Oduglig, ineffektiv, osmidig och långsam

Jag hoppas att det inte blir så svårt, men det här kan i sanningens namn bli en av mina största utmaningar någonsin. Om man inte är duktig, vad är man då? 

Jag inser att man kanske inte behöver vara den absoluta motsatsen till duktig, men hur hittar man den plats mitt emellan där man bekvämt flyter omkring och inte oroar sig för att inte vara bra nog? Där man är lite lagom oduglig, ineffektiv, osmidig och långsam?

Långsam har jag i och för sig alltid varit. Jag brukar hävda att det är nödvändigt att vara det om man vill få något gjort ordentligt. Alla som säger emot detta faktum har fel, skulle jag vilja påstå.

Alltså behöver jag bara jobba på oduglig, ineffektiv och osmidig. Oduglig blir svårast. Att komma till jobbet och vara oduglig känns just nu som en omöjlighet. Hur i helvete gör man det?

Dagens dialog

Jag: Vilken högstadieskola gick du på?

Min elev: Lillåskolan.

Jag (glad): Jaha! Den gick jag också på! 

Min elev (med tappad haka): Oj! Jag visste inte att den skolan var SÅ gammal!

Jag: Öh ... jo, det är den. Jag gick där när jag var tonåring.

Min elev (med tappad haka nummer två): WOW!  Det är svårt att tänka sig att du har varit tonåring!

Jag: Jo, du. Och det var inte länge sen.

Det bästa med mig

Det bästa med mig är att jag aldrig förlägger saker. 

Tack vare det vet jag alltid var jag har allt när jag behöver det.

Till skillnad från såna som till exempel inte vet var de lagt sin migräntablett och panikar över att deras hund kan ha fått i sig den. Jobbigt! Vem vet vad en migräntablett i en hund kan åstadkomma.

Jag tycker också lite synd om alla som inte hittar jobbnycklarna när de kommer till jobbet. De får stå där och vänta tills någon dyker upp som kan släppa in dem. Sedan får de gå till vaktmästaren och låna extranycklar. Igen. 

Om de dessutom på regelbunden basis förlägger både det ena och det andra här och där i klassrummet och får irra runt, runt och leta medan eleverna följer dem med bekymrade blickar ...

Borde de inte sluta jobba då?

Inte bara Hans och Britta

I veckan, när jag intet ont anandes satt och fikade i personalrummet på skolan, berättade en av mina kollegor om ett materialrumsdrama hon haft.

Chocken!

Jag ska inte redogöra för några detaljer i hennes berättelse men jag kan avslöja så mycket som att det fanns vissa likheter med Hans och Brittas äventyr.

Tyst satt jag där, med allt större ögon. Jag vet inte hur folk skulle reagera om de fick höra att jag har låtsaskompisar som heter Benny, Britta och Hans, och att de också har udda erfarenheter av materialrum. 

Och jag tänker inte ta reda på det.

Kopiatorn

Den minst älskade tingesten på min arbetsplats är kopiatorn, och nu ska jag berätta om det aset.

Det finns kopiatorer och så finns det kopiatorer. Vår är helt värdelös. Den är förhållandevis ny, men beter sig som om den sjöng på sista refrängen. Den slutar fungera för att tonern är slut, fast den inte är det. Den strejkar för att häftklamrarna är slut, fast det finns fullt av dem. Papper är alltid slut i någon av alla femtiofyra fack, och är det inte slut så fastnar det papper som för tillfället ska bli en färdig kopia, så att kopieringen måste avbrytas. Och då piper maskinen med ett ljud som närapå kan förväxlas med brandlarmet.

I fredags när jag skulle kopiera två sidor anteckningar fastnade pappret. Kopiatorn pep och en röd lampa visade var det fastknövlade pappret satt. Jag öppnade en av alla luckor och drog ut ett papper, stängde luckan och en ny röd lampa indikerade fastnat papper på annat ställe, öppnade ny lucka och rev ut nytt papper, stängde luckan och såg en ny röd lampa blinka. Till slut var kopiatorn nöjd, inget pipande och inga röda lampor, och jag tryckte på start igen för att få mina anteckningar kopierade. En sekund senare pep kopiatorn igen och röda lampor blinkade. Öppnade åter alla luckor, den ena efter den andra, drog ut papper ur alla tänkbara skrymslen av maskinen tills pipande och blinkande ljus upphörde. Provade att kopiera igen och pipandet och blinkandet tog ny fart. Rensade på nytt och svor så det osade. Gav till slut upp och skrev ett felmeddelande till serviceenheten om 'kopiatorhelvetet'. Gick till min chef och sa att nu får det vara nog. Gick ner till plan 3 för att kopiera. 

