När man har svårt att be om hjälp

Hängde över kanten på en frysdisk i onsdags för att fiska efter två påsar pyttipanna, och det skulle jag givetvis inte ha gjort. Just den pytt jag ville ha fanns det bara tre påsar kvar av, längst ner och längst in i frysdisken. Jag såg att det skulle bli svårt, och jag tror att tanken på att be om hjälp som hastigast for genom huvudet, men har man kunnat själv sedan barnsben så sitter det hårt inne att fråga någon. Istället uppskattade jag avståndet, och undrade hur i hela friden de tänker när de inte fyller på så att normalt folk når att plocka upp det de ska ha! VA? Idioter, och så vidare, sedan hävde jag mig över kanten och lyckades nudda den översta påsen med fingertopparna. Pressade mig lite till framåt, vred mig en aning åt höger för att hjälpa till, och pang sa det i nedre delen av bröstkorgen. Eller pang och pang, men det lät som det gör när skelett bryts sönder, och det är inget ljud man gillar.

Sist jag hörde det (ljudet) var sommaren 2017, första sommaren med Skåne. Vi var på Ribban i Malmö (lång fin sandstrand) och simmade ut till en jävla betongflotte en bit ut. När jag kämpade för att komma upp på den (nej, jag bad inte om hjälp då heller) bröt jag ett revben på vänster sida. Efter 'knaket' drog Skåne upp mig, vilket han tyckte var jättetungt, minns jag. Jag minns också att jag hade ont i veckor efteråt. 

Så, kan jag lära något av dessa två erfarenheter? 

Nej, vad skulle det vara?

Ja, till exempel att jag ska be om hjälp INNAN jag bryter revbenet!

Ska det vara nödvändigt?

Uppenbarligen!

Jag vet inte ... det känns liksom lite jobbigt ...

Att be om hjälp?

Ja, inte för att jag inte klarar det, för det gör jag.

Men för att?

Alltså, det är något som tar emot. Ska verkligen jag, som är så bra på att klara mig själv, be om hjälp?

Ja, det är en strålande idé.

Verkligen?

JAAA!

Okej, okej ... 

Hemma med symtom - det nya svarta

Har idag varit hemma med symtom, som det heter nuförtiden. Ont i halsen och huvudvärk. Det har jag ganska ofta och är inget jag brukar bry mig om (eftersom jag är lite störd i huvudet), men nu är det såklart inte tal om att gå till jobbet. I synnerhet som smittan för närvarande sprider sig som en löpeld i Örebro. Eventuellt är 'löpeld' en överdrift, men jag är osäker. Ena stunden basuneras det ut att situationen är väldigt allvarlig, och att alla nu måste skärpa sig big time med avstånden och spritandet. I nästa andetag får man höra att vi i vårt land ligger bra till som fan, jämfört med andra länder, och att striktare restriktioner inte behövs eftersom vi svenskar är så bra på att följa myndigheternas råd.

Frågetecknen hopar sig, det gör de.

Hursomhelst. Idag har jag haft tre lektioner framför datorn här hemma. Mina grupper i engelska har läst en HORROR STORY, och min grupp i matte har med den äran tränat på att använda prioriteringsreglerna. Same same, but different, med andra ord. Det vanliga knallar på i ovanliga tider.

Har förresten hört att Covid är här för att stanna. Det var inte Tegnell som sa det, men det låter ändå sannolikt. När den ena virusstammen dött ut kommer en muterad variant, och när den har gjort sitt kommer en ny. Så kommer det sedan fortsätta tills hela världens befolkning är utslagen och moder jord äntligen får möjlighet att läka och återhämta sig efter de senaste tvåhundra årens brutala misshandel. Slutet gott allting gott, kommer hon tänka, vår vackra planet.

Trevlig helg!

Nytt decennium!

20-talets första dallrande dagar har förlöpt utan något större mankemang. Kommer inte riktigt ihåg vad jag gjort, men det ska jag nu försöka minnas. Tänker att det sätter tonen för hela decenniet. Eller inte. Mitt liv har inte varit speciellt förutsägbart hittills, så varför skulle det börja vara det nu?

Hursomhelst.

Nyårsdagen: Körde hem dotter som firat nyår med Skåne och mig. Fikade hos kompis som bor behändigt nära min dotter, typ två hundra meter. Hon bjöd på sju sorters kakor, vilket direkt stjälpte mina nyårsambitioner om att sluta äta socker. Nu heter det att jag ska dra ner på det, och det är väl ändå sundare. Men svårare, när man är en sockerknarkare. Skåne åt glatt av alla kakor, så som skåningar gör. Nog om nyårsdagen.

