Dagens tips

Det är roligt att hitta på nya människor - såna som inte finns på riktigt. 

Något jag kan rekommendera som fritidssysselsättning.

Operation uppföljning

Känner att jag behöver följa upp tidigare inlägg och berätta, för alla och envar som är intresserad, att min bok A Suitable Boy numera är i Indien. Den tog flyget till New Dehli (kunde ha blivit övervikt där ... med tanke på de ettusenfemhundratrettiofem sidorna), och alltså kan jag inte längre läsa den. Min dotter, som också är i New Dehli, hade bara visat den för mig, inte skänkt den, förklarade hon. 'Köp den själv', sa hon också, den lilla hoppan.

Såklart kan jag inte köpa ett nytt ex, jag har ju fullt av anteckningar i hennes (på de trettiofem första sidorna), och nu saknar jag just det exet jättemycket. Vill helst inte läsa något annat. Men har börjat på Margaret Atwoods Robber Bride för att distrahera mig. Och den är i sanningens namn också mycket intressant. Har inte kommit så långt (i den heller), men wow vilken underbar inledning. Morgonrutiner i tofflor och morgonrock fyller sida efter sida. En kopp te här, en puss på makens flint där, men framförallt ett ljuvligt hasande runt i tofflorna från det ena rummet till det andra. Man blir glad! Och sugen på att gå i pension. Inte för att huvudpersonen är pensionär, hon är lärare i krigshistoria på stadens universitet, men hon behöver av någon anledning inte skynda sig på mornarna. Man kan bli avundsjuk för mindre.

Nå, nu kommer jag läsa denna potentiella pärla. 'Potentiella' eftersom en bok som börjar fantastiskt inte nödvändigtvis håller stilen hela vägen. Kommer denna göra det? Det får vi se!

Reflektion 2

Gunnar

En sliskig manipulativ skitstövel är på väg att växa fram. En genomvidrig typ. Funderar på om jag helt sonika borde byta ut honom?

Karin

Karin borde definitivt dumpa Gunnar, frågan är varför hon inte redan gjort det. Vad vinner hon på att vara tillsammans med honom? Ingenting, så vitt jag kan se.

Britta

Britta har förmodligen på gränsen till livsfarligt högt blodtryck. Hon borde också lämna sin man, om inte annat så för blodtryckets skull.

Benny

Vad ska man säga om Benny? Vet inte riktigt vilket fack jag ska stoppa honom. Har svårt att tro att Bennysar, som denna, ens existerar. Ändå känns han bekant på något lurigt sätt.


Jag fortsätter skriva dialogerna ett tag till för att se vad som händer. Kan bli regelrätt krig, men det är ju bara på papper i så fall. De här fyra personerna finns ju inte på riktigt, SOM TUR ÄR.

När man är ordnörd

I helgen föreslog Skåne att vi skulle lära oss tio ord på tio olika språk, och jag var förstås med på noterna. Vi bestämde vilka språk vi skulle ha med och förde in dem i ett excelark. Därefter skrev vi ner tio ord på varsin lista, kom överens om att ta med alla, vilket gjorde nitton ord. Hundranittio sammanlagt. Ett av språken är grekiska så vi måste också lära oss grekiska alfabetet.

Vi har också spånat på att skriva dialoger, med inspiration från våra skärmytslingar, och turnera runt i Sverige med dem. Den idén är inte dum, tycker jag. Det gäller bara att vi inte låter oss hindras av vår begränsade erfarenhet av manusskrivande, skådespeleri och turnéliv. Men det finns en risk för att just det sker.

