Sista delen

Är utlagd.

Vem hade trott det?

Inte min kompis, i alla fall, som när hon häromdagen hade läst genom hela min berättelse utbrast: 'Den är ju för faen inte färdig!" Fast hon svor inte, jag la till 'faen' för att ni ska förstå med vilken tyngd hon förmedlade sitt budskap. Och jag bara: 'Nähä?' Och hon bara: 'Nä, du har ju för faen inte skrivit klart.' Och jag bara: 'Nähä?' Och hon bara: 'Du har ju typ bara skrivit del ett i en serie.' Och jag bara: 'Jaha.'

Det är dock oklart när fortsättningen kommer. Mycket oklart. Kanske kommer den så sakteliga växa fram, men allt kan också komma som en rasande klump när jag minst anar det. Ni fattar.

Nu får ni i alla fall sista delen av första delen. HÄR.

Del tio

HÄR.

Del nio

HÄR.

Del åtta

HÄR.

Del sju

Party i Svängstuffa Centrum!

Meddelande till er som gnäller

Ni som klagar på att jag inte lägger ut hela berättelsen på en gång:

DET ÄR FAKTISKT JOBBIGT ATT STUVA IN DEN I BLOGGINLÄGG.

Måste gå igenom och känna på varenda mening. Ändra på ordföljden eftersom man läser nerifrån och upp i en blogg och inte hit och dit som i en bok. Byta ut ord som inte lämpar sig för bloggvärlden och anpassa texten till mottagarna (that would be you).

När jag först skrev texten trodde jag att den skulle bli utgiven på förlag, nu när det inte är fallet behövs en helt annan viskositet och nullitet i texten. Vilket medför ett väldigt bläddrande i min synonymordbok, det är numera min huvudaktivitet kvällstid. Att byta ut ett enda ord mot ett mer lättfattligt kan ta en och en halv timme, fattar ni? Vad jag jobbar för er skull?

Nä nä.

Del sex

Börjar bli tjatigt med de här delarna. Del hit och del dit. Om man slår upp ordet 'del' i sin darling synonymordbok ser man att det finns ganska många alternativ, femtioen stycken närmare bestämt. Stycke, bit, smula, parcell och fyrtiosju andra. Parcell kan man inte annat än älska, eller hur?

Parcell sex!

Varsågoda.

Del fem

HÄR.

Det finns ekvationer som inte har några reella lösningar

Jag tycker om det. Inte ens matematiken, liksom. Trots att den är så himla uppstrukturerad och exakt.

Det innebär att man verkligen inte kan kräva av oss människor att lösa alla problem vi hamnar i, eller hur. Det är den enda slutsats man kan dra och nu drar jag den. För min egen, men också för Rosannas skull. Hur har hon lyckats med att samla så många jobbiga människor runt sig i sitt lilla liv? Måste ha varit en sadistisk typ som diktade ihop det hela.

Del fyra HÄR.

Del tre

HÄR dårå.

Del två av den beiga

Säg HEJ till Bruno och Solbritt!

 HÄR

Förlåt att jag kräks mer ångest över er

Men nu är det helt nödvändigt.

Har nyss läst igenom början på min beiga roman och känslan är exekrabel. Kan en story bli mer beige än så här? Nej, det kan den inte. Alla som vill ha berättelser med fart och fläkt och cliffhangers bör gå någon annanstans så att det bara skriker om det.

Har funderat på att ta bort första delen. Böcker behöver inte ha börjor nu för tiden, helst ska läsarna slängas direkt in i hetluften. Frågan är bara var jag ska slänga in er, för mitten är inte heller speciellt eldfängd. På slutet finns det delar som glöder en aning men om jag bara publicerar dem kommer ingen fatta någonting.

Till mitt försvar kan sägas att det var ganska länge sedan jag skrev berättelsen. Jag var fortfarande gift då, och i största allmänhet en ganska omogen skribent. Det jag publicerar framöver kommer ha en helt annan ton, skärpa och rapiditet. Något jag ser extremt mycket fram emot.

I alla fall så finns första delen av den beiga här: www.enbeigeroman.blogspot.se

Jag har ångrat mig

Vill inte leva mitt liv som fan.

Det där med att man behöver ta risker och kliva ur sin komfortzon och bla bla bla om man vill leva sitt liv fullt ut - jag tror att det är en nutida myt. En myt som springer ur en prestationsneurotisk kultur som bygger på ett förakt för människor som vill ta det lite lugnt och inte utsätta sig för en massa ångest hela tiden. Människor som (liksom jag) inser att ett ständigt steppande utanför komfortzonen faktiskt kan vara beroendeframkallande och farligt. Kanske hittar man aldrig tillbaka, till exempel, och måste leva resten av sitt liv ute i kylan i ett resultatlöst sökande efter den fina zon man en gång hade.

Det är så jag tänker.

Diverse ångest

I veckan fyller jag femtioett. Fy faen, är min spontana reaktion på det. Femtio räcker, jag vill inte bli äldre än så. Femtio i sådär fyrtio år till, sedan kan jag tacka för mig. Att fylla femtioett är ju rent tekniskt som att ta första trappsteget mot sextio - FY FAEN!