När jag passerade vår egen nya dyrgrip till kopiator några timmar senare låg en av våra vaktmästare på golvet under den och svor att det fan var omöjligt att hitta felet. 'Dom här nya maskinerna består av tusen och en små plastbitar!' Vilket på något underligt sätt ändå kändes bra. Så småningom hittade han dock felet, men tro mig, snart står den och piper och blinkar igen. Med all säkerhet har det hänt idag, vilket jag undkommit genom att gå ner i arbetstid. Smart drag av mig, som helst inte vill dö av en hjärnblödning på jobbet.

Ny dator

Jag sitter i detta nu framför en ny dator, och som alla förstår kommer kvaliteten på mina inlägg nu skjuta i höjden. 

Dock tidigast imorgon.

Tänker att jag måste redogöra för mina trettio sekunder (konferensens höjdpunkt) för att kunna släppa konferensen jag var på i början av veckan. Så håll i hatten, här kommer min del av redovisningen:

Jag heter Nilla. Jag har bott i Närke i 58 år och jag föddes i Östersund. Att ha tilltro till elevernas förmåga.

Kan verka vara ett magert resultat efter en hel dags arbete, men då ska man betänka att alla i arbetslaget hade sin egen variant, och att allt under redovisningen flöt på som ett rinnande vatten. 

Det var fan som ett konstverk, nu när jag tänker efter.

Korvprojektet är avslutat

Gjorde ett sista försök på läxförhöret igår, men fan vad mina elevers nunor var allvarliga när de tog sig an testet. Fullt fokus på skärmen med en nästan sjuklig seriositet. Som om de var kirurger in action, eller nåt. 

Förmodligen har de humor, bara inte i den här allvarliga situationen. Man kan anta att de är mer intresserade av ett bra resultat på testet än att lyfta blicken och bekräfta mig och min humor. Det är min analys.

Min humor som ändå är väldigt rolig. I det här testet hade jag klämt in två korvar:

Then one day he discovers ______ dancing.

1. sausage

2. race

3. ballet

4. strike

I put the scarf around my ______ and went to school.

1. waiter

2. sausage

3. van

4. neck

Men mina 'korvar' kanske inte är så roliga ändå? Och om det är roligt med alternativet sausage så är det väl lika kul med race dancing, till exempel? Oavsett så är mina elever totalt likgiltiga inför mina ansträngningar, och det är ju rätt sorgligt om man tänker efter. Här lägger jag ner både tid och möda på att göra livet lite, lite roligare, och det blir ett fullständigt magplask.

Ett av dagens debacle

Ett litet bara. Helt obetydligt, men något ska jag ju blogga om.

Klockan åtta i morse hade vi arbetslagsmöte. Efter mötet gick jag på toa och såg i spegeln att en liten pappersbit stack ut ur ena näsborren. En mycket smal bit papper som stod rakt ut som ett spjut. Cirkus åtta millimeter långt. 

Så pinsamt, kändes det där och då, trots att det var en sån liten grej. Pytteliten, man kan knappast ens kalla det ett debacle, eller hur. Det är ju helt normalt att snyta sig, och snytpapper kan gå sönder. Men ändå; ingen vill sitta i ett viktigt (nåja) möte en timme omedveten om ett styvt litet pappersspjut utskjutande ur näsborren. Och hur kunde det står rätt ut en hel timme? OCH VARFÖR SA INGEN NÅT?

Nu ska jag försöka sova.

På korvfronten intet nytt

Eftersom jag vabbade i fredags fick mina elever göra vocabulary testet på egen hand, utan min övervakning. Så synd, eftersom jag hade tryckt in hela tre korvar denna gång. Till exempel en sausage hat.

