Kullerstenen

Så här ser den ut (och när man tänker efter är det kanske inte så konstigt att min cykel slets ut på tre år). Längst ner i bild är min fot för att ge er en uppfattning om stenarnas omfång.


Och för er som nu blir sugna:                                                        
Hur många stenar finns på den 250 meter långa vägen? Vägens bredd är 5,5 meter och jag har skostorlek 38. Längs med sträckan rinner en å.

Nu åker jag och tränar. När jag kommer tillbaka förväntar jag mig att ni har räknat som fan. Annars kommer jag aldrig mer göra matteuppgifter åt er.

Jag har kommit på det

Nu vet jag vad jag 'gjorde' med min gamla cykel. Märkligt att jag inte ens tänkt på det. Å andra sidan är det mycket man gör på daglig basis utan att man tänker på det.
Sista tre hundra metrarna till mitt jobb består av kullersten. Och då menar jag kullersten och inte gatsten. Runda fina stenar som legat där sedan 1200-talet, tror jag. Eftersom jag alltid är i sista minuten när jag närmar mig min skola cyklar jag i hög hastighet över de där kullerstenarna. Studsar fram på raksträckorna, *pang*pang*pang*pang*, och kör om så att jag ligger i kurvorna - allt för att spara varje möjlig sekund. (Maken har jag tippat av i ett tidigare skede, om ni undrar.)
Varje gång känns det som att jag får hjärnskakning, och vore man en ansvarsfull cykelinnehavare skulle man kanske fundera på hur cykelkraken upplever det hela? Idag, när jag kom finåkande på min nya röda cykel hoppade jag per automatik av när kullerstenarna började. Per automatik. Det var skyddsinstinkten som slog till. Ville skona den lilla jordgubben. Frågan är vad jag hade emot min gamla cykel? Jag är i princip emot att kvinnor har skuldkänslor annars skulle jag absolut ha det, känner jag. Massor.

Monark Monark, gjord av papper och bark

Jag har köpt en ny cykel idag.
 
Det hör inte till vanligheterna att jag gör det. Ändå är det tydligen vanligare för mig än alla andra. När jag berättade för cykelhandlaren att jag kört slut på min Monark som jag köpte för sisådär tre år sedan gav han mig en mycket skeptisk blick. Jag rabblade upp allt på cykeln som var bortom räddning - nav, bakaxel, kedja, stöd (avbrutet), sadeln (rest sig likt en svällande svamp), plingklockan, bakdäck (sprucket) - och han bara skakade på huvudet. Det var omöjligt, sa han, att en endast tre år gammal Monark var så risig.
Jaha? Hade jag haft cykeln med mig hade jag med nöje visat honom, men igår lämnade jag in den till min italienske cykelreparatör, så där stod jag utan bevismaterial. Du måste ha gjort någonting med den, sa Monarkvurmaren. Jag har suttit på den, sa jag för jag kan inte komma ihåg att jag har gjort så mycket mer. Vurpat med den ett par gånger, kanske. Skjutsat maken till jobbet på den när det kört ihop sig på mornarna. Och han gillar när jag kör ner från trottoarkanterna så det smäller där han sitter på pakethållaren. Brum, brum, liksom.

Jag fick köpa en ny. En röd.

Alltså, herregud...

Det här med att vänta på förlagens respons: inte så mycket min melodi. Jag blir liksom urlakad. Som en ål på tork. Den blir snabbt matt, om ni förstår liknelsen. Ändå måste den hänga där, kanske i flera månader. Inte undra på att den inte får så mycket gjort på sin aubergine (om den har en).

Nu hör jag röster här och där med irriterande uppmaningar om att jag ska sluta vänta och skriva på mitt nya skrivprojekt istället (bla bla bla). Och DÅ vill jag bara säga!

Nej, det tänker jag inte.

Ny dag, nytt inlägg

Men vad fan sjuttsingen ska jag skriva om?

Auberginen, kanske? Den står och stampar sedan x antal dagar tillbaka. Jag är inne i en tänkande fas, (kan vi säga). Jag har idéer om hur jag ska gå vidare, men de är för luddiga för att få ner på pränt. Jag önskar att ni kunde hjälpa mig, och det kan ni kanske? Ge mig några intressanta situationer som en medelålders man kan hamna i! Och nu snackar vi inte situationer, utan situationer. Tänk att man ska ramla ur hängmattan när man läser dem.

Jag väntar här medan ni tömmer era kreativa ådror.