2 januari: Skjutsade Skåne till stationen där han tog tåget söderut. Nu har vi hållit på så här i tre år, fram och tillbaka, fram och tillbaka mellan Örebro och Malmö. Vi borde få något pris, tycker jag. På kvällen gick jag på ett spinning-puls pass och orsakade en soppa utan dess like. Anlände i sista sekund när alla satt på sina cyklar, fick inte på mig det förbannade pulsbandet (som ska sitta under kläderna runt bålen), hittade inte min cykel som skulle vara nr 33, för där satt en person som tagit fel cykel. Jag avbröt ledaren som börjat berätta om sitt pass för att reda ut cykelfadäsen och det blev ett visst dividerande tills någon bad mig titta på mitt pulsband (som jag till slut hade fått fast) och såg då att jag hade nr 3, och inte 33. Den kvicka spinningledaren sa något om att jag kanske fortfarande såg dubbelt, med tanke på nyårshelgen och allmänt skratt utbröt. Något jag inte kunde låta passera naturligtvis så jag drämde till med att jag är nykterist. Vilket jag inte riktigt är, men det hade inte låtit så bra om jag sagt att jag bara dricker jättelite alkohol, så nu blev det nykterist. Cykel nr 3 visade sig stå längst bak i lokalen, vilket kändes bra efter den entrén.

3 januari: Det är idag, så här minns jag utan större ansträngningar. Det som kan tänkas vara av allmänt intresse är att jag tankat och spolat av bilen. Har skickat sju sms till Skåne, varav han endast har besvarat tre. Har läst ut Stina Wollters Kring denna kropp och börjat på Alex Schulmans Bränn alla mina brev. Har bara läst första kapitlet i den sistnämnda, men den lovar så gott att jag är på gränsen till exalterad. Mycket intressant första kapitel!

Decenniet som gick

Går det att sammanfatta mitt 10-tal i ett blogginlägg? Nej. För mycket har hänt. Himmel och helvete har avlöst varandra. Jag är glad att jag i denna stund, på gränsen till 20-talet, står på benen.

Känner mig inte redo att skriva om allt som varit tufft och svårt (men ska så småningom) så här och nu håller jag mig till de himmelska upplevelserna: Skrivandet, Skåne och körkortet. (Och här utesluter jag de händelser som rör mina barn eftersom de är mina barn, och de inte är jag. Jag kan ibland ha svårt att skilja på mina barn och mig själv, det finns både en faktisk ihopblandning (från min sida) och en röst i mitt huvud som säger att jag borde vara ett med mina barn, om jag nu ska göra anspråk på att vara en riktig mamma. Den rösten behöver jag kanske utforska närmare? Men inte just nu.)

Tillbaka till de himmelska upplevelserna. Eller himmelska och himmelska, det låter ju som att de där tre grejerna är alltigenom himmelriket, och det är de ju inte. Vad gäller skrivandet så älskar jag att skriva, ja. Men det ger mig också en försvarlig dos ångest mellan varven. Skåne ger mig inte ångest, han skulle bara våga. Men inga relationer är en guldkantad promenad i parken hela tiden, inte heller denna. Slutligen körkortet; det är mycket himmelrike över det, men det finns stunder då jag inte tycker om att köra. När jag inte ser något genom vindrutan, till exempel. Mörker, dimma, regn, nedsplashad vindruta av omkörande bil. Inte så himmelskt. Backade in i en bil på en parkering i höstas, det var inte heller himmelriket.

Rörigt inlägg detta, men det har ju också mitt decennium varit, så det passar bra.

Och nu kliver vi över till 20-talet, GOTT NYTT ÅR OCH DECENNIUM!

Nu har jag varit på bokmässan

Sjukt roligt, men var fan ska man göra av all läs- och skrivlust som alstras? Den trycker på kan jag meddela. Något så infernaliskt! (När man slår upp infernalisk i synonymordboken är följande betydelser uppradade: helvetisk, satanisk och djävulsk. Enligt logikens lagar är alltså infernalisk en svordom - kan vara bra att veta för den som har svordomsfobi. Inte jag.)

Tillbaka till trycket. Tänk er in i en situation där det tryckte på så infernaliskt att ni nästan tappade andan. När ni blev upptryckta mot en hissvägg, till exempel, eller var ni nu blev upptryckta. Så känns det, vilket både är bra och dåligt. Bra för att det är roligt att tänka på allt jag vill läsa och skriva. Dåligt för att jag blir en aning deprimerad av att tänka på allt jag vill läsa och skriva; jag kommer ju inte hinna innan jag trillar av pinnen eftersom jag kanske bara har typ fyrtio år kvar att leva. Om jag läser en bok i månaden har jag bara fyrahundraåttio böcker kvar. Och om jag skriver en bok då och då kommer det kanske bara bli tolv totalt sett. Tretton med den beiga som jag ju redan skrivit.

