Folket som inte finns på riktigt

Nu när jag avslöjat att Benny, Britta, Vera och Hans inte finns på riktigt, och sålunda bara är påhittade, känner sig kanske gemene man lurad. Benny och Britta och allt, de som känns så ... verkliga ...!

Men vad trodde ni egentligen? Att det var mina grannar som jag spionerade på genom ett hål i väggen?

Så kan man inte göra, man kan åka i fängelse för mindre. Då är det bättre att ha ett hål i huvudet där de får hållas. Inred det och placera in valfria människor. Täpp till hålet när du behöver koncentrera dig på annat. Använd överbliven cement eller spackelmassa om dina människor börjar komma ut från sitt hål på eget bevåg.

Det var det. Inga fler tips idag.

Dagens tips

Det är roligt att hitta på nya människor - såna som inte finns på riktigt. 

Något jag kan rekommendera som fritidssysselsättning.

Den där Hans igen

Hans ska vara en normal person. En helt vanlig människa som ibland pratar för mycket och ibland kör fel när han åker någonstans.

Framtoning: lång och mager, byxor som fladdrar runt benen när han går

Gångstil: rask, framåtlutad

Utmärkande egenskaper: blyg, nyfiken 

Intressen: bergarter

Nej

Hans är inte en förförartyp, för jag orkar helt enkelt inte med såna. Jag är medveten om att de inte är onda människor, och att det finns orsaker till att de skyr närhet och bla bla.

Men får ens karaktärer vara hur jobbiga som helst?!

Svar: Nej

Den där Hans

Ska sova, men ligger här och funderar på vilken filur den där Hans är. Han som Vera raggat upp på någon slags sammankomst för singlar. Eller om det nu var Hans som raggade upp Vera.

Nej, inte raggade. Det låter vulgärt. De träffades, helt enkelt. Ingen av dem var där i syfte att skaffa någon, de ville bara komma ut och ha lite trevligt. Samtala med andra människor i samma livssituation. Att de fattade tycke för varandra kom som en överraskning, en komplett. De är fortfarande förvånade, två månader senare. Vilket gör att de mest har ögon för varandra och inte är världens bästa middagsgäster. Förutom hos varandra då.

Benny och Britta kommer älska dem, för visst är det gulligt med nyförälskade par? Supergulligt.

Å andra sidan kanske Hans är en notorisk förförare, en sån som bara är kär i två månader och sen måste lägga ner ett nytt byte. En Britta, till exempel.

Man kan inte veta i detta tidiga skede.

Mars är snart slut

Vilket innebär att april närmar sig. I april kommer Skåne och jag flytta in i vårt nya hus, vi kommer ha bredband igen, det kommer bli vår och vi kommer bli LYCKLIGA.

Äntligen.

När man försöker göra sin research

Försökte få tag i Vera för att få lite mer information om henne, men hon kollar på Let’s Dance. 

SORRY, sa hon.

Ja, ja. Det säger ju också något om henne. Att hon väljer TV framför att prata med mig. Att hon är en sån.

Välbehållen eller inte

Det har säkert sina fördelar att liksom Vera vara en välbehållen sextioåring, men jag skulle inte vilja vara det. Ta bara avtackningstalet när slika personer går i pension:

’Du går i pension nu och det kan man verkligen inte tro!’ Flin på det.

Jag har inte hört någon manlig kollega tackas av på det sättet, men en rad kvinnliga, och det tramset slipper man om man ser riktigt sliten ut.

Så man har tur där.

Då var det den där Vera då

Att Britta tycker att Vera är tråkig säger ingenting, för hur rolig är hon själv, Britta Spitta?

Inte den roligaste som jag haft att göra med. Hennes konstanta klagande är sannerligen en prövning. Varför kan inte människan vara nöjd någon gång då och då? Förstår hon inte själv hur hon tär på omgivningen?

Men nu skulle det handla om Vera, och inte om Britta.

Vera, alltså. Hon lär vara i sextioårsåldern eftersom Britta (och jag själv) är det. Men när jag ser henne framför mig ser hon snarare ut som femtio. Hon är antagligen en välbehållen sextioåring, helt enkelt. En med tjockt ganska blankt hår som faller snyggt på axlarna. Cendréfärgat. Medioker kroppsbyggnad, inget märkvärdigt med den. Man ser dock på lystern i hennes hud att hon tränar en del ute i friska luften. På hållningen och glansen i ögonen kan man se att hon är kär, eller dylikt. 'Eller dylikt' eftersom man ju ibland kort och gott kan vara hög på livet utan att en annan människa är sexuellt inblandad. 

