Covidtest-outfit

Har nu fått resultatet på mitt tredje Covid-test: NEGATIVT. (Det är de som skriver NEGATIVT med stora bokstäver, inte jag.)

Lite får man skämmas som springer och testar sig stup i kvarten. Som om man tyckte det var roligt. Inte ser jag speciellt sjuk ut heller, man gör inte det med lite halsont. Fräschast av samtliga i den glesa kön, trots att jag hade på mig en kappa som jag köpte för evigheter sedan. Slet på den i tiotalet år innan en av döttrarna tog över den efter min skilsmässa 2013. Jag vet inte varför men sedan något år är den tillbaka hos mig igen. I trängsta laget, men se där, idag kom den till användning när jag inte ville se tipp topp ut. 

Hemma med symtom - det nya svarta

Har idag varit hemma med symtom, som det heter nuförtiden. Ont i halsen och huvudvärk. Det har jag ganska ofta och är inget jag brukar bry mig om (eftersom jag är lite störd i huvudet), men nu är det såklart inte tal om att gå till jobbet. I synnerhet som smittan för närvarande sprider sig som en löpeld i Örebro. Eventuellt är 'löpeld' en överdrift, men jag är osäker. Ena stunden basuneras det ut att situationen är väldigt allvarlig, och att alla nu måste skärpa sig big time med avstånden och spritandet. I nästa andetag får man höra att vi i vårt land ligger bra till som fan, jämfört med andra länder, och att striktare restriktioner inte behövs eftersom vi svenskar är så bra på att följa myndigheternas råd.

Frågetecknen hopar sig, det gör de.

Hursomhelst. Idag har jag haft tre lektioner framför datorn här hemma. Mina grupper i engelska har läst en HORROR STORY, och min grupp i matte har med den äran tränat på att använda prioriteringsreglerna. Same same, but different, med andra ord. Det vanliga knallar på i ovanliga tider.

Har förresten hört att Covid är här för att stanna. Det var inte Tegnell som sa det, men det låter ändå sannolikt. När den ena virusstammen dött ut kommer en muterad variant, och när den har gjort sitt kommer en ny. Så kommer det sedan fortsätta tills hela världens befolkning är utslagen och moder jord äntligen får möjlighet att läka och återhämta sig efter de senaste tvåhundra årens brutala misshandel. Slutet gott allting gott, kommer hon tänka, vår vackra planet.

Trevlig helg!

Två hinder till

Ont i nacken och ont i höften.

Inte lätt att gå omkring i livet och vara harmonisk i det läget. Ont i höften är dessutom ett understatement; hela höftpartiet med muskler och allt ömmar. Jag gör i nuläget mitt bästa för att träna bort skiten, vilket bland annat innebär höftrullningar på boll och planka. Man får vara glad att man inte har insyn.

Värken i nacken är inte heller att leka med, men den avtar så smått när jag ligger på golvet med benen högt. Ingen kudde, vilket gör att gravitationen drar nackmusklerna nedåt och skapar ett avslappnat häng.

Det är inte roligt att bli äldre, men ingen kan komma och säga att jag inte gör det bästa av situationen.

Hinder för min bekymmersfria tillvaro

En sak som sätter käppar i hjulet för min drömtillvaro är kramp i benen. På 1177 står det att kramp i benen framförallt drabbar äldre och gravida. Jag hör inte till någon av de grupperna, ändå får jag allt oftare dessa krampattacker. På 1177 är enda rådet att man ska stretcha. Både i förebyggande syfte och när krampen sätter in. Ibland upplever jag att 1177 ägnar sig mer åt uppfostran än behandling och bot. De gillar att vara den stränga föräldern, vilket jag kan tycka är lite tröttsamt. UPP OCH RÖR PÅ DIG, är inte svaret på alla sjukdomstillstånd, om jag får ha en åsikt. Det är när jag på mornarna sträcker på mig (vilket är en slags stretching) som jag får kramp i vaderna, till exempel.

Något fel med nervsystemet är det, det förstår jag när jag läser på andra sidor. Nerverna krullar upp sig i brist på vissa specifika mineraler, och musklerna svarar med att dra ihop sig till hårda bollar. Lösningen är att köpa en exklusiv mineralblandning. Den kostar trettiotolv tusen kronor eftersom det tar fem år att extrahera fram ett gram av den ur den Polynesiska havsbotten. 

Kan det vara värt det? Den dag jag är ute och kör bil och och vid en omkörning av en långtradare får kramp i låret kommer jag nog tycka det. Hur klarar sig bilförare som får kramp i låret? Jag förstår inte, men googlar såklart. Rådet jag får är att sätta på farthållaren eller stanna bilen. Hm, de har inte haft min kramp. Läser också, på samma sida, att man kan förebygga attacker med ett varmt fotbad och yllesockor. Varma fotbad innan man sätter sig i bilen, alltså?

Summa summarum: Jag får nog dras med min kramp.

Testade mitt drömliv i helgen

Ett hus på landet, långa hundpromenader, böcker (både lyssnade och läste), skrivande, god (sådär) mat och TV-tittande. Var jag lycklig? Inte som jag kunde märka av direkt. Var inte olycklig heller, men när jag ordnar och fixar optimala förutsättningar för en lördag och söndag borde man väl tycka att man har det skitmysigt?

