Stunder av lycka

Ni vet de där ögonblicken då livet känns fullkomligt?

I förrgår kväll regnade kraftigt när jag körde hem. Vindrutetorkarna jobbade på full speed och vägbanorna var bitvis dränkta av vatten. Jag körde ut på motorvägen och hamnade bakom en långtradare som jag varken ville eller vågade köra om. Den körde i 80 km/h, så det gjorde jag också.

Att köra i 80 på motorvägen är obehagligt. Inte bara för att det kan vara farligt, utan också för att jag i största allmänhet ogillar att vara i vägen. Att hindra andras framfart ger mig olustkänslor, så jag har för vana att flytta mig åt sidan. Något man dock inte alltid kan göra när man kör bil, så jag har varit tvungen att träna på att stanna kvar sedan jag tog körkort och köpte min lilla puddingbil. (Det är som ni förstår nu ingen slump att den är liten. Ju mindre bil desto mindre i vägen. Ni fattar kanske också varför det dröjde till jag var 56 innan jag tog det där körkortet.)

Jag låg alltså i 80 bakom en långtradare vars röda baklyktor var mina tillfälliga ledstjärnor i tillvaron. Regnet öste ner och den ena bilen efter den andra stänkte ner min framruta när de körde förbi. Efter en stund reagerade jag på att de som körde om gjorde det som i slow motion. Försiktigt, kanske endast i 85 eller 90, gled de förbi. Inte en enda blåste förbi i 120. Mina ögon tårfylldes av lycka. Det var inte bara jag som körde långsamt i detta skitväder! Alla andra gjorde det också, för de gjorde samma bedömning som jag. Har aldrig förr känt en sådan gemenskap på motorvägen. Det var jag och alla andra bilförare. Ingen bättre (dom) och ingen sämre (jag). 

Lycka i sin renaste form.

Decenniet som gick

Går det att sammanfatta mitt 10-tal i ett blogginlägg? Nej. För mycket har hänt. Himmel och helvete har avlöst varandra. Jag är glad att jag i denna stund, på gränsen till 20-talet, står på benen.

Känner mig inte redo att skriva om allt som varit tufft och svårt (men ska så småningom) så här och nu håller jag mig till de himmelska upplevelserna: Skrivandet, Skåne och körkortet. (Och här utesluter jag de händelser som rör mina barn eftersom de är mina barn, och de inte är jag. Jag kan ibland ha svårt att skilja på mina barn och mig själv, det finns både en faktisk ihopblandning (från min sida) och en röst i mitt huvud som säger att jag borde vara ett med mina barn, om jag nu ska göra anspråk på att vara en riktig mamma. Den rösten behöver jag kanske utforska närmare? Men inte just nu.)

Tillbaka till de himmelska upplevelserna. Eller himmelska och himmelska, det låter ju som att de där tre grejerna är alltigenom himmelriket, och det är de ju inte. Vad gäller skrivandet så älskar jag att skriva, ja. Men det ger mig också en försvarlig dos ångest mellan varven. Skåne ger mig inte ångest, han skulle bara våga. Men inga relationer är en guldkantad promenad i parken hela tiden, inte heller denna. Slutligen körkortet; det är mycket himmelrike över det, men det finns stunder då jag inte tycker om att köra. När jag inte ser något genom vindrutan, till exempel. Mörker, dimma, regn, nedsplashad vindruta av omkörande bil. Inte så himmelskt. Backade in i en bil på en parkering i höstas, det var inte heller himmelriket.

Rörigt inlägg detta, men det har ju också mitt decennium varit, så det passar bra.

Och nu kliver vi över till 20-talet, GOTT NYTT ÅR OCH DECENNIUM!

Första arbetsdagen efter sommaren

Har ägnat den åt att prata om min bil, vad annars. Mina kollegor har inte varit med mig i sommar och alltså behövde de uppdateras. Snällt har de lyssnat, lett och sagt att ja, jo, de tycker också att det är roligt att köra bil. De raringarna. De är verkligen bra att ha när man behöver prata av sig. Älskar dem litegrann.

