jag ut som en mossbevuxen stubbe i håret och måste platta till det igen och igen.

Kung Charles och jag, således, har en del gemensamt. 

Dagen efter

Idag blev det inga minutplankor och balansövningar i arla morgonstund. 

Varför? Varför?

För att jag imorse läste igenom inlägget jag skrev sent igår kväll. Tänkte skärrat:

Vad är det där för galen människa? Hon verkar ju helt störd. Kastar sig ur sängen för att göra planka och balansövning! Vad vill hon uppnå? Någon form av stordåd?

Usch, det finns verkligen folk till allt. Men nu har jag i alla fall sagt upp bekantskapen med den dära.

Vårt hus

Blir fint.

Det blir inte perfekt, men det blir fint. Med lite insynsskydd, gröna växter och lampor så blir det bra.

Och vad gäller insynen så har vi kommit på att vi kan vända på det. Om någon kommer gående på vår grusväg så kan vi sitta i ett av våra stora fönster och iaktta den kraken, den minut eller så, som det tar att passera. Gångstil, ansiktsuttryck, humör, sovit dåligt eller bra? Ont någonstans i kroppen eller lätta steg? 

När ett par av något slag passerar kan vi studera relationen. Hur ser de på varandra? Hur kommunicerar de? Är de glada, nedstämda, sura? Inväntar de varandra eller pinnar den ene irriterat på i förväg? Vem har övertaget i relationen, just den här minuten?

Öppenhet ligger oss varmt om hjärtat så vi kommer såklart sätta upp en stor skylt över våra fönster: VI SER DIG! 

Och plötsligt är det inte vi som känner oss obekväma, utan de som går förbi vårt hus. Hm?

Ett förslag bara.

Skojade bara

Deckare är inget för mig. Men jag tycker jag fick till en fantastisk spänning i föregående inlägg. Det isar längs ryggraden när man läser, och frågorna hopar sig. Har mysteriet med golvlisterna att göra? Eller trappsteget mellan gamla och nya delen? Det som spökat så på sistone, och inte bara spökat för den delen.

Vi hittade tapetrullarna, i alla fall. (En till följetong som jag inte nämnt något om.) De låg under sängen, och det krävdes en kvinna vig som en löksill för att få ut dem. Tapetrullarna med barren. Men nog om dem nu. 

Vissa tapetrullar mår bäst av att falla i glömska.

Har kört igång min plankstreak idag

                                                               Bevis:

Martyrskap

Skåne: 'Det är bra att du går omkring med datorn i ena handen och borstar tänderna med den andra. Det kallar jag simultanförmåga på hög nivå.'

Skåningar är gärna ironiska. 

Till mitt försvar: När man plötsligt kommer på något viktigt att blogga om kan man inte låta en tandborstning stå i vägen. Det viktiga ämne som aktualiserades imorse är martyrskap. Något som i vår tid är omodernt att utöva, men icke desto mindre intressant. 

Vad innebär det att vara martyrisk? 

Hur har det blivit så omodernt?

Hur många procent av Sveriges befolkning beter sig martyriskt mellan varven?

Vilken är drivkraften till att bete sig martyriskt?

Intressanta frågor som eventuellt kommer få sina svar på den här bloggen någon annan dag.

I dessa tider

I dessa tider måste man inse sina begränsningar och sätta på sig skygglappar, så att man förmår värna om sina närmaste och uppskatta det man har här och nu. 

Därför har jag bestämt mig för att släppa engagemanget för trädens situation. 

Jag kommer ändå inte kunna rädda dem. 

För övrigt kanske de inte ens lider av att vara fast på ett och samma ställe hela livet, och då känner jag ju med dem helt i onödan. Att jag skulle få panik av att sitta fast i jorden betyder inte att de gör det. Jag önskar att fler än jag förstod det.

