Var sak har sin tid

Och mitt bloggande har kommit till vägs ände.
De nästan två år jag bloggat har gett mig så otroligt mycket. Går inte, just nu i alla fall, att beskriva med ord.
Men nu är det slut. Det har känts slut förr,men nu är det slut och det är viss skillnad.
Jag vill tacka för alla glada tillrop, om ni bara visste vad mycket de betytt.
Men det vet ni inte.

Hej då bloggen!

Nä, hörrni

Vad ska vi hitta på nu då?

Om favoritförfattare och sånt

Nu har jag fått inte mindre än två sådana här awarder. En från Kate the reader och en från Fru Venus.

Tack för det!

Med det följer att jag ska nämna tre författare jag räknar in bland mina favoriter, jag ska också nämna en favoritbok per författare.

Och det är här det blir problem.

Hur ska jag kunna välja ut tre?

Jag vet inte.

Men jag babblar på så kanske några favoriter dyker upp i alla fall.

Eftersom jag har läst engelsk litteraturvetenskap så har jag läst många engelskspråkiga författare. Några som betytt mycket för mig och som per automatik poppar upp är Toni Morrison, Doris Lessing, Nadine Gordimer, Joyce Carol Oates och AnnTyler. Morrisons  Sula är en av de mest stämningsmättade böcker jag läst. Det är också Doris Lessings novellsamlingar från hennes Afrikaperiod. Joyce Carol Oates Middle Age och The Falls är böcker som jag gick in i och sedan aldrig kommit ur, fast de sedan länge är utlästa.

I takt med att mitt eget intresse för att skriva fiktion ökat har mitt intresse för svenska nutida författare gjort detsamma. Jag nämner här två författare och böcker som jag älskat att läsa för deras dråpliga humor och samhällskritik. Jag älskar ironisk samhällskritik!

Hans Koppel (Petter Lidbäck) Vi i villa

 

Sara Kadefors Borta bäst

(Puh, jag klarade det.)

Awarden skickar jag vidare till alla som känner sig utmanade!

Vet ni vad

Det jag håller på med nu i det riktiga livet, i en landsortsstad någonstans utanför den stora staden Stockholm, är så intressant, spännande, nervdallrande och HEMLIGT att jag inte kan blogga om det.
Man kan med gott fog säga att det är därför jag inte bloggar (om det).

Idag har jag, till exempel, varit på en hemlig plats, och det kan jag inte blogga om. Som exempel, alltså.
Och igår fick jag ett hemligt telefonsamtal. Det var spännande.

Trots att jag nästan inte bloggar känner jag nu, som grädde på det hemliga moset, att jag är på väg att slå rekord i nonsensinlägg. Hoppas jag får ett fint pris. Ett perfekt liv till exempel. Bara ett förslag. Kan också tänka mig 25 000 kr i månaden i femton år.

Nej, jag skojar bara. Ett perfekt liv vill jag inte ha.
Men pengarna kan jag ta.

Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta

Senaste dagarna när jag inte skrivit inlägg har det droppat in ungefär en ny följare om dagen, och dessutom en top cherry award!
Jag vet inte hur jag ska tolka det.
Att det är guld att tiga, kanske?
Eller, typ, att man inte saknar kossan förrän båset är tomt?
Att tomma tunnor skramlar mest?
Att även en blind höna kan finna ett korn?
Eller att det inte finns något dåligt väder, bara dåliga kläder?
Någon förklaring måste det ju finnas.

Dags att vila

Nu har jag skrivit klart första femtedelen på min "roman".
Det känns ganska mycket men ändå inte. Och hur vet jag att det är en femtedel? Jag vet inte.
Frågan är om jag kommer kunna skriva fyra femtedelar till, får jag gissa blir det bara två. Och då är det ju inte femtedelar över huvud taget, så mycket kan jag räkna ut trots att jag glömt allt som har med mitt jobb (som mattelärare) att göra.
Å andra sidan inser jag att det också kan vara fem femtedelar kvar, för när jag skriver dyker nya saker upp som jag inte hade planerat. Plötsligt är de bara där och passar så himla bra in i berättelsen att jag nästan blir rädd. Vem planterade de grejerna, kan jag undra. För inte var det jag i alla fall. Möjligtvis mitt undermedvetna jag, som jag inte har koll på alls.
Hur som haver, en femtedel är en femtedel. Även om det är en tredjedel eller sjättedel.

Känner...

att jag vansköter min blogg aldrig så lite.
Mitt ofokus beror på att jag är väldigt inne i min beiga roman. Helt uppslukad.
Är för närvarande upptagen av en karaktär som är för jävla jobbig. Han bor, tyvärr, i samma trappuppgång som min huvudkaraktär, och han är så inihelvete irriterande att jag blir alldeles matt.
På något sätt kommer jag måsta förgöra honom, vet dock ännu inte hur.

