Britta och Vera

'Life is a rollercoaster you just got to ride it', säger Britta till Vera som efter två glas vin tycker att det börjar låta som en suverän idé. Varför försöka styra livet när det ändå inte går?

De sitter i Brittas gröna manchestersoffa. På soffbordet i glas syns spår efter disktrasan, men Britta hann plocka undan alla smutsiga tallrikar, glas och koppar som samlats där de senaste dygnen, och det får duga. Duscha hann hon också, innan Vera ringde på dörrklockan, samt svabba av handfat och toalett. 

'Hans var ingen muntergök', slår Vera fast och Britta håller med, ' ... hans största intresse var stenar.'

Båda börjar skratta. En man vars passion i livet är stenar! Till sist sitter de dubbelvikta i varsin ände av soffan och skriker av skratt. Det är ett skratt som inte går att avbryta hursomhelst, det krävs något extra, som att Britta plötsligt sätter sig upp. Hastigt och oväntat. Hon berättar att Hans för några veckor sedan kom till biblioteket och frågade efter en bok om stenar och att det slutade med att han försökte kyssa henne i ett förråd. 'Den jävla typen!'

Vera skrattar inte längre. Hon håller sig i soffans armstöd som om hon var rädd att falla. Hon stirrar på Britta. 'Det var ju det jag sa! Han är en sån där jävla Casanova!' Hon sjunker ihop i sitt soffhörn och ser på Britta med en blick som är någon annanstans. Tystnaden i Brittas och Bennys lilla radhus är med ens kompakt, öronbedövande. En tystnad som för Britta känns högst oroväckande.

'Vill du ha lite mer vin?' Britta önskar att hon hade satt på musik, Miss Li eller något annat som kan lätta upp stämning. Nu är det för sent. 'Jag gav honom en smäll, så han lyckades aldrig med sitt företag', ljuger hon.

'En smäll?'

'Nja, det var väl mer en knuff. Jag tryckte bort honom. Rejält. Han snubblade bakåt mot en hylla och fick en smäll av den, kan man säga.'

'När var det här, sa du?'

'Ja, när kan det ha varit? Tre veckor sen, kanske?'

'Och varför hörde du inte av dig?' säger Vera. Rösten är skör, inte anklagande.

'Oj, det var en bra fråga, ville du ha mer vin?'

'Nej, jag har.' 

'Jag borde såklart hört av mig ... men jag tänkte att inget ju hade hänt ...?'

'Inget hade hänt? Om Benny hade försökt kyssa mig, hade inget hänt då heller?' Nu syns begynnande rosor på Veras kinder och hon släpper inte Britta med blicken. 'Gud bevare mig väl', lägger hon till och ser spyfärdig ut.

Britta ignorerar med en dos viljestyrka innebörden i den sista kommentaren. 'Åh, jag vet inte ... i fyllan och villan, menar du?'

'I vilket tillstånd som helst!'

'Snälla, lugna ner dig. Du är i kris, och dessutom berusad, du behöver sova en stund, och jag också, så att våra hjärnor får chans att sortera saker och ting. Tänk på hjärtat också, vi är inga ungdomar längre.'

Vera gråter, tårarna rinner i strida strömmar, och hon torkar av dem på den gröna manchestern. Britta stelnar till men säger inget, istället lägger hon en hand på Veras knä. Hon tänker att hon borde berätta sanningen, men att det känns omöjligt.

'Du Vera ...?'

'Ja', piper Vera.

'Ska vi kolla på nyheterna?' Britta nickar mot TV'n. 'Så att vi får tänka på något annat en stund?'

Vera torkar återigen av sig på soffan, nu är tårarna blandade med snor. 'Okej då', säger hon.

Pension nästa

Har meddelat berörda på min arbetsplats, så nu är det definitivt. Hurra! Så underbart.

Det finns de som inte vill sluta jobba för att de inte vet vad de ska fylla sina dagar med. Till dem hör inte jag. Frågan som är min ständiga följeslagare är hur jag ska hinna med allt jag vill göra innan jag dör. Jag behöver minst tjugo år till, med de vitala funktionerna intakta, och det är ju tyvärr inget man kan beställa. Dessutom kanske jag behöver trettio år, tidsåtgång i framtiden är svår att uppskatta. 

