Jag har inget emot elever och inget emot kemi, men kombinationen...bah!

Fick en "liten" extra arbetsuppgift idag, nämligen att läsa in Kemi A (en kurs med extremt mycket innehåll) med en elev som inte gått den kursen. En måttligt stor arbetsuppgift om det inte vore för det lilla abret att jag inte haft den här kursen sedan någon gång på 90-talet.
För de som inte är lärare kan jag avslöja att man förpassar kunskaper väldigt långt bak i huvudet när man inte använder dem. Väldigt långt bak. I mitt fall tror jag att de har hunnit till Västerås, ungefär.
Vilket torde innebära att jag måste börja med att åka till Västerås. Och där finns ju risk att jag åker fel när jag ska hem igen, kanske hamnar jag i Malmö. Och eftersom alla vägar från Malmö bär till Rom så måste jag dit också. Kanske hinner jag inte tillbaka förrän till sommarlovet. Oj, vad synd.

Om skavanker, dialoger och sinnesstämningar

Jag har inte kommit på några skavanker som jag skulle ha. En och annan till synes skavank kan jag se men när jag förklarar vad den beror på då förstår jag att det egentligen inte är någon skavank utan bara helt naturliga årstidsvariationer.

I Elizabeth George's Skriv på! står det att man ska skildra sina karaktärers skavanker genom dialogen. Det tycker jag är en jättebra idé men här på bloggen tror jag ändå att jag fortsätter med mina monologer. Dessutom har jag ju, som sagt, inga skavanker att skildra. Inga skavanker och inga dialoger.
Men nu har jag börjat läsa kapitel 2 som handlar om berättelsens inramning, dvs skildringen av miljön. Inramningen ska framkalla olika sinnesstämningar hos läsaren, skriver Elizabeth och jag känner direkt att detta inte är min kopp te. Måste man verkligen försätta sina bloggläsare i en sinnesstämning? Har de inte en själva?
Jag ska läsa kapitlet så får vi se om jag ändrar uppfattning. Det tror jag inte.

Jag somnade

Men innan jag somnade hann jag läsa ( Elizabeth George Skriv på!) att ens karaktärer, när man skriver, inte ska vara felfria. Felfria karaktärer är tråkiga karaktärer.
Eftersom jag är huvudkaraktären i min blogg är inte det något problem. För de som inte förstår vad jag menar, eftersom jag ibland kan verka ganska perfekt, så menar jag att jag inte är felfri. En och annan skavank kan skönjas om man lusläser mina blogginlägg, det är jag ganska säker på. Just nu kan jag inte komma på någon men de finns nog där, det tror jag. Annars får jag väl skaffa mig någon, hellre det än att vara tråkig. Frågan är vad det skulle vara. Jag kanske kommer på något imorgon.

Vänta bara

Ni kanske har märkt att jag nuförtiden bloggar utan att ha något att blogga om. Det tycker jag är en prestation. Jag tänker att nu fan ska jag blogga, nomatterwhat. Vad som är vitsen med det är jag osäker på men man kan ju inte vara på det klara med allt.

Just nu sitter jag i sängen med datorn i knät och funderar på vad jag ska göra härnäst. Kl.16.00 ska jag träna men det är ju ett par timmar kvar tills dess. Jag kanske skulle ta och lägga mig ner för att läsa en stund? Jag kommer somna men jag kan ju ställa alarmet på min mobil. Jag ska läsa en bok av Elizabeth George som heter Skriv på! Sedan kommer säkert blogginläggen spruta ur mig. Spännande.

Tralala

Nu har jag anmält mig till en kör ho, ho.
För att vara med i den här kören behöver man inte kunna sjunga, det räcker att man kan mima och det kan jag!
Det ska bli så himla kul!

Kan inte hjälpa det

Det enda jag har att berätta idag är att jag var med på två Friskispass på raken ikväll och det vill ni förmodligen inte höra.
Men det var jag.
Först ett danspass som jag inte blev så trött av. Va fan, jag kör ett vanligt jympapass också, tänkte jag och hoppade in på ett som började fem minuter efter att danspasset slutade. Var beredd på att jag skulle ta slut i halvtid men det gjorde jag inte. Tvärtom, jag studsade högre och mer energiskt än de flesta, hela passet igenom. Sen gick jag de två kilometrarna hem.
Ni får länka av mig om ni vill.