Övrigt vi har pratat om:

Övningskörning, provkörning när man ska köpa bil, vart man kan åka när man har bil, bra och dåliga ställen att parkera på samt bilolyckor. (Det sistnämnda ämnet var det inte jag som tog upp, mind you.)

Imorgon måste jag skärpa mig och prata om något annat.

Skåne kanske?

Fördelarna med körkort

En ny värld har öppnat sig sedan jag skaffade körkort och bil. Nu ska jag exempelvis åka till en återvinningscentral och dumpa en massa skit. BARA SÅ DÄR. Svänga förbi och lasta ur.

Helt fantastiskt.

Sedan har vi Kilsbergen. En hel värld av skog och berg och sjöar och på vintern skidspår. Åkte runt där förra veckan med dotter på kringelkrokiga vägar och hittade den allra näpnaste vik med sandbotten och kristallklart vatten där det var helt folktomt. Detta är kanske vardagsmat för människor boende på andra ställen i Sverige, men om man bor i Örebro är det:

Helt fantastiskt!

Vidare kan man åka hit och dit för skojs skull, och det är i sanning också helt fantastiskt.

(Nu kan man undra varför jag väntade så länge med att ta det där körkortet, men då får man tänka på att jag behövde träffa Skåne först så att jag hade någon att övningsköra med. Det här inlägget ska handla om fördelarna med körkort, och inte om Skåne, men tänk er den mest perfekte privata handledaren för övningskörning, fast ännu lite bättre. Där har ni honom. Dessutom är han ovanligt söt att se på, som en karamell, vilket man inte har någon större glädje av när man kör, men har man bara parkerat på ett bra ställe så kan man sitta och glo sig mätt.)

Om ni kommer på fler fördelar med att ha körkort får ni gärna dela med er.

Attention, please

Vill bara säga att om en svart liten bil fräser förbi så kan det vara jag.

En liten skrivövning i all anspråkslöshet

Tiden stannade inte upp (som man kunde ha förväntat sig med tanke på händelsens dignitet) för att jag tog körkort. Dagarna har trippat på, och jag har:

1) Fått mitt körkort på posten
2) Kört bil upp till Åre med min syster
3) Kört HELT SJÄLV mellan Åre och Järpen (samma dag var det en trafikolycka på just den sträckan, men jag var inte inblandad!)
3) Gått skrivarkurs Skriv ditt liv
4) Börjat skriva mitt liv
5) Spenderat tre dagar i Östersund

En av uppgifterna på skrivarkursen:

Skriv en text som inkluderar orden på listan!

Uppkörning

På vägen in mot centrum:

Han: Du har kört med Elin?
Jag: Ja, och några lektioner med de andra också.
Han: Tycker du att det har gått bra?
Jag: Ja, det har varit jättebra, jättebra.

Tystnad.

Jag: Sedan har jag övningskört med min särbo också. Han bor i Malmö.
Han: Jaha, det var långt bort, ett riktigt långdistansförhållande! Det kan inte vara lätt ...
Jag: Jo, det har funkat i två och ett halvt år nu. Det får vara så här tills vi flyttar ihop.
Han: Mmm, det kanske är bra att ha det så? Då får man längta lite efter varandra ...?
Jag: Ja.

En kvart senare, på motorvägen:

Han: Var ska ni flytta ihop någonstans då?
Jag: Han får flytta hit.
Han: Jaha? Ha ha!

Ha ha? Om jag inte hade haft fullt sjå med att hålla koll på vägen, trafiken runt omkring och min hastighetsmätare hade jag frågat honom vad som var så roligt. Men nu var jag upptagen av min uppkörning så jag lät det passera.

Tillbaka vid Trafikverket, när jag parkerat, lagt växeln i parkeringsläge och slutat andas, sa han att min körning gått 'fint som snus'. Fint som snus! Jag älskar det uttrycket (från och med nu).

Han: Du är godkänd.
Han igen: Du har körkort nu, grattis!

WOW, liksom.

