Tisdag i november

Det var värst vad jag lät teknikfientlig i gårdagens inlägg. Som om jag inte uppskattar den tekniska utvecklingen. Men det gör jag inte heller. Tycker den är rätt dålig. Förutom framstegen vi sett de senaste tjugo åren mot rejälare och sittvänligare cyklar. Och miljövänligare hus.

Blev också lite deprimerad av att se vilka färger jag har på mina kläder, så i morse rotade jag fram en rödrosa tröja med glitter på. Men ledde det till något? Neeej. Alltså kommer jag ha den på mig imorgon också. Kanske har den då landat i betraktarnas ögon som den feta lilla hallonpudding den är. Hoppas.

Temat är kärlek

Och jag har knåpat ihop en liten men generell kärleksdikt som alla kan känna igen sig i:

Men du

raring,

varför står du där borta och glor?

Jag hade gärna sett mer passion i det lilla skaldestycket, men som bekant styr man inte över sin konstnärliga ådra. Och jag är i alla fall nöjd med det så kallade öppna slutet. Vad som helst kan hända härnäst, är känslan man bär med sig efter att ha pokulerat poemet, eller hur. 

Nu har jag varit på bokmässan

Sjukt roligt, men var fan ska man göra av all läs- och skrivlust som alstras? Den trycker på kan jag meddela. Något så infernaliskt! (När man slår upp infernalisk i synonymordboken är följande betydelser uppradade: helvetisk, satanisk och djävulsk. Enligt logikens lagar är alltså infernalisk en svordom - kan vara bra att veta för den som har svordomsfobi. Inte jag.)

Tillbaka till trycket. Tänk er in i en situation där det tryckte på så infernaliskt att ni nästan tappade andan. När ni blev upptryckta mot en hissvägg, till exempel, eller var ni nu blev upptryckta. Så känns det, vilket både är bra och dåligt. Bra för att det är roligt att tänka på allt jag vill läsa och skriva. Dåligt för att jag blir en aning deprimerad av att tänka på allt jag vill läsa och skriva; jag kommer ju inte hinna innan jag trillar av pinnen eftersom jag kanske bara har typ fyrtio år kvar att leva. Om jag läser en bok i månaden har jag bara fyrahundraåttio böcker kvar. Och om jag skriver en bok då och då kommer det kanske bara bli tolv totalt sett. Tretton med den beiga som jag ju redan skrivit.

Jättebra, jättebra. Not.

Känner mig lycklig idag

Anledning oklar.

Men ni vet sådan där vördnad inför livet som ibland sveper in? Helloooee, liksom.

Det finns ju så mycket man kan göra när man lever. Vadsomhelst som man tycker är kul. Cykla och jympa, till exempel. Eller gå på teater om man känner för det. Träffa människor. Det finns så sjukt många människor att träffa om man liksom jag har kommit på att det är väldigt roligt. Helt otroligt många. Även om man träffar och lär känna en ny människa varje fucking dag i resten av sitt liv så hinner man bara träffa 365 gånger 30 stycken om man har typ trettio år kvar att leva. Det är 10 950 pers vilket bara är drygt en promille av hela Sveriges befolkning. En jäkla massa promillar har man då kvar kan jag upplysa om. Hur många då?

Igår träffade jag en rolig människa som jag aldrig förut träffat, kanske är det därför jag känner lycka idag? Han var väldigt rolig men det var bara jag som tyckte det, inte han. Så kan det vara. Faktum är att det kan vara hursomhelst. Men ändå väldigt bra.

Första arbetsveckan är avklarad

Och jag är inte ens trött!

Hur skumt som helst. Den där komaliknande känslan jag tidigare haft när jag kommit hem från jobbet är ett minne blott. Vet inte när jag upplevde den sist, men det är i alla fall mer än ett år sedan, vilket tarvar en ANALYS.

Tänkbara orsaker till denna intressanta förändring:

Jag har inte ätit något fläsk- och nötkött senaste året.

Jag har inte haft någon make senaste året.

Jag har gått upp till heltid på jobbet.

Jag har kommit in i klimakteriet.

Sen har jag bytt frisyr också.