Jag skriver inte på någon roman förresten

Ikväll har jag varit hemma hos en arbetskompis och pratat om min beiga roman så nu har jag lite ångest. Jag undrar så smått hur jag tänker hålla fasaden uppe sen när det inte blir någon roman. Eller när jag inte får romanen jag lyckats sy ihop publicerad. Och alla vet.

"Äh, men jag tänkte aldrig att det skulle bli en bok egentligen...skrivandet var bara en slags terapi..."
"Ah, men klart jag aldrig trodde att jag skulle bli publicerad, herreguuud, liksom..."
"Jag skrev bara för mina barn och barnbarn, hade aldrig några andra ambitioner, fattaruväl."
"Asså jag tycker det är ganska B att bli publicerad, de som blir det är så himla...marknadsanpassade..."
"Hjälp vad glad jag är att jag misslyckades, det är ju vid kriser man utvecklas!"
Plötslig flytt till Uruguay.
Fall från tak vid rensning av takränna.

Det blir i alla fall inte det femte alternativet.

Eilert

I eftermiddag ska jag skriva om Eilert.
Han ska vara med i en återblick från början av 80-talet, och då var han ung. Ung och medioker, tror jag. Min huvudperson och han blev bara ihop utan någon egentlig anledning annan än att de råkade sitta bredvid varandra på en fest. "Jaha, nu är vi ihop...", ungefär. Fast det tog ett par veckor av: "Är vi ihop nu, tro?" innan de visste.
När jag själv var femton och pryade på en tidning fanns där en några år äldre kille som jag en dag fick följa med ut på ett jobb. När vi gick tillbaka till tidningen la han sin arm om mig och där lät han den vara ända tills vi tog trapporna upp till redaktionen.
"Är vi ihop nu?" kanske han tänkte. "Vad gör han?!?" tänkte jag och resten av tiden på tidningen gick jag omvägar för att slippa hans trånande blickar.
Men han är inte lik Eilert, jag kom bara att tänka på honom.
Nej, Eilert är mörk, tror jag. Lite lockar i håret. Lång kan han få vara. Glasögon. Oftast klädd i rutig skjorta och jeans. Sandaler, kanske. Jag gillar inte sandaler, men det är ju hans val.
Min kvinnliga huvudperson skulle säga att han är en orolig själ som har svårt att slå sig till ro och vara nöjd med tillvaron. Lite onödigt gnällig.
Några fler förslag?

Lite skryt

Det blev två och en halv timmes promenad och sedan en timme Friskis & Svettis på det.
Slå det den som kan.

Ingen ska komma och säga att jag inte försöker i alla fall

Men NU ska jag börja blogga igen!
Igen.
Det är bara det att mitt liv är så händelserikt att bloggen inte alltid får rum. Som i morse till exempel. Jag kanske skriver om det i någon roman någon gång.
Men först ska jag skriva klart den beiga. Den står för tillfället still för den är lite för rolig, känner jag. Jag skulle behöva göra den tråkigare men vet inte riktigt hur jag ska åstadkomma det. Om den plötsligt går från jätterolig till jättetråkig kommer berättelsen få en trovärdighetskris, så jag måste tagga ner stegvis. Från jätteroligt till roligt till muntert till blasé till trist till tråkigt. Jättetråkig behöver den inte bli.
Mina karaktärer är väldigt roliga men man kan inte säga att det är mitt fel för jag skriver inte att de är roliga, det är bara det att de säger så mycket idiotiska grejer. Sådana grejer som man inte kan annat än skratta åt. I alla fall inte om man har min slags humor. Nu har ju inte alla det, men de som har det.
Faktum är att jag tror att jag ska skita i att min berättelse står still och bara skriva på. Den kan ju försöka stå där och stampa: "Jag har fastnat, jag kommer inte vidare, jag har fastnat, jag kommer inte vidare." Och jag ba: "Ja, stå där du om du tycker det känns bra, JAG skriver vidare!" Och den ba: "Men fyyy vad du är taskig! Hur ska jag kunna stå kvar här om du fortsätter skriva på mig, det går ju inte!" Men då säger jag bara: "Det är ditt val! Alla har ett VAL nuförtiden, du också! Ditt beiga elände. Så skyll inte på mig."