Hur det förhåller sig för Vera är oklart. Kan ännu inte se det framför mig.

Dagen efter

Idag blev det inga minutplankor och balansövningar i arla morgonstund. 

Varför? Varför?

För att jag imorse läste igenom inlägget jag skrev sent igår kväll. Tänkte skärrat:

Vad är det där för galen människa? Hon verkar ju helt störd. Kastar sig ur sängen för att göra planka och balansövning! Vad vill hon uppnå? Någon form av stordåd?

Usch, det finns verkligen folk till allt. Men nu har jag i alla fall sagt upp bekantskapen med den dära.

Min lediga tisdag

Att ha lediga tisdagar är en nåd att besinna. Klev ur sängen fem i sex imorse. Mitt alarm var satt på halv sju, men vaknar man tidigare så varför inte gå upp? 

Hursomhelst.

La mig direkt på golvet i en minutplanka. Därefter balansövningar på ett ben. Klädde på mig och tog ut vovven. Ner tre trappor, vanliga morgonrundan, upp tre trappor igen. Tömde ut smutstvätten på badrumsgolvet och sorterade den i tre högar. La högarna i kassar och sprang ner för trapporna och ut på gården till tvättstugan. I med tvätten och tillbaka över gården och uppför trapporna. Satte på kaffe, kokade ägg och gjorde två mackor. Åt frukost.

Sprang ner till tvättstugan igen, och igen och upp däremellan. Körde till dotter och tog ut hennes hund.  Därpå till IKEA för planering av badrum slash tvättstuga i utbyggnaden. Åkte förbi kakel- och klinkerbutiken på vägen och plockade med prover, 60x60 plattor, som vi (läs: Skåne) sen släpade runt på inne på IKEA. Pratade med halva personalstyrkan för att reda ut alla alternativ och för att bli medlem i IKEA Family, vilket inte lyckades. Kom inte fram till vilka luckor som passade till vilka golv trots fyra timmar på plats, MEN VEM BRYR SIG?

Huvudsaken att man har roligt på sin lediga dag.

Eller lax- och spenatlasagne

Britta: Vi kan bjuda på en rivig chili con carne.

Benny: Eller en lax- och spenatlasagne.

Britta: Vad är det för fel på chili con carne?

Benny: Inget fel alls, försökte bara brain-storma lite.

Britta: Gör inte det.

Benny: Du tycker att jag är tråkig om jag alltid säger ja till allt.

Britta: Du säger ja till allt och det är tråkigt, ja.

Benny: Nu sa jag inte ja.

Britta: Inte nu, nej.

Benny: Så?

Britta: Men förstår du inte att det blir fel om du krånglar bara för att jag vill det? Du måste vilja det själv annars är det ju inte på riktigt!

Benny: Chili con carne blir bra.

Britta: Där ser du. Du är en i grunden ja-sägande människa. Har du någon aning om hur jobbigt det blir för mig?

Frågan man ställer sig är om det någonsin kommer bli någon middag med Vera och Hans. En uppsjö av hinder är i vägen, som var och en kan se. Och om en ändå kommer till stånd; vill man veta hur den utvecklar sig under kvällens gång? 

Nej, tvi vale.

Det var inte mycket till förslag

Men å andra sidan är det ju Britta och Benny som ska bjuda Vera och Hans på middag och inte jag. De får helt enkelt hitta på något själv. 

En chili con carne, till exempel. 

Tacksam för förslag

Vad ska man laga när man bjuder tråkiga människor man inte känner på middag? 

Jag frågar åt en slags kompis.

Benny och Britta del 30

Det är grejer på gång hos Benny och Britta. En gammal kompis till Britta dyker upp som gubben i en låda. Vera. Med sig har hon Hans. En ny bekantskap för både Benny och Britta. En levnadsglad sextiotalist som Vera träffat på en singelfest.

Britta spärrar upp ögonen när Vera berättar. Vera på singelfest ...? Det låter spännande.

Men vi tar det från början.

Britta: En gammal kompis till mig ringde idag. Hon undrade om jag hade kvar en VHS-film jag tydligen lånade av henne någon gång på åttiotalet. Nej du, sa jag, vem sparar på gamla VHS-filmer?

Benny: Lånade du en som du aldrig lämnade tillbaka?

Britta: Inte vet jag! På den tiden cirkulerade VHS-filmer mellan folk. Det var ingen som brydde sig om vem som ägde vad. Ägodelar var överhuvudtaget inte så bundna till sina ägare.