Oavsett så ska jag börja leva det ultimata livet till sommaren.

Om jag lever och har hälsan då, är väl bäst att tillägga, med tanke på godtyckligheten i tillvaron. Man kan ju bli allvarligt sjuk närsomhelst. I synnerhet när man är i den här åldern. Dö plötsligt kan man också göra, det är inte helt ovanligt har jag fått erfara.

Alltså gäller det att gå i pension innan det är för sent. Ska ändå vänta till vårterminen är avklarad, plikttrogen som jag är. Lärare går inte i pension mitt i läsåret, så är det bara. Eleverna kan ta illa upp, eller vad orsaken nu är. Och skolledningen får det besvärligt som måste rekrytera ny personal i november eller januari, till exempel. Att jag kanske dör innan jag får gå i min efterlängtade pension får komma i andra hand, helt enkelt.

Vidare räknar jag på sannolikheten att jag fortfarande lever i juni, och den är ganska stor ändå.

Sju månader kvar!

Benny och Britta med hjälp av AI

Länge sedan sist, jag vet. Mycket på jobbet och barnbarnen har förökat sig. Tog därför hjälp av AI för att skriva fortsättningen på berättelsen om Benny, Britta, Vera och Hans. Så jäkla smart, tänkte jag tills jag såg resultatet. I AI:s förslag står mina kära låtsaskompisar på en random kaj och spanar ut över havet och har en obegriplig konversation som inte alls stämmer med deras personligheter. BÄÄÄD, som mitt fyraåriga barnbarn skulle säga.

Början:

Benny drog jackan tätare om sig när vinden svepte över den lilla hamnen. Britta stod bredvid och stirrade ut mot horisonten, där molnen samlades som mörka väggar. Vera satt på en trälåda och ritade något i sitt anteckningsblock, medan Hans gick fram och tillbaka med mobilen tryckt mot örat.

”Det är nu eller aldrig,” sa Britta plötsligt, med blicken fortfarande fäst vid havet.

Benny suckade. ”Vi vet inte ens om båten kommer i tid.”

Hans avslutade samtalet och vände sig mot dem. ”Den kommer. Jag har pratat med kaptenen. Men vi måste bestämma oss – följer vi planen, eller gör vi det på vårt sätt?”

Vera lade ner pennan och log svagt. ”Planen är trygg. Vårt sätt är farligt. Men farligt är ibland det enda som fungerar.”

Vilken båt? Vilken plan? Vad håller de på med? Varför samarbetar de helt plötsligt?

Nej, här gick AI bet. 

Bad om en dikt om Benny och Britta istället, med orden kärlek, frustration och tomhet inkluderade, eftersom de orden kom upp när jag tänkte på deras relation.

Denna dikt ramlade fram:

Benny och Britta – Skuggornas vals

I nattens djup föddes en kärlek så skör,
men mörkret tog över, och ljuset förgör.
De famlade blinda i stormarnas dån,
två själar som brann, men förtärdes av hån.

Frustrationens klor rev i hjärtats vävnad,
orden blev vapen, och tystnad blev nävnad.
De ropade ut, men ekot var grått,
ett liv utan mening, en tomhet så rått.

Och när gryningen kom, var allt redan slut,
två skuggor som dansar där solen gått ut.

Gillar titeln; Benny och Britta - Skuggornas vals Visst sjunger det om den? Första versraden faller mig också på läppen, deras kärlek var säkert skör i början, och jag kan även relatera De famlade blinda i stormarnas dån till Benny och Britta, om man förpassar sig några år in i deras relation. 

Ordet frustration kommer dock inte in bra. Det förstör totalt den lilla rytm som finns i början. Och vävnad och nävnad? Här kan vi snacka nödrim! Vad är ens nävnad? Ordet existerar inte, enligt SAOL.

Vidare: ett liv utan mening, en tomhet så rått. Uruselt.

Slutligen: Solen går inte ut, den går ner. Låter som om Google translate varit i farten.

Summa summarum: AI håller inte måttet. I andra sammanhang kanske, men inte när det gäller Benny, Britta, Vera och Hans.