Jättebra, jättebra. Not.

Är inte den här sommaren ovanligt seg?

Växlar mellan att skriva på min aubergine, läsa på altanen, laga och äta mat, skriva lite mer, titta på TV, gå ut med Nabbe, blogga, åka bil, handla mat, tänka, prata, läsa lite mer, jympa utomhus, sova...

Och så vidare till augusti.

Monark Monark, gjord av papper och bark

Jag har köpt en ny cykel idag.
 
Det hör inte till vanligheterna att jag gör det. Ändå är det tydligen vanligare för mig än alla andra. När jag berättade för cykelhandlaren att jag kört slut på min Monark som jag köpte för sisådär tre år sedan gav han mig en mycket skeptisk blick. Jag rabblade upp allt på cykeln som var bortom räddning - nav, bakaxel, kedja, stöd (avbrutet), sadeln (rest sig likt en svällande svamp), plingklockan, bakdäck (sprucket) - och han bara skakade på huvudet. Det var omöjligt, sa han, att en endast tre år gammal Monark var så risig.
Jaha? Hade jag haft cykeln med mig hade jag med nöje visat honom, men igår lämnade jag in den till min italienske cykelreparatör, så där stod jag utan bevismaterial. Du måste ha gjort någonting med den, sa Monarkvurmaren. Jag har suttit på den, sa jag för jag kan inte komma ihåg att jag har gjort så mycket mer. Vurpat med den ett par gånger, kanske. Skjutsat maken till jobbet på den när det kört ihop sig på mornarna. Och han gillar när jag kör ner från trottoarkanterna så det smäller där han sitter på pakethållaren. Brum, brum, liksom.

Jag fick köpa en ny. En röd.

KOLLA VAD FINT!

Började dagen med att fixa till skrivhörnan som jag tänkt iordningsställa i ett och ett halvt års tid. Flyttade bara upp lite möbler från källaren och nu behöver jag inte längre alternera mellan köket, vardagsrummet och sängen. Nu kan jag stänga dörren om mig och sitta i fred. Varför jag inte fått arslet ur och fixat detta tidigare kan man bara spekulera om. Man kan också undra hur mycket högre kvalitet min beiga hade haft om jag hela tiden suttit och skapat i denna fantastiskt exklusiva skrivhörna. (Lägg märke till SAOL på byrån till vänster, bakom finns synonym- och antonymordböcker. Notera även tidningen SKRIVA som ligger på den vita utdragsskivan under datorn.) Ey.

Nedan har ni en före-bild där jag ligger i sängen iklädd morgonrock och skriver.

Tjofaderittan julhambo

Nu är det dags att skriva todo-lista för att få den där kontrollen på läget; det är bra att veta vad man har att göra för snart är det jul. Men jag är allergisk mot kontroll så det blir nog ingen lista. Förmodligen kommer jag fortsätta göra lite här och lite där enkom på känsla. Som idag då både maken och jag ska åka till Arlanda och hämta en av döttrarna. Vore vi aldrig så lite effektiva så skulle bara maken åka men jag är även allergisk mot effektiv så vi åker båda två. Jag har svårt att bestämma mig för huruvida detta är symptom på en sjukdom eller om det är ett tecken på min fantastiska förmåga att leva i nuet. Imorgon när jag måste svettas på stan och laga mat samtidigt kommer jag tycka att det är en förbannad sjukdom. Idag när jag åker till Arlanda kommer jag känna att jag är en jävel på att välja lycka. Efter jul ska jag göra en objektiv utvärdering som ger alla svaren. Bränn nu inte era julskinkor mäpan ni väntar.

Så länge önskar jag eder en GOD JUL.

Men håller det här på att bli en matblogg nu? Vad otippat.

Tro det eller ej, men jag har lagat Burgundisk gryta idag också. Måste vara inne i någon slags burgundish period.
Ner i den här grytan körde jag lite sidfläsk (med mixern) eftersom vissa igår påstod att det ska vara lite sådant fläsk i. Jag är inte den som är den och bestämde mig sålunda för att kolla om sidfläskidén verkligen stämde. Resultatet jag kom fram till är att man kan ha sidfläsk i, men om man inte vill det kan man låta bli. Använd bara inte mixer i grytan, såvida du inte vill ha rödvinssås i hela köket, jag skojade bara om det. Hacka istället sidfläsket på skärbrädan innan det läggs i.
Nu, så här i efterdyningarna av den andra burgundiska grytan den här helgen, står jag med en halv flaska oanvänt rött vin och funderar på vad jag ska göra med det. Vad tror ni om Coq au vin till lunch imorgon? Coq au vin au lundi. Det betyder Måndagstupp i vin, jag kom på det själv.