Benny: Det minns jag inte.

Britta: Kanske inte i dina kretsar, men på högskolan i Borås var det så. Vi var inte så materialistiska.

Benny: Du kanske inte skulle ha slängt bort den ändå? Eftersom du hade lånat den?

Britta: Jag hade väl inte en tanke på att hon skulle komma trettio fyrtio år senare och fråga efter den!

Benny: Näe.

Britta: För att få henne på andra tankar frågade jag om hon inte ville komma hit på middag någon kväll.

Benny: Okej, jag kan vara ute i verkstan.

Britta: Nej, hon tar med sig en kille hon träffade i höstas på en singelfest.

Benny: Oj, då!

Britta: Singelfester är helt normala tillställningar, men jag tycker det var modigt av henne att gå dit. Hon gick ensam.

Benny: Det var modigt.

Britta: Ja, så hon tar med den där Hans.

Benny: En Hans?

Britta: Han är säkert en helt vanlig, normal människa, för det är Vera. Hon är inte typen som blir ihop med konstiga prickar. Hon är supernormal. Tråkig nästan. Vi var aldrig nära vänner.

Benny: Men du bjöd hit dem?

Britta: Folk kan väl ändra sig! Har du hört talas om det? Bara för att hon var tråkig på åttiotalet behöver hon inte vara det nu. Hon gick själv på en singelfest och raggade upp en karl, låter det som en tråkig person, tycker du?

Benny: Nej, det gör det verkligen inte. 

Britta: Då så. Vi har inte bestämt datum ännu, för hon behövde prata med Hans. Frågan är om hon måste fråga honom om allt? Om det är den typen av karl. 

Benny ser ut att fundera på om det är den typen av karl.

Britta: Nåja, vi får väl se.

När man tröttnar

Det är tur att Benny och Britta inte finns på riktigt. De har ju fullständigt spårat ur. 

När saker händer i en berättelse som är helt orealistiska tappar jag intresset. Jag vill ha vardagsrealism, situationer jag kan känna igen mig i. En del normala bekymmer, en del normala konflikter och en del normal kärlek. Benny och Britta uppfyller inte något av det. Deras bekymmer är ytterst märkliga, deras konflikter kommer ingen vart och kärleken får man ha förstoringsglas för att upptäcka. 

Kanske byter jag ut dem mot Vera och Hans. De namnen känns stabilare.

Hur många ögonblick upplever man under ett liv?

Vad ur dagens skörd ska jag använda till mitt inlägg idag? Vilket ögonblick ska jag utgå ifrån?

Femtiosjutusen sexhundra sekunder har passerat sedan jag vaknade imorse (om jag räknat rätt och för det finns inga garantier). Femtiosjutusen sexhundra ögonblick. Inte undra på att man är trött så här på kvällskvisten. Inte undra på att man har svårt att välja ut ett ögonblick när det fullständigt svämmar över av dem.

Men här är ett: Jag möter min chef i korridoren. Han är andfådd och rosig om kinderna och jag hinner inte fråga varför innan vi passerat varandra.

God natt!

Vårt hus

Blir fint.

Det blir inte perfekt, men det blir fint. Med lite insynsskydd, gröna växter och lampor så blir det bra.

Och vad gäller insynen så har vi kommit på att vi kan vända på det. Om någon kommer gående på vår grusväg så kan vi sitta i ett av våra stora fönster och iaktta den kraken, den minut eller så, som det tar att passera. Gångstil, ansiktsuttryck, humör, sovit dåligt eller bra? Ont någonstans i kroppen eller lätta steg? 

När ett par av något slag passerar kan vi studera relationen. Hur ser de på varandra? Hur kommunicerar de? Är de glada, nedstämda, sura? Inväntar de varandra eller pinnar den ene irriterat på i förväg? Vem har övertaget i relationen, just den här minuten?

Öppenhet ligger oss varmt om hjärtat så vi kommer såklart sätta upp en stor skylt över våra fönster: VI SER DIG! 

Och plötsligt är det inte vi som känner oss obekväma, utan de som går förbi vårt hus. Hm?

Ett förslag bara.

Å andra sidan sett

Man kan också tänka att det är Benny som håller på att bli galen.

Till Brittas försvar: Konstigare saker har väl hänt än att någon har ägnat sig åt akrobatiska nummer under en soffa? Och Benny är en ängslig själ. Så fort något ter sig onormalt i hans ögon så blir det dramatiskt värre.