Han: Du har visat att du kan köra på ett trafiksäkert och bla bla bla bla sätt.
Han igen: Bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla, och körkortet kommer på posten.

Hans 'ha ha' föll bara bort, helt enkelt. Istället tackade jag honom skitmycket; tack, tack, tack, tack, tack, tack! Klart överdrivet så här i efterhand, men när man är GLAD blir man liksom helt bäng i huvudet.

JA, JA. Nu lämnar jag detta bakom mig och går vidare i mitt liv. MED KÖRKORT!

Vad ska du göra i sommar?

Jag ska ta körkort. Det vill säga, jag ska förhoppningsvis ta körkort. Kanske.

Jag ska i alla fall ta det där jäkla körkortet innan året är slut. Om inte så ska jag ta det nästa vår. Och går inte det så har jag ju nästa sommar på mig.

Under alla omständigheter ska jag köra upp i sommar. Första, andra och tredje uppkörningen kommer jag få tider till den här sommaren. Den fjärde gången får man inte förtur, och därför får man vänta länge på den, kanske kan det bli i november? Femte gången får man inte heller förtur till så den kanske blir i februari? Eller januari, för jag har hört att det inte är så många som vill köra upp mitt i vintern. 

Jag läste om en på flash back som klarade körkortet på tjugofemte uppkörningen. Det var inte dåligt gjort, tycker jag. Den personen måste ha en uthållighet utöver det vanliga. Och ett extremt dynamiskt mindset. Jag har motsatsen; ett statiskt mindset, och det innebär att man bryter ihop redan efter första misslyckandet och aldrig mer vill försöka. Medan den dynamiska hjärnan tänker: Vad kan jag lära av det här fiaskot? Och så är de uppe på fötterna och på det igen.

Om det är någon som har ett dynamiskt mindset att sälja så ring mig.

Nu har jag skånsk ordning och reda i min verktygslåda

Hur klarade jag mig innan?

Inte alls, har jag förstått. Hade systemet allt-ihopslängt-i-en-plastlåda, vilket också är ett system. Men inte ett bra, förstås, om man jämför med det skånska.

I vårt sydligaste landskap är en verktygslåda en verktygslåda, med en uppsjö av fack i olika storlekar. Som av en händelse övningskörde jag förra helgen till Biltema och köpte en. Min skånska influenser visade vägen. Till i förmiddags har den lilla grå plastpuddingen (verktygslådan, alltså) stått i min trapp och undrat var den hamnat. Men inte nu längre. För as we speak står den i min skrubb, fylld med alla grejer jag hade i min plastlåda uppsorterade i perfekt ordning. En skånsk, sålunda.

Sorteringsarbetet tog större delen av förmiddagen, för jag var tvungen att gå igenom varenda pryttel, en i taget. Det som var mest tidsödande: att fundera ut vad det var för pryttlar. En del var helt obegripliga. Förmodligen delar av något annat, men vad? Om man inte kommer på det kan man inte slänga dem, för tänk om man plötsligt saknar en pryttel som hör till någon grej som inte funkar för att man har slängt bort en viktig liten del?

Men nu är de i alla fall inordnade i fack, de små oklara tingestarna.

Det är de säkert tacksamma över.

Misslyckanden är inte min grej

Därför är jag glad att vi i vårt tidevarv har avskaffat misslyckanden och istället infört lärtillfällen. Det gör att man blir glad istället för ledsen när något inte går som planerat.

Ta exemplet uppkörning. Klarar man inte den, för att man helt enkelt kör för dåligt, så får man en massa utvecklande feed back och man lär sig betydligt mer än man annars skulle ha lärt sig. Vem tackar nej till det? Nuförtiden, alltså, för annat var det förr i tiden, när ett misslyckande var ett misslyckande. Då kunde folk skrika och gråta, bli deprimerade och dra täcket över huvudet, ligga på köksgolvet och snyta sig i mattfransarna och jag vet inte vad. Det var ovärdigt, kan inte beskriva det på något annat sätt. Så skönt att slippa sådana debacle och istället bara vara glad hela tiden.

