Snart 2012

Och jag börjar det nya året med en SKRIVCHOCK.

I tio dygn, med början imorgon, ska jag skriva oavbrutet på den beiga. Hur outhärdligt spännande, frustrerande och roligt det blir kan vi ännu inte veta, men jag kommer uppdatera här dagligen med informativa inlägg om processens framskridande. Jag har aldrig förr skrivchockat mig själv och kan därför inte förutspå effekterna.
Antingen lyckas jag bara klämma ur mig några få sketna ord om dagen, eller så forsar de fram likt druvor i ett oljat rör. Mot tryckeriet i rasande fart! För det är det här året som alla mina beiga ordfiler kommer bli en bok som går att läsa. Så är det tänkt och då blir det så.

För er som är skeptiska till ordet EY

"Ey! Kolla på mig!"
"Ey! Jag behöver hjälp!"
"Ey! Det här är fett tråkigt!"
"Ey, tagga ner! Det är min mamma som sms:ar. Viktig grej."
"Ey! Lektionen är slut nu!"

Ey, några frågor på det?

EY är väl för fan ett svenskt ord!

Bara två av mina fjorton motspelare i wordfeud är sämre än jag, det är en aning deprimerande.
Men jag är glad över de två, förstås. Har idag fått ord som PILS, ÅDA och ÅGA godkända. Däremot inte EY, fattar nada.

Om ni vill läsa om något som inte har med wordfeud att göra får ni gå någon annanstans för jag är fast i wordfeudträsket.

Dagens blogginlägg

Nu får det vara nog med mitt såsande på bloggen! Bara för att jag börjat spela wordfeud kan jag inte låta hela mitt övriga liv (läs: bloggen) falla i glömska. Hädanefter ska jag skriva blogginlägg varje dag, det är ett nyårslöfte. Ett annat nyårslöfte är att jag ska skriva klart min beiga roman i januari och skicka in den till förlag i februari.

Yay!

Det sistnämnda är det bästa nyårslöfte jag någonsin skådat. Satans synd att jag och nyårslöften inte är kompatibla. Vore vi det skulle jag med sällan skådad snits nu styra upp mitt liv till höjden av perfektion vilket innebär ett perfekt liv som ser lite random slarvigt ut. Ni vet.

Men, eftersom min insikt om min oförmåga att genomföra nyårslöften blott existerar på ett intellektuellt medvetandeplan, så inbillar jag mig tills vidare att jag kommer skriva klart i januari och skicka in till förläggare i februari. Och skriva blogginlägg varje dag. Är helt övertygad.

För övrigt får jag storstryk av mina döttrar på wordfeud och undrar därför om några som är lite sämre kan tänka sig att spela mot mig? Ja?

Är det någon som vill ha mitt julpynt?

Ett tiotal porslinstomtar, fem ljuslyktor, två överblommade amaryllis och obestämt antal julgranskulor med tillhörande äkta gran. Rester av ett pepparkakshus, liten skinkbit och oöppnad förpackning kalvsylta medföljer vid snabb överenskommelse.

Ja?

Nej?

Tjofaderittan julhambo

Nu är det dags att skriva todo-lista för att få den där kontrollen på läget; det är bra att veta vad man har att göra för snart är det jul. Men jag är allergisk mot kontroll så det blir nog ingen lista. Förmodligen kommer jag fortsätta göra lite här och lite där enkom på känsla. Som idag då både maken och jag ska åka till Arlanda och hämta en av döttrarna. Vore vi aldrig så lite effektiva så skulle bara maken åka men jag är även allergisk mot effektiv så vi åker båda två. Jag har svårt att bestämma mig för huruvida detta är symptom på en sjukdom eller om det är ett tecken på min fantastiska förmåga att leva i nuet. Imorgon när jag måste svettas på stan och laga mat samtidigt kommer jag tycka att det är en förbannad sjukdom. Idag när jag åker till Arlanda kommer jag känna att jag är en jävel på att välja lycka. Efter jul ska jag göra en objektiv utvärdering som ger alla svaren. Bränn nu inte era julskinkor mäpan ni väntar.

Så länge önskar jag eder en GOD JUL.

Har ni roligt?

Så här mitt i julhandlandet, julpyntandet, julmatslagandet, julmusiklyssnandet och julstädandet.

1. Jag har aldrig haft så här roligt i hela mitt liv.

x. Jag njuter av varenda sekund.

2. Nja.

Känner mig lite labil

Idag har jag och min migrän glidit omkring på stan och uträttat några ärenden. Bara man hela tiden håller huvudet på ett och samma avstånd från marken och inte råkar se sig i någon spegel så går det bra.

