Jag har hittat bokmärket

Som kommer ge Skåne och mig den skjuts vi så väl behöver inför sluttampen av Nils Holgerssons fantastiska resa genom Sverige

Bildbevis

Vi tragglar på i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Bilden är från en park i Göteborg i helgen. Boken till vänster i bild. Till höger min sarong. Någon minut efter denna bilds tillblivelse läste vi ivrigt vidare i berättelsen.

Och för alla som med spänning följer vår läsning ska jag nu berätta om Dunfin.

'Ingen kunde vara mera mild och god än den lilla grågåsen Dunfin', diktar Lagerlöf. En mjuk och glänsande fjäderskrud sätter pricken över i:et.

Ni fattar, det här är en gås utöver det vanliga.

För kontrastens skull (får man anta) har Dunfin två systrar, som i sina fula fjäderskrudar utan minsta dåliga samvete planerar det ena mordet efter det andra för att bli av med Dunfin. Sånt skitbeteende.

Nå, slår Dunfin tillbaka en mörk natt?

Nej, för hon fattar ingenting! Mild, god och synnerligen korkad struttar hon omkring och tror alla om gott intill idiotins brant. Hon håller fan på att stryka med på kuppen. Skåne och jag försökte påminna varandra om att det bara var en saga, men som ni förstår blev vi ju galna på henne.

Frågor om människans natur som infinner sig vid kapitlets slut:

Vad är det för fel på Dunfin? Har du någon Dunfin i din bekantskapskrets? Vad kan du göra åt det?

Inga paralleller i övrigt - up my ass

Jag skulle inte ha skrivit Inga paralleller i övrigt för nu kryllar det av paralleller i mitt huvud.

Ett exempel i mängden:

Meghan Markle har, som bekant, ett förflutet inom skådespeleri. Det har jag också. Jag var tolv, vilket var flera år innan Meggis ens var född. Först hade jag huvudrollen i en bejublad skolpjäs, och sedan spelade jag Askungen i en teatergrupp inne i stan. En kort karriär, men jag hade skådespelartalang, det minns jag tydligt. Min teaterlärare sa att jag snabbt kom in i min roll, och det var nog inte utan anledning. Hade jag fortsatt på den här vägen (vilket jag då hade allvarliga planer på) vet man inte var det hade slutat. Kanske hade jag idag varit gift med Prins Charles. Nej, jag skojar bara, han verkar inte vara någon lustigkurre precis. Och det är ju jag.

Snart söndag

Men inte riktigt än, så jag ska försöka hålla in mina hästar. Inte helt lätt när blogglusten slår till, man tänker att ett litet inlägg väl ändå kan få passera? Ett obetydligt, meningslöst som inte har någon funktion?

I alla fall så sitter jag på ett tåg till Göteborg nu. Jag och ett antal andra tappra själar som ännu inte gett upp hoppet om SJ. Jag tänker som så, att varenda kilometer åt rätt håll är ett steg framåt. Det gäller att se glaset som halvfullt, och förr eller senare kommer man ju fram. Hur många försenade tåg jag än suttit på senaste tiden har jag alltid kommit fram innan tåget tillbaka avgått. Och det är ändå bra. Heja SJ friskt humör, det är det som susen gör, får man lust att hojta, inte sant?