Som var och en förstår hoppas jag på att få köra upp ett antal gånger. Ju fler desto bättre. Därför blev jag också uppiggad av att jag på dagens körlektion hade stora problem med att komma ut på motorvägen. Det var nära att jag hade fått parkera bilen där i slutet av påfarten.

Sådant blir man kuggad för, sa min körlärare.

Ja men det låter ju hoppingivande, sa jag.

Helgens mest intressanta situationer

1. Körde på liten krokig landsväg utan vägren när jag plötsligt hade en cyklist frenetiskt trampande framför mig. Kunde inte hålla ut så mycket och ge cyklisten vingelutrymme eftersom det samtidigt kom en mötande bil. Skåne klagade. 'Man måste ge vingelutrymme!'

2. Vid en motorvägspåfart hann jag inte kolla döda vinkeln innan jag körde ut och bad därför Skåne kolla åt mig. Skåne arg.

3. Ett par gånger, på liten krokig landsväg, hojtade Skåne att jag körde för nära vägrenen. Jag förklarade att jag inte kan titta i höger sidospegel samtidigt som jag håller koll framåt. Skåne sa att jag måste det.

4. Placerade mig fel när jag skulle in i en rondell och ta första avfarten till höger. Glömde blinka också. Skåne klagade, men jag förklarade att han så klart inte kan förvänta sig att jag ska köra perfekt när jag håller på och lär mig.

5. Kom in i något som heter tift-rondellen utanför Linköping. Tift-rondellen är egentligen en trafikplats och inte en rondell och där var det ett enda virrvarr. Jag hann aldrig orientera mig så jag åkte ur den åt fel håll. Dessutom missade jag en väjningsplikt där inne någonstans. Skåne skärrad.


I övrigt körde jag som en GUD.

Sextio är det nya tjugo

Har hängt upp och ner i en bil idag. Så ser halkan ut nuförtiden; mycket mer avancerad än den var för några decennier sedan. Tre artonåringar, som också håller på att ta körkort, tittade på, och det kändes bra att visa dem att kvinnor som närmar sig sextio kan. (Något de kommer ha glädje av senare i livet, även om de inte fattar det nu.) Jag vet inte hur jag såg ut (där jag hängde) för det fanns ingen spegel men jag kände mig spänstig och bekväm med situationen.

Check på halkan!

Skåne in da house

Skåne och jag på ålderdomshemmet om trettio år:

Jag: Du e söt.
Skåne: Naj, duuu e söt.
Jag: Nej, duuuuu e söt.
Skåne: Naj, duuuuuuu e söt.
Jag: Nej, duuuuuuuuuuuuuu e söt.


Lite vakuum i denna stund, för Skåne har satt sig på tåget söderut. Helgen har som vanligt gått fort, man hinner inte så mycket på ett och tre kvarts dygn. Men som synes ovan har det varit en helg i framtidens tecken, det är ju viktigt att se framåt så att man inte fastnar i det förgångna och börjar älta det faktum att två tredjedelar av våra liv hann förflyta innan våra vägar korsades.

Vi har även planerat kommande påskhelg, vilken ligger tre veckor framåt. Då ska jag övningsköra Närke runt med Skåne som handledare. Vi har bokat en hyrbil, en Volvo V40 med automatväxel.

SÅ JÄVLA ROLIGT!

Tycker jag. Skåne är nervös, men som jag säger till honom: Vad är det värsta som kan hända??? Då blir han lite lugnare. Eller, det blir han inte, om sanningen ska fram, men då säger jag att det är okej att vara nervös. Huvudsaken är ju att inte jag är det, som ska sitta bakom ratten.

Alltså, det ska bli såååå roligt detta! Det är bland det roligaste jag har planerat i hela mitt liv.

Nillas lilla oberäkneliga

Vad jag är nöjd med det bloggnamnet! Inte bara för att det passar på min mischmasch-blogg utan också för att jag därmed kan skriva om vad skit som helst.

Som om jag inte brukar det, kan vän av ordning invända, MEN ÄNDÅ! Tjoho, liksom.

