Hur döljer man att man inte kommer ihåg ett enda namn när man minglar med folk man faktiskt borde komma ihåg namnet på?

Om man nu nödvändigtsvis ska mingla, så får man allt köra med öppna kort. Inget är så stillöst som folk som på olika sätt försöker dölja att de inte kommer ihåg ens namn. Svävande blick, nervösa skämt, fiskande efter ledtrådar; så osnofsigt.

- Vad var det du hette? är till exempel en bra inledande fråga för en konversation. Är det sedan så att man vet om att man inte kommer komma ihåg det en halvtimme senare när man minglat slut på de andra i församlingen och är tillbaka till personen som först fick frågan, så har man två alternativ:

1. Man upprepar: - Vad var det du hette? Eventuellt kan man här lägga till: ..., sa du?

2. Man har med sig vita klisterlappar som man fäster på mingelobjekten efter att man efterfrågat deras namn och skrivit det på lappen.

När är man vuxen nog att bestämma hur man ska ha det utan att äldre ska lägga sig i och säga att "det är fel... och så gjorde aldrig jag"?

När man lärt sig bita ifrån så att det tar skruv.

Varför är vi äldre utanpå än inuti?

Nej, det är vi inte.
Vi är precis lika gamla inuti som utanpå.
Att vi tror att vi är runt tjugo inuti beror på att egenskaper som livsglädje, nyfikenhet, lust, längtan, galenskap och skönhet på grund av en gigantisk missuppfattning kopplats ihop med ungdomlighet.
Vi som är något till åren komna och har genomskådat denna kommersiella myt vet ju att ungdomstiden endast är den tid i livet när man ligger i träning för dessa egenskaper. En träningfas som sannerligen går upp och ner som en bergochdalbana om jag minns det hela rätt.
Annat är det nu när man fått stil på det hela. Tjong i medaljongen, säger jag bara.

Måndag

En lång härlig dag framför mig!


(Det här känns WEIRD. Men jag måste vänja mig av med måndagsångesten nu, det är bara att acceptera.)

Slut

Idag har jag röjt det sista på min arbetsplats och nu ser den helt ren och tom och städad och onilla ut. Jag har slängt massor av gammalt material som jag inte använt på år. Herregud vad mycket material man producerar och samlar på sig som lärare, kan jag meddela. Jösses. Tre av mina hyllor gapar nu tomma för att min vikarie ska ha någon plats för sina pärmar och mappar och högar och trådbackar och böcker och...ja. Alla bilder på mina barn, lappar med coola ordspråk, vykort, foton på gamla elever och gudvetvad är nedplockade.
Min känsla just nu är mest tomhet. Och lealös trötthet.
Men jag kommer nog snart igen. Ont krut förgås ju som bekant inte så lätt.

Vad gör medelålders när de ska ha roligt? Del 1

I vår ålder ska man vara försiktig med sådant som klassas som 'roligt'. Alla som i mogen ålder satt sig i en bergodalbana "för det var ju så himla roligt när jag åkte bergodalbana 1976" vet vad jag pratar om. Att vara ute och festa till klockan fem på morgonen är heller inte att rekommendera hur kul man än minns att det var då man gjorde det varje helg, då i början på 80-talet. Ha party var också en höjdare, då i yngre dagar. Nu är dylika tillställningar en mardröm av dukningar, trettioelva smårätter, konversationer och för trånga skor.

Man får helt enkelt tänka i nya banor. Att blogga är ganska roligt. Sms:a kan också vara kul. Gå och lägga sig och sova när man är trött kan verkligen vara en höjdare. Cykla runt lite när det är fint väder likaså. Se det lilla i det stora och det stora i det lilla. Och blogga lite till.
Man kan också skratta åt egna och andras skämt som man har lagrade i huvudet. Som idag, på avslappningen efter jympan. Då kom jag oförhappandes att tänka på Knasterfasters kommentar på mitt gäddhängsinlägg, och där låg jag och försökte slappna av hoppande av skratt till tonerna av Fred Åkerströms Jag ger dig min morgon. Det var roligt.

Vad ska man göra om man har problem med sandöken söderut?

Här fick jag fundera ett par dagar på vilken sandöken söderut som åsyftades, men jag förstod till slut. (Kan nog förklaras med min utvecklade analysförmåga.)

