Mina två jobb

Sedan jag kom hem från jobbet vid fem har jag skrivit, skrivit, skrivit. En lång fin pizzabeställarscen har jag fått ihop, till den beiga romanen. Till auberginen, skulle man kunna tro, eftersom jag egentligen skrivit klart den beiga, och i nuläget författar den auberginefärgade, men det är liksom ingen ordning på organisationen av mitt skrivande. Den böljar hit och dit lite som den behagar. Men jag har överseende, det här med att skriva romaner är ju nytt för mig, så jag låter det vara lite (nybörjar)rörigt. Jag jobbar också som lärare, ska man komma ihåg. Mitt i allt skrivande. Hur jag nu ska lyckas pressa in det. Lärarjobbet, alltså. Timmarna runt lunch får jag försöka hålla mig på skolan, och sedan hoppas på att jobbet blir gjort.

Men åter till scenen jag skrev: den är jättefin. Det är tre personer som ska beställa pizza, men lite grejer kommer i vägen. Alla är glada. En går in på toaletten och stannar där ganska länge, och det är också väldigt fint. Jag vet inte om det framgår, men det kan faktiskt vara den finaste scenen jag har skrivit. Ever.

Dagens synonymer: trög, tung, inert, stillastående, tjockflytande, senfärdig, letargisk, försoffad

Mitt liv står för närvarande still i väntan på resten av mitt liv. Inte konstigt att min blogg är trögflytande. Som stelnad asfalt, ungefär. Min stackars lilla blogg. Jag kommer tillbaka med oanad svada, jag är helt säker. Vet bara inte riktigt när.

Min aubergine har också varit svårt försummad på sistone. Jag misstänker att Börje är sur som fan, men han måste inse att jag har ett eget liv att ta hand om. Jag kan inte ägna honom all tid, sorry. Om han var sportintresserad skulle han kunna kolla på OS så länge, men tyvärr är han inte det. Suck.

Men okej. Jag gör ett försök att skriva vidare på honom idag. Jag kan behöva skingra tankarna. Ge mig en detalj, vilken som helst, att peta in i berättelsen. Snälla.

Ni gillar miljöskildringar, visst?

Har nu skrivit ungefär en sjundedel av Börje och auberginen. Visst låter det mycket? Jag tycker det låter jättemycket. Men när jag igårkväll vände på steken och tänkte på det faktum att jag har sex sjundedelar kvar så kände jag:

Det här kommer aldrig gå.

Vad i hela friden ska jag skriva om i sex sjundedelar? Det är för många sjundedelar att hantera. Jag började lite halvdesperat planera: en sjundedel i skrubben, en sjundedel i telefon, en sjundedel på Ingelas pakethållare... och så vidare. Rätt mycket kommer hända i skrubben, kanske till och med två sjundedelar kan utspela sig där? Rent dramaturgiskt är det smart att ha en miljö som är trång. Mina karaktärer kommer nära varandra, nam nam. De kan inte springa därifrån (utan min tillåtelse) och inga vackra miljöskildringar tar fokus från det som händer mellan de två. Däremot kan jag dryga ut texten med miljöskildringar av själva skrubben. Ni som har lite koll på skrubbar, vad finns i en sådan?

Tack för regnet, det var snällt

Jag fick mitt regn igår. Fast först efter att jag gett upp skrivandet (solens fel) och cyklat hem till min dotter för att hänga på hennes balkong i sommarsolstrålarna. Men inte då heller, faktiskt, utan när jag cyklade hem därifrån. Då öppnade sig himlen som om den ville säga: Här har du! Slit det med hälsan.

Jag blev dyngblöt. Så blöt att jag kunde vrida ur kläderna när jag kom hem. Så blöt att irritationen över att bli blöt när jag satt där på cykeln snart övergick i ren och skär lycka. När jag cyklade genom stan och en massa tråkmånsar stod och tryckte under tak längs med husväggarna cyklade jag förbi i de största vattenpölarna, drog upp knäna till öronhöjd och skrek iiiiiih. Det var roligt. När jag kom in på ICA kom en personal fram och frågade om jag ville ha lite papper att torka av mig på. Som om det hade hjälpt. Men för hennes skull baddade jag håret och torkade av glasögonen.