Okej, det här inlägget kan verka lite utflippat men det är det inte

I förrgår satt jag på tredje våningen på Arlanda och hittade på nya ord. Jag var i ett så kallat kreativt flow och de här kom jag på:

berumpelig
morantad
skogsvirvel
berattad
förtrevad
bekrullad
piruntad
bängofil

I gårdagens inlägg använde jag första ordet berumpelig och det smälte in så bra att ingen ens reagerade på att ordet inte finns. Jag tar det som ett tecken på att mina nya ord sitter som smäckar i det svenska språket, och att de mycket väl kan hamna i Svenska akademins ordlista om jag använder dem tillräckligt envetet. Tills dess behöver de få betydelser men jag tänker att det kommer ge sig, att jag kommer känna vad de betyder när jag använder dem, att alla nyanser kommer ta form på ett naturligt sätt. Exempelvis kan man använda förtrevad för att beskriva känslan som breder ut sig i en pinsam tystnad. En förtrevad känsla. Fast det är bara en idé, kanske tänker jag på trevande för det kan man ju bli när man inte finner orden, och den man pratar med inte heller gör det. Och trevande är inte ett nytt ord, dah. Piruntad är kanske bättre, för det ordet känns helt random. Vem fan kommer på ett sådant ord, tänker man spontant. Alltså ett bra ord.

Loligt!

Hittade en latjolajban utmaning hos Christine (som hittat den hos Amanda som i sin tur hittat den hos Perny). Den går ut på att berätta åtta saker om sin romankaraktär. Saker man inte nämnt tidigare. Alla som hängt här de senaste två åren vet en del om karaktärerna i min beiga roman. Dock inte så mycket om min huvudkaraktär. 

Men här kommer det:

1. Det är min huvudkaraktär som gett romanen sin beiga kulör. Man kan säga mycket om de övriga karaktärerna, men speciellt beiga är de inte.

2. Min huvudkaraktär är en hon. 

3. Denna hon jobbar i en bokhandel.

4. Hennes ex heter Eilert. Tur för mig att det redan hade tagit slut mellan dem innan romanen började.

5. Alla hennes arbetskompisar är jobbiga. På olika sätt, men ändå: JOBBIGA.

6. Hon har en extremt jobbig granne. 

7. Hon har en låtsaskompis. (Eller vad man nu ska kalla honom...?) Han är också jobbig.

8. Hennes svägerska ska vi inte tala om.

Kullerstenen

Så här ser den ut (och när man tänker efter är det kanske inte så konstigt att min cykel slets ut på tre år). Längst ner i bild är min fot för att ge er en uppfattning om stenarnas omfång.


Och för er som nu blir sugna:                                                        
Hur många stenar finns på den 250 meter långa vägen? Vägens bredd är 5,5 meter och jag har skostorlek 38. Längs med sträckan rinner en å.

Nu åker jag och tränar. När jag kommer tillbaka förväntar jag mig att ni har räknat som fan. Annars kommer jag aldrig mer göra matteuppgifter åt er.

Ny dag, nytt inlägg

Men vad fan sjuttsingen ska jag skriva om?

Auberginen, kanske? Den står och stampar sedan x antal dagar tillbaka. Jag är inne i en tänkande fas, (kan vi säga). Jag har idéer om hur jag ska gå vidare, men de är för luddiga för att få ner på pränt. Jag önskar att ni kunde hjälpa mig, och det kan ni kanske? Ge mig några intressanta situationer som en medelålders man kan hamna i! Och nu snackar vi inte situationer, utan situationer. Tänk att man ska ramla ur hängmattan när man läser dem.

Jag väntar här medan ni tömmer era kreativa ådror.

Allt jag säger är typ inte helt sant

Jag har vunnit en rockslagsknapp med texten: Allt jag säger är sant
Ödets ironi, eller vad vi ska kalla det, vi som vet att jag glatt ljuger när andan faller på. Man kan säga att knappen (som jag givetvis ska bära) blir pricken över ljugar-i:et. Jag får väl ta av mig den när jag faktiskt talar sanning, för att inte skapa total förvirring bland mina medmänniskor.

Jag säger som en kompis till min ena dotter när jag hjälpte till med att reda ut en konflikt när de var åtta-nio så där. Tjejen blev hårt anklagad av några i gänget för att ljuga och jag gick in och sa: Ja ja, men det gör vi väl alla någon gång då och då, varpå den anklagade (lycklig över det oväntade stödet från mig) utbrast: Ja, och jag ljuger ju inte hela tiden!

