Martyrskap

Skåne: 'Det är bra att du går omkring med datorn i ena handen och borstar tänderna med den andra. Det kallar jag simultanförmåga på hög nivå.'

Skåningar är gärna ironiska. 

Till mitt försvar: När man plötsligt kommer på något viktigt att blogga om kan man inte låta en tandborstning stå i vägen. Det viktiga ämne som aktualiserades imorse är martyrskap. Något som i vår tid är omodernt att utöva, men icke desto mindre intressant. 

Vad innebär det att vara martyrisk? 

Hur har det blivit så omodernt?

Hur många procent av Sveriges befolkning beter sig martyriskt mellan varven?

Vilken är drivkraften till att bete sig martyriskt?

Intressanta frågor som eventuellt kommer få sina svar på den här bloggen någon annan dag.

Operation uppföljning

Känner att jag behöver följa upp tidigare inlägg och berätta, för alla och envar som är intresserad, att min bok A Suitable Boy numera är i Indien. Den tog flyget till New Dehli (kunde ha blivit övervikt där ... med tanke på de ettusenfemhundratrettiofem sidorna), och alltså kan jag inte längre läsa den. Min dotter, som också är i New Dehli, hade bara visat den för mig, inte skänkt den, förklarade hon. 'Köp den själv', sa hon också, den lilla hoppan.

Såklart kan jag inte köpa ett nytt ex, jag har ju fullt av anteckningar i hennes (på de trettiofem första sidorna), och nu saknar jag just det exet jättemycket. Vill helst inte läsa något annat. Men har börjat på Margaret Atwoods Robber Bride för att distrahera mig. Och den är i sanningens namn också mycket intressant. Har inte kommit så långt (i den heller), men wow vilken underbar inledning. Morgonrutiner i tofflor och morgonrock fyller sida efter sida. En kopp te här, en puss på makens flint där, men framförallt ett ljuvligt hasande runt i tofflorna från det ena rummet till det andra. Man blir glad! Och sugen på att gå i pension. Inte för att huvudpersonen är pensionär, hon är lärare i krigshistoria på stadens universitet, men hon behöver av någon anledning inte skynda sig på mornarna. Man kan bli avundsjuk för mindre.

Nå, nu kommer jag läsa denna potentiella pärla. 'Potentiella' eftersom en bok som börjar fantastiskt inte nödvändigtvis håller stilen hela vägen. Kommer denna göra det? Det får vi se!

A Suitable Boy

Läser A Suitable Boy av den indiska författaren Vikram Seth, och vilken fantastisk bok det är! Den handlar om en mors försök att hitta en lämplig ung man till sin dotter, och att det inte är ett enkelt projekt modern ger sig in på förstår man av sidomfånget: 1 535 sidor. Vem behöver så många sidor för att berätta om någonting överhuvudtaget? Den som har en väldigt rafflande historia med många förvecklingar, får man anta. Jag har bara läst fem sidor än så länge (förra veckan) och ser vansinnigt mycket fram emot de kommande 1 530. En av mina döttrar satte boken i händerna på mig för att jag ska få djupare inblick i liv som levs i Indien, och jag är tacksam såklart.

Jag kan ännu inte recensera hela boken, men de första sidorna är lovande. Modern verkar vara en handlingskraftig kvinna och det ska bli ett nöje att följa hennes ansträngningar. Rent skrivtekniskt är det också intressant. Hur fyller man så många sidor med ett så pass begränsat ämne? 

Nå, de fem sidor jag läst sätter en skön ton som väcker minnen av morsorna i Jane Austens böcker. Kvinnliga nidbilder får man väl lov att säga, men ändå så underbara karaktärer i sitt oförblommerade martyrskap. A Suitable Boy börjar på en äldre dotters, Savitas, bröllop, och modern ba: 'Everything I do is for you, and no one appreciates me. I have chosen such a good boy for Savita, and all everyone does is complain.'

Ha ha ha! 

Men ärligt talat: Vilken moder känner inte igen sig i den självömkande harangen? Ni vet när man anstränger sig som fan, och ungarna sen inte uppskattar det. Så jag kan förstå Mrs Rupa Mehra. Om man är uppfostrad att serva sin omgivning och sen bara får skit för det, då blir man inte glad.