Jag kan också irritera mig på hans beskrivning av Brittas bröst. Om han tycker att de ser ut som ballonger så är det väl det han ska säga. 'hennes ballongliknande bröst' eller dylikt. När han skriver om 'ballongbröst' låter det som att de är gjorda av ballonger. Eller kanske silikon, är det vad han menar? Jag ogillar språkliga oklarheter. Hennes 'runda mage' kan få passera. Magar kan vara runda, och det måste man få säga.

Det var min synpunkt på det hela.

Bennys femte blogginlägg

Jag var med om en obehaglig upplevelse i förrgår. I allsköns ro satt vi och pratade, Bruttan och jag, när hon helt oväntat tryckte sig in under soffan. Vår soffa är låg (tolv centimeter från golvet, jag mätte i natt), så det är helt obegripligt att hon kom in under den. Om inte annat borde huvudet ha tagit emot. Hon skulle hämta tapetrullar, sa hon, som om vi skulle ha tapetrullar under soffan!

Men inte nog med det. Hon kom ut därifrån dubbelvikt med stjärten först, och det är ju stört omöjligt! Om man dubbelviker en vuxen kropp är den långt mer än tolv centimeter tjock.

Själv satt jag i soffan, som inte rörde sig en millimeter.

Håller Bruttan på att bli galen? Borde jag köra henne till akutpsyk? Det känns olustigt att tänka den tanken, men hur ska man annars förklara det som hände? När hon kravlat sig upp till stående såg hon ut som hon brukar med sina ballongbröst och sin runda mage. Håret en aning på ända, men det var det enda som var annorlunda. Jag behöver råd!

Mellokväll

Har försökt leja bort bloggandet idag, men varken Benny eller Britta ville. Inte Fru Björk eller herr Ris heller. Jag måste skaffa mer folk som kan ställa upp.

Benny och Britta del 29

Det går inte undan med Bennys och Brittas byggnadsprocess. Sällan har en trögare skådats. Benny tar det med jämnmod. Det gör inte Britta.

Britta: Vi kommer aldrig bli färdiga!

Benny: Jodå.

Britta: Det händer ju inte ett skit!

Benny: Lita på processen.

Britta: Lita på processen? Den är ju helt stillastående!

Benny: Lugn, bara lugn. Ritningen är påbörjad, och när den är klar är det dags att söka bygglov.

Britta: Det tar jättelång tid att söka bygglov.

Benny: Det finns fördelar med det, vet du. Då hinner vi vänja oss vid tanken på att vi kanske ska göra det här bygget.

Britta: Kanske?

Benny: Har vi redan bestämt oss?

Britta ser trött ut. Hon suckar och lägger sig på golvet för att pressa sig in under soffan.

Benny: Men vad gör du?

Britta: Jag försöker få ut tapetrullarna.

Benny: Vilka tapetrullar?

Britta: De som blev över när vi tapetserade hallen. Jag tror de kommer räcka till en fondvägg i nya sovrummet.

Britta tar spjärn mot det tunga soffbordet i glas för att tränga sig än längre in. En efter en drar hon ut rullarna, sen viker hon sig dubbel där under soffan och trycker sig ut igen, med rumpan före. En så kallad sätesbjudning, om det hade varit en förlossning.

Benny stirrar med stora ögon.

Britta: Vad stirrar du på?

Benny: Jag hade ingen aning om att du var så vig!

Britta: Jodå, det är jag. Vig som en löksill.

Vig som en löksill

Uttrycket 'vig som en löksill' finns inte. När jag använde det i gårdagens inlägg trodde jag att det var ett vedertaget uttryck eftersom Skåne med jämna mellanrum använder det. Något som hör till den skånska dialekten, tänkte jag. Så verkar inte vara fallet, för när vi googlade det igår fick vi noll träffar. Om man får noll träffar på hela internet då finns det verkligen inte. Så varifrån har han, den lilla puddingen, fått det? 

Jo, nu ska ni få höra! (Som min mormor brukade säga.) Han lärde sig 'vig som en löksill' under sin uppväxt. Det var hans mor, född på tjugotalet på den skånska landsbygden, som slängde sig med den viga löksillen. Trots att uttrycket inte finns. En sill inlagd i burk tillsammans med lökringar ger onekligen ett vigt intryck, så jag har tagit det till mitt hjärta. 

Men det existerar inte i svenska språket.

Än, i alla fall!

