Livet på landet

På landet finns många små grusvägar som tar slut. Vårt hus är byggt i ett vägskäl av två sådana vägstumpar. Idylliskt, men det innebär också att staten tagit sin trygga hand ifrån oss, ty staten frånsäger sig allt ansvar för vägstumpar på landet. Istället finns här en vägförening bestående av boende, för skötsel och vägunderhåll. En vägförening som tycks fungera sådär, med tanke på alla gropar i vägen.

För ett par veckor sedan fick vi frågan om någon av oss ville axla sekreterarämbetet i föreningen. Det var i skogen det hände, när vi passerade ordföranden i blåbärssnåret. 

’Naaaj’, sa Skåne. 

Jag sa att vi kunde fundera på saken. 

Ordförande Tina berättade att det handlade om att skriva protokoll en gång om året, på årsmötet, samt att dela ut fakturor, också en gång om året, till de elva hushåll som finns i byn. 

'Nja, vi har för mycket med vår utbyggnad', sa Skåne. 

Tina menade att uppdraget inte var så betungande, men vi stod bestämt fast vid vårt nja där och då. Man kan ju inte kasta sig in i vad som helst utan betänketid. När vi kom hem från vår skogsrunda kom vi på att vi kunde dela på uppdraget. Om jag tog ena delen och Skåne den andra skulle inte bördan bli så stor. Vi insåg också att ett uppdrag i vägföreningen kunde innebära att vi finge möjlighet att bli mer bekant med bygdens invånare, ett plus ju om kriget kommer. Sagt och gjort, vi sms:ade Tina och frågade om man kunde vara två på sekreterarposten och det kunde man.   

Så. Nu är vi sekreterare i en vägförening. 

Det gick

Varför oroa sig när man inte behöver? Det var ju inte hela världen det där. En av snickarna dök upp, den yngsta plutten, och han lyssnade och justerade så att nästan allt blev bra. Det som inte blev bra ska vi återkomma om, när det gått en tid och vi har hunnit utvärdera. Det är bara golvet i köket, inte så viktigt.

Nä, men alltså, det gick bra. Problemet är nog mest att jag hatar obekväma situationer, vilket betyder att jag oftare drabbas av dem, enligt lagen om världens samlade karma. Ju mer jag försöker undvika obekväma situationer desto fler får jag på halsen. Hurra, eller nåt.

Imorgon blir det inte roligt

Dimman ligger tät runt vårt hus, och här inne gror ångesten inför morgondagen. Då kommer de gulliga och söta snickarna som byggde vårt hus för att lyssna på våra klagomål. 

Så jävla jobbigt! 

Jag hatar att klaga på raringar. Det får mig att känna mig som ett svin. Dessutom är de duktiga och yrkesstolta, de små liven. 

Något som tydligen plötsligt blivit min sak att hantera. Hur fan gick det till? Jag blir nästan förbannad när jag tänker på det. Varför ska jag samtidigt både klaga och skydda dem jag klagar på? Låter det inte som en uppgift för mycket? 

Hade de skitit i yrkesstoltheten, och varit råbarkade och otrevliga, hade allt varit så mycket lättare. Då hade jag kanske till och med längtat till imorgon.

'Det är väl inte så farligt, de är säkert vana vid att justera saker i efterhand', säger Skåne. 

Nej, Skåne, jag tror faktiskt inte det. Jag tror att stämningen kommer vara fruktansvärd när de är här. Ångestfylld, pinsam och hemsk. Och vi kommer göra mos av deras yrkesstolthet.

Uppdatering: Trodde att min ångest skulle dämpas av att skriva av mig i ovanstående inlägg, men det gjorde den inte.

Stora tankar

Ett ovanligt kärnfullt inlägg, det jag skrev igår kväll. Det är när klockan närmar sig midnatt som de stora tankarna tänks i mitt huvud. 

Exempel på nya happenings från halvåret som gått:

Jag har bloggat vareviga dag.

Jag har vant mig vid krigshotet som hänger över oss.

Jag har börjat titta på serier.

Jag har byggt hus.

Jag har flyttat ut på landet.

/Klart slut från en regnig Närkeslätt

Målgången

Till jul ska vi vara klara med iordningställandet av huset, har vi nu bestämt. Då har vi också flyttat hela utbyggnaden en bit från grusvägen så att vi får mindre insyn. En del jobb med det, men vill man något tillräckligt mycket så.