Hade tid för pensionssamtal hos en bankman som lyckats fånga in mig i sitt nät, så där gled jag in och förklarade att jag inte hade en aning om min pensionsutveckling, eller avveckling som det ju egentligen är frågan om. Hon log milt och föreslog att hon skulle få ta hand om den lille rackaren i fortsättningen varpå hon gick in på sin dator och kollade in mitt ömkliga orangea kuvert.

"Men titta, du gjorde ju ett val här 2003", sa hon och såg förvånad ut. Jag var ännu mer förvånad för jag kan inte för mitt liv minnas att jag gjort något val. "Och, oj ... vilken bra utveckling du har haft", fortsatte hon snopet för det visade sig att hennes superdupererbjudande som hon ville pracka på mig gått sämre. Men, som hon sa, om jag ändå valde hennes erbjudande skulle jag få komma och prata med henne om det en gång per år. Jag tackade för mig, och min för mig ytterst luddiga pensionsutveckling får härmed fortsätta frodas fritt utom min kontroll. Kände mig lite skuldmedveten som tagit upp hennes tid utan att ge något tillbaka (kaffe bjöd hon på också) men intalade envist mig själv att det är okej att prioritera sin egen pension framför storbankernas vinster. Hur egoistiskt det än kan verka i stunden. En liten chokladbit fick jag också. Önskade att jag aldrig hade stoppat in den i munnen när jag såg besvikelsen i hennes ögon.

Gled vidare in i en butik som reparerar mobiler och tog fram min mobil som varit död ett par dagar. Två gånger hade jag tagit ut batteriet och sim-kortet och satt i dem igen utan att det hjälpt, vilket jag talade om för killen bakom disken så att han skulle förstå att det inte var det enkla felet. Han tog ur batteriet och sim-kortet, satte in dem igen och vips fungerade telefonen. "Oj, vad konstigt", sa jag, tog min mobil och gled ut därifrån. Jag behövde inte ens betala, fullständigt förnedrande som ni förstår.

Vilka lattjolajban jobbigheter har ni upplevt idag då?

Jag (eller mitt huvud, rättare sagt) vägrar julstressen

En liten migränattack kan knappast komma vid en lämpligare tidpunkt. Nu kan jag inte stressa omkring och fixa saker och ting de närmaste dagarna. Jag är inte sängliggande, så svåra är inte mina attacker, men jag kan inte skynda mig whatsoever, och det är ju bra.
Onsdag, torsdag, fredag var mina nerver och även resten av mig i överspänt läge av en speciell orsak och i fredags gjorde jag med anledning därav något som kändes mycket mycket bra. Med följden att nerverna skrumpnade ihop som överbelastade gummisnoddar gör när de fått nog. När det sker finns inget längre som håller hjärnbarkens nervceller och blodkärl i schack och de löper amok, kan man säga. Migränattacken är därmed ett faktum. Detta förlopp är inte vetenskapligt belagt eftersom jag inte haft tid för slik beläggning, men man kan anta att det stämmer.
Idag läser jag för det tycker jag om. Maken tittar på fotboll och hackar samtidigt mandel till knäcken. Jag har inte köpt några julklappar än men ni vet hur det är: Det ordnar sig alltid!

Jag är seg på att uppdatera

Men ibland räcker det att klappa lite på sin blogg, och sedan är det bra.

Idag har jag mätt pH-värden med mina elever. När jag cyklade hemifrån hade jag med mig en hel kasse med grejer som har olika pH-värden, såsom rengöringsmedel, bakpulver, brustabletter, maskindiskmedel, vitvinsvinäger, kolsyrat vatten och lite annat spännande.
Min skola har inköpstopp, om ni undrar. Det betyder att man inte får köpa in något som eleverna behöver. Och inget som lärarna behöver heller, för den delen.
Nåväl, den här klassen består av tonåringar som ganska nyligen kommit till Sverige och de och jag passar helt vansinnigt bra ihop. De behöver lärare som förklarar saker långsamt och tydligt och jag är fruktansvärt bra på det. Snabb och sluddrig är helt enkelt inte min grej.
Ett random exempel för att ni ska förstå hur bra jag är: I eftermiddags kom klassföreståndaren till den här klassen och berättade för mig att en av eleverna sagt att nu äntligen förstod han det där som klassföreståndaren själv försökt förklara för honom sisådär tio gånger. Att han äntligen förstod berodde på att han hade gått till mig och frågat.
Vill ni ha fler exempel?

Det finns saker jag är mindre bra på men de tänker jag inte ta upp här.

