Boktips

Efter min skilsmässa för mer än sex år sedan förändrades min förmåga att läsa romaner. Jag kom inte in i berättelserna och gav upp en bit in i varje bok. Läste kanske tre hela romaner de första två åren och de tvingade jag mig igenom. Bestämde hur många sidor jag skulle läsa en viss dag och kämpade mig fram sida för sida.

Min läsförmåga är fortfarande inte helt återställd, men det går framåt. Läser just nu Testamente av Nina Wähä. I den halsbrytande romanen finns en skildring av den frihet hennes karaktär Siri upplever när hon skiljer sig efter många års äktenskap, och jag känner igen mig. För det var dubbelt. Trots att jag inte ville bli lämnad (för en betydligt yngre kvinna; mitt liv var en sån kliché) så tog det inte många månader förrän jag upplevde en frihetskänsla som inte kunde jämföras med något jag hade upplevt innan det. En slags lycka. Stundtals.

Nina Wähäs roman är läsvärd, och det var egentligen dit jag ville komma. Den handlar om en gigantisk familj i finska Tornedalen som är långt utanför den svenska lagom-normen, vilket är både befriande och läskigt. Jag håller andan mellan varven (eftersom jag inte har möjlighet att ingripa och sätta säkerhetsbälte och hjälm på karaktärerna), förfasar mig och tänker att det här kan aldrig gå väl.

Men vet inte eftersom jag har halva boken kvar att läsa!

Helgens mest intressanta situationer

1. Körde på liten krokig landsväg utan vägren när jag plötsligt hade en cyklist frenetiskt trampande framför mig. Kunde inte hålla ut så mycket och ge cyklisten vingelutrymme eftersom det samtidigt kom en mötande bil. Skåne klagade. 'Man måste ge vingelutrymme!'

2. Vid en motorvägspåfart hann jag inte kolla döda vinkeln innan jag körde ut och bad därför Skåne kolla åt mig. Skåne arg.

3. Ett par gånger, på liten krokig landsväg, hojtade Skåne att jag körde för nära vägrenen. Jag förklarade att jag inte kan titta i höger sidospegel samtidigt som jag håller koll framåt. Skåne sa att jag måste det.

4. Placerade mig fel när jag skulle in i en rondell och ta första avfarten till höger. Glömde blinka också. Skåne klagade, men jag förklarade att han så klart inte kan förvänta sig att jag ska köra perfekt när jag håller på och lär mig.

5. Kom in i något som heter tift-rondellen utanför Linköping. Tift-rondellen är egentligen en trafikplats och inte en rondell och där var det ett enda virrvarr. Jag hann aldrig orientera mig så jag åkte ur den åt fel håll. Dessutom missade jag en väjningsplikt där inne någonstans. Skåne skärrad.


I övrigt körde jag som en GUD.

Sextio är det nya tjugo

Har hängt upp och ner i en bil idag. Så ser halkan ut nuförtiden; mycket mer avancerad än den var för några decennier sedan. Tre artonåringar, som också håller på att ta körkort, tittade på, och det kändes bra att visa dem att kvinnor som närmar sig sextio kan. (Något de kommer ha glädje av senare i livet, även om de inte fattar det nu.) Jag vet inte hur jag såg ut (där jag hängde) för det fanns ingen spegel men jag kände mig spänstig och bekväm med situationen.

Check på halkan!

Det gick enligt plan

Vi såg den franska filmen på den kommunala biografen, och vi konverserade på franska på vägen hem, om än bara med små 'oui oui' från Skånes sida.

Intressant film ändå. Dramatisk kurva är inget för fransk film, här tas alla budskap och händelser (som i en svensk film skulle ta hus i helvete) emot med som mest ett höjt ögonbryn. Det var en soppa av otrohetsaffärer och alla inblandade var franskt oberörda från topp till tå. Det blir väl så när en hel nation regelbundet ligger utanför sitt eget revir; det blir en vana. Inget att hetsa upp sig över. Det kan tvärtom bli en fjäder i hatten om man lyckas sköta både äktenskap och diverse otrohetsaffärer med en air av loj likgiltighet.