Börja INTE smörja med en massa krämer, geléer och andra medel. När man ser krämfabrikanternas marknadsföring så kan man få intrycket att torra provinser ska smörjas i parti och minut, men det är HELT fel. Dessa krämer förstör bara hudens egen förmåga att återfukta sig och strax är man fast i ett kräm- och geléberoende. Vilket givetvis var syftet från tillverkarnas sida.

Nej, frisk luft är medicinen. Se helt enkelt till att det torra området vädras ordentligt närhelst du rör dig utomhus. Inga kläder som stänger in, stretar och drar är, när man tänker efter, lösningen på mycket. Så även på detta. Eftersom svett har en viss naturlig återfuktningsförmåga kan man med fördel hoppa och skutta så att man blir varm. Detta effektiviserar också själva vädringen.

Jag har också problem med torr hud på skenbenen, det var därför jag kunde det här så bra.

Finns det någon praktisk användning för gäddhäng?

Wikipedia: Gäddhäng är ett slangord för det uttänjda lösa skinn som hänger under överarmarna på en del personer (oftast damer) i mogen ålder.

Mitt förslag är att man hakar av det och syr lampskärmar av det.

Vill man ha det kvar så kan man använda det för schlapping av personer som tafsar. En blixtsnabb cirkulär rörelse med armen borde göra susen.

Medelålderskris? Vad är det för nåt?

Medelålderskrisen är en utvecklingsfas mitt i livet.
Om ett eller flera av nedanstående påståenden stämmer in på dig så är du där.

Du ställer dig frågor som 'Var det detta jag ville med mitt liv?' och 'Blir det inte mer än så här?'
Du kommer på att det är hög tid att börja ha lite roligt.
Du känner ett desperat behov av att skaffa dig en hobby.
Du tycker det är dags att bli lite (eller mycket) wild and crazy.
Du leker med tanken att sälja allt och flytta till Thailand.
Du är konstant trött.
Du är outsägligt less på ditt jobb.
Du försöker tänka positivt, men sugs istället in i en negativ spiral.
Du försöker leva i nuet, men misslyckas kapitalt.
Du blir förvånad varje gång du ser dig själv i spegeln.
Du konstaterar att huden hänger och slänger mer än håret.
Du känner med handen att du har ett skäggstrå på hakan men hittar det inte när du tittar dig i spegeln.
Du börjar tycka tunikor är snygga.
Du impulsköper Må Bra, I Form, Tara, Amelia och/eller Sköna hem för att du aldrig riktigt kan ge upp hoppet om att finna lösningen med stort L.
Du tycker det ligger en hel del i vad Dr Phil säger.
Du känner dig övergiven när ditt halvvuxna barn väljer pojk-/flickvännen före dig en fredagskväll.
Du ser fram emot nästa säsong av Idol.
Du har upptäckt att tiden rusar fram som ett skenande lok.


Antal påstående som stämmer in på dig:

0 : Du är inte i medelålderskrisen.

1-2 : Du är i en lätt medelålderskris.

3-6 : Medelsvår medelålderskris.

7-10 : Dra asap ihop en grupp likasinnade och prata om det.

11-18 : OMG!

Sorterar

Jag kommer svara på nästan alla frågor efterhand.
Vänta bara.

Medelålderskrisfrågespalt

Att döma av kommentarerna på föregående inlägg finns ett behov av en frågespalt. Och, om man tänker efter, så saknas ett forum i vårt samhälle för medelålderskrisfrågor.

Nej, det gör det inte vid närmare eftertanke, men alla vill ju inte göda Amelia Adamos tidningsimperium. Här är platsen för en indiefrågespalt. Indie som i independent. Den indepenta frågespalten, fri från alla kommersiella krafter ( todas fuerzas comercial).

Då jag råkar ha extremt mycket livserfarenhet, och här talar vi om allt från det angenämt groteska till det dunkelt vackra, så passar jag för den här uppgiften. Det som rör sig under perfekta ytor vet jag dessutom allt om. Och let's face it: Det är där, under dessa ytor, som medelålderskriserna frodas som blötlagda paddlik.

So, bring it on! Fire off! Shoot!

Med frågor, alltså. De jag inte vill svara på ignorerar jag.
Om det inte kommer in några frågor så ignorerar jag hela det här inlägget. Jag menar, vi har ju Amelia Adamo. Vad ska vi använda henne till om jag tar över hela branschen? Kommer jag tänka då.

Eller

Kan man kanske göra om sin blogg till frågespalt?
Och därigenom få svar på alla medelålderskrisfrågor av skiftande natur, som man har?

