Hur utrotar jag ormbunkar?

Frågespalten goes krukväxtexpert eftersom krukväxtfunderingar ramlar in via google. Eller hatfunderingar, skulle man kunna säga i det här fallet och jag kontrar med en motfråga:

Är det inte lite taskigt att utrota dem?

Min egen ormbunke skulle (om den kunde) blänga ilsket på mig bara för att jag ger den här frågan utrymme i min spalt. Om jag utrotade den skulle det ta hus i helvete. Och det har jag full förståelse för. Alla behöver känna att de har ett värde, och vara trygga i förvissningen om att deras ägare inte vill dränka dem i koncentrerad saltsyra. Man ska respektera sina medvarelser, det är min devis. Inte överheten, nödvändigtvis, men blommor och blader - absolut. Och vad har en liten ormbunke gjort för ont? Inte mycket.

Tänk så här: 'Jag blir glad när jag ser min ormbunke.'

Glädje smittar och till slut kommer du och din ormbunke leva i någon slags harmoni trots ditt svekfulla sinne.

Tvingas ändra inriktning på frågespalten

Jag förstår att ni vill veta allt om mina intressanta samtal i diverse små rum men idag ska vi ägna oss åt allvarligare saker. Som att ingen visste (herregud) hur många promille Sveriges befolkning utgör. Förvisso är det ingen nyhet att matematikkunskaperna sjunker år från år, men jag blir ändå berörd. Och känner att ni behöver hjälpas ur ert tillstånd av kompakt mörker.

Kolla här:

Hela Sveriges befolkning är tusen promille. Tusen.

Hur många promille är då hela Norges befolkning?

Kan man få nya kompisar när man är vuxen?

Jaha, det kan man!

Ikväll, till exempel, har jag skaffat en ny kompis. Hon heter Bodil Malmsten och liksom jag är hon en person som tycker om att skriva. Det var mest hon som pratade den här första träffen vi hade, men det kändes okej. Jag är en god lyssnare och hon hade ett uppdämt behov av att prata om sitt skrivande - något jag verkligen kan relatera till - så jag lät henne hållas.

Sedan fick hon skriva i en av mina böcker, jao. Hon ritade ett hjärta också. När det klickar så klickar det, och rådet jag har att ge när det gäller att skaffa nya kompisar i vuxen ålder är: GO FOR IT!

Men Bodil är min.

Rätt svar är LIVET

Och det var Realisten som vann, hurra för henne! Hon är smart hon. Till skillnad från mina andra bloggbesökare. Nej, vad sa jag nu?! Ni är ju jättesmarta allihop. Herregud. Värsta intelligenta skogsvirvlarna.

Hursomhelst. Realisten vinner tre olästa böcker på originalspråk av Alexander McCall Smith. Jag fick dem för några år sedan i present av min dåvarande man, och allvarligt talat de är inte bra. Man kan säga att de suger rätt rejält. Det var därför jag aldrig läste dem och nu vill ge bort dem.

Om Realisten inte heller gillar Mr McCall Smith kan jag säkert hitta några andra böcker, jag håller nämligen på att städa ut ett hus jag bott i och hjälp vad många böcker jag har. Jag kommer inte få plats med alla i min nya lägenhet för den är bara på tre rum och kök och då är det ju en bra idé att dela ut böcker som priser här på min blogg, inte sant? Varje gång jag ställer en medelålderskrisfråga i min frågespalt så pang tjoff vinner någon en dålig bok. Eller, alltså, inte en dålig bok bara en bok jag tycker är dålig. En mycket liten men ändå berumpelig skillnad.

Nu är frågan om Realisten fattar att hon ska ge mig sin adress?

Jag har kommit på en gåta

Vad är det som går upp och ner och aldrig kommer tillbaka?

Eller låter det här bättre: Vad är det som går upp och ner och sedan tar slut?

Svaret är detsamma, nu kan ni gissa.

När går man in i klimakteriet?