Nu ska jag gå ut och gå.

Alltså...det kan inte vara mitt fel

Trodde inte mina ögon tidigare idag när jag kom in här och såg att jag inte skrivit ett enda inlägg sedan i måndags. Jag som tror att jag bloggar igen, och så gör jag inte det!
Gick in till Magica de Hex och såg att jag inte bara har negativt blogginflytande på mig själv utan också på henne.
Shoot me, eller nåt.

Måndagsmorgon, tillväxt och annat skit

Idag blir det två kilometer skridskor till jobbet. Det är tur att jag sparat mina gamla konståknings med taggar fram.
Men borde inte skolor, myndigheter, plantskolor, och annat man lätt kan avvara på vintern, vara stängda när det är så här halt ute? En ren besparing vore det med tanke på alla obrutna ben och armar vi då skulle ha. Mysigt vore det också i hemmen när vi satt och kurade under filtar och tittade ut på halkan genom våra fönster. Familjer skulle hinna prata ut om saker och ting, gosa lite extra och bara vara tillsammans. Anställda inom skolan och på våra myndigheter skulle få tid att tänka på vad de höll på med egentligen och plantskolepersonal skulle i lugn och ro få vila upp sig inför den annalkande våren.
Men det går ju inte! Det förstå alla. (Utom jag.)
För då kanske vårt heliga BNP skulle sjunka, hemska tanke. Tillväxten måste prioriteras ni vet, ända tills vi bokstavligen drunknar i varor och tjänster. Och även då, när sopbergen tagit död både på oss och planeten så måste vi ju för fan tänka på tillväxten! Vad vore värre än att sjunka i den ekonomiska världsrankingen?
Ja, nu fattar väl alla att vi inte kan vara hemma för att det är halt. Och brutna ben och armar, ja, även ett och annat tillknöcklat skallben, ökar på vår BNP, det får vi inte glömma.
Så nu drar jag mitt strå till stacken och ger mig av till jobbet.

Mrs Nilla Bush

Drömde att jag skulle flyga över till USA för att gifta mig med George Bush. Någon hade fixat det hela för att han behövde en fru. I min dröm var han fortfarande president och jag skulle alltså bli presidentfru.
Ett litet problem bara: jag ville inte! Gick omkring och funderade på om jag skulle kunna ta ut skilsmässa redan efter en vekca eller om jag skulle behöva vänta en månad. Tänkte att det var bra att jag är så dåligt material för presidentfru eftersom det förmodligen skulle innebära att han inte motsatte sig skilsmässan.
Lite nervös var jag, det är ju inte varje dag man gifter sig med en amerikansk president med all uppståndelse det innebär. Kände mig oändligt lättad när jag vaknade och insåg att jag får stanna här i mitt eget oglammiga liv.

Anybody out there?

Nu går min skrivarkurs igång igen och det i kombination med det faktum att jag är tillbaka på jobbet kommer (snart) leda till att jag får struktur på min tillvaro. Tiden behöver planeras och tas till vara för att jag ska hinna med det jag behöver göra och oj vad det kommer bli bra. Jobba, skriva, träna, laga middagar och städa i ett enda fint flyt som flankeras av en harmonisk familjesamvaro.

Eller så fortsätter mitt röriga liv där jag aldrig får till det där perfekta flytet. Så kan det också vara. Och då kan jag ju alltid blogga om skiten vilket kan betraktas som ett slags plus.

Mitt skrivprojekt har legat i träda några veckor och känns just nu som en klump materia från en främmande planet; något som jag inte har minsta koppling till. Min tro på att det såsmåningom kan bli ett färdigt projekt svajar betänkligt men kanske kommer det ändras nu när skrivkursen och min blivande superstrukturerade tillvaro sjösätts. Om den inte kommer gå samma väg som Wasaskeppet. Vick, vick, schlurp.

Och nu har jag fått ihop ett inlägg. 1-0 till mig.