Ändå - jävligt konstigt är det.

Just ja

Jag bloggar ju nuförtiden.

En hel vecka har gått sedan förra inlägget och jag undrar i mitt stilla sinne: hur gick det till? Och vad har jag gjort den här veckan? Herregud, jag har ingen aning, faktiskt. Dagarna flyter liksom ihop, igår gjorde jag absolut ingenting, till exempel. Det var för varmt. I onsdags kommer jag ihåg för då gjorde jag slut. Det kändes väldigt bra, så bra att det är oklart om det verkligen ÄR slut eller om det bara var ett varningsskott. Det är sådant som man inte kan veta förrän man vet, ni fattar. Alltså, detta livet ger mig svindel. Det var i onsdags, och i torsdags fick jag en ny kompis. Ibland bara faller de ner från skyn när man minst anar det, det är roligt. I fredags vet jag inte vad jag gjorde, och igår gjorde jag som sagt ingenting.

Det var väl ungefär sista veckan i sammanfattning, give and take, hur har ni haft det?

Lite mer tjat om möten med förlag

Har googlat fenomenet 'möte med förlag' och hittat massor av intressanta sidor. På en står att man inte ska tro att man får sin bok utgiven bara för att ett förlag vill träffa en. Kanske vill de bara prata, man kan inte veta. På en annan står att sannolikheten är fiftyfifty.

Makens teori häromdagen var att de, efter att ha läst mitt manus, vill träffa mig för att kolla så att jag inte är galen. Jag svarade att jag kommer verka helt normal när jag träffar dem. Så klart. Bara jag får till frisyren. Å andra sidan - om man studerar frisyrerna på random publicerade författare så kan man undra om håret egentligen spelar någon roll. Om jag blir publicerad (om, om, om) kommer jag rycka upp hela branschen, känns det som. På hårsidan, that is.

Idag ska jag röja källaren, vinden och klippa gräsmattan. Så går det när man skjuter upp saker och ting.

Idag skulle jag röja källaren

Ut med allt och sedan in med det igen i en sällan skådad gudabenådad ordning. Jag hade också tänkt hinna med vinden. För första gången på tolv år. Ut med allt och helst inte in med det igen. Men nu har det obemärkligt blivit kväll och jag måste cykla iväg och köpa godis till OS-invigningen. Lite jobbigt är det att mina planer aldrig går i uppfyllelse. Det är som att jag inte kan styra mig själv, som om jag gör precis vad jag känner för oavsett vad jag har bestämt. Och inte vill jag ha någon hjälp för det heller.

Jag har kommit på det

Nu vet jag vad jag 'gjorde' med min gamla cykel. Märkligt att jag inte ens tänkt på det. Å andra sidan är det mycket man gör på daglig basis utan att man tänker på det.
Sista tre hundra metrarna till mitt jobb består av kullersten. Och då menar jag kullersten och inte gatsten. Runda fina stenar som legat där sedan 1200-talet, tror jag. Eftersom jag alltid är i sista minuten när jag närmar mig min skola cyklar jag i hög hastighet över de där kullerstenarna. Studsar fram på raksträckorna, *pang*pang*pang*pang*, och kör om så att jag ligger i kurvorna - allt för att spara varje möjlig sekund. (Maken har jag tippat av i ett tidigare skede, om ni undrar.)
Varje gång känns det som att jag får hjärnskakning, och vore man en ansvarsfull cykelinnehavare skulle man kanske fundera på hur cykelkraken upplever det hela? Idag, när jag kom finåkande på min nya röda cykel hoppade jag per automatik av när kullerstenarna började. Per automatik. Det var skyddsinstinkten som slog till. Ville skona den lilla jordgubben. Frågan är vad jag hade emot min gamla cykel? Jag är i princip emot att kvinnor har skuldkänslor annars skulle jag absolut ha det, känner jag. Massor.

Till hösten ska jag jobba heltid igen

Man kan verkligen undra vilken korkskalle som kom på den idén? Det kan inte ha varit jag i alla fall för jag vill ju skriva. (Förklarar för mig själv.) Skriva, skriva, skriva. När jag jobbar heltid har jag varken tid eller ork för det. Kanske tänkte jag att jag har så himla många år kvar att leva att jag lika gärna kan slänga bort några på vägen? Antagligen, med tanke på att 1) jag bara är i fyrtioårsåldern och 2) livet sniglar sig fram i långsammaste tempot.