Frågan kom igår. Från någon som googlat sig hela vägen till min eminenta frågespalt. Jag blir rörd. Man betyder något ändå, det är så jag tänker. Frågeställaren kanske är helt desperat och googlar som en galning. Det blir en överlevnadsstrategi, som om det handlar om livsuppehållande verksamhet. Så länge googlandet pågår hålls den värsta ångesten stången, men det är en kamp av bibliska mått. Och plötsligt är min blogg där och det lilla ångestknippet kan få svar på sina frågor.

Hursomhelst.

När går man in i klimakteriet?

Man kan väl inte precis säga att man går in i klimakteriet, om vi till att börja med ska reda ut hur frågan är formulerad. Jag skulle snarare säga att det är klimakteriet som går in i oss. Och alla som tror att man kan välja om man ska släppa in det eller inte, glöm det. Det är klimakteriet som väljer NÄR det slår till, OM du ska få ett västerländskt eller ett asiatiskt, och HUR LÄNGE det ska hålla på. Vissa är kvar i det resten av livet, har jag läst. De kan få byta lakan flera gånger per natt i tjugo till trettio års tid. Stackars satar.

Repetition är kunskapens moder

Jag lyckades skapa viss förvirring i föregående inlägg genom att använda akronymen ofi.

Kolla här:

Ofi betyder OBJEKTET FÖR INTRESSET.

Om man befinner sig i den flytande fas som kölvattnet efter en skilsmässa är, och man inte orkar hålla isär alla objekt för ens flammande intresse, är det praktiskt med ett samlingsnamn. Jag trodde att ofi var ett ganska vedertaget begrepp som alla kände till, men sedan kom jag på att jag hittade på det i tisdags.

Icke desto mindre är det en förkortning med enorm potential. Säg den högt för dig själv så kommer du upptäcka hur fint den faller på plats i (puss)munnen. Ooooffi. Galet sött. Ingen kommer kunna motstå att bli kallad det. Förmodligen kommer det räcka att gå fram och säga 'Hej ooooffi ... ' för att bli tillsammans.

Hur blir man tillsammans med någon?

Jag har tre förslag. Det första är för de som vill känna livet bulta i kroppen. Förslag två och tre är för de som skulle vilja känna att livet bultar i kroppen, men inte vågar.

1) Gå fram till objektet för intresset (ofi) och bjud hem henom. Förslag på replik: Hej, vill du komma hem till mig ikväll?

2) Titta på din ofi. Välj ett lagom avstånd. För nära kan skrämma slag på vem som helst och står du för långt bort ser inte ofi dig. Upprepa två-tre gånger per dag. Om resultat fortfarande lyser med sin frånvaro efter en vecka - byt ofi.

3) Babbelmetoden: Låtsas att du är intresserad av annat än det du egentligen är intresserad av (att få hem ofi till dig). Förbered en massa frågor och samtalsämnen som har med andra saker att göra och babbla på. Personligen tror jag inte på den här metoden. Orka, liksom.


Ett ganska magert knippe råd, kan man tycka. I synnerhet som jag är medelålderskrisexpert, specialiserad på Den nya våren och kärleksrelationers darriga inledningar. Men jag känner mig trygg i förvissningen om att ni kommer bidra med fler metoder. Om det finns några.

Frågor som kommit in till medelålderskrisfrågespalten

Sista veckans bekrullade skörd:

Kan man få nya kompisar när man är vuxen?
Maj, är det verkligen en kul månad?
Det här med klimakteriet, kan man få hoppa över det?
Varför har kvinnorna i Asien inga klimakteriebesvär?
Hur var grekerna förresten?
Hur blir man tillsammans med någon? Frågar man chans eller hur är det man gör?

Svar kommer kanske.