Sitter vid mitt köksfönster och kollar ut på min lilla gata där en bil står parkerad med halvljuset på. Har undrat ett tag nu om den inte ska köra iväg någon gång. Den behöver backa någon meter, sen blinka till vänster och svänga ut. Det är så jag hade gjort. Så småningom kommer även min bil stå parkerad där ute.

Hade körlektion i fredags. Jag körde inne i stan och på leder. Tränade på att byta filer, och det gick superbra, men det är en sak att fräsa omkring när man har en körlärare vid sin sida. När jag så småningom är själv i bilen blir det kanske inte lika lätt.

NÅVÄL. Om man vill byta till vänsterfil och blinkar, saktar bakomvarande bil in något så att man smidigt kan glida in framför den. Man kommunicerar med sin blinkers, och jag älskar kommunikation så det här är verkligen något för mig. Om bilen ifråga inte saktar in ska man inte göra filbytet, då fortsätter man rakt fram även om det innebär att man inte kommer dit man ska. För det är som i livet i allmänhet, all kommunikation fungerar inte, och man åker hellre fel än tar fajten med de som inte vill kommunicera med en.

Att ta körlektioner är bland det roligaste jag gjort i mitt liv. Det blir lite tråkigt när de tar slut. Men ett körkort kan ju funka som plåster på såren, absolut.

Jag är bra på mycket

Men inte på att hålla en röd tråd.

'En pedagogisk blogg med skånskt perspektiv', när kläckte jag den idén? Kan ha varit när jag var nykär. I alla fall vad gäller 'skånskt perspektiv'. Varifrån 'pedagogisk blogg' kom kan man fråga sig.

Sedan har vi namnet 'Nillas medelålderskrisfrågespalt'. När någonsin var denna blogg en frågespalt? När någonsin var jag medelålders? Och vad är en medelålderskris? Kan inte påminna mig att jag har utrett de penséerna.

Nej, den här bloggen har växlat tema lika ofta som jag bytt intresseområde under de tio år som gått. Det som för tillfället befunnit sig överst i mitt huvud har stöpts om till inläggs-format och hamnat här som en oberäknelig pladuska.

Och det är ju okej.

För vad är det för folk som har en stadig röd tråd genom livet? Ja, inte är de helt normala, i alla fall. Räls-människorna kan man kalla dem, eftersom deras liv verkar gå som på räls. Man ser dem lite här och där. Gör man inte det kan man kolla efter en air av planhushållning. Har de blogg så bloggar de outtröttligt med samma tema år efter år.

Man får helt enkelt vara glad över att man inte är en av dem. För nu vill jag inte ha en pedagogisk medelålderskrisfrågespalt med skånskt perspektiv längre, och då måste jag ju få ändra. Det jag vill ha är en körblogg, för mitt huvudintresse just nu är att ta körkort.

Sedan vill jag ha en novellskrivarblogg, för att skriva noveller är också mitt huvudintresse dessa dagar. Tänker heller inte skippa Skåne, för den lilla puddingen är i sanning också ett av mina huvudintressen, trots att han kan vara lite besvärlig ibland.

Jag får ta en nypa frigörelse (körkortet), en nypa livets sötma (Skåne) och en nypa andra allvarliga grejer (mitt skrivande) och mixa ihop dem till en trevlig bloggrubrik. Kan inte gå fel.

Livet smyger runt knutarna del 2

Idag körde jag dubbellektion, så vi hann med både stadskörning, fickparkering (satan vad bra jag är på det), en tur på mindre landsväg utanför stan och en halvmil på höghastighetsväg med mitträcke. Jag kör som en gud, bortsett från att jag inte har så bra koll framåt, så det måste jag träna mer på.

Det blir en del småprat med körläraren om ditt och datt när man sitter i samma bil i en och en halv timme, och när vi babblade på som bäst hörde jag mig själv säga: 'Jaaa, livet smyger runt knutarna.' Det bara kom, som vilket uttjatat uttryck som helst. Helt oplanerat var det, vilket jag tycker är intressant.