Ursäkta, men jag måste skriva inlägg varje dag

Läste någonstans att man ska skriva varje dag om man vill bli författare. Och gärna i en blogg, för att det är ett bra sätt att värma upp. Så nu skriver jag i min blogg. Och hoppas på att jag blir författare.

Plumsade ner mig i sjön igår ('plumsa ner sig' som i att sitta på bryggan med benen i vattnet och gnissa sig allt närmare kanten tills man plums glider i), och det var första doppet i år. Trevligt. Om än kyligt. I morse när jag vaknade kände jag mig lycklig typ, vet dock inte om det hade med simturen att göra. Sovrumsfönstret stod på vid gavel ut mot skogen, endast ett myggnät mellan mig och skogens alla galet kvittrande fåglar, det kan ha haft med det att göra. Eller så var anledningen en helt annan, det är inte lätt att fånga in lyckan och analysera och etikettera den, det ska gudarna veta. Innan man hunnit tänka färdigt tanken för hur man ska gå till väga har lyckoslyngeln dragit sin kos. Och där ligger man och försmäktar. "Lyckan, var tog du vägen?" ropar man, men inte en djävul svarar.

Och hur var er morgon?

Till hösten ska jag jobba heltid igen

Man kan verkligen undra vilken korkskalle som kom på den idén? Det kan inte ha varit jag i alla fall för jag vill ju skriva. (Förklarar för mig själv.) Skriva, skriva, skriva. När jag jobbar heltid har jag varken tid eller ork för det. Kanske tänkte jag att jag har så himla många år kvar att leva att jag lika gärna kan slänga bort några på vägen? Antagligen, med tanke på att 1) jag bara är i fyrtioårsåldern och 2) livet sniglar sig fram i långsammaste tempot.

Och varför dricker jag kaffe? Det är en annan fråga på samma masochistiska tema. Denna hemska, beska och äckliga sörja. Började för några år sedan i syfte att ersätta mitt treodrickande, steg för steg skulle treon fasas ut. (Tänk linjärt ekvationssystem där kaffedrickandets växande står i omvänd proportion till treodrickandets avtagande; det var onekligen smart tänkt.) Idag dricker jag både kaffe och treo. Trots att båda dryckerna smakar fan.

Slutsats 
Ja, vart tänkte jag komma med det här? Något om att jag har råd att fortsätta jobba halvtid om jag slutar köpa allt dyrt kaffe? Och att jag kan säga upp mig om jag dessutom skippar treon?

Veckan i sammanfattning

HATA HATA HATA HATA HATA HATA HATA HATA HATA betyg.

Jag har gjort det igen

Försökt strukturera upp en dag (idag) och blivit deprimerad på kuppen. Varför lär jag mig aldrig? JAG MÅR DÅLIGT AV UPPSTRUKTURERADE DAGAR. (Bankas in med sten i huvudet.)

Det är likadant varenda gång jag drabbas. Morgon: Åh, en hel ledig dag till mitt förfogande, det måste jag utnyttja. Utnyttja. Redan där borde varningsklockorna ringa, men inte då. I bästa Maria von Trapp-anda skuttar jag upp ur sängen och gör en plan för dagen. Plan. Jättebra, jättebra. Det funkade ju i Sovjetunionen så varför inte på min lilla gata i stan? (Förtränger effektivt att Sovjetunionen en vacker dag brakade samman just på grund av det satans planerandet.)
Plockar fram olikfärgade post-it lappar (eller, nej, de var alla ljusgula) och skriver upp allt jag vill göra, beräknar tidsåtgång och antecknar klockslag. Det ser verkligen fint och ordnat ut. Ordnat. Där borde tankarna gå till trettiotalets Tyskland. Aber nicht. Istället sätter jag igång och följer den fina dagordningen och det går förstås åt helvete! ÅT HELVETE!
Som tur är, får man ändå lov att säga. För tänk om man skulle fastna i det där strukturerandet ... och tvångsupprepa det dag efter dag efter dag ... *SKRÄCKMUSIK*.

Jag har utvecklat backslick- och nejlikeallergi sedan igår

Och känner (desperat) att jag behöver skriva något enkom för att få ner den läskiga Errol i underjorden.