Och varför dricker jag kaffe? Det är en annan fråga på samma masochistiska tema. Denna hemska, beska och äckliga sörja. Började för några år sedan i syfte att ersätta mitt treodrickande, steg för steg skulle treon fasas ut. (Tänk linjärt ekvationssystem där kaffedrickandets växande står i omvänd proportion till treodrickandets avtagande; det var onekligen smart tänkt.) Idag dricker jag både kaffe och treo. Trots att båda dryckerna smakar fan.

Slutsats 
Ja, vart tänkte jag komma med det här? Något om att jag har råd att fortsätta jobba halvtid om jag slutar köpa allt dyrt kaffe? Och att jag kan säga upp mig om jag dessutom skippar treon?

Jag har utvecklat backslick- och nejlikeallergi sedan igår

Och känner (desperat) att jag behöver skriva något enkom för att få ner den läskiga Errol i underjorden.

Sååå, bara därför ska jag berätta att jag enligt planen sitter och jobbar nu. Jag rättar nationella prov i kemi. Andra arbetsuppgifter tar jag också itu med, effektivt och flyhänt, eftersom det är mitt signum. Jag ger respons på ett arbete i engelska om Charles Dickens och läser elevers översättningar av engelska låttexter. Sedan gör jag också en del andra jobbsaker, vet jag. Vilka de är, är jag dock osäker på. Har bara en luddig bild av dessa 'andra saker' som jag behöver göra. Likafullt gör jag dem för det hade jag planerat och mina planeringar följer jag alltid. Jag är den sortens människa. En planmänniska. Fördelen med det är att jag jämt får allt gjort när jag hade tänkt att få det gjort. Det är väldigt bra. Maria von Trapp är min idol, för jag föredrar det slag av okomplicerad lycka som har ett gott arbete som fundament.

(Jag publicerar nu och kollar hur långt ner Errol åkte. Eventuellt måste jag skriva ett till inlägg.)

Uppdatering: Han åkte så långt ner att han inte syns på min skärm, puh.

Det är för lite aubergine i nutida skönlitteratur

Nu har jag påbörjat ett nytt skrivprojekt.
Skrivprojekt är ett bra ord när man inte vill kalla en roman för en roman. För i sanningens namn - hur ska jag veta att det blir en roman? Det kan ju lika gärna bli något annat.
Färgen är i alla fall given: aubergine. Liksom i fallet med min beiga roman får jag bända reglerna när jag ska böja aubergine. 'Min aubergine roman' kommer ännu mindre på fråga än 'min beige roman', som ni nog förstår. (Jag tänker inte knöka boken full med auberginer, varken bokstavligt eller bildligt; det är färgen jag är ute efter.)

Något av följande blir det:

Min aubergina roman. (Uttalas åberjina)

Min auberginea roman. (Uttalas åberjineja.)

Om känslor

Vet ni hur det känns när det gått ca 70 timmar sedan man mailade in sitt manus till förlag?
Det vet jag för jag har varit i den situationen. Så här känns det: VAD FAN HÖR DE ALDRIG AV SIG FÖR?

Romanidéer

En äldre man som bestämmer sig för att lära sig ryska skulle man kunna skriva en roman om, tänker jag. Jag tänker så mycket, speciellt på vad man kan skriva en roman om. Som research skulle jag då själv behöva lära mig ryska, det vore kul.

En annan idé:

Nej, jag kommer inte på någon mer nu.

Medelålderskrisen?

Är inte den här påsken väääldigt lång?
Inte för att man ska klaga, men tacka vet jag vardagar.

Följebrevet klart

Igår skrev jag följebrevet. Det där man ska skicka med till förlagen och som är viktigare än själva manuset eftersom det är det som ska väcka redaktörernas intresse för den där berättelsen som de kanske inte ens läser om följebrevet har en för beige ton.