Alltså, det gör ju inte jag heller, om någon oroligt undrar.

Ihop med knappen vann jag också Lisa Bjärbos ungdomsroman Allt jag säger är sant. Den handlar om en tjej som hoppar av gymnasiet för att hon har viktigare saker att göra. Eventuellt tänker jag ta den här vinsten som ett tecken på att jag också kommer hoppa av gymnasiet för att jag har, om inte viktigare, så i alla fall andra saker att göra. Lära mig prata flytande franska, par example.

Vad gör de par example i bokhandeln efter stängning?

En del av min roman utspelar sig i en nutida bokhandel. Själv jobbade jag i bokhandel en sommar för ungefär tjugo år sedan (ev trettio) och då kan man ju tänka att jag är ganska bra på att veta hur det är även nuförtiden. Och vet jag inte det så har jag turen att ha en fantasi utan motstycke i modern tid (tror jag). Det jag inte kommer ihåg av bokhandelslivet kan jag slänga ihop genom att låta hjärnan spinna på högt varvtal, det är så jag fungerar i det mesta. Det blir inte alltid rätt, men det är det sällan någon som märker.

Fast kanske bör man inte göra så när man skriver en roman, om man ska tro förståsigpåarna. De säger att man måste göra noggrann research. Om romanen par example utspelar sig i en bokhandel, och huvudkaraktären par example jobbar där, så behöver man veta hur det är att jobba i en bokhandel. Hur det är idag, om handlingen råkar vara förlagd till nutid, och inte hur det var en sommar för tjugo (trettio) år sedan.

Så satans jobbigt och onödigt, har jag känt varje gång jag tänkt på det. Ända tills tidigare idag då jag (helt oplanerat) mailade två av stans bokhandlar och frågade om jag kunde få intervjua någon. Och nu känns det helt plötsligt inte ett dugg jobbigt och onödigt utan bara spännande och kul och nödvändigt. Jag skrev att jag bjuder på fika på något café om någon förbarmar sig över lilla mig och min beiga darling. Fast jag uttryckte mig inte riktigt så, jag var nämligen alltigenom seriös i tonen. Business, liksom. Vill ju inte att de ska tro att jag är en galning.

Visst är det spännande?

Ser med spänning fram emot kvällens melodifestival

Ännu mer än vanligt, sedan jag i morse i vår lokala morgontidning läste att Ranelid ska delta med en låt han själv skrivit texten till.
"Vi höjer nu nivån (på melodifestivalen) och lyfter upp den till där litteratur ska vara", säger Ranelid i intervjun. Jag är som bekant mycket intresserad av litteratur, så där fick han mig på kroken. Tidningen avslöjar också ett par rader ur låttexten varav den ena säger något om konsekvenserna vi får deala med om kvinnan vägrar att ta emot mannens säd (jada jada). Den andra raden gjorde mig mer nyfiken:

Kärleken lutar, en aning, som gammaldags skrivstil.

Även maken höjde på ögonbrynen. Har vi missat något under våra dryga trettio år tillsammans? Det verkar så.
Vi kommer båda sitta bänkade i soffan i kväll, det är ett som är säkert.

Med ena benet i Indien och det andra på Åhléns

Jag har ett ben i Indien these days. En av döttrarna luffar runt där med två kompisar och tack vare blogg, instagramfoton och chattande på familjens What's Up-app har vi nästan daglig kontakt. Mycket märkligt att på så nära håll ta del av guppiga bussturer, indiska frukostar, friande indier, strandbungalows med grop i golvet och nätter fyllda av indisk musik. Om ni tycker att jag har verkat lite indisk senaste månaden, så vet ni nu varför.

För övrigt har jag shoppat idag. Ja, shoppat. Jag som hatar shopping, det har jag många gånger hört mig själv säga med emfas. När jag hängde på Åhléns idag, och njöt av det, slog det mig att jag ju tycker om shopping. Det är bara det att jag brukar kalla det: att gå och handla saker. Jag gör det minst en gång i månaden. Idag köpte jag två fina örngott, Lalehs senaste album och fyra pocketböcker. Det var lattjo.

