Veckan som gick

Första veckan på ordinarie schema har passerat och känslan är rörig men god. Andra jobbar med papper, djur, mat, tekniska prylar och jag vet inte vad. Jag jobbar med elever. De gör min dag, måndag till fredag varenda vecka. Nästan lika söta som Skåne. Nästan lika besvärliga också, mellan varven, men när jag lindat dem färdigt runt mitt finger är de som små lamm. För det mesta. (Ibland får jag linda som fan, men det är en annan historia.)

Skåne är inte lika lättlindad, men han är ju heller inte min elev. Räknar man på det (vilket man givetvis gör) har nog han lärt mig mer än jag lärt honom. Om ordning och reda, till exempel. Om att köra bil. Om att meningen med livet är att ha en skåning i det.

Jag vet att man inte ska generalisera, men skåningar - de är obeskrivliga. Bara dialekten kan ju få vem som helst ur balans. På ett positivt sätt, alltså. Den (dialekten) spelar på varenda sträng man har i kroppen, som om man vore en jäkla nyckelharpa. På en föreläsning på jobbet i våras, till exempel, var föreläsaren från Skåne och jag bara skrek rakt ut när hon började prata. Jag visste inte att hon var skåning och blev överraskad, annars hade jag förstås hållit tillbaka mina hästar, ska sägas. Är jag förberedd kan jag absolut behärska mig.

Men nu var det ju mina elever det här inlägget handlade om. De ljuvliga små människorna.

På allmän begäran

Eftersom folk ber och bönar (well, två personer i alla fall) att jag ska berätta mer om Skåne kommer här några intressanta detaljer:

1. Han hade fluga och blå kostym på sig när jag fick upp ögonen för honom. The eye-opening evening, om ni fattar.

2. Andra gången jag tog tåget ner till Malmö kom han för att möta mig på stationen i solglasögon (det här var en kväll i februari) och svart långhårig peruk. Jag kände inte igen honom och tog rulltrappan upp till gatuplanet innan han hann blinka.

3. Han läser flera år gamla nummer av Illustrerad vetenskap och Hänt i veckan som han fått av sin bror för att han tycker att det är synd att slänga dem. Jag har försökt övertala honom att göra sig av med dem olästa, men vid närmare eftertanke är ju denna halvgalna sysselsättning ganska charmig, visst? Och undrar jag vilken civilstatus någon kändis hade för fem år sedan så har jag någon att fråga, det är ju också bra.

4. Han tycker om nötter, lakrits, vispgrädde, kaffe, hundar och sina kläder. Och mig, som tur är!

Efter denna uttömmande skildring antar jag att ni har fått en tydligare bild. Annars kan jag säkert klämma ur mig några fler detaljer vad det lider, håll bara ut så länge.

Första arbetsdagen efter sommaren

Har ägnat den åt att prata om min bil, vad annars. Mina kollegor har inte varit med mig i sommar och alltså behövde de uppdateras. Snällt har de lyssnat, lett och sagt att ja, jo, de tycker också att det är roligt att köra bil. De raringarna. De är verkligen bra att ha när man behöver prata av sig. Älskar dem litegrann.

Övrigt vi har pratat om:

Övningskörning, provkörning när man ska köpa bil, vart man kan åka när man har bil, bra och dåliga ställen att parkera på samt bilolyckor. (Det sistnämnda ämnet var det inte jag som tog upp, mind you.)

Imorgon måste jag skärpa mig och prata om något annat.

Skåne kanske?

Livet med bil

Igår körde jag till återvinningscentralen tre gånger, min bil fullpackad varje gång. En sån tillfredställelse! Kom där i min lilla svarta och såg ut som jag haft körkort i åratal.

Rampen upp till anläggningen var smal och kantad av räcken på båda sidorna, var gång var jag rädd att jag skulle skrapa sidan på bilen, men det gjorde jag inte. Väl däruppe fanns containrar på båda sidor. Tanken är att man ska stanna vid den container man ska kasta sina sopor i, men folk ställde sina bilar och sprang hit och dit med sina grejer, vilket skapade en ganska trevlig stämning, tycker jag.

Jag har förstås hört talas om återvinningscentraler tidigare, men utifrån det hade jag ingen vidare positiv bild av dem. Folk är så bortskämda, de tar både sina körkort och sina rättigheter till återvinningscentraler för givna. Klagar och klagar och verkar tycka att det är en självklarhet att kommunen ska stå i givakt när de har behov av att dumpa en massa skit de har överkonsumerat.

Ta lite jävla ansvar för era konsumtionsmönster! Får man lust att säga.

För min egen del kan jag säga att det var ett sant nöje att köra upp på rampen, tippa ner gamla uttjänta grejer i containrarna och sedan åka ner på en annan ramp. Det fick mig att känna mig lycklig, fri, kompetent och inkluderad. Samt lite rörd, faktiskt.

Klargörande

Jag förstår att det kan bli en aning tjatigt för de som envisas med att läsa vartenda jäkla inlägg här. Skåne hit och Skåne dit, man kan tro att han är ett överjordiskt fenomen av något slag.

Det är han inte. Vill bara vara tydlig med det: Han är en vanlig människa. En vanlig skåning som råkat komma min väg med sina högst ordinära egenskaper. Tänk ordinär, och ni har Skåne framför er.

Men som alltid finns det grädde på moset och det är väl det som sipprar ut här på bloggen ibland. De små guldkornen i hans alldaglighet. Skulle kunna räkna upp dem och göra en lista. Men orkar icke. Det kanske man gör när man är nykär, men inte när man har varit ihop i två och ett halvt år. Det finns gränser och den här går vid ett och ett halvt år eftersom 'förälskelsen tar så mycket energi'. Man orkar alltså inte längre än så. (Källa: MåBra) Det hela kan förklaras evolutionärt; när det gått arton månader har man hunnit fortplanta sig, och tåget växlar då in på ett mindre energiskt spår där tryggheten och bekvämligheten är prio ett.