Skåne var inte där, så en viktig förutsättning var förvisso inte uppfylld. Om man nu ska kalla honom 'en viktig förutsättning'. Jag är ju inte precis beroende av honom. Tack och lov hör jag till den oberoende delen av befolkningen. Den som klarar sig själv. Den som har ett normalt socialt liv, men som inte är beroende av de enskilda individerna i det. Kort och gott: Jag hör inte till den klängiga skaran som knappt överlever om deras Skåne inte kommer och hälsar på över helgen.

Och det känns ju bra. 

Jävligt skönt.

Nu är jag less på min drömvision

Den saknar något väsentligt, oklart vad. Spänning? Friktion? Energi? Man behöver lite wasabi i tillvaron, helt enkelt. Något som stör det perfekta, som livar upp och ibland ställer saker på ända så att man får syn på dem från ett nytt håll. Imperfektion är det nya perfekta, som man säger nuförtiden. Välkomna all skit som trasslar till livet! Se den (skiten) som gödsel du kan växa och utvecklas i!

Nu låter jag som en väckelsepredikant, men ni förstår vad jag menar. Inte för att jag förstår själv, men jag är ett undantag. De flesta i min ålder har nått en mognad som gör att de är tacksamma för utmaningarna som kommer i deras väg. Att jag själv inte kommit dithän utan hatar när allt inte går min tänkta väg kan vi tillfälligt lämna åt sidan. Jag förstår ju rent intellektuellt hur det hänger ihop, det är bara mina känslomässiga ryggmärgsreflexer som inte är med på tåget. 

Men nu ska vi utgå från den mognare delen av befolkningen. De som på djupet förstått att det är skitgrejerna man råkar ut för som ger livet mening. Människorna som blir glada när de stöter på ett stort eller litet hinder:

’Hjälp, jag känner en huggande smärta i bröstet!’

’Vad säger du, en huggande smärta i bröstet?’

’Ja, jag kan knappt andas!’

’Vad roligt! Då får vi gå till botten med vad det beror på.’

Ett så förfärligt exempel! Tvi vale. Jag borde inte skrivit ner det, men nu när jag ändå gjorde det blev det uppenbart att man ibland i ett första skede behöver kämpa mot skiten när den kommer, och låta glädjen och tacksamheten vänta i farstun en stund. Vilket leder till slutsatsen att det inte alltid är omoget att svära och hata och förbanna oväntade skithändelser. Och det känns ju bra.

Om ni trodde att jag var färdig så trodde ni fel

Jag ska förstås ha en skrivarhörna också. Med hög mysfaktor och utsikt över den ljuvliga lilla trädgården. Det är där jag ska skriva alla mina böcker som står på kö och väntar på att bli till. (Det är ett under att de inte redan sett dagens ljus när man tänker på hur ivrigt de köar.) 

Sen ska vi ha en stor TV. Vet inte var, för en sån passar inte in i mitt tänkta hus, men den måste in någonstans. Både Skåne och jag älskar att titta på TV, frågan är om det inte är vårt främsta gemensamma intresse. Det finns så många roliga program, ta vad som helst som exempel.

På torsdagar efter jobbet (mitt jobb) ska vi åka och handla så att det finns gott om mat när helgen kommer. Mat och godis, men inte så mycket godis, för vi kommer vara ganska måttliga med socker. Vi kommer hellre äta frukt. Jag vet att det låter tråkigt, men vi kommer vispa grädde till på fredagskvällen.

Efter frukost på lördagarna kommer vi ha några timmars fix och trix. Man måste ju sköta om ett hus med trädgård. Tillsammans kommer vi städa, reparera, påta och lösa problem. Efter att ha bockat av en rad punkter på listan kommer vi känna oss nöjda på djupet över det utförda arbetet och gemenskapen som det skapat. Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredställelse och är den grund på vilket samhället vilar, som Karl-Bertil Jonsson brukar säga (varje julafton).

Jularna kommer vi fira, men här gäller det att hålla in hästarna, är min erfarenhet. För höga förväntningar på julmys leder alltid till sorg och tandagnisslan. Det bästa är att begränsa firandet till en elljusstake. Bara en, den kommer kasta tillräckligt med juleljus över helgdagarna. Och hellre en för 49.50 än någon dyr sak som driver upp kraven på njutning. En elljusstake och raggsockorna på. Det räcker bra.

Vidare ...

Jag ska ha en trädgård också. Trädgård har aldrig varit min grej, men nu kommer det bli det, för av någon anledning har jag svepts med i den gröna våg som drar över landet nu i Coronatider. Jag vill ha en liten underbar trädgård, kort och gott, där jag i pallkragar ska odla sallad, lök, zucchini och potatis. Tomater också, mot en södervägg. På gräsmattan ska vi ha två stolar och ett bord med en blåvit-rutig duk. Där ska Skåne och jag sitta och dricka kaffe mellan arbetspassen i myllan. I tystnaden, så när som på fågelkvitter och vindens sus. Ingen jävla motorväg kommer brusa en kilometer bort. 

Inomhus ska det lukta fräscht och spraka hemtrevligt från kaminen. Vi ska ha pelargonier, och möbler som är funktionella och snygga. Vid det här laget har Skånes syn på vad som är funktionellt och snyggt kommit att sammanfalla med min, men han har trots det behållit stora delar av sin personlighet, och kommer således vara den som håller ordning och reda i huset. Inte för att inte jag kan hålla ordning och reda, men han är något bättre på det, och vi kommer leva efter devisen bäste man till pumpen, för att underlätta för alla inblandade.