I höger hjärnhalva

Migränen från helvetet är på besök igen. Den typen som följer med den ryska bensinen.
Ge mig klimakteriet NU, för fan. Jag ska inte ha några fler barn.

Annars är det bra.

Överklassfolk är också människor

År 2010 kommer gå till historien som ett överklassår för mig. Inte nog med att Drottning Silvia har vinkat till mig, idag har jag varit på NK i Stockholm.
På NK i Stockholm är det skillnad på folk och folk, om man säger så. Dvs skillnad på infödingarna - det går tretton bakåtslick i trenchcoat på dussinet - och på storögda landsortsbor utan tillstymmelse till klass och stil. Man (läs: jag) skulle lätt kunna känna sig som en B-människa i jämförelse, om man inte hade väldigt klart för sig vilken jävla bra människa man är. Att gå in på NK om man har en dålig dag är sålunda inte att rekommendera vanligt folk.

När jag gick in på matavdelningen passerade jag Fredrik Reinfeldt (Jodå, det gjorde jag visst det) som stod där och packade i sina matvaror i en plastkasse. Jag stannade där, inte för att jag ville stå bredvid Fredrik utan för att jag höll på att sms:a med min yngsta dotter och ville göra det stillastående. På min andra sida stod en Säpovakt och såg bister ut; det är nog inte så roligt att hänga Fredrik i hälarna hela dagarna. Jag märkte att han kollade vad jag skrev i mitt sms. Interesting, tänkte han nog.

Matavdelningen på NK är den mest förvirrande livsmedelsbutik jag satt min fot i. Trots att jag är en superlogisk människa så kom jag aldrig på hur den här affären var organiserad. Jag hade virrat omkring en lång stund och letat mejeriavdelningen när det gick upp för mig att man måste gå ur butiken för att komma in till mjölken. Kassorna (där Reinfeldt hängde) var placerade mitt i affären. Delikatessdiskar var utspridda överallt på random överklassigt vis. Som om någon blundat och slängt ut dom lite nonchalant. Överallt kunde man kliva ur affären utan att passera kassorna, det var bara att gå. Överklassmänniskor kanske känner sig instängda om enda utgången är via kassorna...så kan det vara. Jag skulle också utveckla klaustrofobi om jag tillhörde överklassen, det är jag ganska säker på.

Nu sitter jag och blickar ut över ett Stockholm som lyser som en vintergata i novembermörkret. Det är fint.

Jag älskar snö

Igår cyklade jag i snöovädret till jympan. Det är sånt jag blir lycklig av. Snön piskade i ansiktet, glasögonen prickades fulla med vattendroppar och cykeldäcken slirade fram i snön. Där det var för djupt av det vita vackra fick jag hoppa av och dra cykeln. Underbart. Det måste vara mina norrländska rötter som gör mig så här snölycklig.
På jympan såg jag mig själv i spegelväggen och blev påmind om livets förgänglighet i allmänhet, och hur man ser ut i håret efter att ha cyklat i snöstorm, i synnerhet. Det var inte lika roligt, så jag blundade. Det är den enda strategi jag kommit på som hjälper i längden; förträng och gå vidare.
Vilket inte är så svårt när man får skaka loss till tjolahoppsanmusik. Den sort som spelas på Mix Megapol, typ. Det här var ett nytt pass med nya rörelser. En rörelse gillade jag speciellt: hopp hopp hopp, snabbt, jämnfota, da da da, som en kulspruta nästan. Böjda ben. Armarna upp i luften, da da da, med knutna nävar som far upp samtidigt med varje hopp. Snabbt gick det, ska ni veta, det var en upptempolåt. Efter den varvade vi ner till den där: ten million fireflies, åh gud den är så bra! I'd like to make myself beliiiiieve, that planet earth turns slooowly  la la la la la la Please take me away from here  di di di. Fast jag ville förstås inte bli tagen därifrån för jag hade ju det jättebra.
Sen fick jag cykla hem i ännu mer snöyra. Lycka.