Idag har jag tagit det säkra före det osäkra och stannat inomhus och skrivit. Det hettade till mellan Börje och Roland i skrubben, så det var tur att jag var där och kunde avleda dem. Nu är Börjes och Rolands rast slut, skrev jag och så var de tvungna att återgå till arbetet.

Regn, tack!

Det skulle regna, och alltså sitter jag framför datorn redo att skriva vidare på min aubergine.

Och så lyser soljäveln!

Mycket irriterande. Men jag gör det bästa av situationen; växlar mellan att sitta inne och skriva och att hänga avslappnat ute i trädgården med en bok i handen. Det går i ärlighetens namn inte så bra, och fram på eftermiddagen idag kommer jag kanske erkänna det för mig själv och helt sonika skita i trädgårdshänget. Vad är väl en solig sommardag i trädgården mot en tjyvlyssning på Börje och Roland när de sitter i en liten skrubb och samtalar? Inte mycket.

Är inte den här sommaren ovanligt seg?

Växlar mellan att skriva på min aubergine, läsa på altanen, laga och äta mat, skriva lite mer, titta på TV, gå ut med Nabbe, blogga, åka bil, handla mat, tänka, prata, läsa lite mer, jympa utomhus, sova...

Och så vidare till augusti.

Lite aubergine

”Vill du ha skjuts?”
     ”Skjuts?” Det var nog åttiotal sist han blev skjutsad på cykel.
     Han såg sig omkring, inga polisbilar i sikte.
     ”Okej.”
     Det man en gång lärt sig sitter i kroppen; han skyndade på stegen och hoppade upp på pakethållaren vid exakt rätt hastighet. Cykeln vinglade till och Ingela gav ifrån sig ett förtjust tjut. ”Går det bra?” ropade hon och Börje hann precis svara ja innan asfalten övergick i gatsten och förvandlade cykelturen till ett rasslande inferno. Denna förbannade gatsten som man de senaste åren (ja, det hade tagit flera år) lagt på stadens gator för att skapa gammaldags och pittoresk stämning. Med följden att cykelreparatörerna nu gick in i väggen på löpande band.
     Börje höll ett krampaktigt tag i sadelns underrede samtidigt som Ingelas långa rödlätta hår daskade honom i ansiktet. Hon reste sig till stående för att få mer kraft i trampandet.
     ”Vi kanske ska gå istället?” Pakethållaren var hård, betydligt hårdare än han mindes.
     ”Nej, nej, det här går jättebra!” gastade Ingela och trampade på med oförminskad styrka. ”Jag tränar på gym.”
     Men flåsade gjorde hon nu. Börje sa inget om det, funderade istället på hur han skulle komma av cykeln utan att skada sig. Det kändes som om han for fram på ett knallpulverband; var tionde centimeter, i skarven till varje ny sten, slog ryggraden i skallbenet med en snärtig smäll.
     ”Jag tror jag vill gå nu”, försökte han och Ingela bromsade in så abrupt att han åkte in i hennes stickade mossgröna tröja. Darrig ålade han av pakethållaren. Ingela vände sig om, ögonen var febrigt blanka och de rosiga kinderna blossade.
     ”Jag fattar inte varför det är förbjudet att skjutsa på cykel!” Hon såg indignerad ut. ”Typiskt Sverige.”

Nu är det färdigslöat

Fast jag har förstås gjort nytta också. Exempelvis tjuvlyssnat på folk:

- Now you have to explain! (Svensk kvinna som i förmiddags ställde grekisk hotellpersonal till svars för att Fritidsresors buss ännu inte kommit.) - The bus should be here elva och femton and it is not here now! (Slog frenetiskt med pekfingret på sin armbandsklocka.) - It should be here elva och femton, I said, and no bus! (For ut med armen för att visa att vägen var tom på bussar.)

