Det var länge sedan sist

Det är inte konstigt att det blir långt mellan inläggen på den här bloggen, för jag jobbar alldeles för mycket.

Där har ni anledningen. 

Men nu sitter jag här och plitar. Och det går trögt. Det är svårt att skriva ett inlägg när man inte gjort det på länge. Ska man sammanfatta alla dagar som gått, eller bara uppehålla sig vid någon liten grej? 

Jag föredrar i regel små grejer. Jag har inte den uthållighet som krävs för stora och omfattande ditos. 

Den lilla grej som ligger närmast till hands att rapportera om är min kindtand som gick sönder i fredags eftermiddag. Jag satt i bilen på väg hem, åt choklad, lakrits och nötter, så som man gör när man lämnar jobbet på fredagar, och plötsligt lossnade en bit av kindtanden i fråga. Ca en åttondel. Väl hemma ringde jag akutnumret till tandvården, men eftersom jag inte hade ont fick jag inte någon tid förrän måndag kl.07.20. Imorgon bitti, alltså. Hela helgen har jag därmed gått med en trasig tand vars sylvassa kant skapar ett allt ömmare skavsår på sidan av min tunga. Vågar inte äta något hårt och kan inte prata rent.

Det var dagens 'lilla grej'.

Trilogin av Jon Fosse

Men gud vad lättjefullt det är på den här bloggen nuförtiden! Finns det ingen ansvarig som kan styra upp det hela? Var är Benny och Britta?

Allt ska man få göra själv ...

Nå, över till dagens ämne: Läs Jon Fosses Trilogin, om ni inte redan har gjort det. En så hemsk och ljuvlig roman, så ömsint och vidrig. Berättad med ett unikt språk som obönhörligt forsar fram som ... en fors. Man har ingen chans att stå vid sidan av. 

Är man intresserad av språk ska man läsa den. Är man intresserad av gestaltning ska man läsa den. Är man intresserad av livet ska man läsa den.

Jag förstår att denne Jon fick Nobelpriset i litteratur.

För övrigt har jag den intressanta infektionen vinterkräksjuka. Dock är jag över det värsta och njuter nu i fulla drag av återhämtning i säng. Har börjat äta och gud vad gott det är. Har börjat läsa Han Suyins Skimrande dagar som skildrar livet i Hong kong 1949 för missionärer som flytt Kinas kommunistarméer. Men framförallt är det en kärlekssaga mellan en kinesisk läkare och en kringresande engelsman. Mumma.

Tjugo dagar kvar

Kämpa!

På upploppet

Snart har jag lyckats ro mitt nyårslöfte i hamn genom att blogga regelbundet hela året. Det första nyårslöftet i hela mitt liv, så vitt jag kan minnas, som jag håller.

Så mycket varannandagsgnäll, men det har det varit värt. Jag tycker om att gnälla, det kommer naturligt och håller mig vital.

G’natt.

Åh nej!

Det är varannan dag idag och jag orkar inte blogga.

Fan!

Näe

Jo, kanske!

Men inte just nu. Om jag ska läsa utdrag ur författares verk och sedan härma deras ton i egna texter så måste jag ha tid. Och jag har inte tid för det. Idag ska Skåne och jag åka och köpa gardinstänger, upphängningsanordning för torkställning och hink att slänga aska i. En snygg hink med lock, och jag har en känsla av att det kommer ta sin runda tid. Hinken ska stå bredvid vår tjusiga kamin i stora rummet så det duger inte med vad skit som helst.

Vi kanske ska köpa ett draperi till hallen också.

Apropå ton så lånade jag en av Ranelids romaner tidigare i höstas, och kom ungefär en fjärdedel in i berättelsen innan motståndet blev mig övermäktigt. Jag har hört talas om hans språk som blommar både över och under raderna och var nyfiken. Det är ju kul med författares olika sätt att använda orden när de berättar och lite kul var det också i början att läsa hans Ansikte av eld. Men jag ledsnade snart på hans huvudkaraktär Greta som gjorde allt rätt hela tiden. Hon är en felfri människa med ett hjärta av guld, upphöjd över all smuts i tillvaron. Smuts som gestaltas av några giriga, korkade och allmänt felnavlade bikaraktärer.

Åh nej, Ranelid! Var är människorna någonstans? Får jag lust att skrika. 

Hans utsvävande metaforer, som ibland faktiskt är vackra, faller liksom platt till marken när karaktärerna är så overkliga. Alltihop skapar en känsla av plast inuti mig. Han ska ha sagt att hans berättelser är flyttfåglar som söker värmen och att han inte ger sig förrän de funnit ett bo i läsarens hjärta. Att han själv är herden som vaktar ordet, men att det händer att ett litet lamm går vilse eller att rovdjuret river mamman till döds. (Källa: Wikipedia)

Är jag det vilsna lammet, mamman eller rovdjuret? Jag fattar inte.

Ny dator

Jag sitter i detta nu framför en ny dator, och som alla förstår kommer kvaliteten på mina inlägg nu skjuta i höjden. 

Dock tidigast imorgon.

Tänker att jag måste redogöra för mina trettio sekunder (konferensens höjdpunkt) för att kunna släppa konferensen jag var på i början av veckan. Så håll i hatten, här kommer min del av redovisningen:

Jag heter Nilla. Jag har bott i Närke i 58 år och jag föddes i Östersund. Att ha tilltro till elevernas förmåga.

Kan verka vara ett magert resultat efter en hel dags arbete, men då ska man betänka att alla i arbetslaget hade sin egen variant, och att allt under redovisningen flöt på som ett rinnande vatten. 

Det var fan som ett konstverk, nu när jag tänker efter.