Nu ska vi reda ut det här med det västerländska klimakteriet

Klockan sju i morse var jag på Ica och handlade mat. Just det har inget med klimakteriet att göra, men när jag stod vid tidningshyllan och lät blicken vandra fick jag syn på en förstorad bild av Jennifer Anistons lår. En liten bit bara, av det där låret, men den var förstorad så pass att man kunde se ojämnheter! Och hade jag inte sett dem, så kunde jag läsa i rubriken som var utsmetad över tidningens framsida: Anistons kropp förfaller. Kan också ha varit: faller ihop, faller isär, faller sönder eller faller i backen, jag minns inte, men ni fattar. Faller en cell så faller alla och man förstår att livet nu är slut för Jennifer. För allvarligt talat, finns det något kvar att leva för om man inte har varmkorvssläta lår? Inte lär man få några nya kompisar, i alla fall.

Jag kollade noggrannt på alla tidningar för att se om till exempel George Clooneys lår hade förstorats någonstans, men det hade de inte. Då skulle garanterat ingen vilja hänga med honom heller, det är vad jag tänker.

Nej, det tänker jag inte för det är ju skillnad på människor och människor.

I alla fall.

Så tycker jag att klimakteriepaniken i västvärlden är Anistons fel. Om hon ansträngde sig lite för att hålla kroppen i trim så skulle vi andra inte få en känsla av att livet tar slut någonstans mellan fyrtio och femtiofem. Det är min teori. Och om jag nu ska dra in Asien i den här debatten så kan jag berätta att där kallas klimakteriet för Den nya våren. Källa okänd, men ni fattar. Man ser mer fram emot en promenad i parken med en massa nya kompisar en dag i maj än att bli en skräcködla som ingen vill leka med.

Frågor på det?

Det där med att göra slut

Så här:

Om man gör slut har det vanligtvis föregåtts av ett visst tänkande fram och tillbaka. Typ: vill jag eller vill jag inte, vill jag eller vill jag inte. Om man bara tänker jag vill jag vill jag vill jag vill hela tiden brukar man inte göra slut. Hur som haver, man velar hit och dit tills något gör att man kanske blir förbannad, eller ilsk rent av, och då gör man slut. Det kan betyda att man i samma veva säger allt och kanske mer än allt, det beror på hur arg man är i stunden. Det må vara hur det vill med det, för sedan när man sagt allt och tystnaden lagt sig, då ser man saker och ting ur andra vinklar. Alla möjliga intagande och intressanta, och man får passa sig så att det inte blir ett enda rörigt tingeltangel av alltihop.

Vilket osökt får mig att tänka på första gången jag gjorde slut, då var jag elva år. Min kompis hade gjort slut med sin kille för att hon var arg på honom, och då gjorde jag också slut. Med min kille, alltså, för att han var kompis med min kompis kille. Inte så konstigt, eller hur.

Innan jag åkte hem den dagen hörde jag att Guldlock i parallellklassen hade frågat chans på min kille (som rent tekniskt inte var min kille längre) och att han sagt ja, och när jag kom hem drabbades jag av fruktansvärd ånger. Efter en stunds panikartad vånda lyfte jag luren, ringde Olle (det var hans namn) och sa att jag hade ångrat mig och ville bli ihop igen. 'Okej', sa han och sedan la vi på. Man var snabb och effektiv på den tiden. Hur det gick med Guldlock vet jag inte men jag hoppas att hon lärde sig en riktig läxa.

Nu var det här ett generellt svar (om att göra slut) som kan passa in på alla (det här är ju en frågespalt), och ni ska alltså inte tolka in mig och mitt liv i det. Ni är däremot välkomna att tolka in er själva, hugg in bara.

Same same

Jag har som sagt börjat dejta, som det heter nuförtiden. (Man vill ju gärna bli lite hänryckt, tack.) Hade ingen aning om hur man gör när man dejtar, men nu kan jag berätta att man gör exakt samma saker som förr i tiden.

Frågor på det?

Hur man behåller lugnet i hotfulla situationer

1) Se cool ut för allt smör i Småland. 

2) Le och låtsas att du inte bryr dig. 

3) Sätt en resolut arm i sidan för att visa vem det är som bestämmer.