Jag har redan en plan för denna kvinna i min aubergine. Och skrivandet återupptas imorgon.

Skrivarkursrespons

För alla minnessvaga (och för de som hade något annat att göra än att läsa min blogg den 8 juni): Jag har påbörjat en nätbaserad skrivarkurs.

Och jag har fått respons av min skrivarkurslärare nu. Hon har läst de tre första sidorna på Börje och auberginen, och tycker att jag skriver 'medvetet, insiktsfullt och med en egen röst'. Det var väl roligt att höra! Om min inledning skriver hon: 'Gillar det abrupta här! En mycket snygg inledning som går från detaljnivå till isbergstippen över havsytan.'

Jag berättar inte det här för att skryta, utan för att ni ska vara beredda när boken med den här vassa inledningen kommer ut. (Okej, det kan dröja. Länge. Jag ska ju skriva den först. Och, ja, jag har en beige att prångla ut. Men sedan.) Hon skriver också att hon redan börjat ta till sig Börje. Min lilla Börje!

På klagomålssidan: Hon tycker jag ska ta bort en parentes på ett ställe och dela upp en mening i två på ett annat ställe. Det var mycket bra klagomål men gladast är jag över isbergstippen.

Nästa gång vill hon att jag ska skicka in tio sidor! Det är mycket. Jag tar det som ett tecken på att hon är väldigt sugen på att läsa vidare.

Det är så härligt att gå i solen, solen, solen, det är så härligt att gå i solen, den värmer så!

Eftersom väntan är min favoritsport (och eftersom jag eventuellt har något kvar att lära i romanskrivandets ädla konst) har jag köpt en romankurs. I den ingår bland annat respons på text man skriver. Man skickar in några (Börje-)sidor och sedan väntar man. Man kollar mailen trettio gånger per dag (i genomsnitt) och sedan kollar man sin andra mail trettio andra gånger. För er som vill räkna ut hur mycket tid jag lägger ner på koll-av-mail är det bara att ta fram miniräknaren. Jobbmailen kollar jag en gång varannan dag - så där, nu har ni fått alla parametrar.

Nä? Jo!

Åkte till jobbet idag trots att jag inte jobbar tisdagar, det kallar jag passion. Mina kollegor blev utom sig av glädje och förvåning. Måste börja vänja mig (och dem) vid att vara på jobbet varje dag eftersom jag ska jobba heltid till hösten.

Vad som då händer med Börje vet jag inte. Heltidsarbetande lärare ger bort sin Börje gratis, kommer det inte bli tal om. Han är bara min, min, min. Idag hade han en ganska avmätt attityd, han accepterar inte vad som helst, nämligen. Det gör inte jag heller, där är vi lika han och jag. Imorgon ska han få göra något han tycker är roligt, något som börjar på l och slutar på a.

Om att vara mamma till två romaner

När det gick trögt att skriva om Börje idag plockade jag fram den beiga, och skrev lite på den. Ser man på, ser man på, den var visst inte riktigt färdig! Min lilla fina raring. Det spelar ingen roll om den är bra eller dålig, jag älskar den oavsett. Jag tror den har känt sig övergiven på sistone när jag slukats av Börje och auberginen så nu har jag bestämt att jag ska titta till den då och då. Och den ska få bli bok, jag lovade den det. Hur det ska gå till vet jag ännu inte, men det ska bli av, sanna mina ord. Jag kan se omslaget framför mig: ett beige med krusidullrosor och/eller laxpudding på.

Hur hanterar ni era romaner så att det blir rättvist mellan dem?

Börje, Börje

Alltså, den här Börje... Han är oroväckande lik mig. Har han inget eget liv? undrar jag alltsomoftast.