Den här var också rolig:

I’ve never seen him before. He’s a complete ____.

1. stranger 

2. sausage

3. sacrifice

4. spring

This week’s vocabulary test

Jag kunde tyvärr inte klämma in någon korv i veckan som gick, på grund av annan modell på testet.

Sad, but true. 

Idag är det varannan dag

Och varannan dag betyder blogginlägg.

Vi tar väl dagens debacle, eller? Det är inte bara ett, debacle heter debacle även i plural. Jag har alltid flera debacle varje dag, här kommer två ur dagens skörd.

Det första debaclet handlar om mitt bristande minne. Jag hade lovat en kollega att påminna två av våra elever om deras uppgift i svenska. Det skulle jag, jadå jadå. Jag fick berätta för min kollega att jag glömt bort det. Hon borde i och för sig veta bättre än att be mig om tjänster, det är allt jag har att säga om det.

Ett annat av dagens debacle utspelade sig på en av mina lektioner eftersom jag inte lyckades få något ljud i högtalarna när mina elever skulle lyssna på ett nyhetsreportage. Jag försökte allt, utan framgång. Till slut sa jag åt dem att spetsa öronen och koncentrera sig och så fick de lyssna direkt från min dator. Det innebär mycket lågt ljud i ett stort klassrum fullt med elever, men jag sa att det bara handlade om deras dåliga fokus om de inte hörde och klickade på play. Att lägga över ansvaret för alla sina debacle på eleverna är en konstart jag förfinat genom åren. De var jättesöta när de satt där och fokuserade med sina spetsade öron.

Det var det.

Från korv till glaskropp

Det blev en del korv på jobbet i veckan. Förra veckan hände en annan grej; en av mina kollegor drabbades av glaskroppsavlossning. Glaskroppen sitter i ögat, och lossnar den ser man blixtar och grumlingar. Då måste man åka in till sjukhuset, eftersom glaskroppen kan dra näthinnan med sig, och då blir man blind. Min kollega kom tillbaka seende. En glaskropp som lossnar är i sig ingen fara. 

I fredags när jag kom hem från jobbet började grumlingar hoppa omkring i mitt öga. I morse kom blixtrarna. 'Trolig glaskroppsavlossning', fick jag veta när jag ringde och blev kopplad till ögonmottagningen. Imorgon ska jag till sjukhuset för att undersökas.

Vi är båda fyllda sextio och mattelärare. Sitter mitt emot varandra i vårt arbetsrum. 

Plopp, plopp.

En till korv

Jag stoppade in en till korv i dagens läxförhör.

_____ are like slow-moving trains in the city.

1. Containers

2. Sausages

3. Cable cars 

4. Barns

Vakade över dem som en hök när de gjorde testet. Förmodligen trodde de att jag spanade efter fusk, men jag letade ryckningar i mungipor. Såg dock inte en enda. Hur är det möjligt?!

Känner mig uppgiven nu.

Men jag kommer igen.

Veckans läxförhör

Jag smyger ut ett litet inlägg här och hoppas på att ingen minns att jag skulle vara roligare på den här veckans läxförhör.

Men jag kör korven igen, för vi har ett marint djur även denna vecka. A sea lion. 

'______ look like seals, but they are bigger and noisier.'

1. Sausages

2. Dolphins

3. Sea turtles

4. Sea lions

Jag funderar faktiskt på att använda mig av korven varje vecka ända tills jag ser att den går hem. De (eleverna) måste ju reagera förr eller senare. Det är bara att hänga i och vara tålmodig.

Ett löfte

På nästa läxförhör ska jag vara ännu roligare. 

Man får roa sig bäst man kan

Inte för att mitt jobb är tråkigt, det kan man inte anklaga det för, men man kan ändå roa sig lite extra när tillfälle ges. När man gör läxförhör, till exempel.

Fill in the gap!

_______ look like seals and can be up to four meters long.

1. Sausages

2. Shrimps

3. Manatees

4. Sea utters

Men skrattade eleverna? Nej. Inte ett enda fniss. Men de kanske aldrig har sett en korv.