Sååå, bara därför ska jag berätta att jag enligt planen sitter och jobbar nu. Jag rättar nationella prov i kemi. Andra arbetsuppgifter tar jag också itu med, effektivt och flyhänt, eftersom det är mitt signum. Jag ger respons på ett arbete i engelska om Charles Dickens och läser elevers översättningar av engelska låttexter. Sedan gör jag också en del andra jobbsaker, vet jag. Vilka de är, är jag dock osäker på. Har bara en luddig bild av dessa 'andra saker' som jag behöver göra. Likafullt gör jag dem för det hade jag planerat och mina planeringar följer jag alltid. Jag är den sortens människa. En planmänniska. Fördelen med det är att jag jämt får allt gjort när jag hade tänkt att få det gjort. Det är väldigt bra. Maria von Trapp är min idol, för jag föredrar det slag av okomplicerad lycka som har ett gott arbete som fundament.

(Jag publicerar nu och kollar hur långt ner Errol åkte. Eventuellt måste jag skriva ett till inlägg.)

Uppdatering: Han åkte så långt ner att han inte syns på min skärm, puh.

Jag googlade Errol

Och hittade en bild på honom.                                    

Men, nej, min Errol är snyggare. Och inte så lik Tomas Ledin.
Dessutom är han syokonsulent. (Och ser han på bilden ut som en syokonsulent? Nej, hur jag än anstränger mig kan jag inte se honom ge elever råd om olika utbildningsvägar. Tyvärr. Och det beror inte bara på den bredrandiga slipsen och nejlikan.)

Jag tror det får bli en Roland. Något säger mig att jag inte ska googla det namnet, då kanske "Roland" också fladdrar iväg som ett par kalsonger på tork utan klädnypor.

Eftersom jag inte känner en enda Roland, och inte heller har känt någon, kan jag fritt fantisera ihop honom i min högra hjärnhalva. Och just nu kan jag inte tänka mig någon roligare sysselsättning, faktiskt. Man är väldigt lättroad. Men ändå normal, förstås.

Eller ska han heta Errol kanske?

Det är också ett trevligt namn. (Tack Karlsson för förslaget.)

Men hur ser en Errol ut egentligen? Det är bara det jag undrar.

Börje har fått en kompis

Säg hej till Roland!

Straffavgift på övervikt?

I fredags läste jag en insändare i min lokaltidning som behandlade fenomenet fetma. Ska det vara tillåtet eller inte? Ja, ungefär så. Insändarskribenten menade att det nu är dags att ta i med hårdhandskarna mot de överviktiga: "Vi borde införa en avgift, en betydande sådan för de som orsakar sin övervikt utan medicinska orsaker och återkommer till sjukvården."

Människor som inte har ett visst problem, och därför anser att andra heller inte borde ha det, retar gallfeber på mig! Fascistoida tendenser är vad det är. Och, om vi nu ska utse en problematisk grupp i samhället så skulle jag vilja påstå att den består av de som tror sig vara felfria och som med straff vill piska in alla andra i (det egna) ledet. De som totalt verkar sakna förmåga att sätta sig in i en annan människas situation. Och är inte det den allvarligaste åkomman en människa kan drabbas av? Åtminstone far omgivningen jävligt illa.

Jag svarade genom att kommentera insändaren på nätet:

Varför inte låsa in överviktiga på bröd och vatten? Det vore nog den billigaste lösningen.
Men det räcker inte med den gruppen, alla som dricker fler än tre glas vin i veckan behöver också låsas in. Samhällets kostnader för alkoholskador är betydligt högre än de för överviktsskador, det får vi inte glömma.
Rökarna åker också in förstås. Och många andra, vi får göra en lista. 
Det kanske inte blir så många kvar ute i samhället men tänk vad trevligt det blir att kunna gå på stan och bara se felfria människor omkring sig!

Eller felfria och felfria... Men ni fattar, de som ser felfria ut på utsidan.

Jag fick inget svar.

Petade in några fler kreativa förslag till listan:

Alla som helt verkar skita i den skenande kostnaden för psykiatrin och begår upprepade självmordsförsök trots att vi sagt åt dem att det inte är bra för dem.

Alla prestationsneurotiker som håller för högt tempo på jobbet och sedan kommer och kräver behandling för sina magsår, hjärtattacker och strokar. 


Ännu inget svar.


Ja, ni fattar. Ett MÄNNISKOVÄNLIGARE samhälle, tack. Då skulle också symptomen på ohälsa minska.