Sommartips för medelålders (helst ska man ha fyllt femtio)

Utanför mitt hus finns en stor park. Den har en tennisbana, en plaskdamm med fontäner i, stora uppvuxna träd, en kulle och rabatter med parkbänkar intill. På den stora öppna ytan är det nästan alltid folk på filtar som picknickar eller bara ligger och solar.

Men idag var det bara jag, kan bero på de tunga molnen som mestadels skymde solen. Jag lade mig på mitten av den stora gräsmattan, för jag tycker om när det är symmetriskt, ålade av mig kläderna och kom ut i min nya fina syrénfärgade bikini som jag köpte i Rom för några veckor sedan. Därefter pluggade jag in mina hörlurar (som också råkar vara syrénfärgade) och började sola. Jag tror det såg ganska fint ut, men när man är femtio och har fött tre barn spelar just det inte så stor roll, då får man se ut hur man vill i bikini. Och dessutom är det inte så många som kollar. Under den timme jag låg där var det bara en enda snubbe som gick förbi nära mig och fick mig att känna mig som 'hej, här ligger jag, tralala', ni fattar känslan. Annars var det en fin stund i min park utanför mitt hus, och något jag kan  rekommendera andra att göra i sina egna parker utanför sina egna hus.

Vem fan är det som spelar trumpet på mornarna?

Frågan ovan är inte min, någon har googlat sig hit på den. Antagligen för att det här är en frågespalt. Men den eminenta frågespalten till trots: jag har tyvärr inte svaret. Ingen i mitt område spelar trumpet på mornarna och på just trumpetspelarna har jag inte koll utanför en radie på hundratalet meter.

Men jag skulle gissa på Nisse Landgren. Han spelar trumpet. En gång, året var 1992, såg han mig djupt i ögonen. Det gick snabbt, men var djupt. Han kom ner för en trappa i ett hus och där stod jag på det stenplattbelagda golvet. Jag tror att han blev intresserad men att allt gick för fort, han var kanske på väg till en superviktig spelning. Och jag var ju en gift tvåbarnsmor, otillgänglig för kärlekskranka trumpetspelare. Ack, dessa sekundsnabba, djupa möten i livet som man sedan aldrig glömmer! Vill man ha någon praktisk användning för dem kan man perhaps klämma in dem i en roman.

Bettskena, check. Hålfotsinlägg, check.

Vill bara meddela att jag nu har hålfotsinlägg. Liksom för min bettskena har gipsavgjutningar gjorts för bästa passform. Ska bli spännande att jympa med dem ikväll. Kommer det kännas ännu roligare? Frågan är om det är möjligt.

Man kan nu inte låta bli att undra vilken som blir nästa kroppsdel att stagas upp. Med käken och fotvalven fixade kan man anta att det blir något däremellan. Höfterna brukar det väl till exempel vara lite si och så med efter femtio? Jag vet inte, men man har ju hört talas om höftkulor. Lårbenshalsar har man också hört om.

Ni som är över femtio, vad är det mer för grejer?

Hur hanterar man självförtroende

Någon har googlat sig hit på Hur hanterar man självförtroende?

HA HA HA, den personen kom till rätt ställe! *not*

Här hanteras inga självförtroenden. Här håller man i sig för allt vad tygen håller och åker med. När man kraschar är man en blöt fläck tills man känner sig färdigkraschad och när man råkar befinna sig högst upp njuter man av utsikten och drar en rumba.

Fler frågor?

Dagens medelålderskrisfråga

Mysiga höstdagar.
Ni har väl inte missat att det pratas om sådana? Ett jävla tjat kan det vara ibland, om ni frågar mig.
I alla fall; jag misstänker att jag har en idag.
Känner mig avslappnad och ska snart tända värmeljusen.
Vad tror ni?