Flytta ett halvt hus ... ?

Nu får jag skärpa mig. Vissa saker kan man lätt ändra på i efterhand, andra blir lite väl komplicerade. Oavsett hur mycket man vill hit och dit. Det går inte att flytta ett hus. 

Nä, nä. 

Och varför skulle man? Man kan ju börja gilla insyn istället. Man kan börja tycka att det är charmigt när folk som går förbi studerar en när man sitter och äter eller ligger slängd i soffan. Ibland äter jag samtidigt som jag ligger slängd i soffan, men det tänker jag verkligen inte skämmas över. Kom och kolla! kommer vara min nya inställning. Jag som alltid drömt om att bli sedd. 

Det kommer bli bra. Det kommer bli jättebra.

Tänker att ni vill ha bilder också?

Bilder vi mailade till IKEA för att de skulle förstå bättre.

 

Inspektionen gick bra tror jag

Det var tur att jag var tvungen att jobba och inte kunde vara med på inspektionen, för vi fick skäll. 

Anledningen var att vi hade ändrat fasadritningarna EN ANING (lite fönsterändringar bara) och inte skickat in ändringarna till byggnadsnämnden. Skåne försvarade oss med att vi aldrig gjort detta förut och att det inte är så lätt. Så jävla bra sagt.

De (byggnadsnämnden och den kontrollansvarige guldklimpen) upptäckte att det inte fanns en trapp men det var en baggis, tydligen. Vi ska skicka in ett foto på den så snart den är på plats, mer behövs inte. Därefter får jag flytta in. Hur de kan veta utifrån ett foto att trappen är byggd enligt konstens alla regler vet jag inte.

Så jag antar att det gick bra? Känner mig lika förvirrad som första gången jag tog bilen till besiktningen.

Idag är det inspektion

Fy satan vad nervös jag är! Tänk om de anmärker på att vi inte har någon trapp upp till övervåningen? 

Jag hoppas att de inte märker det.

Återstår bara att baxa in den lilla raringen i badrummet

 

Vårt hus

Blir fint.

Det blir inte perfekt, men det blir fint. Med lite insynsskydd, gröna växter och lampor så blir det bra.

Och vad gäller insynen så har vi kommit på att vi kan vända på det. Om någon kommer gående på vår grusväg så kan vi sitta i ett av våra stora fönster och iaktta den kraken, den minut eller så, som det tar att passera. Gångstil, ansiktsuttryck, humör, sovit dåligt eller bra? Ont någonstans i kroppen eller lätta steg? 

När ett par av något slag passerar kan vi studera relationen. Hur ser de på varandra? Hur kommunicerar de? Är de glada, nedstämda, sura? Inväntar de varandra eller pinnar den ene irriterat på i förväg? Vem har övertaget i relationen, just den här minuten?

Öppenhet ligger oss varmt om hjärtat så vi kommer såklart sätta upp en stor skylt över våra fönster: VI SER DIG! 

Och plötsligt är det inte vi som känner oss obekväma, utan de som går förbi vårt hus. Hm?

Ett förslag bara.

Benny och Britta del 29

Det går inte undan med Bennys och Brittas byggnadsprocess. Sällan har en trögare skådats. Benny tar det med jämnmod. Det gör inte Britta.

Britta: Vi kommer aldrig bli färdiga!

Benny: Jodå.

Britta: Det händer ju inte ett skit!

Benny: Lita på processen.

Britta: Lita på processen? Den är ju helt stillastående!

Benny: Lugn, bara lugn. Ritningen är påbörjad, och när den är klar är det dags att söka bygglov.

Britta: Det tar jättelång tid att söka bygglov.

Benny: Det finns fördelar med det, vet du. Då hinner vi vänja oss vid tanken på att vi kanske ska göra det här bygget.

Britta: Kanske?

Benny: Har vi redan bestämt oss?

Britta ser trött ut. Hon suckar och lägger sig på golvet för att pressa sig in under soffan.

Benny: Men vad gör du?

Britta: Jag försöker få ut tapetrullarna.

Benny: Vilka tapetrullar?