Nu ska jag läsa sidorna sex till tio.

När får man gå i pension?

Mina tre vuxna barn plus en blivande svärson råkade komma hem samtidigt i veckan. Full fart på jobbet hela dagarna plus full fart hemma hela kvällarna = död mamma.

Jag känner av att jag närmar mig sextio, och det är tråkigt. Inte att närma mig sextio i sig, men att inte orka hålla samma tempo som jag orkat tidigare. Att känna sig som en slaktad julgris när man ska upp på morgonen och en klubbad säl när man landar i sängen på kvällen.

Å andra sidan är det kanske bra, för det behöver mötas med VILA, och vila är väl ändå något av det allra bästa i livet. Jag älskar verkligen att vila.

Men tyvärr inte idag. Har prov och uppsatser med mig hem som jag bara måste beta av. Och sen, redan imorgon bitti, kommer en till arbetsvecka med fullt ös från måndag till fredag.

Hur ska jag orka? 

Vem har planerat mitt liv? 

Om det inte varit jag hade jag gjort slarvsylta av det aset.

December

December är här, och med den rara månaden tomtar och julmusik en masse.

Ja ja, jag kommer nog överleva det också. Mina tre döttrar kommer hem (till mig) och stannar över juldagarna och det är poängen med julen för min del. Innebär en liten kamp för mig att parera alla deras förväntningar på julfirandet, men jag har redan börjat.

Var och en fixar det den vill ha med på julbordet. Den är bra, i synnerhet som två är allätare, en vegetarian och en (that would be me) halvvegetarian.

Julklappsspelet är den bästa uppfinningen sedan raggsockan. Idén kommer faktiskt från en av mina telningar och jag håller krampaktigt fast vid den som den värdelösa julklappsköpare jag är. Man köper bara en eller två klappar och sedan fördelas de slumpmässigt i en lattjolajban lek.

Klimathotet anbefaller minimalistisk julpyntning. Härligt att känna sig som en miljöhjälte när man hängt upp sin tomte och sina två julstjärnor och stannar därvid. Att det handlar mer om lathet än miljömedvetenhet behöver man ju inte skylta med.

Julen är en högtid som firas årligen för att människan behöver vila. Obs, detta gäller även mammor. Enligt traditionen ska vilan äga rum i en lada, men nuförtiden sker den allt oftare i det egna hemmet, vilket är okej så länge man inte får för sig att hemmet måste julstädas. JULSTÄDNING är ett kapitel för sig, när blev den en del av julfirandet? Rotar man i julfirandets historiska utveckling upptäcker man sannolikt att den är ett påhitt från de krafter som vill fjättra kvinnan vid spisen. Skulle inte förvåna mig ett dugg.

Glad första advent på er!

En snabb sammanfattning av dagen

Upp ur sängen, på med kläder utanpå pyjamasen, ut med hunden. Knatade på ovanligt bra eftersom jag vill ha ihop så många steg som möjligt i min hjärtapp. In och fixade frukost, åt den framför TV'n. Drog fram dammsugaren tjugo i åtta, hann med två rum, hallen och köket. Fem över åtta var jag på jobbet.

Mattelektion, engelsklektion, mattelektion och lunch. Mattekonferens, planering, konferens och mer planering. Cyklade hem och tog ut hunden. Gick ganska många steg. Hemma igen åt jag youghurt och sedan bar det av till ättelägg för att äta riktig mat och titta på Bonde söker fru. Drog hem igen och tog ut hunden på nära tvåtusen steg. Nu sängen.

Tack för regnet, det var snällt

Jag fick mitt regn igår. Fast först efter att jag gett upp skrivandet (solens fel) och cyklat hem till min dotter för att hänga på hennes balkong i sommarsolstrålarna. Men inte då heller, faktiskt, utan när jag cyklade hem därifrån. Då öppnade sig himlen som om den ville säga: Här har du! Slit det med hälsan.