Det är tur att jag känner några som är levande bevis på att det går att vara äldre än jag utan att vara död. Det ger ändå lite hopp om framtiden. Jag känner folk som fyllt sextio också. Sådana som lever som fan, tro det eller ej.

Senare idag, eller imorgon, ska jag också leva som fan för då ska jag smyga ut första delen av min beiga roman på min nya blogg. Läskigt, läskigt, läskigt. För då kan ju vem som helst läsa. Och efter första delen kanske dissa resten. Utan att jag har någon möjlighet att utdela lämpligt straff. Men jag tänker att det är smällar man får ta när man ska leva som fan. Suck.

Om ni undrar vad det är som prasslar

Så är det bara jag som grejar med en ny blogg. När den är klar kommer jag ha två bloggar.

Idag har jag läst en jävligt rolig bok

Min egen beiga.

Det var över ett år sedan sist och det var i sanning ett glatt återseende. Jag låg ute på gräsmattan i min park och läste, shit vad mysigt det var. Hade inte bara syrénfärgad bikini och dito hörlurar, utan också en chockrosa kulspettspenna i min hand för lite lätt redigering. Fatta snyggt. Pennan var förbjuden, min något bossiga vän som hade beordrat mig att damma av och läsa igenom manuset var noga med att poängtera vikten av att jag bara läste, och inte började redigera. Vilket förstås gjorde att den rosa pennan kändes som en spännande krydda sprinklad över manussidorna. Kan inte hjälpa att jag tycker om att göra tvärtemot vad andra säger, det är nog medfött och jag kan således inte lastas.

Nu ska jag äta godis.

Fick nej av förlaget

Blä.

Loligt!

Hittade en latjolajban utmaning hos Christine (som hittat den hos Amanda som i sin tur hittat den hos Perny). Den går ut på att berätta åtta saker om sin romankaraktär. Saker man inte nämnt tidigare. Alla som hängt här de senaste två åren vet en del om karaktärerna i min beiga roman. Dock inte så mycket om min huvudkaraktär. 

Men här kommer det:

1. Det är min huvudkaraktär som gett romanen sin beiga kulör. Man kan säga mycket om de övriga karaktärerna, men speciellt beiga är de inte.

2. Min huvudkaraktär är en hon. 

3. Denna hon jobbar i en bokhandel.

4. Hennes ex heter Eilert. Tur för mig att det redan hade tagit slut mellan dem innan romanen började.

5. Alla hennes arbetskompisar är jobbiga. På olika sätt, men ändå: JOBBIGA.

6. Hon har en extremt jobbig granne. 

7. Hon har en låtsaskompis. (Eller vad man nu ska kalla honom...?) Han är också jobbig.

8. Hennes svägerska ska vi inte tala om.

Det där med att publicera sig

Jag vet inte. Det känns plötsligt så ... inte jag. Har det ens varit på tapeten? Eller har jag drömt alltihop?
En arbetskompis frågade vid lunch häromdagen hur det går med boken, och när jag viskade att den kanske någon gång, förr eller senare, eventuellt kommer ges ut, men att man verkligen inte kan veta, skrek hon att då måste jag ta med en massa exemplar och bulla upp dem för försäljning i personalrummet för alla kommer ju vilja läsa!
Blotta tanken får mig att överväga nedläggning av hela projektet. Jag vet inte om någon förstår mig men vi snackar skräckfilm här. Folk som känner mig kan köpa och läsa den beiga om den kommer ut som bok. Min beiga. Det kan vara så att jag hellre dör.

Å andra sidan är det kanske det livet handlar om: att ibland dö, för att sedan kliva upp och ta en ny väg i livet?

Kanske.

Mina två jobb

Sedan jag kom hem från jobbet vid fem har jag skrivit, skrivit, skrivit. En lång fin pizzabeställarscen har jag fått ihop, till den beiga romanen. Till auberginen, skulle man kunna tro, eftersom jag egentligen skrivit klart den beiga, och i nuläget författar den auberginefärgade, men det är liksom ingen ordning på organisationen av mitt skrivande. Den böljar hit och dit lite som den behagar. Men jag har överseende, det här med att skriva romaner är ju nytt för mig, så jag låter det vara lite (nybörjar)rörigt. Jag jobbar också som lärare, ska man komma ihåg. Mitt i allt skrivande. Hur jag nu ska lyckas pressa in det. Lärarjobbet, alltså. Timmarna runt lunch får jag försöka hålla mig på skolan, och sedan hoppas på att jobbet blir gjort.

Men åter till scenen jag skrev: den är jättefin. Det är tre personer som ska beställa pizza, men lite grejer kommer i vägen. Alla är glada. En går in på toaletten och stannar där ganska länge, och det är också väldigt fint. Jag vet inte om det framgår, men det kan faktiskt vara den finaste scenen jag har skrivit. Ever.