Livet på landet

På landet finns många små grusvägar som tar slut. Vårt hus är byggt i ett vägskäl av två sådana vägstumpar. Idylliskt, men det innebär också att staten tagit sin trygga hand ifrån oss, ty staten frånsäger sig allt ansvar för vägstumpar på landet. Istället finns här en vägförening bestående av boende, för skötsel och vägunderhåll. En vägförening som tycks fungera sådär, med tanke på alla gropar i vägen.

För ett par veckor sedan fick vi frågan om någon av oss ville axla sekreterarämbetet i föreningen. Det var i skogen det hände, när vi passerade ordföranden i blåbärssnåret. 

’Naaaj’, sa Skåne. 

Jag sa att vi kunde fundera på saken. 

Ordförande Tina berättade att det handlade om att skriva protokoll en gång om året, på årsmötet, samt att dela ut fakturor, också en gång om året, till de elva hushåll som finns i byn. 

'Nja, vi har för mycket med vår utbyggnad', sa Skåne. 

Tina menade att uppdraget inte var så betungande, men vi stod bestämt fast vid vårt nja där och då. Man kan ju inte kasta sig in i vad som helst utan betänketid. När vi kom hem från vår skogsrunda kom vi på att vi kunde dela på uppdraget. Om jag tog ena delen och Skåne den andra skulle inte bördan bli så stor. Vi insåg också att ett uppdrag i vägföreningen kunde innebära att vi finge möjlighet att bli mer bekant med bygdens invånare, ett plus ju om kriget kommer. Sagt och gjort, vi sms:ade Tina och frågade om man kunde vara två på sekreterarposten och det kunde man.   

Så. Nu är vi sekreterare i en vägförening. 

Hemma med symtom - det nya svarta

Har idag varit hemma med symtom, som det heter nuförtiden. Ont i halsen och huvudvärk. Det har jag ganska ofta och är inget jag brukar bry mig om (eftersom jag är lite störd i huvudet), men nu är det såklart inte tal om att gå till jobbet. I synnerhet som smittan för närvarande sprider sig som en löpeld i Örebro. Eventuellt är 'löpeld' en överdrift, men jag är osäker. Ena stunden basuneras det ut att situationen är väldigt allvarlig, och att alla nu måste skärpa sig big time med avstånden och spritandet. I nästa andetag får man höra att vi i vårt land ligger bra till som fan, jämfört med andra länder, och att striktare restriktioner inte behövs eftersom vi svenskar är så bra på att följa myndigheternas råd.

Frågetecknen hopar sig, det gör de.

Hursomhelst. Idag har jag haft tre lektioner framför datorn här hemma. Mina grupper i engelska har läst en HORROR STORY, och min grupp i matte har med den äran tränat på att använda prioriteringsreglerna. Same same, but different, med andra ord. Det vanliga knallar på i ovanliga tider.

Har förresten hört att Covid är här för att stanna. Det var inte Tegnell som sa det, men det låter ändå sannolikt. När den ena virusstammen dött ut kommer en muterad variant, och när den har gjort sitt kommer en ny. Så kommer det sedan fortsätta tills hela världens befolkning är utslagen och moder jord äntligen får möjlighet att läka och återhämta sig efter de senaste tvåhundra årens brutala misshandel. Slutet gott allting gott, kommer hon tänka, vår vackra planet.

Trevlig helg!

Vissa dagar ...

Efter en natt med endast fem timmars sömn började dagen med ett möte på jobbet kvart över sju. Elev med morgonpigg förälder. Sedan har det gått i ett. Hit och dit och upp och ner i trappor har präglat dagen. Som vanligt har mitt arbete krävt en pigg och problemlösande hjärna. Något jag inte haft.

Dagen avslutades, kan man säga, med att jag gjorde upp en affär sittandes på toa när jag kom hem från jobbet. Så kan det bli när man tar med sig mobilen överallt. Den ringde och jag svarade. Köpte en avloppsanläggning för nittiotvå tusen - på toa. Förlåt, eller vad ska man säga? Personen i fråga visste ju inte att jag satt där jag satt. Jag ansträngde mig att låta normal. Som att jag satt i köket eller liknande. (Gjorde köksljud.)

Frågan är om man av anständighetsskäl borde lämna mobilen utanför toan? Eller om det nuförtiden är helt naturligt att sitta på toa och prata i telefon?