Jag blev dyngblöt. Så blöt att jag kunde vrida ur kläderna när jag kom hem. Så blöt att irritationen över att bli blöt när jag satt där på cykeln snart övergick i ren och skär lycka. När jag cyklade genom stan och en massa tråkmånsar stod och tryckte under tak längs med husväggarna cyklade jag förbi i de största vattenpölarna, drog upp knäna till öronhöjd och skrek iiiiiih. Det var roligt. När jag kom in på ICA kom en personal fram och frågade om jag ville ha lite papper att torka av mig på. Som om det hade hjälpt. Men för hennes skull baddade jag håret och torkade av glasögonen.

Idag har jag tagit det säkra före det osäkra och stannat inomhus och skrivit. Det hettade till mellan Börje och Roland i skrubben, så det var tur att jag var där och kunde avleda dem. Nu är Börjes och Rolands rast slut, skrev jag och så var de tvungna att återgå till arbetet.

Jonas Karlsson

Jag läste Jonas Karlssons novellsamling Spelregler där på stranden i Grekland. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Jag älskar Jonas Karlsson. Eller hans noveller, kanske jag ska säga, för jag känner ju inte denna människa på nära håll. Och inte på något annat håll heller. Men den som skriver sådana noveller måste ha en älskvärd hjärna. Det är så jag tänker.

Det är det absurda inslaget i hans berättelser som jag faller för. Så till den milda grad att jag gav ifrån mig spontana glädjetjut där jag låg på min solsäng vid strandkanten (varpå döttrarna tittade upp från sina böcker, himlade med ögonen, suckade och sa: "Åååååh, mamma ..."). Så bra är hans noveller. Man kanske ska ha en något skruvad läggning för att gilla dem, men ni som har det (och ärligt talat, ni är rätt skruvade de flesta av er): LÄS!

Med ena benet i Indien och det andra på Åhléns

Jag har ett ben i Indien these days. En av döttrarna luffar runt där med två kompisar och tack vare blogg, instagramfoton och chattande på familjens What's Up-app har vi nästan daglig kontakt. Mycket märkligt att på så nära håll ta del av guppiga bussturer, indiska frukostar, friande indier, strandbungalows med grop i golvet och nätter fyllda av indisk musik. Om ni tycker att jag har verkat lite indisk senaste månaden, så vet ni nu varför.

För övrigt har jag shoppat idag. Ja, shoppat. Jag som hatar shopping, det har jag många gånger hört mig själv säga med emfas. När jag hängde på Åhléns idag, och njöt av det, slog det mig att jag ju tycker om shopping. Det är bara det att jag brukar kalla det: att gå och handla saker. Jag gör det minst en gång i månaden. Idag köpte jag två fina örngott, Lalehs senaste album och fyra pocketböcker. Det var lattjo.

Tjofaderittan julhambo

Nu är det dags att skriva todo-lista för att få den där kontrollen på läget; det är bra att veta vad man har att göra för snart är det jul. Men jag är allergisk mot kontroll så det blir nog ingen lista. Förmodligen kommer jag fortsätta göra lite här och lite där enkom på känsla. Som idag då både maken och jag ska åka till Arlanda och hämta en av döttrarna. Vore vi aldrig så lite effektiva så skulle bara maken åka men jag är även allergisk mot effektiv så vi åker båda två. Jag har svårt att bestämma mig för huruvida detta är symptom på en sjukdom eller om det är ett tecken på min fantastiska förmåga att leva i nuet. Imorgon när jag måste svettas på stan och laga mat samtidigt kommer jag tycka att det är en förbannad sjukdom. Idag när jag åker till Arlanda kommer jag känna att jag är en jävel på att välja lycka. Efter jul ska jag göra en objektiv utvärdering som ger alla svaren. Bränn nu inte era julskinkor mäpan ni väntar.

Så länge önskar jag eder en GOD JUL.

Vad är det för fel på dagens ungdom?!