Januaridepression

Jag är så trött idag att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag misstänker att det är en januaridepression som slagit till. Januari är min sämsta månad. Det enda bra med den är att den följs av februari som är en av mina bästa månader. Januari är bara mörkt och tråkigt. Fast ibland är det roligt förstås. Igårkväll satt jag här och fnissade, till exempel. Och på jobbet var det lite kul när min arbetskompis skulle beskriva en annan arbetskompis för mig, för att jag skulle förstå vem det var, och sa att denne hade 'vuxna' kläder. Vuxna kläder? sa jag och kände mystiken tätna. Han vidhöll envist att klädseln var 'vuxen' så jag var tvungen att pressa ur honom vad han menade egentligen. Det visade sig att han menade gubbig klädsel, men att han tyckte det kändes elakt att säga det. Det var roligt. Jag skrattade en bra stund, månaden januari till trots.

I eftermiddag har jag lektioner i engelska och kemi. Hur jag ska orka, I don't know.

Dag ett är slut

Mycket skrivet blev det inte idag, men däremot redigerat. Har nu gått igenom 13,8 procent av det hittills skrivna manuset och jag kan lugnt, utan att överdriva, säga att jag är trött. Har ätit minimalt (ett par skivor skinka med senap på och en aladdinask), för behovet av mat hamnar i skuggan när jag är inne i min berättelse. Nu kokar dock broccoli i en kastrull på spisen och med den i magen ska jag ta itu med alla wordfeudspel jag är involverad i. Har tappat räkningen men det är bara roligt. Inte att tappa räkningen alltså, men att få förmånen att tävla mot alla dessa rara kvinns och deras skiftande förmåga att ta en förlust. Alltid lika spännande när vi närmar oss ett spels slutspurt.

Men först broccoli.

Snart 2012

Och jag börjar det nya året med en SKRIVCHOCK.

I tio dygn, med början imorgon, ska jag skriva oavbrutet på den beiga. Hur outhärdligt spännande, frustrerande och roligt det blir kan vi ännu inte veta, men jag kommer uppdatera här dagligen med informativa inlägg om processens framskridande. Jag har aldrig förr skrivchockat mig själv och kan därför inte förutspå effekterna.
Antingen lyckas jag bara klämma ur mig några få sketna ord om dagen, eller så forsar de fram likt druvor i ett oljat rör. Mot tryckeriet i rasande fart! För det är det här året som alla mina beiga ordfiler kommer bli en bok som går att läsa. Så är det tänkt och då blir det så.

When you're looking like that that that

Jag har tidigare inte kunnat skriva min beiga till musik, har bara blivit störd. Endast ljudet av ren tystnad har fungerat, så döm om min förvåning när jag nu plötsligt skriver SKITBRA till musik! Jag sätter på Westlife och skriver sedan i takt till musiken. Det fina med det är att jag håller tempot uppe och att en speciell känsla inträder. En Westlife-känsla. Inte så mycket pangtjoff men en hel del sockervadd och lycka. Whoever told you I was letting go, the only joy I've ever known lalala I'm never gonna say good bye cause I never wanna see you cry, I swore to you my love would remain lalalalala the more I know I love you, the mooore.

Ja, ni fattar. Nu har jag ingen aaaaning om kvaliteten i det jag skrivit. Lite som att skriva under the influence of drugs. Kanske borde jag lyssna på lite heavy metal också för de oväntade vändningarnas skull? Och för att undvika ett alltför sockersött slut, något happilyeverafter ville vi ju inte ha. Well, inte majoriteten av oss i alla fall. Jag ska förstås klämma in ett litet pyttehappilyeverafter för de som så önskade.

Har inte fått in schlurpet ännu, om ni undrar. Har ni något förslag på låt till det?

Man får tacka för dagens alla hejarop!