Om att skriva en berättelse

Första gången jag tänkte att jag ville skriva en bok, och alltså bli författare, var jag kanske tio år. Sedan dess har jag gått och väntat på idén till den där boken. Den stora romanidén. Under tiden har jag skrivit massor med andra texter men romanen har jag inte trott mig om att kunna börja skriva på förrän jag haft handlingen utstakad, förrän jag vetat hur berättelsen ska sluta. Jag har också tvivlat mycket på att jag någonsin kommer ha det där upplägget och en föreställning har vuxit fram om att jag inte kan skriva långa texter, bara korta.
Så började jag i september på min skrivarkurs där det ingår ett skrivprojekt som sträcker sig över ett helt läsår, så nu har jag liksom inget val, det är bara att skriva på. Vare sig jag kan eller inte. Och jag skriver på. Utan att ha någon tydligt utstakad handling, för den föds hela tiden under vägen. Just nu är jag väldigt fascinerad av det; hur berättelsen växer fram nästan av egen kraft. Hur det ena som händer leder till det andra, hur det tuffar på. Det är inte ett expresståg, snarare ett gammalt ånglok som puffar på i maklig takt, men det går framåt.
Och här vill jag uttrycka den lycka jag känner när jag skriver, har försökt en stund nu, men, nej, det finns inte ord.

Hopplös hopplösare hopplösast

Idag skulle jag återuppta någon form av sockerstopp. Been there done that, skulle man kunna säga men när det gäller vissa saker betyder inte been-there-done-that att man inte kommer tillbaka. Byxorna har blivit trängre och trängre under hösten och JAG HATAR ATT KÖPA NYA BYXOR! Ja, just det.
Idag, alltså, skulle det ske. Men så kom jag på att jag hade lakritsglass i frysen. Nu ligger den i min mage.
Å andra sidan har jag inte tränat idag vilket jag också hade tänkt, så jag antar att det går jämt ut.

Kreativ kreativare kreativast

Idag när jag var ute på långpromenad kom jag på en till romanidé. Nu har jag tre! Romanidéer, alltså. Och jag har bara skrivit en tiondel på den första romanen. (Men det är inte så bara! Kan man också tänka.)
Jag behöver ett långt liv.

Det finns kommentarer och så finns det kommentarer

Har fått en kommentar på ett av mina klimakterieinlägg som jag känner att ni måste få ta del av. Det är en rolig kommentar, av typen oavsiktligt rolig, för jag är ganska säker på att Albert som skrev den inte menade att vara rolig. Det gör att jag får lite dåligt samvete för att jag publicerar den här för andra att garva åt, jag tycker inte om att håna folk. Å andra sidan kallar han ju mig för menskossa så lite får han skylla sig själv. Lite smickrande är det att han tar för givet att jag har långt kvar till klimakteriet, jag ger väl helt enkelt ett ungdomligt intryck här på min blogg.

"Klimakteriet är inte mer konstigt än illaluktande mensblöjor. Klimakteriet stinker inte. En dag hamnar du menskossa säkert själv i klimakteriet (om inte dör för tidigt). Kvinnor är elaka emot varandra pga den genetiskt inbygda konkurensen, Med vänlig hälsning albert"
Av albert på När börjar den där övergångsåldern? Och från vad g... på 2010-11-07

Svar till Albert: Kvinnor är elaka mot varandra ibland, och ibland inte, men det har ingenting med genetik att göra. Att du är lite elak mot mig i din kommentar har inte heller med genetik att göra, för ingen människa föds elak.
Hälsningar Nilla

Om de åtminstone kunde stänga av musiken

Sitter i sängen och bloggar medan maken ligger bredvid och kollar på nån kriminalare. Den stör mig för de skriker så förbannat. Och jagar varandra. Till råga på allt är det stressig musik med jobbiga trummor i bakgrunden. Och åskljud. Det måste vara precis i slutet, nära upplösningen, för annars brukar det inte vara så här stressigt. Jättestressigt är det. Och alla verkar väldigt nervösa, även poliserna. Nu smyger de omkring med sin stressade nervositet och ser viktiga ut. Ni som någon gång sett en kriminalare vet vad jag talar om.
Hur ska man kunna skriva ett vettigt blogginlägg i den här hysterin?
Jag ångrar att vi skaffade TV till sovrummet.

Vad gör medelålders när de ska ha roligt del 6

Jag ska börja sjunga i kör!
Jag kan inte sjunga men har hittat en kör där man inte behöver kunna det. Man kan mima om man vill. Och så är man en av ca tvåhundra - som eventuellt inte heller kan sjunga, jag vet inte ännu - och man står inte när man sjunger, utan sitter.
Det känns som om detta är den perfekta kören för mig, nästan som om de startat den för mig. Så himla kul ska det bli!
Det här kvalar definitivt in under min kategori:
Vad gör medelålders när de ska ha roligt? Jag tror det är del 6.

