Det kunde ha varit värre

Jag tar mig fram, och jag har klarat att genomföra mina lektioner trots alla trappor på vägen dit.

Och han funktionären som hade i uppgift att springa sist med 'eftersläntrarna' (mig) sa ungefär en gång var femte minut (vilket måste betyda att det är sant) att det är BRA att chocka kroppen. BRA, BRA, BRA! Kanske kickar det igång en föryngringsprocess? Hoppas.

Men jag tänker att jag nog inte ska fortsätta med det här organiserade språngmarscherandet ändå. Och jag har en genomtänkt anledning: jag vill inte bli för smal. Mitt midjemått är bara åttio centimeter och jag vill inte riskera att det blir mindre. Jag vet att det finns de som har ett midjemått under åttio, och som inte lider av det, men jag är inte en av dem. Tvärtom har jag kommit till den punkt i livet då jag inser värdet av att ha en fettreserv, och jag ser den fladdra iväg som ett korthus i vinden om jag ska fortsätta de höga knäuppdragningarna genom stan med Torbjörn och Anders på onsdagskvällarna.

Synd, eller hur. För om jag inte riskerade avmagring skulle jag absolut fortsätta.

Då var det gjort

Era förslag tarvar ju ett eget blogginlägg, herregud vilken fantasi ni har. Men. Jag spanade inte in ungtuppar, spelade inte mupp, sprängde inga väggupp, spottade inte upp (mig), spanade inte med lupp, drack ingen Spendrupp och spände inte en endaste liten snupp. (Det sista var inte ert förslag, jag kom på det själv precis nu.)

Jag är ledsen att göra er besvikna men det var helt enkelt bara en sextio minuters språngmarsch i atletisk trupp, hit och dit i vår vackra stad. Mmm, sextio minuters språngmarsch i atletisk trupp. SPRÅNGMARSCH. I sextio minuter. Och jag gick till startplatsen helt frivilligt och helt själv (i min nya fina rosa träningsjacka).

Jag är ännu i chock, och kan därför inte redogöra för resten av händelseförloppet. Vet bara att jag kommer ha stora problem med att ta mig ur sängen imorgon bitti. Och att jag fick två nya kompisar! Torbjörn och Anders.

Ska göra något väldigt läskigt ikväll

Såvida jag inte ångrar mig, alltså.

Det är något jag definitivt inte hade gjort när jag var gift, no no no.

Det börjar på SP och slutar på UPP, och nu när jag outat det här kan jag inte banga, tänker jag. Bloggen är bra på det sättet. Ett slags stöd i tillvaron; som en byggnadsställning när man har svårt att stå på egna ben. Man kan tänka att man bara gör det (läskiga) för att ha något att skriva om på sin blogg. Och att det till och med är BRA om det går åt helvete, för underhållningsvärdets skull.

Nu tänker vi så.

Lyckan är en såpad gris, håll den fast till varje pris

Tisdagsmornar är inte helller att leka med. Kände mig som en omkullvält långtradare när jag vaknade i morse. Stängde av alarmet och somnade om, helt sonika. Om inte solen stuckit mig i ögonen en timme senare hade jag nog inte kommit iväg till jobbet idag.

Men det gjorde den, och inte nog med det, den var inbäddad i snyggaste rosa slöjmolnen. Sådana soluppgångar ser man inte ofta, så jag satte mig raskt upp och kände ett slags sinnesrubbat stråk av lycka vandra genom kroppen. Det var fint.

Hemma igen

Åkte hem igår, men den resan var inte lika kul som ditresan för en ljushårig kvinna i fyrtiofemårsåldern med örhängen kom och satte sig bredvid mig. Inte för att jag har något emot ljushåriga kvinnor i fyrtiofemårsåldern med örhängen, men man vill helst inte sitta bredvid dem när man åker tåg. Jag klämde in mig mot fönstret så mycket det gick, men det är bevisligen ganska obekvämt att sitta på det sättet.

Och nu är det måndag morgon, vilket inte är så mycket bättre. Nästan sämre, till och med. VEM FAN KOM PÅ MÅNDAGSMORNARNA, får jag lust att skrika, men jag inser att det är ganska omoget så jag håller tyst.