Skojade bara

Deckare är inget för mig. Men jag tycker jag fick till en fantastisk spänning i föregående inlägg. Det isar längs ryggraden när man läser, och frågorna hopar sig. Har mysteriet med golvlisterna att göra? Eller trappsteget mellan gamla och nya delen? Det som spökat så på sistone, och inte bara spökat för den delen.

Vi hittade tapetrullarna, i alla fall. (En till följetong som jag inte nämnt något om.) De låg under sängen, och det krävdes en kvinna vig som en löksill för att få ut dem. Tapetrullarna med barren. Men nog om dem nu. 

Vissa tapetrullar mår bäst av att falla i glömska.

Funderar på om jag ska börja skriva deckare

Är ute i huset som det byggs i. Eftersom golv ska brytas upp är alla möbler och pinaler intryckta i ett litet trångt sovrum och en mörk toalett. Jag ser min chans att skriva ett inlägg på min dator (för i detta paradis finns bredband) och står på toa tillsammans med skåp, soffbord, hatthylla, dammsugare, kassar med diverse i, och Skåne. Han håller också på med sin dator, lika ivrig som jag. Vi har stängt dörren.

Själv bloggar jag. Vad Skåne gör på sin dator vet jag inte, men han ser väldigt upptagen ut. Jag frågar. Han svarar ’ingenting’. Det tror jag inte på. Han slår ihop sin dator med en smäll och öppnar toadörren. Hatthyllan på högkant vinglar till. Jag pressar mig förbi soffbordet och skåpet och följer efter Skåne ut från toan. En av snickarna ligger på golvet på alla fyra. Han tittar förvånat på oss. Jag tittar förvånat tillbaka medan Skåne öppnar ytterdörren bakom min rygg. Med datorerna tätt tryckta mot våra bröst säger vi ’hej då’ och lämnar huset som om ingenting hänt.

Att blogga genom ett sugrör

Det känns för närvarande som att jag bloggar genom ett sugrör. Anledningen: Jag har inget bredband och måste därför blogga på mobilen.

Hur länge har detta pågått?

Sedan 1 mars.

Varför (i hela friden)?

För att jag blev arg när priset på mitt bredband höjdes. Så arg att jag sa upp det.

Var det så smart?

Ja, eller nej, men jag ska ändå snart flytta.

Hur snart?

Om mindre än två månader.

Hur (i hela friden) ska du klara dig utan bredband i nästan två månader?

Nästa fråga, tack.

Söndag i kohagen

Har idag varit ute i kohagen och plockat små bitar av isolering och byggfrigolit. En hel del annat skräp också, av olika slag.

Därmed utgår dagens planka, med motiveringen att det får vara någon måtta på den fysiska aktiviteten.

Årets höjdpunkt

Andra chansen, är det inte årets höjdpunkt, så säg?

Kvaliteten på låtarna är det kanske si och så med (eller inte) men jag tycker om att människorna som sjunger dem (och deras musiker, dansare, låtskrivare mm) får en andra chans. Jag älskar när människor överhuvudtaget får en andra chans, inte minst när jag själv får det. Det känns humant, hoppfullt och strategiskt smart om man vill bygga en bättre värld. 

Heja andra chansen!

När man kommer till jobbet

En av mina söta elever: Gick du fel?

Såklart att jag gick fel! Fel sal, fel våning, fel dag. Det är tidig morgon och jag har som vanligt gjort entré på jobbet framåtlutad i hög fart.

Jag: Ja, jag gick fel, det är ingen ordning på mig. Suck och pust och stånk.

För det är ingen idé att försöka påskina att man har koll när man inte har det.

Min supersöta elev: Det är lugnt.

Mjukt och varsamt: Det är lugnt. Oroa dig inte. Som om jag var gammal och dement. 

Och hur kändes det? 

BRA! Fint. Mysigt.

Ålderdomen har alla möjligheter att bli min bästa tid i livet. 

När man bygger ut

Ring ring (på väg mellan två lektioner).

Byggaren: Golvet i gamla delen ...

Jag: Ja?

Byggaren: Vi behöver femton kvadratmeter till.

Jag: Nä?

Byggaren: Det funkar inte att skarva, det blir inte bra. Sen måste vi i så fall lägga en list också, mot trappsteget, och det blir inte snyggt.

Jag: Nähä?

Byggaren: Det blir ca 10 000 kr till. Kan du fixa det idag?

Jag: Det gör jag så gärna!

Sa jag inte.

Hur går det? Hur går det? Hur går det?

Tackar, tackar som frågar.

Min plankstreak går som tåget.