Men nog om det.

Skåne är en vanlig människa, det var bara det jag ville ha sagt.

Fördelarna med körkort

En ny värld har öppnat sig sedan jag skaffade körkort och bil. Nu ska jag exempelvis åka till en återvinningscentral och dumpa en massa skit. BARA SÅ DÄR. Svänga förbi och lasta ur.

Helt fantastiskt.

Sedan har vi Kilsbergen. En hel värld av skog och berg och sjöar och på vintern skidspår. Åkte runt där förra veckan med dotter på kringelkrokiga vägar och hittade den allra näpnaste vik med sandbotten och kristallklart vatten där det var helt folktomt. Detta är kanske vardagsmat för människor boende på andra ställen i Sverige, men om man bor i Örebro är det:

Helt fantastiskt!

Vidare kan man åka hit och dit för skojs skull, och det är i sanning också helt fantastiskt.

(Nu kan man undra varför jag väntade så länge med att ta det där körkortet, men då får man tänka på att jag behövde träffa Skåne först så att jag hade någon att övningsköra med. Det här inlägget ska handla om fördelarna med körkort, och inte om Skåne, men tänk er den mest perfekte privata handledaren för övningskörning, fast ännu lite bättre. Där har ni honom. Dessutom är han ovanligt söt att se på, som en karamell, vilket man inte har någon större glädje av när man kör, men har man bara parkerat på ett bra ställe så kan man sitta och glo sig mätt.)

Om ni kommer på fler fördelar med att ha körkort får ni gärna dela med er.

Det säkra före det osäkra

Min körskolelärare sa en gång till mig att jag kommer vara med om en och annan incident när jag fått mitt körkort. Incidenter är både bra och dåliga, sa hon, men mest bra, för man lär sig av dem.

Så, igår var jag med om en incident.

Kom körande på höger sida på en väg som svängde, och där, precis i svängen stod en bil vid vänster sida av vägen med motorhuven öppen och två kvinnor bredvid. En av dem vinkade till mig (en medelålders och solbränd med långt blont hår i krusiga vågor och mjukisbyxor, ni vet sorten) och jag stannade och drog ner fönstret.

'Har du starka nypor? Vi behöver hjälp att öppna ett lock.'

Jag svarade tjänstvilligt att jag väl i alla fall kunde försöka, förstod dock inte hur det skulle gå till. På min sida av vägen fanns ingen vägren att stå på, och man kan ju inte parkera mitt i körbanan. I synnerhet inte när man befinner sig efter en krök och inte syns för bilar som kommer farande bakom en. Tänkte att en u-sväng nog skulle funka och la in backen för att kunna göra en som förhoppningsvis skulle ta mig runt till andra sidan där hennes bil stod.

U-sväng, alltså. För man vill ju så gärna hjälpa till om man kan, och inte vara en egoistisk skitstövel i trafiken. När jag ska göra u-sväng behöver jag ta sats och när jag som bäst höll på med det såg jag en vit bil i backspegeln, på väg rakt mot mig. Inte i hög hastighet, tack och lov, men blicken jag fick av föraren när han passerade mig var inte nådig, och det tackar jag för. Man behöver en uppsträckning då och då, och det här var för mig definitivt ett sådant tillfälle. Man kan ju för i helvete inte stå still mitt i körbanan direkt efter en krök! Det fattar vilken idiot som helst.

Så jag trampade på gasen och körde vidare. Sa inget till kvinnan i fråga, gjorde en ansats till att vinka hej då, men det blev inte mycket till vinkning. Hade gärna velat förklara att jag bara haft körkort i en och en halv månad, men rädslan för att det skulle dyka upp ytterligare en bil piskade iväg mig. Obönhörligt.

Denna incidents lärdom: Stanna inte bilen mitt i körbanan efter en kurva.

Nej, inte ens om någon ber dig om det.

En av mina upplivande störningar

Har skrivit 'blogga' på min att-göra-lista idag och då är det ju bara att göra det. Tack vare mitt bloggande, som pågått till och från i över tio år nu, vet jag att de flesta blogginläggen kommer till av att jag sätter mig framför datorn, och inte av att jag får en idé till vad jag ska skriva om.

Intressant att notera med tanke på mitt övriga skrivande.

Sätt dig framför datorn, och det skola bli skrivet.

Hade planerat in tio dagar för skrivande i juli, det blev tre. En vink om att jag nästa år ska planera in trettio, för då kanske det blir tio? En dag för skrivande innebär för mig minst fyra timmar i något av mina skrivprojekt. Bloggandet räknas inte. Det är inget projekt. Vet inte riktigt vad det är. För det mesta roligt, och om inte roligt så i alla fall kravlöst. I min blogg (ja, här alltså) kan jag skita i syfte och målsättning, det är det bästa. Inga långsiktiga planer, inga kortsiktiga heller. Få läsare som bryr sig, även om jag förstås högt och heligt värderar de arma krakarna.

Fast kravlöst och kravlöst, jag vill ju ha kvar de läsare som fortfarande återkommer. Mitt (hemliga) knep är att få till ett avslut med ordentligt schvung i varje inlägg. Ett avslut som trycker ut energi i världen, och gör den en aning rikare. Kan bli sittande i timmar (nåja, i alla fall halvtimmar) bara för att få till de där sista orden. Hjärnan i baklås, träsmak i arslet, ömmande muskler i nacken. Jävligt jobbigt och kravfyllt, faktiskt.

Så, vad har ni för störningar?