Bloggstreak

Nu har jag bloggat fyrtiofem dagar i rad. Man kan kalla det en streak. I somras påbörjade jag en runstreak, och den varade i TA DA fyrtiofem dagar. Sen sa mina fötter ifrån, i synnerhet den ena (som också gör ont i detta nu). Detta trots att jag bara sprang i gångtempo i tjugo minuter. Varje dag, dårå.

När jag säger gångtempo så menar jag verkligen det. En kilometer på ca tio minuter. Det hände att folk gick om mig när de var ute och promenerade. Eller, det hände en gång, så 'folk' är en överdrift. En gubbe var det, när jag sprang i ett elljusspår här inne i stan. Irriterande, men jag försökte se ut som att detta moment ingick i något större. 

Förutom några få gånger i elljusspåret sprang jag i 'min' skog ute på landet. Den är befriande tom på andra människor. Får man syn på någon så är det ett vildsvin eller ett rådjur. Oftast ett rådjur. 

Hursomhelst. Min bloggstreak ska pågå i minst trehundrasextiofem dagar. Helst resten av mitt liv. Funderar också på att starta en plankstreak. En minutplanka om dagen. Med hopp om att ingen kroppsdel går sönder av ansträngningen. (Min onda fot slänger jag upp på den andra, så den kommer inte drabbas ytterligare.)

Sen får det räcka. 

Ibland går det snabbt

Fick igår kväll ett sms från vår byggare om att vi behövde meddela vilka smygar och foder vi vill ha.

'Näe', sa Skåne och jag. Och: 'Vad fan är smygar och foder?' Därpå följde sedvanligt gnäll i ett par timmar. Gnäll, gnäll, gnäll.

Men sen rasslade det till! Jag letade helt sonika fram en bild tagen i min systers och svågers hus och skickade den. 'Så här vill vi ha.' En strålande idé. Om vi kommit på den tidigare hade vi besparat oss en oändlig massa jobb.

Trapp? Pling, här kommer en bild.

Fönsterbläck? Pling, här kommer en bild.

Vägguttag och strömbrytare? Pling, här kommer en bild.

Kakel och klinker i badrummet? Pling, här kommer en bild.

Till alla som har ett byggprojekt framför sig: Det är okej om ni stjäl den här idén. Den kan rädda era liv.

Det blir bra

Om man bortser från framsidan. Den ser verkligen inte bra ut. Osymmetriska och delvis för stora fönster. De två största fönstren är galet stora. Och över dem är det alldeles för mycket fasad upp till takfoten. Det ser inte klokt ut. Jag ser en gubbe med hög panna och för stora glasögon. Det ser inte Skåne, men han tycker att fönstren borde sitta högre upp och vara mindre, vilket skulle lösa 'gubbe'-problemet.

Såg ett nyhetsinslag imorse om Zlatan-statyn. Föreslog Skåne att vi gör en Skåne-staty och ställer den framför de stora fönstren för att dra uppmärksamheten ifrån dem. Det blev nej på den. Försökte med en byst, men nej på den idén också. Trist, tycker jag. Det är ändå ganska speciellt med en nyinflyttad skåning i en liten by på Närkeslätten. Något man mycket väl kan uppmärksamma, tycker jag.

Kan man sätta upp en staty av någon utan att hen ger sitt godkännande?

Mitt nyårslöfte

 Jag (ivrigt): Jag har ett nyårslöfte!

Skåne: Jaha, det har inte jag.

Jag: Nej, men jag har. Jag ska skriva ett blogginlägg per dag hela året!

Skåne: Ja, kör bara. (hörde jag en ironisk klang?)

Jag: Ja, det ska jag! (ivern är kvar)

Skåne: Jag börjar känna dig nu, det är jag ska det och jag ska det, och efter tio dagar är det över ...

Som var och en förstår funderar jag nu på att skaffa en ny karl. 

Men först kommer jag skriva ett blogginlägg per dag hela 2023. Ha ha!