Fuck Westlife

Började dagen med att stryka, stryka, stryka det jag skrev igår i min beiga. Det som då till tonerna av Westlife var så vackert att jag fick tårar i ögonen var imorse patetisk sentimental smörja.
I och för sig är allt jag skrivit på kvällen dåligt morgonen efter, men den här geggamojan tog priset.
Har jag förresten nämnt att det är svårt att skriva slutet? Ja? Nej? Ni minns inte riktigt?

DET ÄR SKITSVÅRT ATT SKRIVA SLUTET!

Om ni undrar något om det så går det bra att fråga.

When you're looking like that that that

Jag har tidigare inte kunnat skriva min beiga till musik, har bara blivit störd. Endast ljudet av ren tystnad har fungerat, så döm om min förvåning när jag nu plötsligt skriver SKITBRA till musik! Jag sätter på Westlife och skriver sedan i takt till musiken. Det fina med det är att jag håller tempot uppe och att en speciell känsla inträder. En Westlife-känsla. Inte så mycket pangtjoff men en hel del sockervadd och lycka. Whoever told you I was letting go, the only joy I've ever known lalala I'm never gonna say good bye cause I never wanna see you cry, I swore to you my love would remain lalalalala the more I know I love you, the mooore.

Ja, ni fattar. Nu har jag ingen aaaaning om kvaliteten i det jag skrivit. Lite som att skriva under the influence of drugs. Kanske borde jag lyssna på lite heavy metal också för de oväntade vändningarnas skull? Och för att undvika ett alltför sockersött slut, något happilyeverafter ville vi ju inte ha. Well, inte majoriteten av oss i alla fall. Jag ska förstås klämma in ett litet pyttehappilyeverafter för de som så önskade.

Har inte fått in schlurpet ännu, om ni undrar. Har ni något förslag på låt till det?

Men vad menar ni med 'schlurp', lite mer exakt?

Ni tycker om utdragna, oväntade, lyckliga, färgsprakande slut utan frågetecken, tragik, lik och trådar som hänger och dinglar, men med pangtjoff, schlurp, sockervaddsfeeling och lite att fundera på.

Då får det bli det, er önskan är min lag.

Hjälp!

Min beiga berättelse kryyyper i snigelfart jämsides med min ångest fram mot slutet. Eller kryper och kryper, just nu ligger snigeln och sover. Bara tomten ångesten är vaken.
Vilket slut vill ni ha i en roman? Pang-tjoff eller schlurp eller något helt annat?

Mysiga saker med december

En charmig sak med den här tiden på året är känslan av att kliva upp mitt i natten när man ska till jobbet. En annan är raggsockorna. Jag har ett par mönsterstickade som jag kan dra upp till knäna men som raskt åker ner och ger mig Långbenfötter. Med följden att jag inte går utan hasar omkring här hemma. Gärna med en filt svept runt kroppen, annars kan det bli lite kyligt.

Vad tycker ni är det mysigaste med vintern?

Jävla facebook

Skriver Grattis på födelsedagen i en väns log och ser att jag redan skickat ett Birthday card. Fast jag inte har det. Och i våras skickade jag Easter Cards till mina facebookvänner; kaniner och kycklingar strösslades ut från mars till juni. Som om jag vore något slags påsk-freak, can't accept that it's over när sommaren kommer, typ.
Det var inte jag. Och det är inte jag om det kommer ramla ner käcka julhälsningar framöver. Bara så att ni som har den tveksamma äran att ha mig som facebookvän vet. Om jag inte vore med i två oundgängliga facebookgrupper skulle jag doppa mitt konto i saltsyra, köra det i strimmelapparaten på jobbet och göra bomber av resterna.

I'm in lööööööööööööv!

Är helt sprallig och varm i hjärtat idag. Hade väl aldrig kunnat tro att en diskussion om Stäppvargen skulle pigga upp mig så till den milda grad, men livet är ju helt oberäkneligt! Oh, dear.

Kan man bli kär i en bokcirkel? Ja, det kan man och jag befinner mig nu i förälskelsefasen. Ni kan med andra ord inte förvänta er så mycket vett och sans från den här bloggen på ett tag och det känns väldigt befriande. Äntligen!

Men innan jag fullständigt ger mig hän ska ni få veta vad en pompong är:

påmmpå´ng, tofs av växlande utseende, kul-, päron- eller morotsformad, i regel framtill på huvudbonad, tillverkad av ylle- eller sidentråd.

 

Fattar ni?

Man får tacka för dagens alla hejarop!