Lite sånt som ni inte bett om att få veta

Elva frågor från Knasterfaster:
1. Hur ser ditt drömboende ut?
    Varierar efter humör. Ena dagen kan det vara en lägenhet på, par example, Södermalm, och
    nästa en stuga i lappländska fjällen tio mil från närmsta granne.
2. Till vem vill du inte bli bjuden på middag?
    Jag vill inte bli bjuden på kungamiddag. Tvi vale, jag får migrän av blotta tanken. Skulle jag
    vinna ett pris som utdelades av kungen (årets uppfinnare, t ex.) skulle jag också bli tvungen
    att tacka nej.
3. Om du var ett djur, vilket skulle du vara?
    En björn, kanske?
4. Vilket klädesplagg trivs du bäst i? 
    I mysbyxor med resår och stor långärmad t-shirt.
5. Hur klär du dig när du ska gå på fest?
    Nu går jag sällan på fest. Sammanhang där mysbyxor med resår och långärmad t-shirt inte
    platsar undviker jag i möjligaste mån. Men om: Mjuka byxor med gylf och långärmad tunika.
    Kanske en silkig sjal runt halsen för att gå feststämningen till mötes.
6. Vilket sällskapsspel spelar du helst?
    Är wordfeud ett sällskapsspel?
7. Om jag ska bjuda dig på något riktigt gott, vad bjuder jag på då?
    Jag är inte kräsen. Lite kåldolmar och kyckling blir bra.
8. Hur förflyttar du dig helst?
    Cykel! Förstås. Och tåg när jag ska åka långt, mmm älskar.
9. Vad önskar du att du ägde?
    Större mod att ryta ifrån när det behövs.
10. Vad är en skälig månadsinkomst?
     Beror på vilka behoven är. En ensamstående flerbarnsförälder med ett jobb som sliter ut 
     kroppen i förtid (vilket leder till sämre pension) behöver kanske 35 000. En som bara har
     sig själv att försörja och mest snackar skit och äter sådana där representationsmiddagar på
     arbetstid (och därmed inte behöver handla så mycket mat hem) behöver kanske 20 000?
11. Vilken musikartist skulle du kunna lyssna på dag och natt i ett år?
     Ingen, gudbevars. Jag skulle få skavsår i hjärnvindlingarna efter ett par-tre dagar.

Jag har fått en refusering

Alltså finns jag.
Två veckor tog det, man får berömma dem för speeden.

Formkurvan sedan beskedet:

Öööh...? (Jag finns alltså?)
Nej! (De vill inte ha mig, alltså kommer ingen någonsin vilja ha mig!)
Mäh! (Hur kan de inte vilja ha mig?)
Mailar och frågar.
Nöjd.
Tar fram min aubergine för att skriva vidare.
Men vad fan?! (Det jag skrivit är ju skitdåligt! Hur är det möjligt att jag inte sett det förrän nu???)
AstridLindgrenJKRowlingsStiegLarssonDorisLessingJonasJonassonJennyJägerfeld (Rabblar kända författare som blivit refuserade.)
Svooosch. (Det stora vemodet rullar in.)

Har dock fått min insändare (mot böter för skolk) publicerad i lokaltidningen. Och det är ju bra. Fick ett luddigt och slingrande svar av ansvarig politiker så nu måste jag, suck, skriva en insändare till och fråga vad i helvete han menade.

Hallå där!

Du som googlade hit på "roman idéer".

Fan ta dig om du snor min idé om Börje och auberginen.

Bara så att ni vet

Känns som att den här frågespalten inte längre är en frågespalt. Istället för att svara på medelålderskrisfrågor (det är exempelvis minst en om dagen som googlar sig hit med hemorojdfunderingar) så vältrar jag mig i det som för tillfället uppfyller mig själv. Och det är verkligen inte hemorojder. En och annan aubergine däremot. Jag blir lycklig bara jag ser en aubergine nuförtiden. Pussar typ på dem i smyg på ICA.

Alltså är det lika bra att jag redan nu utfärdar en varning om att det kommer bli ett jävla tjat om auberginer på den här bloggen framöver. Börje kommer nog också nämnas tills ni spyr (på lilla Börje). Han är en sådan liten darling att ni anar inte. Och han har det inte helt lätt vilket gör att jag behöver finnas vid hans sida ganska mycket. Väldigt mycket.

Summa summarum: Det kommer bli aubergine aubergine aubergine aubergine aubergine och Börje Börje Börje Börje Börje. Och nu kan ni inte komma och säga att jag inte sa något.

Om att skriva mellan raderna

Melissa Horn sjunger:

Jag saknar dig mindre och mindre
Det kommer annat emellan och det är bra
Jag saknar dig mindre och mindre
Jag har glömt dig en vacker dag

Hon menar:

Jag saknar dig inte mindre och mindre
Det kommer inte tillräckligt med annat emellan och det är ett stort problem
Jag saknar dig mer och mer
Jag har inte glömt dig en vacker dag, det kan jag svära på,
din svikare

Det gäller liksom att ekonomisera.