Någon reaktion från min lärare? Nej. Nu var jag ju tvungen att kolla ut genom framrutan och hade inte möjlighet att se hennes ansiktsuttryck, men hon var helt tyst. Inte ett ljud. Å andra sidan sa jag inte heller något, när personen jag pratade med i onsdags levererade uttrycket. Jag var bara  imponerad i det tysta. Stum av förundran. Det kan hon också ha varit.

Man kan vidare spekulera i huruvida hon också kommer skriva ett blogginlägg om det hela, men sannolikheten för det är nog mycket liten. För hur många människor i detta avlånga land skriver blogginlägg om uttryck som 'livet smyger runt knutarna'?  Inte många.

Man upphör aldrig att förvånas över vad livet har att komma med

Att jag tar körlektioner känns som ett genombrott i mitt liv. Jag kör så himla bra, trots att jag bara tagit sex lektioner, och roligt är det också. För att inte tala om befriande! Vem kunde ana? Inte jag. Blotta tanken på körkort har tidigare i mitt liv bara gett mig ångest.

Om jag klarar att ta körkort (och det kommer jag göra) så kommer jag förmodligen klara vad som helst. Det är ett rimligt antagande. Skriva en roman (vilket är på tiden, jag har så sjukt mycket att berätta). Lära mig ett till språk flytande (spanska?). Lära mig fyra-fem pardanser (salsa, cha cha, bugg, polka och liknande). Utveckla mig inom fritt broderi och oljemålning.

Körkortet (som såg ut att aldrig bli) har suttit som proppen Orvar och hindrat min personliga utveckling, jag ser det klart och tydligt. Nu när proppen har gått ur kommer romanen, spanskan, danserna och det fria skapandet välla fram och ge mig lika mycket glädje som bilkörningen och körkortsteorin ger mig.

Mina böcker i körkortsteori

Handledarkurs

Om man ska köra privatlektioner behöver både eleven och den eleven ska köra privat med (Skåne) gå kurs. Skåne i Malmö och jag i Örebro, och det gjorde vi i torsdags kväll. Båda samtidigt, men på femtio mils avstånd. Lite romantiskt, eller hur?

I tre timmar lyssnade vi på varsin föreläsare som sa samma saker. Får man anta, eftersom det är Trafiksäkerhetsverket som bestämmer innehållet i kursen. Min föreläsare berättade bland annat att det händer att kvinnor som är 'nästan sjuttio' övningskör och tar körkort. Det möttes av spridda skurar skratt i lokalen, vilket jag inte brydde mig så mycket om eftersom jag ju bara är 'nästan sextio'.

Men ändå. Om man ska syna skrattsalvorna i sömmarna: VAD ÄR DET FÖR IDIOTER SOM SKRATTAR ÅT ATT ÄLDRE KVINNOR TAR KÖRKORT?

De leker med döden.

Fyra körlektioner avklarade

Det är utvecklande att ge sig på nya utmaningar. Man upptäcker intressanta sidor hos sig själv. Som att man är en sådan som kör på och ser ut att ha kontroll. Fast man inte har det. Funkar kanske hjälpligt i vissa sammanhang, men i bilkörning är det ju livsfarligt.

Så nu måste jag hitta en annan livsstrategi.

Det blir nog lätt.

Första dagen på sportlovet

Och jag har spenderat eftermiddagen på jobbet, så klart. Så går det när man inte arbetar tillräckligt snabbt och effektivt på sin arbetstid.

Jag hänger helt enkelt inte med i tempot nuförtiden, jag är på tok för långsam. Gör en sak i taget och är noggrann som fan med resultatet. Har noll simultankapacitet och behöver ställtid. Mycket impopulärt.

Men jag kommer bli en bra bilförare när det är dags, det är jag helt säker på. En som tar det lugnt i kurvorna, kör åt rätt håll vid rätt tidpunkt och inte krockar i onödan. En sådan förare som alla borde vara.

Imorgon är det dags för lektion nummer tre!