Mycket kan man säga om er men ett 'HEJA' sitter i alla fall inte långt inne. Har knappt kunnat koncentrera mig på den beiga för alla kommentarer som ramlat in.
Sexhundratrettio ord har jag trots allt knåpat ihop och om det kan man ändå säga att det är sexhundratrettio ord. En tråd har jag också avslutat med en ganska raffig pompong, om jag får säga det själv. En karaktär blev lite tilltrasslad i processen men så kan det gå.

Dagens synonymer: tofs, vippa, tott, test, tufs, slinga, frans, puska, pompong, snopp

Måndag morgon

Kom på att jag har härvor och tramsor av en beige roman som ligger och dräller. Livet är fullt av överraskningar.
Nå, när livet nu är det (fullt av överraskningar) och jag faktiskt har det (omkringdrällande beiga härvor och tramsor), tänkte jag att jag kanske skulle tråckla ihop eländet. Gäller bara att släpa fram datorn (fast det har jag ju uppenbarligen redan gjort) och kedja fast mig framför den.
Japp. Nu kör jag. Brum, brum.

PS Det är inget krav direkt, men ni får gärna skriva HEJA! i kommentarsfältet.

Ärade luspudlar!

Nu har jag läst klart Stäppvargen. *drar runt i en rumba på köksbordet*

Ska bara läsa några recensioner av den på nätet så jag vet vad den handlar om, ty på tisdag är det bokcirkel. Tills dess ska jag också läsa Hermann Hesses Siddhartha, icke att förglömma.

Det går tusen kilo på ett ton

Jag har fortfarande inte ätit (druckit) någon treo så det kanske är lika bra att sluta helt då? Om inte annat känns det bra att inte göda läkemedelsindustrin med min konsumtion på 15,6 ton treo per decennium. Nej, hörreni, det var 15,6 kg inte ton. Tänkte skoja lite men det gick inget vidare. En fullvuxen elefant väger ca sex ton för att ge er en jämförelse. 15,6 ton skulle innebära tusen rör treo i veckan, mon dieu. Så vitt jag förstod var det bara Maj Korner som reagerade på den extrema mängden, hon som brukar hävda att hon inte förstår sig på matte. Nu vet vi alltså bättre.

Till de som undrade varför jag äter så mycket treo: Det är för säkerhets skull. Man kan nämligen stoppa en migränattack om man tar treo innan attacken brutit ut. Varje morgon funderar jag sålunda på om jag kanske har en migränattack på gång och kommer fram till att det kan man aldrig veta och schlurp i med två treo. Fast inte längre då. Nu är jag plötsligt helt lastfri. Om man inte betraktar godis som en last, vill säga. Vi får nog göra det, man vill ju inte gå omkring och vara perfekt, huvva. Inte för att det är någon risk när jag tänker efter aldrig så lite.

Nu ska jag läsa klart Stäppvargen.

Det gäller att ligga steget före

Förra veckan vid den här tiden panikgooglade jag leverskador. Inte för att jag hade några indikationer på att jag skulle ha några av det slaget, men jag har heller inte gjort någon hälsoundersökning sedan sist jag var gravid så hur skulle jag ha kunnat få en sådan indikation?
Kom jag plötsligt på.

Läste det mesta som finns att veta på ämnet och hittade till min fasa att överkonsumtion av läkemedel skadar levern. Jag pysslar sedan många år tillbaka med överkonsumtion av treo, som läsare med minnet i behåll förmodligen kan erinra sig, och jag insåg med ens att jag kunde vara ganska illa däran. En snabb beräkning gav vid handen att ca 15,6 ton treo passerat min lever de senaste tio åren och vilken lever klarar de mängderna? Gjorde slag i saken och slutade.

Imorgon bitti har det gått en vecka sedan jag tog min sista treo, vilket måste berömmas på alla sätt och vis, men jag har nu kommit på att det är alvedon som skadar levern, inte treo. Vilket jag visste redan innan jag blev expert på levervärden, mind you. Jag bara glömde bort det när jag googlade som bäst, förblindad av leverångest som jag var. Frågan är nu om jag borde börja med treo igen? Eller om jag kan skita i det...?

Hur hanterar man självförtroende

Någon har googlat sig hit på Hur hanterar man självförtroende?

HA HA HA, den personen kom till rätt ställe! *not*

Här hanteras inga självförtroenden. Här håller man i sig för allt vad tygen håller och åker med. När man kraschar är man en blöt fläck tills man känner sig färdigkraschad och när man råkar befinna sig högst upp njuter man av utsikten och drar en rumba.

Fler frågor?