Mycket kan man säga om er men ett 'HEJA' sitter i alla fall inte långt inne. Har knappt kunnat koncentrera mig på den beiga för alla kommentarer som ramlat in.
Sexhundratrettio ord har jag trots allt knåpat ihop och om det kan man ändå säga att det är sexhundratrettio ord. En tråd har jag också avslutat med en ganska raffig pompong, om jag får säga det själv. En karaktär blev lite tilltrasslad i processen men så kan det gå.

Dagens synonymer: tofs, vippa, tott, test, tufs, slinga, frans, puska, pompong, snopp

Första advent

Jag är sjukt taggad på advent! Det kan ha att göra med att maken och två döttrar kommer hem den här helgen. Gångna veckan har jag och hundarna varit helt ensamma, och nu är vi lite sällskapssjuka, kan man säga. I hela två veckor har maken varit borta. Jag är van vid att han är borta två, tre och fyra dagar, ibland bortåt en vecka, men två veckor, då har det gått för långt, känner jag.
Jag ska chocka honom med att adventspynta, vanligtvis är det han som sköter den avdelningen men nu är han ju bortrest den ohängda ungen. Kanske sätter jag också på Absolute Christmas-cd:n lagom till han seglar in (chock nummer två). Lägg därtill att blommorna lever (chock nummer tre).
Det är nog säkrast att jag inte städar.

Ge mig redigeringsfasen nu!

Jag längtar ihjäl mig till redigeringsfasen. Till den dag sista ordet på min beiga roman är skrivet och jag ska börja om. Jag har fått för mig att det är så himla roligt. Det är då jag ska skapa det naturliga friska flödet i min berättelse. Det som böljar fram som en ondulerad koaffyr, kan man säga. Eller ett komfortabelt vattenrutschbaneåk.
För att uppnå det kommer jag få stryka ord hejvilt, och fylla på med andra, bättre. Kasta om handlingen så att den kommer i en ordning, gestalta mera (har jag förstått när jag läser andra skrivares bloggar), och rensa bort alla trendiga uttryck. De där som är hopplöst otrendiga om ett år. Letmetellya, liksom. Ni fattar.

Har jag glömt något?

Vad gör medelålders när de ska ha roligt del 7

Nu ska ni få höra vad roligt och fint man kan ha på jympan.
Igårkväll var det knökfullt i salen. Jag kom bland de sista och fick pressa mig in, så trångt var det. Till min lycka hittade jag en liten plats längst bak tillsammans med ett tjugotal andra hurtfriska. Eller kanske snarare hurtfriska wannabes; de som helst vill träna några gånger innan de ställer sig längre fram och syns.
Nåväl, jag jympade på, som ni förstår. Gick på stället, kickade bakåt, svängde med armarna och hoppade svanhopp. I tredje låten blev det latinotakter och till dessa skulle vi - håll i er nu - ta ett steg åt sidan och därpå direkt dra tillbaka foten i kombination med ett rumpvick. Hela sex gånger var tanken, samtidigt som vi vred oss runt ett helt varv på den andra foten. Ena armen skulle på ett snofsigt sätt ackompanjera det hela uppe i luften. För att ni ska fatta måste ni göra det. Nu! Innan ni läser vidare.

När vi hade gjort tre steg, det vill säga ett halvt varv, och koncentrerade oss som bäst på att få till den där rumpvickningen (som ni nu själva väl känner till), tittade vi upp och rakt in i den gigantiska spegelväggen vi plötsligt hade en meter framför oss.  Något av en chock, men ändå: dagens vackraste! Jag tänker då inte i första hand på rumpvickningarna och allas koncentration, vilka i och för sig också smällde högt, utan alla generade leenden. Så fina! Jag blev nästan gråtfärdig. Precis bredvid mig stod en lång ranglig man i sextioårsåldern, vi möttes i en ödmjuk blick av samförstånd inför det som är livet, innan vi rumpvickade klart varvet.

Om jag nu ska göra om det här till ett tips på hur man kan roa sig i medelåldern så är min rekommendation: Gå på ett jympapass med spegelvägg längst ner i salen, och placera dig just där. Sedan kan du blott hoppas på det bästa.