Varför vill de inte komma hem till mamma och äta pizza på en fredagskväll, till exempel?
Slängde in en Cola i erbjudandet, men icke sa nicke.
Det är fredag lol, fick jag till svar i ett sms. Vad i hela fridens namn skulle det betyda? Att det vore laugh-out-loud-roligt att komma hem och äta pizza med mamsen, men att de till sin stora sorg hade andra planer?
Har du tråkigt? undrade dotterns pojkvän. Givetvis inte! Jag har aldrig tråkigt, skulle inte komma på fråga. Jag tänkte bara på deras roliga, vilket exempelvis hade kunnat inkludera nämnda pizzaätande. I kombination med något trevligt TV-program. Eller inte något trevligt TV-program direkt, eftersom mina ungdomar inte tycker om att titta på sådana. Kanske bara lite Skavlan i bakgrunden, tänkte jag. När vi ändå skulle sitta där i soffan och äta vår pizza.
Pizza med extra allt hade jag tänkt beställa. Till Skavlan kom norska Telenor-chefen, som har utsetts till inget mindre än Norges mäktigaste kvinna. Och sedan kom bröderna Peter och Marcus Birro.
Mina telningar vet inte vad de gick miste om.

Söndagar är bra dagar för då kan man göra lite vad man vill och skita i resten

När jag är ensam hemma måste jag ta tillfället i akt att skriva på min beiga roman, och eftersom maken nyss försvann ut genom dörren för att inte återkomma på några timmar, är jag nu tvungen att raskt lägga dammsugningsplanerna på hyllan.
Jag som hade tänkt dammsuga, det hade jag verkligen.
Det ser ut som att det framöver kommer bli mycket sådan här ensamtid (och därmed väldigt lite dammsugning), för i fredags lämnade vår tjugoåring boet för att flytta ihop med en kompis på prov. Provet består inte i att testa relationen utan ekonomin. Jag har en känsla av att de kommer få det att gå ihop; när maken och jag kom hem från stugan var kylskåpet länsat. Visar inte det på ekonomiskt sinne så vet jag inte vad.
Vår sjuttonåring kommer inte heller förse mig med mycket dammsugartid, misstänker jag, för hon bor mer hos pojkvännen än hemma. Mycket mer. Han är gullig och så, jodå, men jag förstår ändå inte att hon i parti och minut föredrar hans sällskap framför sina ömma pärons. Hon brukar påminna mig om att jag flyttade hemifrån vid sjutton års ålder, men det var ju en helt annan sak! På den tiden var föräldrar inte alls så framsynta, moderna och alerta som vi är idag. Mer som fossiler var de.
För att tillfälligt råda bot på situationen har jag ikväll bokat tre biobiljetter på rad; en till mig och en vardera åt döttrarna. Så att jag får sitta bredvid dem en stund. Bridesmaids ska vi se. Jag har redan sett den och känner att den måste de bara uppleva. Tillsammans med sin mamma.

Att det ska vara så jävla svårt!

Lakan är fortfarande huvudämnet på den här bloggen, ska åka till Hemtexbutiken imorgon och prata med dem om smygsynteten.
I samma köpcentrum finns en telefonbutik som heter Mobilizera. Där gick jag in för en vecka sedan, med dotter och hennes pojkvän, för att fråga vad det kostar att laga en sprucken skärm på en Iphone (dotterns).
En halvtimme senare stod jag med pennan i högsta hugg över ett kontrakt på ny telefon och abonnemang till mig. Hur gick det till? Jag vill inte veta.
Klockan var över stängningsdags och kontraktet tre sidor finstilt så jag nöjde mig med att slänga en blick på det.
"Men ursäkta, du sa att startavgiften skulle vara 99 kr, inte 249!"
"Va? Öh?"
En till försäljare rusade till och förklarade för "min" försäljare att när man tecknar sisådäringa häringa kontrakt blir startavgiften 249, och inget annat.
"Okej, då vill jag inte ha någon telefon", sa jag trött. Jag blir väldigt trött av att bli lurad.
Ytterligare en försäljare slöt upp och alla tre förklarade ivrigt (läs: desperat) att det inte gick att ta tillbaka köpet nu för de hade ju redan skrivit in det i datorn, och om det var viktigt för mig att startavgiften var 99 kr så skulle "min" försäljare ta 150 kr ur egen ficka så jag slapp betala mer än 99.
Gaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah!
Tror de att man är helt jävla blåst? Ser jag perhaps korkad ut? Är det min antika mobiltelefon, min ålder, min frisyr, VAD?
"N E J, tack", sa jag tre-fyra gånger innan de fattade.
Lämnade till slut butiken, min dotter tyckte jag var pinsam och hennes pojkvän, som numera är upptagen som medlem i familjen på livstid, tyckte att det var BRA gjort.
I förvirringen glömde jag att be om att få tillbaka mitt leg. Och de glömde bort att lämna tillbaka det.
Jag bad maken, som jobbar i huset bredvid, att hämta det ett par dagar senare. Två gånger gick han dit.
Första gången: "Va? Leg? Näe, det har vi nog inget, men vi ska leta, kom tillbaka sen."
Andra gången: "Va? Leg? Näe, det har vi nog inget. Vi har typ letat, men det finns ingenstans. Hon har nog glömt det någon annanstans."
Gaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah!
Tredje gången gick jag dit själv.
"Va? Leg? Näe, vettu, vi har letat jättemycket, och näe, finns inget leg här."
"NU ÄR DET SÅ ATT JAG VET ATT NI HAR MITT LEG HÄR." Typ. Jag försökte verkligen se lugn och fin ut.
"Va? Ja men jaha, ja, men då kommer vi leta tills vi hittar det, absolut, vi kommer leta ända tills vi hittar det, kommer vi."
Det tog mindre än en minut innan jag hade det i min hand.
"Tack", sa jag.