Nu säger inte jag (och Skåne) att alla fransmän ligger runt, men tveklöst hör det till deras kultur. Det är som med svenskarna och köttbullarna. De som inte äter köttbullar har inte samma kontakt med den svenska folksjälen som köttbullsätarna. Därav följer att den fransman/fransyska som troget stannar i den äktenskapliga bädden inte fullt ut har förstått vad kultur är.

Efter denna filmanalys känner jag att det får dröja ett tag till vi går och ser nästa franska film. Behöver minst två feelgood från Hollywood och en svensk i genren Jultomten är far till alla barnen innan jag åter kan ta del av den franska lättvindigheten.

Jag antar att intresset vid det här laget är begränsat

MEN!

Ikväll kommer Skåne hit.

Så på det hela taget fantastiskt, om jag får säga vad jag tycker.

Det går en fransk film på vår kommunala biograf och jag överväger ivrigt köp av två biljetter. Skåne är intresserad av det franska språket, så det passar så bra, i synnerhet som jag också är det.

Det är också något speciellt med franska filmer och deras loja känsla av förstoppad hetta. Man kan inte annat än svepas med. Ingenting speciellt händer, ändå sitter man där andlös ända till slutet. Ute i friska luften igen känner man sig märkligt vederkvickad, och under promenaden hem, som inledningsvis slingrar sig förbi Örebro slott, faller det sig naturligt att konversera un peu på franska.

Ett upplägg som inte kan gå fel.

Skojade bara

Jag snodde inte karlns Paulin-müsli. Så kan man faktiskt inte göra, det är olagligt.

Skulle det ändå hända, och jag blev åtalad, så vore ju en rättegångsprocedur en bra erfarenhet och lärdom att ha med framöver i livet, visst? Det är så man får tänka. Man kan kalla det konstruktivt tänkande. Till skillnad från det positiva tänkandet är det konstruktiva tänkandet mer konstruktivt, om ni förstår?

Okej ...

Säg att vi har en bäver som stängs in i en flätad korg. Den positivt tänkande bävern börjar genast övertyga sig själv om att den har ett jättefint liv i sin flätade korg. Den kommer hitta diverse fördelar med att leva instängd och skriva upp dem på små lappar som fästs på korgens insida. Där sitter bävern sedan i alla sina dagar och läser på sina lappar.

Den konstruktivt tänkande bävern, däremot, kommer gnaga sig ut och fundera på hur erfarenheten av att vara instängd kan användas, och vad man kan göra med resterna av den flätade korgen.

SÅ JÄVLA MYCKET BÄTTRE att vara en konstruktiv bäver.

End of message.

Karln som handlar för mycket på COOP

Han ja, kanske ni tänker, för vi har väl alla stått bakom honom i kön. Jag gjorde det igår. En överfylld kundvagn som han i maklig takt tömde, en vara i taget, samtidigt som han var mycket mer engagerad i ett samtal på mobilen. Ibland stannade hans arm till med en matvara i handen, på vägen från vagnen till varubandet, och blev hängande där blixtstill medan hans koncentration helt slukades av samtalet han var i. Mig sket han fullständigt i, trots att jag stod precis bakom och hade bråttom.

Jag tittade uppfordrande på honom, för vad annat kan man göra i det här jävla landet?

'Kan du lägga undan mobilen och sätta lite fart?' hade känts fint att säga. Det gör jag titt som tätt på jobbet, så jag har vanan inne. Men sa jag det till karln på COOP skulle uppmärksamheten antagligen hamna på mitt beteende istället för på hans, och det vill man ju inte riskera. Det är då passivt aggressiva blickar kan komma till pass, men när karleländet inte ens uppfattar dem, vad gör man då?

Jag snodde en Paulins müsli av honom när jag packade ner mina varor.

Hur skulle ni ha gjort?

Jag ska få en assistent

Det sa de på nyheterna igår kväll.

'Lärarassistenter ska bli verklighet i hela landet.'

'Lärarassistenterna ska bli ett stöd för lärarna.'

Fantastiskt. Jag vill ha en tystlåten med bra kondition.

Jag förstår att jag bara ska få ha den här assistenten på jobbet, och jag kommer acceptera det, absolut. Men om hen vill följa med mig hem då? Alltså om det är hen som vill och inte jag som tjatat?