Mmmmm ...? Jag gissar på alternativ nummer två.

Första dagen på sportlovet

Och jag har spenderat eftermiddagen på jobbet, så klart. Så går det när man inte arbetar tillräckligt snabbt och effektivt på sin arbetstid.

Jag hänger helt enkelt inte med i tempot nuförtiden, jag är på tok för långsam. Gör en sak i taget och är noggrann som fan med resultatet. Har noll simultankapacitet och behöver ställtid. Mycket impopulärt.

Men jag kommer bli en bra bilförare när det är dags, det är jag helt säker på. En som tar det lugnt i kurvorna, kör åt rätt håll vid rätt tidpunkt och inte krockar i onödan. En sådan förare som alla borde vara.

Imorgon är det dags för lektion nummer tre!

Dagens synonymer

Förkyld, snuvig, täppt i näsan, hostig, krasslig, hängig, sängen, böcker, wordfeud

Tjofaderittan julhambo

Nu är det dags att skriva todo-lista för att få den där kontrollen på läget; det är bra att veta vad man har att göra för snart är det jul. Men jag är allergisk mot kontroll så det blir nog ingen lista. Förmodligen kommer jag fortsätta göra lite här och lite där enkom på känsla. Som idag då både maken och jag ska åka till Arlanda och hämta en av döttrarna. Vore vi aldrig så lite effektiva så skulle bara maken åka men jag är även allergisk mot effektiv så vi åker båda två. Jag har svårt att bestämma mig för huruvida detta är symptom på en sjukdom eller om det är ett tecken på min fantastiska förmåga att leva i nuet. Imorgon när jag måste svettas på stan och laga mat samtidigt kommer jag tycka att det är en förbannad sjukdom. Idag när jag åker till Arlanda kommer jag känna att jag är en jävel på att välja lycka. Efter jul ska jag göra en objektiv utvärdering som ger alla svaren. Bränn nu inte era julskinkor mäpan ni väntar.

Så länge önskar jag eder en GOD JUL.

Hur avslutar man en fest?

Har vaknat och upptäckt att det är måndag morgon. Har stapplat ur sängen på onda ben. (Läste för några år sedan en intervju med Christer Lindarw där han sa att när man nått femtioårsåldern har man alltid ont någonstans när man vaknar på morgonen, och han hade rätt.)
Har bestämt mig för att inte jobba idag. Jobbar man bara halvtid så ska man inte åka till jobbet varje dag, så är det bara. Nu ska jag istället fortsätta skriva på min beiga roman. Tro det, eller ej, men festen håller fortfarande på. Jag misstänker att den här författaren (that would be me) inte vet hur man avslutar en fest. Alla tips och råd är sålunda välkomna.

Hej och hej då

Min dag är en mix av IRRITATION på jobbet, akutröntgen, racercykling, studentbal, butiksinvigning med champagnesnittar, grillning i stugan och diverse annat. En grekisk sallad, till exempel. Och så har jag klippt mig. Tänk älgpäls.

Dags att vila

Nu har jag skrivit klart första femtedelen på min "roman".
Det känns ganska mycket men ändå inte. Och hur vet jag att det är en femtedel? Jag vet inte.
Frågan är om jag kommer kunna skriva fyra femtedelar till, får jag gissa blir det bara två. Och då är det ju inte femtedelar över huvud taget, så mycket kan jag räkna ut trots att jag glömt allt som har med mitt jobb (som mattelärare) att göra.
Å andra sidan inser jag att det också kan vara fem femtedelar kvar, för när jag skriver dyker nya saker upp som jag inte hade planerat. Plötsligt är de bara där och passar så himla bra in i berättelsen att jag nästan blir rädd. Vem planterade de grejerna, kan jag undra. För inte var det jag i alla fall. Möjligtvis mitt undermedvetna jag, som jag inte har koll på alls.
Hur som haver, en femtedel är en femtedel. Även om det är en tredjedel eller sjättedel.