Men karlar kan ju vara väldigt osjälvständiga. Jag säger inte att alla är det, men sådana som Börje - definitivt. De hänger i ens hasor och tycker och tänker precis som man själv gör, skaffar sig samma intressen, klädstil och älsklingsfärger. Ja, ni vet vad jag pratar om. Alla kvinnor har några stycken, inte sant. Gå och lek på egen hand, säger man, men vanligtvis förgäves.

Mina heter Börje, Roland och enarmade Dieter, vad heter era?

Brottas med Börje

Om ni undrar vad jag gör.

Alltså, herregud...

Det här med att vänta på förlagens respons: inte så mycket min melodi. Jag blir liksom urlakad. Som en ål på tork. Den blir snabbt matt, om ni förstår liknelsen. Ändå måste den hänga där, kanske i flera månader. Inte undra på att den inte får så mycket gjort på sin aubergine (om den har en).

Nu hör jag röster här och där med irriterande uppmaningar om att jag ska sluta vänta och skriva på mitt nya skrivprojekt istället (bla bla bla). Och DÅ vill jag bara säga!

Nej, det tänker jag inte.

Ny dag, nytt inlägg

Men vad fan sjuttsingen ska jag skriva om?

Auberginen, kanske? Den står och stampar sedan x antal dagar tillbaka. Jag är inne i en tänkande fas, (kan vi säga). Jag har idéer om hur jag ska gå vidare, men de är för luddiga för att få ner på pränt. Jag önskar att ni kunde hjälpa mig, och det kan ni kanske? Ge mig några intressanta situationer som en medelålders man kan hamna i! Och nu snackar vi inte situationer, utan situationer. Tänk att man ska ramla ur hängmattan när man läser dem.

Jag väntar här medan ni tömmer era kreativa ådror.

Jag googlade Errol

Och hittade en bild på honom.                                    

Men, nej, min Errol är snyggare. Och inte så lik Tomas Ledin.
Dessutom är han syokonsulent. (Och ser han på bilden ut som en syokonsulent? Nej, hur jag än anstränger mig kan jag inte se honom ge elever råd om olika utbildningsvägar. Tyvärr. Och det beror inte bara på den bredrandiga slipsen och nejlikan.)

Jag tror det får bli en Roland. Något säger mig att jag inte ska googla det namnet, då kanske "Roland" också fladdrar iväg som ett par kalsonger på tork utan klädnypor.

Eftersom jag inte känner en enda Roland, och inte heller har känt någon, kan jag fritt fantisera ihop honom i min högra hjärnhalva. Och just nu kan jag inte tänka mig någon roligare sysselsättning, faktiskt. Man är väldigt lättroad. Men ändå normal, förstås.

Eller ska han heta Errol kanske?

Det är också ett trevligt namn. (Tack Karlsson för förslaget.)

Men hur ser en Errol ut egentligen? Det är bara det jag undrar.

Börje har fått en kompis

Säg hej till Roland!

Jag har fått en refusering

Alltså finns jag.
Två veckor tog det, man får berömma dem för speeden.

Formkurvan sedan beskedet:

Öööh...? (Jag finns alltså?)
Nej! (De vill inte ha mig, alltså kommer ingen någonsin vilja ha mig!)
Mäh! (Hur kan de inte vilja ha mig?)
Mailar och frågar.
Nöjd.
Tar fram min aubergine för att skriva vidare.
Men vad fan?! (Det jag skrivit är ju skitdåligt! Hur är det möjligt att jag inte sett det förrän nu???)
AstridLindgrenJKRowlingsStiegLarssonDorisLessingJonasJonassonJennyJägerfeld (Rabblar kända författare som blivit refuserade.)
Svooosch. (Det stora vemodet rullar in.)

Har dock fått min insändare (mot böter för skolk) publicerad i lokaltidningen. Och det är ju bra. Fick ett luddigt och slingrande svar av ansvarig politiker så nu måste jag, suck, skriva en insändare till och fråga vad i helvete han menade.