Trött del 2

Det blev bara fem timmars sömn i natt också eftersom makens telefon började vråla som en apa i sjönöd  kl.06.15 imorse. Han stod då i duschen och eftersom hans telefon är av modellen spegelblank insjö - inte en knapp - så fick jag inte tyst på den.
Stackars maken, tänker ni nu, och det skulle det definitivt varit om det inte vore för att han går upp vid 6-tiden varje morgon och sen jobbar hela dagar, och ibland även kvällar, för att dra in pengar så att jag kan vara hemma och skriva. Skället, som annars hade flödat, fastnade någonstans på vägen och därför sitter jag nu här oskälld och trött.
Lite synd om mig?
Pyttelite?
Nähä.
Nu ska jag städa lite inför helgen och sedan kanske jag knyter mig en stund.

Vad är väl en bloggträff på slottet?

Hade spetsat in mig på en liten bloggvänsträff på fredag men av den blir det inget på grund av krångelskäl. Det är mitt liv i ett nötskal: krångligt. Så in i bängen krångligt. Jag undrar om det är mig eller själva livet det är fel på? Själva livet, tror jag.
Well, bloggträffar kan man skjuta upp och det är nu gjort. Lika bra kanske för jag kommer ha fullt hus i helgen, fyra tonåringar fre-sö plus min syster med familj på lördag. Tjofaderittan hambo.
Det är sånt man har energi för när man inte sliter ut sig på ett jobb i veckorna.

Men va fan liksom!

Jag får inte tjänstledigt.
Min chef orerade vitt och brett om hur mycket jag behövs på jobbet och mina fantastiska förmågor, så pass att jag blev  lite ställd. Inte över att jag är fantastisk, det vet jag ju, men att han så badly vill ha mig tillbaka. Som om jag vore oumbärlig.
Ja, det är faktiskt sant. Inte bara skryt.
Men jag vill ju SKRIVA!
Jag frågade om han kunde tänka sig att jag jobbade halvtid dårå, om jag absolut måste jobba, och han sa att han skulle fundera på det. Mer än halvtid vill jag inte jobba! Vill verkligen inte.
Och man måste ju tänka på min lilla beiga hjärteroman också, den lilla älsklingen.
Suck.

Snillet spekulerar

Känner mig lite bättre men fortfarande lite brusig i huvudet.
Som en annan Sherlock har jag kommit på att det hela kanske beror på att jag satt uppe i natt till efter kl.02 och chattade med en vän i Uruguay. De har ju lite andra tider än oss.
Det är bara en tanke, alltså, att jag kan vara trött av det... Jag somnade inte direkt efter heller, det tog ett tag, så jag har nog bara sovit fem timmar inatt, typ. Då kan man kanske bli lite trött...? Och brusig i huvudet. Kanske även illamående?
Ja? Eller, nej? Ja och nej, kanske? Äh, jag vet inte.
Jag tror jag går och lägger mig en stund.

Morgonens status

*Drömmer olustig dröm som inte kan återges.
*Vaknar upp och mår fullkomligt pyton. Brus i huvudet, huvudvärk, hjärtklappning, illamående, äcklig smak i munnen och en känsla av att jag borde sova en natt till utan att passera gå.
(Skulle tro att jag var bakis om det inte var för det faktum att det var ett par månader sedan jag drack alkohol sist. Och då drack jag ett glas vin. Det kan väl knappast ha kickat in nu?)
*Regnet öser ner ute, men det skiter jag i. Högtidligt.
God morgon! Not.

En liten tjänstledighet, ska det vara så mycket begärt?

Tack,nu har jag fått min beiga roman legitimerad av er, känner jag.

Kanske ska speeda upp tjänstledighetsprocessen genom att skicka in början på romanen till min chef? Jag väntar fortfarande på besked om huruvida jag får vara tjänstledig även under våren. Det måste vara minst två veckor nu sedan jag frågade, och vid påstötning har jag fått beskedet att min chef ska ringa mig i slutet av denna vecka. Väldigt lång tid, tycker jag.
Men de kanske är oense i ledningsgruppen. Några kanske tycker: Let her go! Medan andra säger: Hell no!
Så kan det vara.

Lite beiga undringar

Jag håller på med en del heavy research inför min andra roman. Den som kommer efter den första alltså; min beiga roman som jag skrivit typ tjugo sidor på.
Heavy research i det verkliga livet i en svensk medelstor landsortsstad tar väldeliga på krafterna därav mitt låga tempo här på bloggen.
Men, när jag nu ändå är här:
Varför är det bara jag som skriver 'min beiga roman'? Eller 'min beiga parkas' om det nu är en parkas som avhandlas.
Jag är ju inte blind så jag ser att alla andra skriver 'min beige parkas', 'min beige tunika' eller vad det nu är. I konsekvensens namn skulle man då förstås också skriva 'min röd parkas' och 'min grön tunika', men det gör man ju inte! Kan någon förklara varför?
Inte för att jag kommer ändra mig, aldrig i livet. Min beiga roman är min beiga roman and that's it.