Britta: De som blev över när vi tapetserade hallen. Jag tror de kommer räcka till en fondvägg i nya sovrummet.

Britta tar spjärn mot det tunga soffbordet i glas för att tränga sig än längre in. En efter en drar hon ut rullarna, sen viker hon sig dubbel där under soffan och trycker sig ut igen, med rumpan före. En så kallad sätesbjudning, om det hade varit en förlossning.

Benny stirrar med stora ögon.

Britta: Vad stirrar du på?

Benny: Jag hade ingen aning om att du var så vig!

Britta: Jodå, det är jag. Vig som en löksill.

Skojade bara

Deckare är inget för mig. Men jag tycker jag fick till en fantastisk spänning i föregående inlägg. Det isar längs ryggraden när man läser, och frågorna hopar sig. Har mysteriet med golvlisterna att göra? Eller trappsteget mellan gamla och nya delen? Det som spökat så på sistone, och inte bara spökat för den delen.

Vi hittade tapetrullarna, i alla fall. (En till följetong som jag inte nämnt något om.) De låg under sängen, och det krävdes en kvinna vig som en löksill för att få ut dem. Tapetrullarna med barren. Men nog om dem nu. 

Vissa tapetrullar mår bäst av att falla i glömska.

När man bygger ut

Ring ring (på väg mellan två lektioner).

Byggaren: Golvet i gamla delen ...

Jag: Ja?

Byggaren: Vi behöver femton kvadratmeter till.

Jag: Nä?

Byggaren: Det funkar inte att skarva, det blir inte bra. Sen måste vi i så fall lägga en list också, mot trappsteget, och det blir inte snyggt.

Jag: Nähä?

Byggaren: Det blir ca 10 000 kr till. Kan du fixa det idag?

Jag: Det gör jag så gärna!

Sa jag inte.

Man måste tänka på elräkningen i dessa tider

Idag ska Skåne och jag köpa en kamin till huset vi snart ska bo i. Man behöver kamin nu när elen är så dyr, så det är tur att jag svängt i trädfrågan. Hur skulle det gå om jag var kategorisk motståndare till att träd huggs ner? Då skulle vår elräkning bli alltför dyr.

Till de som tänker pellets: Pellets är gjord av sågspån, spill av mördade träd. Det är lika illa som ved.

Men nu ska vi inte prata om 'mördade' träd, för träd är inte levande varelser och kan sålunda inte bli mördade. Bara nedhuggna med yxa eller motorsåg. 

Man måste inte ha en syster

Det går lika bra med en annan släkting. Bara hen har ett fint hus du har tillgång till.

Måste det vara ett fint hus, tänker du kanske. Nej, det räcker gott och väl med ett mediokert. När man ser Husdrömmar och Grand Design på TV får man lätt intrycket att hus man bygger måste vara så in i helvete tjusiga. Det är inte klokt vad det vräks på med extraordinära trappor, fasader och fönster. 

Både Skåne och jag har reagerat starkt mot denna överdrift. För att ge vårt bidrag till en sundare syn på hus har vi byggt en framsida som inte bara är medioker, utan anskrämlig. Vi vill att folk ska kunna gå förbi och känna hur stressen över deras egna fula hus rinner av dem. Om det så bara är en enda husägare som mår lite bättre så har vi nått vårt mål.

Trevlig fredagkväll!

Ibland går det snabbt

Fick igår kväll ett sms från vår byggare om att vi behövde meddela vilka smygar och foder vi vill ha.

'Näe', sa Skåne och jag. Och: 'Vad fan är smygar och foder?' Därpå följde sedvanligt gnäll i ett par timmar. Gnäll, gnäll, gnäll.

Men sen rasslade det till! Jag letade helt sonika fram en bild tagen i min systers och svågers hus och skickade den. 'Så här vill vi ha.' En strålande idé. Om vi kommit på den tidigare hade vi besparat oss en oändlig massa jobb.

Trapp? Pling, här kommer en bild.

Fönsterbläck? Pling, här kommer en bild.

Vägguttag och strömbrytare? Pling, här kommer en bild.

Kakel och klinker i badrummet? Pling, här kommer en bild.

Till alla som har ett byggprojekt framför sig: Det är okej om ni stjäl den här idén. Den kan rädda era liv.