Om att skriva en berättelse

Första gången jag tänkte att jag ville skriva en bok, och alltså bli författare, var jag kanske tio år. Sedan dess har jag gått och väntat på idén till den där boken. Den stora romanidén. Under tiden har jag skrivit massor med andra texter men romanen har jag inte trott mig om att kunna börja skriva på förrän jag haft handlingen utstakad, förrän jag vetat hur berättelsen ska sluta. Jag har också tvivlat mycket på att jag någonsin kommer ha det där upplägget och en föreställning har vuxit fram om att jag inte kan skriva långa texter, bara korta.
Så började jag i september på min skrivarkurs där det ingår ett skrivprojekt som sträcker sig över ett helt läsår, så nu har jag liksom inget val, det är bara att skriva på. Vare sig jag kan eller inte. Och jag skriver på. Utan att ha någon tydligt utstakad handling, för den föds hela tiden under vägen. Just nu är jag väldigt fascinerad av det; hur berättelsen växer fram nästan av egen kraft. Hur det ena som händer leder till det andra, hur det tuffar på. Det är inte ett expresståg, snarare ett gammalt ånglok som puffar på i maklig takt, men det går framåt.
Och här vill jag uttrycka den lycka jag känner när jag skriver, har försökt en stund nu, men, nej, det finns inte ord.

Men va fan liksom!

Jag får inte tjänstledigt.
Min chef orerade vitt och brett om hur mycket jag behövs på jobbet och mina fantastiska förmågor, så pass att jag blev  lite ställd. Inte över att jag är fantastisk, det vet jag ju, men att han så badly vill ha mig tillbaka. Som om jag vore oumbärlig.
Ja, det är faktiskt sant. Inte bara skryt.
Men jag vill ju SKRIVA!
Jag frågade om han kunde tänka sig att jag jobbade halvtid dårå, om jag absolut måste jobba, och han sa att han skulle fundera på det. Mer än halvtid vill jag inte jobba! Vill verkligen inte.
Och man måste ju tänka på min lilla beiga hjärteroman också, den lilla älsklingen.
Suck.

En liten tjänstledighet, ska det vara så mycket begärt?

Tack,nu har jag fått min beiga roman legitimerad av er, känner jag.

Kanske ska speeda upp tjänstledighetsprocessen genom att skicka in början på romanen till min chef? Jag väntar fortfarande på besked om huruvida jag får vara tjänstledig även under våren. Det måste vara minst två veckor nu sedan jag frågade, och vid påstötning har jag fått beskedet att min chef ska ringa mig i slutet av denna vecka. Väldigt lång tid, tycker jag.
Men de kanske är oense i ledningsgruppen. Några kanske tycker: Let her go! Medan andra säger: Hell no!
Så kan det vara.

Jag undrar!

När jag ska sluta gå till jobbet på nätterna?
I natt missade jag en friluftsdag. Jag märkte inte att jag hade missat den förrän den var över och då är det illa. Hade jag lektioner i tomma klassrum, kan man undra.
Sedan kom jag på att jag glömt bort att informera mina elever om att det var kulturtemadag nästa dag. Klockan var 21 på kvällen och jag letade febrilt i min pärm efter schemat för temadagen så att jag skulle kunna sätta mig och ringa runt till min klass och berätta när de skulle vara på en viss föreställning, och berätta att de inte skulle ha mattelektion kl.08 på morgonen. Det var för mycket papper i pärmen och alla papper var hala och gled ur mina händer. Usch, vad stressigt det kändes.

Kanske min hjärna tror att jag borde vara på jobbet? Att anledningen till att jag inte gått dit hittills den här hösten är att jag har missat att terminen har börjat? Kan vara så.

Idag är också en dag

Sov till 10.20!
Totalt oplanerat.
Och här satt ni allihopa på rad imorse och väntade på ett inlägg, förstår jag. Alltmedan jag låg i sängen och snarkade med öppen mun. Jag har vitt påslakan med beigegrå blommor på. Mitt huvud, med sin bruna kalufs (några få inslag av grått), ligger normalt sett på kudden och ett ben sticker för det mesta ut, men resten av mig är dolt under täcket när jag sover.
Det var dagens bild. Alla bilder kan inte vara vackra.

I natt har jag varit uppe flera gånger pga av akut illamående. Frusit har jag också gjort. Jag tror att jag är lite sjuk. Men det känns okej, jag slipper ju oroa mig för hur det löser sig på jobbet när jag inte kommer dit. Jag kan istället sitta här, utan någon ängslan, och vara precis så sjuk som jag känner mig.
Som grädde på moset visade det sig också att det inte var den här veckan jag skulle lämna in mitt skrivprojekt (början på min beiga roman) utan nästa vecka. Helt fantastiskt lugnt och skönt känns det.
Och nu en kopp kaffe.