Ja ja. Jag blir i alla fall nyfiken på mitt manus när jag läser mitt följebrev. Ett följebrev som är kort men som elegant sveper över livets kärnpunkter och bakar om dem till allmängiltiga universella svar. Ni fattar. Eventuellt kommer inte förlagen göra det men det är så vi har det, vi genier.

Men de kommer nog tycka att den där som skrivit manuset verkar vara en synnerligen intressant person. Gift trebarnsmamma och lärare, det sticker ut på något mystifikt sätt, tycker ni inte? Dessutom bor hon i en medelstor svensk stad i mellersta Sverige -  kabbalistisk varning på det. Att hon är just fyrtionio år gammal (av alla tillgängliga åldrar) blir det konjaksdränkta körsbäret som toppar bakverket.

Jag är lite nervös, märks det?

On top of all the shit

Var på vårdcentralen förra veckan och fick veta att jag har för hög halt dåligt kolesterol. Men du är ju överviktig, sa den lilla ärtan till läkare, som om det var den självklara orsaken. Gå ner några kilo i vikt så kommer det dåliga kolesterolet följa med.
Övervikt? Jag? Nej, det har jag inte, förklarade jag varpå ärtan tog fram en miniräknare och räknade ut mitt BMI. Bah. Jag tror inte på BMI. Däremot har jag tung benstomme, det har jag haft sedan jag föddes (4580 gr).
När jag tog av mig tröjan för att hon skulle få lyssna på hjärtat höll hon med om att jag hade ovanligt små valkar för att vara överviktig. Hon sa att hon sett mycket värre. Ändå kom vi överens om att jag skulle gå ner några kilo till nästa kolesterolprovtagning, jag vet inte hur det gick till. Mitt i semmelperioden och allt.

Se så, nu kan ni få uttrycka ert deltagande i kommentarsfältet. Marsch pannkaka.

Migrän dag tre

Nackdelen med att vara krasslig när man börjar komma upp i åren är att man inte vet om man bara är lite krasslig eller om man drabbats av en dödlig sjukdom. Googlar man huvudvärk får man veta att den kan vara farlig; om man inte haft huvudvärk förut och plötsligt sitter där med en. Det torde betyda att vi som haft mycket huvudvärk i våra dagar är säkra. Såvida inte huvudvärken ändrar karaktär, då ska man oroa sig. Jag har samma gamla vanliga värk. Och här gäller det att inte känna efter för mycket, ty då kan de mest underliga förnimmelser ge sig till känna. Vågor som sveper genom huvudet, till exempel. Brumsus i öronen och hjärtslag i nacken. That sort of thing, ni vet.

Lördag lördag i min famn, låt oss fara in i hamn

Kände mig så där lagom krusidullig när jag vaknade med migrän imorse. Och drömmen jag klev ur ska vi inte tala om, herregud vilken komplex person man är. Ni har ingen aning.

Dagens outfit: Beigerutiga bomullsbyxor och vintervit morgonrock.

Jag har ett nästan färdigskrivet romanmanus med potential

Så känns det i nuläget.

Får titt som tätt lust att ge mig i kast med det, hugga tag i den där potentialen och köra för allt vad tygen håller. Men det blir inget av med det, eftersom lusten är synnerligen flyktig; innan jag vet ordet av kommer jag på att det är så mycket att hugga tag i att jag blir alldeles matt och måste vila. Varifrån jag fick energin att skriva alla ord in the first place, kan man verkligen undra.

Horace Engdahl pratade om hybris hos Skavlan i fredags, om nödvändigheten av att ha en övertro på sig själv om man skriver en roman. Där hade han rätt, den gamla uven. Min övertro på mig själv har varit kolossal under större delen av mitt skrivande. Någonstans i min hjärnas realistiska avdelning har jag 'förstått' att sannolikheten för att få mitt manus publicerat är liten, men den insikten har jag för det mesta lyckats vifta bort. Självklart att min beiga lilla darling kommer bli en succé, har jag tänkt, hur ska jag kunna välja mellan alla förlag som vill skriva kontrakt med mig? Men kanske är det därför jag nu ligger och krälar i bottenslammet. Man kan misstänka.