I morgon är det dags för Hemtex.

Hej och hej då

Min dag är en mix av IRRITATION på jobbet, akutröntgen, racercykling, studentbal, butiksinvigning med champagnesnittar, grillning i stugan och diverse annat. En grekisk sallad, till exempel. Och så har jag klippt mig. Tänk älgpäls.

Mina älsklingar löser problem

Hört från köket:

- Mamma lyssnade på Westlife igår!
- Ja, jag vet! Vad fan gjorde hon det för???
- Jag vet inte, det är väl för att hon inte har någon annan musik...?
Tystnad.
- Fan, vi måste skaffa Spotify åt henne...
Mumlande bifall.

Picassomuséet besökte vi också

Jag har aldrig varit något för att gå omkring och vörda storheter men man kan väl göra undantag.
Första delen av muséet gjorde vi riktigt ordentligt. Noggrannt studerade vi hans ungdomsverk som består både av porträtt och landskapsmålningar. Vanligaste kommentaren från dessa två konstexperter (that would be us) var: "Den där skulle jag också kunna måla." Och jag och dottern har inte ens gått konstskola som nådig herrn fick göra, ivrigt påhejad av sin far. Det sistnämnda säger jag inget om, alla föräldrar tycker ju att deras barn har något speciellt när de synar deras konstverk.
Men ändå.
När vi kom in på 1900-talet ökade vi tempot. Picasso hade en blå period, época azul, och under en annan period var han inspirerad av Toulouse Lautrec. Fine. Följande rum blåste vi genom för där hängde de där tavlorna på tudelade ansikten som man ju redan sett hundra gånger. Mitt i allt kom jag att tänka på en biografi om Picasso som jag läste för några år sedan, skriven av hans barnbarn, där det tydligt framgick vilken despot och mansgris han var. Det tänkte jag på och började sakteliga ånga upp mig. Blev liksom mer och mer förbannad allt eftersom hans kvinnoporträtt blev mer och mer skruvade. Och när dörren till sista rummet av utställningen var stängd kom det som en lättnad både för mig och min dotter. Det är lätt att fastna i upphöjda gamla gubbars garn och det var med en nyfödd känsla av frihet vi skyndade ut i solen.
Där köpte vi glass och gick och la oss i en park.