Om att skriva blogginlägg *not*

Om det inte vore för att jag ikväll måste göra en burgundisk gryta som research, och dessutom titta på Babel, så skulle jag skriva ett jätteintressant inlägg. Det är jag helt säker på.

Skulle jag tappa min pc i golvet?

Givetvis inte.
Eftersom jag är medveten om risken bär jag alltid omkring på den som om den vore ett spädbarn. Förutom att alla ni finns i den så bor ju också min beiga roman där.
Men inte ens den mest förutseende av rediga kvinns kan vara förberedd på alla scenarier. När man ligger i sängen och varsamt (förstås) ställer ner datorn på golvet för att sedan göra en belle tendance à la hausse avec la jambe droite (snygg uppåtsving med höger ben), och råkar ha datorsladden runt detta ben, så far ens dyrgrip upp i luften för att kort därefter, när sladden rycks ur datorn, landa på golvet med en smäll.
Är just nu oändligt tacksam över att min darling verkar oskadd. Ska aldrig aldrig aldrig mer ställa ner den lilla sockerpullan på golvet.

Morgonens statusuppdatering

Är lite sjuk idag. Med betoning på lite, men ändå.
Jag blir sällan förkyld, får oftast bara en känning av att baskeluskerna attackerar, och sedan går det över. Jag är i den känningen nu. Kroppen vacklar omkring eftersom all energi går åt till de stridande parterna. En liten hostning då och då, ett litet kill i halsen. Matthet i ögonen. Snygg i håret.
Ungefär så.

Om genialiska idéer och sånt

Kände mig lite frusen efter jympapasset igår kväll (well, först var jag allt annat än frusen men sen) och kröp därför, när jag kom hem, ner i ett varmt bad där jag avslappnat låg och guppade ett tag. Inget är så bra för den fria tankeverksamheten, alla de stora filosoferna och vetenskapsmännen har legat nedsänkta i vatten när de kläckt sina idéer. (Jodå!)
Och det här geniet (läs: jag) kom sålunda på idén att nu ska hon bara skrivaskrivaskriva på sin roman och inte bloggabloggablogga det allra minsta för att fortfortfort komma upp i de där typ 50 - 60 000 orden som en roman (hennes roman) ska bestå av.
En fullkomligt briljant idé!
Bara att dumpa bloggandet, hejhejhej.
Därefter kravlade hon sig upp ur badkaret, satte sig framför datorn och surfade runt i bloggvärlden som besatt i timmar och skrev inlägg om flyghoppning (?) och kom inte i säng förrän vid ettsnåret eftersom hon måste kolla kolla kommentarer och började författa på sin roman.

Dagen i koncentrat

Det var rätt kul på jobbet ändå. Labbade med en grupp elever. Vi gjorde salt. Gjorde salt, alltså, readmylips. Vi vaskade inte fram det ur havsvatten eller något annat amatörmässigt.
Efter jobbet gick jag in i en bokhandel och köpte två böcker: Jens Lapidus Snabba cash och Shani Mootoos Hon simmade i havet vid Guanagaspar. Den första för att jag hört många säga att den är bra; det är egentligen inte min genre men jag är nyfiken.
Den andra för att jag tycker om titeln: Hon simmade i havet vid Guanagaspar. En bok som heter så kan inte vara dålig. Orginalets titel är He Drown She in the Sea, och det gör mig barnsligt lycklig. Jag älskar när författare högaktningsfullt skiter i grammatiken.
Mäpan jag stod och valde mina böcker pratade de två expediterna bakom disken om en tredje. De två var lite upprörda. De slog fast att det inte var deras fel att det blivit som det blivit. Gissa om jag spetsade öronen så att de nästan nådde fram till disken? Jo, det gjorde jag. Jag hörde till och med hur de snörpte på sina munnar. Allt för min beiga.
Om hemvägen vill jag berätta att jag körde in huvudet i en schersminbuske och kände att den luktade smultron. Jag har aldrig förut tänkt på att schersmin luktar smultron, trots att jag varje försommar kör in huvudet i ett oräkneligt antal buskar.
Dagens klädsel vill ni nog också veta. Ljusa jeans, grå tunn långärmad tröja med en liten sladdrig vit blus över. Det låter inte så snyggt när jag rabblar upp det så här, men då ska ni tänka på att jag hade jeansen uppkavlade ett par varv så att man kunde skymta mina vader.
Imorgon jobbar jag min sista dag, så då ska jag kavla ett varv till.