Benny och Britta del 26

Britta: Vi behöver vara noga när vi ritar fasaderna, så de inte blir fula.

Benny: Fasader brukar inte bli fula, det ska vi väl inte tro.

Britta: De kan bli skitfula. Ibland undrar man hur de som byggde tänkte.

Benny: Om vi bygger ut bestämmer vi väl själva hur det ska bli?

Britta: Ja, såklart. Men man kan ändå inte veta hur det blir när bygget väl kommer på plats.

Benny: Vi ska ju ha ritningar?

Britta: Ritningar garanterar ingenting. Jag gick förbi ett nybyggt hus imorse och det såg förfärligt ut. Givetvis måste de ha haft ritningar.

Benny: Menar du huset bort i vägen? 

Britta: Ja, det är för sorgligt alltihopa. Tänk alla pengar de lagt på det. 

Benny: Tycker du att det är så fult?

Britta: Inte från sidan, men framifrån är det en katastrof. Fasaden ser ut som en gubbe.

Benny: Nähä? Det har jag inte lagt märke till.

Britta: Jo. Jag tycker verkligen synd om de som ska bo där.

Benny: Om de nu inte vill att framsidan ska se ut som en gubbe. 

Britta: Varför skulle de vilja det? 

Benny: För att det är festligt. Originellt. Något eget. Jag skulle bli glad varje dag jag kom hem till ett hus som såg ut som en gubbe.

Britta: Du som är så rädd att sticka ut? Det tror jag inte på.

Benny: Kanske är jag inte längre så rädd att sticka ut? Har du tänkt på det? Hur som helst så vill jag inte bygga ett hus som ser ut som alla andras. Det verkar så ängsligt.

Britta: Holy Moses, jag känner inte igen dig. 

Benny: Inte jag heller, faktiskt. Kanske jag har utvecklats så som karaktärer i berättelser förväntas göra?

Britta: Va? Är vi karaktärer i en berättelse nu helt plötsligt?

Benny: Jag är ledsen om jag gör dig upprörd men: ja, det är vi.

Det blir bra

Om man bortser från framsidan. Den ser verkligen inte bra ut. Osymmetriska och delvis för stora fönster. De två största fönstren är galet stora. Och över dem är det alldeles för mycket fasad upp till takfoten. Det ser inte klokt ut. Jag ser en gubbe med hög panna och för stora glasögon. Det ser inte Skåne, men han tycker att fönstren borde sitta högre upp och vara mindre, vilket skulle lösa 'gubbe'-problemet.

Såg ett nyhetsinslag imorse om Zlatan-statyn. Föreslog Skåne att vi gör en Skåne-staty och ställer den framför de stora fönstren för att dra uppmärksamheten ifrån dem. Det blev nej på den. Försökte med en byst, men nej på den idén också. Trist, tycker jag. Det är ändå ganska speciellt med en nyinflyttad skåning i en liten by på Närkeslätten. Något man mycket väl kan uppmärksamma, tycker jag.

Kan man sätta upp en staty av någon utan att hen ger sitt godkännande?

Lampor, spottar, uttag och strömbrytare - den spännande fortsättningen

Nu har vi lyckats få till ett möte med elektrikern. Imorgon förmiddag åker vi ut till bygget; jag, Skåne, vår finska lapphund, min dotters lilla gatukorsning och mitt barnbarn, ett och ett halvt år gammalt. Ett mindre cirkussällskap för att reda ut var spottarna ska sitta och varför, var alla vägguttag och strömbrytare ska placeras och vidare hur många lamputtag över fönster och tak vi ska ha.

Jag hoppas på en tålmodig elektriker. Han heter Emil.

Vill denna kväll avsluta inlägget med ett glädjetjut över det faktum att vi nu lämnat januari bakom oss. Vilken jävla skitmånad det varit! En maginfluensa (eller fyra stycken om jag räknar alla i min närhet som drabbades), en rs-infektion, två besök på akuten, idioter av sällan skådat slag på nyheterna varenda kväll - ingen nämnd ingen glömd. Lägg därtill mörkret och elräkningen.

Men lite kul har det också varit förstås. Kommer inte på några exempel just nu, men det finns säkert några guldkorn att vaska fram. Jag gör ett försök imorgon.

Lampor, spottar, uttag och strömbrytare

 DON'T GO THERE!