Kom hem igårkväll

Nu kan jag Barcelona. Eller åtminstone Barcelonas parker och innerstadsstränder. Varken jag eller mellandottern är speciellt intresserade av shopping så det blev inte så mycket av det. Ingenting, närmare bestämt.
Istället tog vi seden dit vi kom och la oss ner. I Barcelona ligger folk på rygg och softar varhelst man kan lägga sig ner, och varför inte? Att ligga på rygg och titta upp i himlen slår shopping med hästlängder. I synnerhet när det sker i det avslappnade sorlet av latinotalande människor och gitarrspelande amatörtrubadurer. Dottern och jag spånade om att ta seden hit till vår stad där det (ännu) inte faller sig lika naturligt att lägga sig raklång inne i stan. Vi skulle bli föregångare, trendsättare, framtidens spjutspets. Antar jag.
Det är också det där med den odefinierbara stämningen. Den där lättheten med vilken folk lägger sig ner, tar fram gitarren, picknickar, leker och spelar spel på allmän plats. Eller ligger på magen på en bänk och skriver. Ho la la.
Men jag kanske romantiserar. Bara spanska språkets känsla av galoppritt på en stäpp får mig att lalla lös i små lyckorus. Och återigen börja planera vägen fram till min flytande spanska. Den som skola rinna ut genom min mun en vacker dag. Una dia bella.
Ibland satt vi upp också, ska kanske sägas. En stor del av tisdagen, t ex, då vi åkte dubbeldäckad turistbuss Barcelona runt i cirklar med en babblande guide i form av röd plast i öronen. Efter att ha åkt den turen (de turerna) kan jag meddela att Barcelona är en arkitektofil stad. Det är arkitekter hit och och arkitekter dit. Gaudi var den som nämndes flest gånger men det finns några tusen till, och alla som är intresserade kan maila mig så skickar jag en lista.

Tidsoptimister missar aldrig tåget, vad det verkar

Lite jobbigt är det att se sina egna telningar ta efter ens mindre bra sidor. Tidsoptimismen t ex.
Min yngsta sitter just nu på tåget till Stockholm vilket är något av ett under. Vi har två och en halv kilometer genom flaskhalsarna i stan till tågstationen, och tjugo minuter innan tågets avgång, när jag stod och hoppade för att hon ännu inte satt sig i bilen där hennes pappa chauffören redan satt och väntade, säger hon:
Jag ska bara platta håret först.
Inte hade hon hämtat ut biljetten i förväg heller och hur hon hann platta håret, packa klart, bli skjutsad, ta ut biljetten och kliva ombord förtäljer inte historien för jag drog mig undan någonstans där vid plattandet för att undvika hjärtinfarkt.
Men hon hann med tåget, det lilla hjärtat. För en stund sedan fick jag ett sms där hon klagade på att hon satt intryckt bland en massa gubbar i 30-40-årsåldern. Inte kul att åka tåg med såna gamlingar, kan man ju förstå.
Annat är det med hennes mamma, den evigt unga.