Det måste väl vara så att alla undrar

Så här kommer det: Min förkylning har flugit sin kos. 

Den var i sanning en förkylning att glädjas över och som gärna hade fått förvalta sitt pund hos mig ett tag till. Tidigare i mitt liv har jag inte fattat galoppen med virusinfektioner, men nu var jag enbart tacksam över att få en släng av sleven.

Måndag

Har såklart massor att skriva om, så jag ger detta inlägg den slumpmässiga rubriken Måndag, och väntar in alla ord som i strida strömmar rinner till på ämnet.

Ho ho?

God kväll

Dags att värka fram ett inlägg. 

Har man bestämt sig för ett varannandags-upplägg får man löpa linan ut. Landade i soffan vid sju ikväll, åt mat och slocknade. Vaknade för en stund sedan och kom på att jag inte bloggat, klev ur soffan och hämtade datorn. Frågade Skåne vad jag skulle skriva men fick inga vettiga förslag.

'Värka fram' låter brutalt, men att blogga är ingen promenad i parken. Det vet vi alla som håller på.

Den luftiga känslan till trots

Jag måste ändå medge att jag saknar varjedags-bloggandet. Det var så mysigt när jag la mig för att sova och kom på att jag ju glömt att blogga. Att jag snabbt var tvungen att klämma ur mig några klämmiga rader innan sömnen övermannade mig, trots att huvudet var blankt som ett oskrivet blad.

Det var tider det.

När man bloggar varannan dag

Jag är verkligen nöjd med mitt brutna nyårslöfte om att blogga varje dag. Det är så skönt att blogga varannan dag, man får liksom luftigare inlägg på det viset. Än slank jag hit varannan dag och än slank jag någon annanstans dagen emellan. 

Har aldrig fattat ett bättre beslut.

Mina mentala processer

Läste på nätet att ens 'mentala processer' kan ta skada av tvångsmässiga beteenden. 

Trist!

Det innebär att jag kanske måste bryta mitt nyårslöfte om att blogga varje dag hela året, för att rädda det jag har kvar av mina processer. I sanningens namn är det lite sjukt att jag hängt i som jag har; i sju och en halv månad har jag skrivit inlägg varenda dag. Jag har förmodligen redan hunnit bli rätt störd utan att själv vara medveten om det. 

Alltså kan det bli så att jag måste sluta upp med mitt dagliga bloggande. Å andra sidan kommer jag börja skrika när jag nyser, så det går nog på ett ut.

Sottis

Vet att jag, för ett tag sedan, skrev ett inlägg om mitt varje-dag-bloggande. Jag resonerade hit och dit om att göra det varje välsignad dag, vilka anledningarna skulle kunna vara och om min rättighet att göra det oavsett orsak.

Tog en paus igår, bara för att se hur det kändes. Det kändes ingenting, och nu är jag tillbaka igen med mitt vanliga sottis. Sottis är ett ord som är synonymt med strunt, enfaldigt yttrande och menlöst prat. Det betyder inte att alla mina inlägg kännetecknas av menlöst prat, bara en del. Resten av inläggen är s k non-sottisar. Missa inte dem!

En konstnär behöver arbetsro

Det här inlägget skulle bli intressant och relevant om det inte var för att Skåne pratade konstant vid sidan av mig. Det är Ryssland, bältros och hästar i en salig blandning, och vem kan koncentrera sig på skrivkonst då?

JAHA

Då var det dags att skriva inlägg igen.

Återkommer imorgon med ytterligare ett.

Stora tankar

Ett ovanligt kärnfullt inlägg, det jag skrev igår kväll. Det är när klockan närmar sig midnatt som de stora tankarna tänks i mitt huvud. 

Exempel på nya happenings från halvåret som gått:

Jag har bloggat vareviga dag.

Jag har vant mig vid krigshotet som hänger över oss.

Jag har börjat titta på serier.

Jag har byggt hus.

Jag har flyttat ut på landet.

/Klart slut från en regnig Närkeslätt

En liten stol är allt jag begär

Jag skulle tacka ja om jag blev erbjuden en stol i Svenska akademien. På vilka meriter då, kanske någon undrar, som inte känner till mig. Jag har inget svar på den frågan, men varför inte ta in en pedagog i denna intressanta församling? 

Anna-Karin Palm har precis fått en stol och det gör mig nyfiken. Varför får hon en stol när inte jag får en? Okej, hon har skrivit en biografi över Selma Lagerlöf och, ja, den var ett stycke trevlig bok, men har hon bloggat varenda sketen dag sedan årsskiftet?

Hursomhelst. Nu vill jag läsa hennes genombrottsroman Målarens döttrar. Jag börjar imorgon bitti när jag sätter mig i bilen för att köra till jobbet. Ljudbok, alltså. Rapport från berättelsens första halvtimme kommer kanske här på bloggen imorgon kväll. Med betoning på kanske, med tanke på alla viktiga ämnen som trängs här. Har jag verkligen utrymme för ett till inlägg på temat Anna-Karin Palm?

Jag hoppas.

En dag

En dag kommer jag ha en plats för mitt skrivbord, gott om tid och ett inre lugn som främjar skrivlusten.

Då kommer jag skriva långa, intressanta och välmatade blogginlägg av sällan skådad kvalitet. 

                                                  Platsen med stort P

Lite sjukt

Det är lite sjukt att jag nu har bloggat varenda dag i nästan fyra månader. Sjukt, med tanke på att jag inte haft något att skriva om minst varannan dag. Ändå har det kommit något skit. 

Jag sent på kvällen: 'Fan, jag måste ju blogga också ...' 

'Och jag har fucking ingen aning vad jag ska skriva.'

'Kan ju inte skriva ingenting.'

'Jo, det kan jag ju!'