Idag var dagen med stort D

Dagen då jag skulle kväva semesterångesten genom att ta itu med diverse arbetsuppgifter. Och vad händer? Ingen ångest såklart! Enligt lagen om alltings jävlighet.

På sitt sätt bra förstås, hela syftet var ju att må bättre och nu har jag ju gjort det idag. Problemet är bara att jag inte vet varför. Mycket irriterande för en känslig och matematisk själ som jag. Det är som att det sitter en liten jävel på min axel och bara njuter av spektaklet, så känns det.

Men ...

Jag skulle ju kunna göra en arbetsuppgift varje gång jag drabbas av existentiell ångest orsakad av semester. Tvång på det, alltså.

Måste bara komma ur mitt destruktiva 'jag vill inte' varje gång det är dags. Jag vet inte om det finns fler i min ålder som brottas med 'jag vill inte' så fort något behöver göras? Antar att de flesta lämnar dylika barnsligheter bakom sig innan trettio typ?

Mina 'jag vill inte' har snarare utvecklats än avvecklats genom åren. De kommer i en rad olika varianter där J A G  V I L L  I N T E nog är den mest förekommande. Javillintee är lite lamt, men användbart när man vill ha medömkan, och det vill man ju ha mellan varven.

Dra åt helvete, kan man också säga, i en rad situationer är det synonymt med 'jag vill inte'. Man får avgöra när det passar och när det inte gör det. Jag får se jag ska fundera på det är användbart på jobbet. Ett sätt att köpa sig tid för att komma på en riktigt smashing och orginell ursäkt. Sen har vi förstås onda ögat. Den är många fler än jag skitbra på, det vet jag. Svår att använda på sig själv dock.

Som synes är mina svårigheter i det närmaste oöverkomliga. Ska göra ett försök, absolut, men som ni förstår kommer det förmodligen misslyckas.

Att ha semester

Det är inte så jävla roligt som man skulle kunna tro.

Men det ger en tid att fundera på meningen med livet, och är inte den att arbeta? Att mellan bestämda tider slita och knoga, och sedan under begränsad tid (kvällstimmarna) vara ledig?

Lyckan med att själv få bestämma över sin tid är en myt, har jag kommit på. Vi människor är inte skapta för lösa boliner, vi klarar inte av det ens i normala temperaturer. I extrem värme blir det fullständig katastrof.

Man skulle kunna tro att det är mig själv och mitt liv jag avhandlar här, men faktum är att min slutsats gäller alla människor. Vi mår inte bra av att vara lediga och själva behöva ta en massa jävla ansvar för hur vi ska spendera dagarna.

VI KLARAR INTE AV DET!

Ville bara säga det.

Är besviken på mig själv

I morse väcktes jag av min brandvarnare strax före fem, så nu vet jag hur jag reagerar i en akut situation.

1. Jag blev skiträdd! Går ju mer eller mindre bara och väntar på att det ska börja brinna även i mina trakter. For som en raket upp ur sängen, finns inget bättre sätt att beskriva det.

2. Irrade runt i hallen under brandvarnaren utan att komma på hur man stänger av den.

3. Sprang tillbaka in i sovrummet och plockade fram en BH ur byrån, tog en vit, snabbt på med den.

4. Såg en klänning hänga över en stolsrygg men hejdade mig när jag insåg att jag kanske inte skulle komma tillbaka in i lägenheten på flera timmar när jag väl lämnat den. Sprang in i garderoben och hoppade i ett par byxor.

5. Hittade en t-shirt på en stol i köket, på med den.

6. Drog ut köksstolen i hallen för att komma åt brandvarnaren, man blir ju galen av ljudet!


Det är väl tur att jag inte blev brandman, eller hur? Precis när jag kommit upp på stolen slutade brandvarnaren tjuta och jag kunde lugnt (nåja) sniffa runt för att lokalisera elden som jag aldrig hittade. Kikade även ut i trapphallen men det brann inte där heller. Skönt.

Mindre skönt att jag beter mig så irrationellt och förvirrat i en krissituation som denna. Hur ska det gå när det brinner på riktigt? Varför blir det primära att få tyst på brandvarnaren? Varför måste jag ha tuttarna på plats i en BH innan jag ens undersöker om jag är i livsfara? Varför väljer jag byxor och t-shirt när det hade gått mycket snabbare att dra på mig en klänning?

Usch, vet inte ens om jag vill veta svaren ...