Nu fick jag plötsligt nytt typsnitt, ser ni? Jag har dunkat datorn i golvet men får inte fram mitt vanliga. Måste innebära att livet nu väljer ett nytt typsnitt åt mig, och att jag borde vara tacksam. sATANS JÄVLA ASDATOR!

Måndag

Jan Björklund läser inte min blogg. Vad det verkar.

Jag är glad ändå. Av helt andra skäl. Börje spirar nämligen i min dator, så ock hans aubergine. Har petat ihop mer än tusen ord vilket innebär att jag bara har ungefär fyrtioniotusen kvar. Har insett att jag är en femtiotusenordsromanskrivare och det känns bra. Jag har ju ungefär ytterligare femtiotusen ord mellan raderna så det blir ändå en del. Eftersom jag skriver så himla långsamt är det väldigt fiffigt av mig att ha ett upplägg där jag bara behöver skriva hälften av det totala antalet ord.

Nu tillbaka till lilla Börje.

Insändaren är skriven

Har också ringt lokaltidningens redaktion och förklarat att de måste ta in min femhundraordiga insändare trots sin gräns på trehundra ord.

Det som gör mig så förbannad är att min kommun börjat bötfälla föräldrar vars barn skolkar (i enlighet med Jan Björklunds devis: Sparka nedåt, och gör det hårt.)

Och Björklund! När jag ändå har dig på tråden.

Så länge den svenska skolan inte klarar sitt uppdrag att skapa en trygg mobbing- och utslagningsfri skola för alla elever kan man heller inte kräva att alla elever ska gå dit. Många går ändå, för de ser inget alternativ. År ut och år in går de till en skola där de far jävligt illa (och inbilla dig inte att vi vuxna ser all mobbing, för det gör vi inte, långt därifrån). Skolk blir för en del av dessa en ren överlevnadsstrategi. Om du inte känner till det är det, med tanke på din position, skandal. Hur du tänker att dessa elever ska bli hjälpta av att deras föräldrar blir bötfällda är ett mysterium för mig. Hur jag än vrider och vänder på det kommer jag bara fram till en slutsats: Du är en idiot. Som definitivt inte borde ha den makt du har.

Jag vänder mig inte till Björklund i min insändare utan till min kommuns politiker. Och språket är något förfinat jämfört med ovanstående. En viss anpassning krävs om man ska bli publicerad, ni vet.

Kvällens noteringar

Har bestämt att jag ska ägna mig åt Börje en timme om dagen. Just nu undrar jag när dagens timme kommer. Den har inte dykt upp ännu.

För övrigt är jag jävligt förbannad idag. Nu ska jag inte orda mer om det, men jag är så jävla förbannad att jag tänker skriva en insändare. Har antecknat dräpande formuleringar hela dagen. Så snart jag har haft möjlighet, alltså, vilket jag inte haft så ofta eftersom jag jobbat, men ni vet när man är riktigt jävla förbannad! Och man liksom går boxningsronder i huvudet och jävlar vad man sätter idioter på plats där inne.

Imorgon ska jag gå upp klockan sju och skriva insändare. Bäva månde idioterna.

Aubergine is da shit

Min aubergine har idag vuxit från fyrahundra ord till nästan sjuhundra! Ord som liksom sprakar, sprätter och sprudlar. (Kanske lite väl mycket, men det går ju att fila bort det värsta i ett senare skede.)
Tänk solrosor, lavendel och vattendroppar som glittrar! Tänk Börje. Ungefär så långt har jag kommit.

Och tänker jag på att förlagen även idag (å det grövsta) har ignorerat min beiga? NEJ!

Det är för lite aubergine i nutida skönlitteratur

Nu har jag påbörjat ett nytt skrivprojekt.
Skrivprojekt är ett bra ord när man inte vill kalla en roman för en roman. För i sanningens namn - hur ska jag veta att det blir en roman? Det kan ju lika gärna bli något annat.
Färgen är i alla fall given: aubergine. Liksom i fallet med min beiga roman får jag bända reglerna när jag ska böja aubergine. 'Min aubergine roman' kommer ännu mindre på fråga än 'min beige roman', som ni nog förstår. (Jag tänker inte knöka boken full med auberginer, varken bokstavligt eller bildligt; det är färgen jag är ute efter.)

Något av följande blir det:

Min aubergina roman. (Uttalas åberjina)

Min auberginea roman. (Uttalas åberjineja.)