(Rätt svar är manatees, sea cows, ett djur jag inte hade en aning om innan vi började läsa texter om livet i haven.)

I had a _______ with your dad on the phone.

1. argument

2. talk

3. vacation

4. discuss

Gravallvarliga elever. Man blir lite orolig. Men de är unga, kanske vet de ännu inte att man inte kan ha semester på telefon med någons pappa? 

Eller?

NÅJA, jag hade roligt och det är ändå det väsentliga.

Livet är ett äventyr

Jag brukar ofta, för döva öron, säga att varje dag är ett äventyr. Det är så mycket som händer från morgon till kväll, både stort och smått. Och för första gången i livet. Till exempel idag:

I förmiddags blev jag bjuden på hemmagjord kladdkaka av en arbetskompis som heter Anna. Jag visste inte ens att hon kunde baka, men det kunde hon.

På eftermiddagen kom mitt tvååriga barnbarn och hälsade på mig på jobbet. Han smälte in som om han inte gjort annat än hängt på lärarrum i sitt korta liv, men faktum är att det var första gången han var på mommas jobb.

Efter jobbet gick jag till optikern och hämtade ut nya glasögon. Det har jag gjort många gånger förr, men de har aldrig förrän nu kostat över tio tusen kronor.

På vägen hem, i min lilla bil, började plötsligt de flesta av panelens varningslampor lysa. Jag svängde av från motorvägen och upptäckte då att bromsen inte fungerade som den brukar. Det ledde till att jag fick stanna och ringa efter en bärgare (en supertrevlig Amanda) och det har banne mig aldrig hänt mig förut.

Det är spännande att leva, annat kan man inte säga.

Vidare på temat jobbdemens

Berättade en rolig historia för mina kollegor idag. Den enda jag kan utantill. Lärde mig den för kanske fyra decennier sedan. Någon i arbetsrummet drog en vits om gubbar och då fick jag lust att berätta min:

Det var två gamla gubbar på ett hem som stod och tittade ut genom fönstret. 'Titta, det ligger en gubbe på vägen', sa den ena till den andra. 'Va? Jag ser ingen gubbe?' 'Jo, där borta i vägkröken!' 'Nej, jag ser ingen.' 'Jodå, titta där - en jordgubbe!'

Mina kollegor såg måttligt roade ut. Ett par skrattade artigt. En sa att det var en gullig historia. Gullig?! Den är ju skitrolig!

Först någon halvtimme senare slog det mig att jag berättat den fel. Att jag missat själva poängen. Hur kan detta hända? Hur kunde jag berätta så fel, och framförallt: hur kunde jag tro att den blev rolig när den inte blev det? Oroväckande är bara förnamnet.

Läs nu om historien och stoppa in ett hallon istället för en jordgubbe så ser ni vad rolig den är. Tråkigt för mina arbetskompisar att de missade det, men vi kanske hamnar på samma hem vad det lider, och då lär jag väl sitta och dra den där med diverse bär i. Till allas fromma.

Skolstart

En liten glimt från dagens förvärvsarbete:

'Elevernas schema, har du det?'

'Elevernas schema?'

'Ja, vi fick det i torsdags. Du sa att du skulle kopiera upp det till eleverna ...?'

'Va, sa jag?'

'Ja, det gjorde du ...'

'Det har jag inget minne av. Men jag går och kollar.'

Jag promenerar iväg till arbetsrummet, bläddrar i högarna av papper som ska delas ut till eleverna. I C-klassens hög ligger elevernas scheman, uppkopierade. Jag utbrister 'just, ja!' och går tillbaka till min kollega.

'De låg där! Jag hade kopierat.'

'Det var väl det jag tänkte.'

Dans ska inte underskattas

Vi fick dansa en koreografi till Fight Song och det var roligt. Femtio gymnasielärare med varierande talang  gjorde sitt bästa och det ska inte föraktas. Det är en fin sång och jag blev påmind om hur roligt det är att dansa. Ska lära Skåne stegen.

Men det allra roligaste idag var när jag i en konversation hörde 'man får provligga lite' istället för 'man får lite billigare'. Vi var några som pratade om för- och nackdelar med att gå i pension. Hur kunde hon prata så slarvigt? Det är min undran idag.