Halleluja!

Jag hann med tåget. På vippen inte, men jag brukar alltid få till det i slutänden, hur det nu går till. (Någon däruppe måste gilla mig, lalalala). Nu kom jag springande mot loket med mitt skärp i handen, för det hade jag inte hunnit trä in i byxhällorna. Jag ska bespara er fler detaljer, men stressigt var det. Hittade varken telefonladdaren eller cykelnyckeln när jag skulle iväg och jag hatar den typen av oväntade händelser. Det finns inget utrymme för dem i mitt liv. INGET UTRYMME. Fatta.

Men nu sitter jag på tåget och det känns helt fantastiskt. Inte nog med att jag hann med det, jag sitter här och bloggar på min nya lilla Mac Air. Helt otroligt. Jag gillar den tekniska utvecklingen. Lyssnar dessutom på Spotify, inte undra på att livet är underbart. Bobby Womack har jag i öronen just nu, mmmmm. Gillar honom. Typ lika mycket som jag gillar att åka tåg.

Och i morgon tar jag tåget hem igen. Det blir skoj!

Pling plåååååång

Jag har kommit hem från London nu, om ni undrar?

Och i morgon åker jag till Stockholm, det är ett fasligt flängande på mig. Det blir så när man är singel - ingen vila ingen ro, bara slita bara gno. Ni vet ... när man är gift är man ju ganska passiviserad. Man vet kanske inte om det när man är mitt i det (äktenskapet), men herregud vad gifta människor är lata. Jag vet för jag har varit där. Och nu är jag inte det längre, så jag kan jämföra och uttala mig med viss empirisk tyngd. Och det jag vill betona är alltså att gifta människor är extremt slöa och liksom handlingsförlamade. Om det fanns något som hette äktenskapsbidrag tycker jag absolut att man skulle ta bort det. Det finns annat att lägga våra skattepengar på, eller hur.

Köpte fyra par mysbyxor med elefanter på i London, för att det kändes lite nytt och fräscht, och jag har på mig dem nu. Köpte också en snygg rosa träningsjacka som jag ska ha när jag löptränar i vår som den otroligt rörliga och aktiva singel jag är. Var har jag fått all energi ifrån? Och varför var jag så trött när jag var gift?

Nu får ni tänka en stund på det.

Idag tänker jag inte skriva något om barren

Finns liksom inget av värde att berätta i barrdepartmentet. Ni fattar.

Däremot kan jag meddela att jag åker till London med kompis på fredag för att skriva! Jag är otroligt bra på att hitta på roliga grejer, måste jag säga. Jättekul blir det nog, men det är klart, man kan ju inte veta. Det kan bli tråkigt också. Jättetråkigt. Blä, liksom. För livet är ju en aning oförutsägbart, inte sant. Skitspännande, med ett annat ord. Och i allra högsta grad interesting.

Annat kan man inte säga.

Jag ljög lite igår

Om man nu kan kalla det att ljuga.

Jag har inte dammsugit upp barren. Skrev det för att jag precis skulle göra det och behövde lite hjälp på traven. Målbild, ni vet. Det funkade inte. Men idag SKA jag dammsuga upp dem, och vad kan stoppa mig?

Okej, felaktigt ställd fråga. Men jag har faktiskt en del annat att tänka på, granbarr är inte hela livet, det är bara en liten del. Och jag tänker att ju längre tid in på nya året som de finns kvar i min lägenhet, desto större chans att jag minns the downside med julgran när vi närmar oss nästa jul, och då inte skaffar någon. Å andra sidan vore det ju trist, om jag skulle bli utan julgran i år, vilket talar för att jag ska dammsuga upp dem idag, inte sant. Men då måste jag kliva ur sängen... Tyvärr är jag inte gjord för att kliva ur sängen på söndagar. Speciellt inte sedan jag köpte mitt nya fluffiga täcke. Och vad är väl ett litet granbarr (okej, några hundra) i ett universellt tids- och avståndsmässigt perspektiv? (Tänk världskrigen och svarta hålet, till exempel) Inte mycket, inte mycket.

Och nu har jag dammsugit upp barren

High five!