Full rulle

Jag har en nittioettårig kvinna i min bekantskapskrets, hon heter Lena och är mamma till min svåger. Jag har bara träffat henne sporadiskt genom åren, men de senaste månaderna har hon gjort ett jobb åt Skåne och mig, och kontakten har därför varit intensiv.

Nu till full rulle-grejen: Vid ett tillfälle när hon ringde härförleden och frågade hur det var med oss svarade jag som jag brukar när jag får den frågan. Det är full rulle. Det är nämligen alltid full rulle i mitt liv trots att jag hela tiden strävar åt motsatt håll. Jag vill ha ett lugnt och fridfullt liv. Ett liv som jag själv styr framåt i sakta mak. Ett liv där jag hinner orientera mig och känna efter vad jag vill. Det är ju så man vill leva, inte sant? Så när jag svarade full rulle så beklagade jag mig, såklart. Som alltid när jag svarar full rulle (eller fullt ös medvetslös som jag brukar variera mig med). Jag lider ju över det faktum att tillvaron är helt hänsynslös mot mig i sin brutala oberäknelighet. Jag suckar och stönar (en lagom aning) och fyller ut med pauser för att alla ska hinna reflektera och förstå hur jävligt jag har det på grund av faktorer jag själv inte kan påverka. Så även denna gång när det var Lena som frågade. Och vad svarade denna till åren komna erfarenhetsrika människa? Hon svarade: Det låter bra!

Jaha?

Har funderat mycket sedan samtalet ägde rum. Är det full rulle som är grejen? Hon borde veta, som är nittioett och fortfarande jobbar. Eller kan det vara olika från person till person? Känner mig vilse, men prövar just nu med att tänka hurra varje gång någon skit ramlar över mig.

Hur gör ni?

Morgonstund har bly i mund

Nu är det tungt att gå upp ur sängen på mornarna. Mörkt och iskallt. Man undrar vad man pysslar med egentligen. Hur det blev så här? Varför finner jag mig i detta självplågeri? (Men sen är det som med förlossningar; i efterhand minns man bara det gölliga. En varm kopp te på morgonkulan, söta elever när man kommer till jobbet.)

Hursomhelst. Jag tänker fan inte jobba heltid fram till pensionen. Nedtrappning har redan inletts och kommer fullföljas under kommande år. Det handlar bara om att tajta till budgeten till förmån för mer ledig tid. Ska bli så skönt. Även att bli av med lite pengar. Då behöver man inte fundera på vad man ska göra med dem.

Sen har jag ju Skåne också. Han sitter nu som nybakad pensionär i ett litet hus ute på landet, endast två och en halv mil från mig. Det är landet, landet och även om han lärt känna bonden som bor i närheten, så behöver han också mig. Som det är nu kommer jag ut på helgen och somnar i soffan på grund av TRÖTT. 

Så kan vi inte ha det, tänker jag, och alltså måste jag gå ner kraftigt i arbetstid.

Äntligen!

Skåne har börjat packa. I sommar flyttar han hit. 

SÅ JÄVLA PÅ TIDEN, tycker jag som inser att livet kan ta slut när som helst. Förhoppningsvis lever man till runt åttio, men det finns ju inga garantier, SOM BEKANT!

Slutligen har Skåne förstått det. Efter mina enträgna förklaringar av livets villkor. 'Du kanske dör imorgon och då kommer vi aldrig få bo tillsammans', och hundra liknande haranger har gått på repeat i fyra år. Skåne har dödsångest och det har jag utnyttjat. Mina osjälviska mål helgar medlen ju.

För det är för hans egen skull jag tjatat hit honom. JAG klarar mig bra på egna ben, men han behöver liksom mig. Inte för det mest basala, han klarar av att bo själv och laga sin mat, men han behöver ju ha ROLIGT också. Lite fart och fläkt i tillvaron. ÄNTLIGEN har han fattat det. 

Jag borde fira.