Många kära minnen blir det

Marina påminde mig i en kommentar till förra inlägget om att tonåringar mycket väl kan uppskatta sina 'pinsamma' föräldrar. Sedan alltså, när de fått lite distans till pinsamheterna. Då kan vissa situationer bli kära minnen rent av.
Och jag har ett exempel.
Sommaren för snart tre år sedan tog vi med tält och körde bil till södra Frankrike. Vi slog upp tältet på en campingplats några hundra meter från Medelhavet och allt var frid och fröjd. Tills vi skulle sova och en signal satte igång utanför i natten. Tut...tut...tut...som en radiomastsignal ungefär. Övriga familjen stördes inte men jag höll på att bli tokig. Som alltid började jag med att försöka tänka positivt och inte låta mig störas ("Det är inte så farligt blablabla, det hörs inte så mycket, närå, närå") och som alltid sket sig det med bred marginal.  En och två och tre nätter gick och jag blev mer och mer frustrerad. Låg och fantiserade om att såga ner radiomaster på nätterna innan jag somnade av ren utmattning.
Till slut insåg jag att jag måste ta reda på vad ljudhelvetet var för något och om man kunde muta någon att stänga av det. Så jag gick en kväll till receptionen. I området runt densamma brukade mina tonårsdöttrar hänga och spana på kvällarna och jag mötte upp dem och sa att nu skulle jag banne mig ta reda på var tutandet kom ifrån. Utanför receptionen såg jag en personal jag kände igen och jag stegade fram. Det visade sig att han bara pratade franska så vi hade vissa kommunikationsproblem och efter en kort stund ropade han på campingägarens son som var en bit bort. En kille i sena tonåren som mina tjejer hade viss koll på.
"Hello!", sa jag för jag börjar alltid på ett trevligt sätt. "There is a sound in the sky", sa jag sedan och lyssnade för att höra om det var där. Det var det inte och killen såg ut som ett frågetecken. Jag tyckte att jag hörde det svagt och upprepade: "There is this sound in the sky..." Jag lyssnade intensivt samtidigt som jag pekade med pekfingret på måfå upp i himlen. Vid det här laget hade mina döttrar rört sig bortåt, de stod nu ett tjugotal meter bort, utanför toaletterna, och såg ut som om de inte kände mig.
"I hear no sound", sa killen och såg osäker ut, kanske rädd rentav. "Yes", insisterade jag "there is a sound, a kind of beeping, a very week beeping but terribly annoying."
Jag började jaga upp mig, ni vet hur det är när folk inte tror på det man säger fast man vet att man har rätt. Man blir ju galen. "Listen, listen!" sa jag upprepade gånger för jag tänkte att nu tvingar jag killen att stå här och lyssna till han hör ljudet helt enkelt. Så han förstår att det visst finns ett ljud. Jag slängde en blick bort mot mina döttrar och såg att de försökte göra sig osynliga medelst cool ihopsäckningsmetod. (Om ni inte känner igen denna metod kan jag förklara den mer ingående en annan gång.)
Men min strategi fungerade förstås. Till slut hördes tutet " tut, tut" svagt borta i fjärran och killen lyste upp.
"Aha! That's a bird!" Han såg glad ut, jag vet inte varför.
"A BIRD!?" sa jag för det var det sista det lät som, tro mig. Vad har de för fåglar i Frankrike egentligen?
"Yes, a bird!" Han log glatt och i samma veva sjönk det in i mig att det förmodligen inte skulle finnas någon möjlighet att få tyst på beepandet, att jag skulle få leva med det resten av semestern.
"A bird?" frågade jag igen och utbrast sedan i ren desperation: "Aaaaaaaah, I'm gonna shooooot it!" Jag sköt upp i luften med en imaginär kulspruta. När jag såg killens ansiktsuttryck tog jag dock ner k-pisten och log vänligt för att lugna honom, för att få honom att förstå att det där med skjutandet antagligen inte skulle verkställas.
Jag och mina döttrar gick inte i samlad trupp bort till tältet efteråt.
Men! Efteråt har de många gånger skrattat åt sin något oförfinade moder och 'A bird, I'm gonna shoot it!' har inlemmats i familjens förråd av kända citat.
Det var bara det jag skulle säga.

Senaste nytt

Då sjunger man igen då. Sist det begav sig var i skolkören på mellanstadiet.
I min nya kör igårkväll värmde vi upp med na na na na na na na och o'boy oj oj oj innan vi gick över på sånger med texter som Om du var ett hav vore jag en våg om du var himmelen skulle jag ha vingar och jädrar i min lilla låda vad det svängde, och inte bara om min rumpa. Det var ungefär där och då jag insåg att jag kan sjunga. Inte för att jag hörde min egen röst bland de andra ca tvåhundra, men jag var alldeles hes efteråt så jag måste ha sjungit för full hals.
Nu är det bara en tidsfråga innan jag sjunger bra, och jag skojar inte. Alla kan lära sig matte om man får rätt förutsättningar, brukar jag säga till mina elever eftersom det är så det är. Och nu har jag rätt förutsättningar för att skaffa mig en finfin sångröst. Det kräver bara gott om träning, typ varje dag.
Just det kommer bli lika populärt bland mina tonåringar som buggkursen maken och jag gick för ett par - tre år sedan. Då var vi tvungna att träna i vardagsrummet för att få tillräckligt med svängrum och det renderade inte hejarop direkt. Men nu vet ju vi, som har levt ett tag, att man inte kan anpassa sig till tonåringars önskemål i slika avseenden, gjorde man det skulle man sluta som en blek skugga av sitt forna jag. Ingen sång och ingen dans, inget tjong och inget...trams.
Nä, nu behöver jag gå och sova.