Vad gör medelålders när de ska ha roligt del 7

Nu ska ni få höra vad roligt och fint man kan ha på jympan.
Igårkväll var det knökfullt i salen. Jag kom bland de sista och fick pressa mig in, så trångt var det. Till min lycka hittade jag en liten plats längst bak tillsammans med ett tjugotal andra hurtfriska. Eller kanske snarare hurtfriska wannabes; de som helst vill träna några gånger innan de ställer sig längre fram och syns.
Nåväl, jag jympade på, som ni förstår. Gick på stället, kickade bakåt, svängde med armarna och hoppade svanhopp. I tredje låten blev det latinotakter och till dessa skulle vi - håll i er nu - ta ett steg åt sidan och därpå direkt dra tillbaka foten i kombination med ett rumpvick. Hela sex gånger var tanken, samtidigt som vi vred oss runt ett helt varv på den andra foten. Ena armen skulle på ett snofsigt sätt ackompanjera det hela uppe i luften. För att ni ska fatta måste ni göra det. Nu! Innan ni läser vidare.

När vi hade gjort tre steg, det vill säga ett halvt varv, och koncentrerade oss som bäst på att få till den där rumpvickningen (som ni nu själva väl känner till), tittade vi upp och rakt in i den gigantiska spegelväggen vi plötsligt hade en meter framför oss.  Något av en chock, men ändå: dagens vackraste! Jag tänker då inte i första hand på rumpvickningarna och allas koncentration, vilka i och för sig också smällde högt, utan alla generade leenden. Så fina! Jag blev nästan gråtfärdig. Precis bredvid mig stod en lång ranglig man i sextioårsåldern, vi möttes i en ödmjuk blick av samförstånd inför det som är livet, innan vi rumpvickade klart varvet.

Om jag nu ska göra om det här till ett tips på hur man kan roa sig i medelåldern så är min rekommendation: Gå på ett jympapass med spegelvägg längst ner i salen, och placera dig just där. Sedan kan du blott hoppas på det bästa.

Dagens medelålderskrisfrågespaltfråga: Finns det möjligtvis någon annan väg att gå i livet, än den som leder till döden? Tacksam för svar.

Vred nacken ur led när jag cyklade hem från jobbet idag. Mot mig kom yngsta barnet i familjen som bodde granne med oss när jag växte upp. Jag har inte sett honom sedan dess, vad jag vet. Ändå såg jag direkt att det var han. Eller, det gjorde jag inte; jag såg direkt att det var hans pappa. Där går Hans-Torbjörn (kan vi kalla honom) med sin grånade kalufs, tänkte jag. Tills jag kom närmare och fick en känsla av att något inte stämde. Hans-Torbjörn var pappa på sjuttiotalet, jag var barn. Hans-Torbjörn borde se lite äldre ut, eller? Då slog det mig att det var Hans-Torbjörns yngsta son. En verkligt obehaglig insikt. Den lilla plutten, flera år yngre än jag, gråhårig! Vart är världen på väg?

Hade en liknande påfrestande upplevelse för någon tid sedan på ett köpcentrum utanför sta'n. I en affär fick jag syn på Elisabeth (kan vi kalla henne) som gick i min parallellklass på högstadiet. Med ett litet barn på höften. Hej, Elisabeth, har du blivit mamma? sa jag inte, för även här drabbades jag av en känsla av att något inte stämde. Och efter en stund av skvalpande i overklighetens vakum insåg jag att det måste vara Elisabeths dotter jag hade framför mig. Hon såg ut att vara i tjugofemårsåldern, och vilken fyrtioåttaåring gör det? Om man nu tänker efter, vilket man i och för sig helst inte gör.

Mycket ska man behöva vara med om. Fi fan. Men jag tänker att man kanske vänjer sig. Att man, när man varit med om tillräckligt många dylika skräckupplevelser, liksom glider in i ett accepterande av sakernas tillstånd, börjar känna sig ett med sitt åldrande och mognar. Blir en gammal människa begåvad med ett värdigt lugn. Tänk Moder Theresa, typ.

Eller så dör man av en hjärtattack när man nått gränsen för vad man klarar av.