Nej, kanske inte det.

Det var inget

Jag funderar på att kartlägga min personlighet med hjälp av min blogg. Senaste veckan har jag fått reda på att jag är rolig men dålig på att gnälla.

Nej, förresten. Jag vill inte veta något mer.

Lite gnäll

Idag har jag gett min bloggadress till en arbetskompis. Han med visdomstanden, om ni minns. Han har tjatat som fan att han ska få läsa min blogg, eller kanske inte som fan, men ganska mycket. I alla fall två gånger som jag kan minnas. (Och då är det med all säkerhet minst tre.) Speciellt intresserad blev han efter att jag berättat att det är mycket gnäll på min blogg. Han tycker om gnäll, vilket för övrigt är väldigt bra om man ska jobba ihop med mig.

Så, för hans skull ska jag nu ta och gnälla lite.

Senaste arbetsveckan, som äntligen är till ända, har varit för jävla tråkig. Den började i måndags med uppsträckning i aulan där all personal samlades för att sitta och lyssna hela förmiddagen. Det är tur att vi har en chef som är så bra på att prata utan att säga något. Om det fanns någon substans i det hela, som man skulle behöva lägga på minnet, vore det väldigt jobbigt med tanke på att hans orala svada närmast kan liknas vid en elefanthjord i sken. Eller ute på rask joggingtur i alla fall.

Nu behöver man ju tack och lov inte lyssna, bara se lyssnande ut, så jag passade på att ägna mig åt minddotting. Framför mig satt en lärare som surt som fan har klagat på mig för ett yttepyttelitet fel jag har gjort. (Hon känner inte mig, det är det som är hela problemet. Alla som känner mig har överseende med mina brister.)

Minddotting går ut på att man tänker sig att man sticker en penna i ryggen på någon. Många gånger. Till slut tycker man lite synd om den man minddottar och då rinner ilskan av en lite grann. Svårt att vara arg på någon som är pepprad med pennhugg, liksom.

Något annat jag tänkte på när jag satt där och inte lyssnade var att jag inte kommer till jobbet när de andra börjar i augusti. Att jag inte, liksom de andra, surkärringen inkluderad, kommer sitta instängd i en föreläsningssal och lyssna på någon som mal på om formativ bedömning. Sånt kan man bli väldigt glad av att tänka på. Det är också roligt att påminna sina kollegor om att de kommer vara där, men att jag inte kommer det. Jag har påmint ganska många.
Ja, det var måndagen det. Inget arbete fick jag gjort.

Resten av veckan har jag inget minne av och det säger ju något om kvalitén på det hela. Jag vet att jag lyckades undkomma diskussionerna om de nya ämnesplanerna och om det är det ju inte så mycket att gnälla. Om man inte betänker att det tar en del energi att slingra sig ur och ljuga till höger och vänster. För det gör det. Och man kan faktiskt inte säga som det är (att man får migrän så fort någon nämner Gy2011) för då kan man verka oseriös och få sparken. (Varför inte? kan man i och för sig tänka här.)

Men nu har jag snart slutat jobba! Om man bortser från allt arbete jag har kvar. Det måste ju också göras. Två arbetsdagar kvar till jag slänger mig ut i landet-utan-lön. Tjoho. Hoppas jag.

Frågan är om det här var tillräckligt gnälligt? Vad tycker ni?

Ligger i de spanska startgroparna

Jag har kommit in på en skrivarkurs.
Det är bra.
Sista veckan har jag spridit nyheten om min tjänstledighet på jobbet.
När de frågar vad jag ska göra dååå då?! svarar jag att jag ska läsa ett par kurser.
När de frågar vilka dååååå?! säger jag: En kurs i spanska.
Och så en liten skrivarkurs.
En skrivarkurs på spanska?! säger de då.
Ja, säger jag. En skrivarkurs på svenska är ju alldeles för lätt.
Så nu måste jag prata spanska flytande när jag kommer tillbaka till jobbet i januari, annars kommer min trovärdighet droppa.

Kanske ska blogga lite ibland i alla fall

Har läst lite gamla inlägg på min blogg och skrattat högt flera gånger.
Det hade jag inte väntat mig.
Jag var oändligt less på mitt tugg när jag tog min paus. Kände att min blogg var tråkig, tramsig och tjatig till utmattningens gräns.
Men nu tycker jag inte det längre!
Fast det är nog i och för sig bara för att jag råkar ha samma humor. Som den som är på min blogg, alltså.