Jag har för liten balkong, det är det

Ni vet den där grisen vars fläckar på kroppen ser ut som en världskarta? Den grisen, ja. Kom att tänka på den lille vännen när jag studerade min solbränna i spegeln för en stund sedan. Inte för att mina röda fläckar bildar något som liknar en världskarta (snarare en karta över någon skum planet vi ännu inte känner till), men ändå. Det ser intressant ut. Så länge det varar, för jag tänker att det kommer jämna ut sig så småningom. När jag har legat i några andra ställningar och solat mig.

För övrigt kan ingen jävel komma och begära att man ska ha en jämn och fin bränna vid femtioett års ålder; det är så jag tänker också.

Det där med att misslyckas med skämt

Det är något jag är rätt bra på. Var ner till tvättstugan för en stund sedan och där stod en sådan där MAN (stadig bit både på längden och bredden, därtill äldre än miself) och putsade fönstren.

- När du är klar här kan du få putsa mina fönster, sa jag, och det tycker jag faktiskt var ganska roligt sagt. Mina fönster är smutsiga, kanske är bäst att tillägga, så ni fattar varifrån jag fick idén till skämtet. Jag har en stor hund som ibland försöker betvinga materiens lagar och tränga ut genom rutorna, och det sätter sina spår.

Men drog den stadige minsta lilla på mungiporna? NEJ. Icke sa Nicke. Istället såg han rädd ut. Rädd. Alltså, hur kunde han bli rädd för lilla mig??? Det förstår jag inte.

Allt annat förstår jag.

Men inte det. Ser jag farlig ut, kanske? Nej, det gör jag inte. Det hela slutade med att jag nogsamt förklarade att jag bara skojade. Bara, bara skoj! Sedan gick jag.

Jag blev uttagen!

Har varit på uttagning idag, och som tur är blev jag uttagen. (Puh!) Risken med uttagningar är att man inte blir uttagen, och då kan man bli deprimerad på kuppen. (Såvida man inte lyckas undvika det genom att tjata hål i huvudet på sig själv om hur bra man är bara-att-vissa-inte-fattar-det.) Men nu blev jag som sagt uttagen, och alltså känns det bra. Man är med. En i laget. I livets laguppställning, kan man säga, fast det kanske ger felaktiga associationer, gör det det?  Det är ju inget världsomvälvande steg jag tar, bara ett litet skutt. Som kan bli ett stort, för man vet inte vad som händer när man tar de där små stegen. Allt kan hända, det har man ju erfarenhet av!

Jag verkar lugn och trygg, sa de (och jag ba: mmmm, apselut...). Det var därför de ville ha mig. Och jag tänker att de inte känner mig de stackars satarna. Men snart gör de det och då får vi hoppas att min intressanta och mångfacetterade personlighet har hunnit arbeta sig så långt ner i deras undermedvetna ryggmärgar att det inte längre går att avhysa den. Visst?