Om ni tycker att jag svänger upp och ner som en fucking bergodalbana så är det för att jag gör det

Det går fortfarande trögt att skriva men nu SKITER jag i det! Read my lips: SKITER i det.
Nu gör jag en tvärvändning och bestämmer att jag hädanefter SKA skriva långsamt. Målet ska vara att bli klar med min beiga roman innan utgången av det här decenniet, och inte en dag tidigare.

Från och med nu är min hittills skrivna text blott ett SKELETT som efter färdigställande ska fyllas på med det ena och det andra. Tillbakablickar, transportsträckor, miljöskildringar, filosofiska utläggningar och gud vet allt. Fast kanske inte miljöskildringar ändå. Såvida jag inte tränar väldigt mycket först. Men det kan jag väl i och för sig göra, jag har ju till sista december 2019 på mig.

Så var det med den saken. Och faktum är att jag har ett jävligt bra nästan-färdigt skelett att utgå från. Ni anar inte. Åtminstone om man läser det på kvällen när man är på gotthumör. Morgonläsning rekommenderas dock inte. Not that kind of book.

Det går lite trögt del två

Om jag någonsin ever blir klar med min beiga roman så ska jag ... ja, vadå? Måste komma på något bra. Jag kan hitta på precis vad som helst för jag kommer aldrig behöva verkställa det. Läste någonstans nyligen att förlagen vill ha debutantmanus som är mellan åttiotusen och etthundratjugotusen ord och om jag orkade skulle jag lägga mig ner på golvet och skrika i protest. Men det orkar jag inte.
Istället går jag in i köket och sätter på diskmaskinen. Det är något med ljudet; kombinationen av malande och vattenplask som ger en smula hopp om livet.
Sjutton ord skrivna denna förmiddag.

Det går lite trögt

Kom på att jag hade en massa strumpor att sortera så jag var tvungen att skjuta upp läsandet (av Stäppvargen). Strumpsortering i det här huset är ett evighetsjobb, det tar aldrig slut. Vi har en trådback där vi lägger alla stackars strumpor vars makar vi inte hittar. Den trådbacken är knökfull. Och då parade jag idag ändå ihop omaka strumpor när alla maka var färdigparade. Inte hur som helst förstås, någon slags gemensam nämnare måste finnas, till exempel mönster, färg eller konstnärligt tycke. Men likväl.
Mitt i sorterandet ringde yngsta dottern och undrade om jag ville komma upp på stan och fika med henne och äldsta dottern. Stäppvargen eller fika med döttrarna på stan...? Stäppvargen eller fika, Stäppvargen eller fika. Fika med döttrarna vann. Det hade man aldrig kunnat tro. Stäppvargen som är så sövande spännande.
Det är något med den här boken ... men jag säger inte mer eftersom jag ska diskutera den på min bokcirkel. Det ska bli oerhört spännande att höra vad jag har för kloka saker att säga då. I can't wait. Varför känns de två hundra sidorna som åtta hundra, par example? Och varför är huvudkaraktärern (Stäppis himself) så satans irriterande?  Så många frågor (två i alla fall) och så få svar. Jag har tio sidor kvar, och det hela börjar kännas som en thriller.

Nu jävlar!

Ska jag läsa ut Stäppvargen.

Första advent

Jag är sjukt taggad på advent! Det kan ha att göra med att maken och två döttrar kommer hem den här helgen. Gångna veckan har jag och hundarna varit helt ensamma, och nu är vi lite sällskapssjuka, kan man säga. I hela två veckor har maken varit borta. Jag är van vid att han är borta två, tre och fyra dagar, ibland bortåt en vecka, men två veckor, då har det gått för långt, känner jag.
Jag ska chocka honom med att adventspynta, vanligtvis är det han som sköter den avdelningen men nu är han ju bortrest den ohängda ungen. Kanske sätter jag också på Absolute Christmas-cd:n lagom till han seglar in (chock nummer två). Lägg därtill att blommorna lever (chock nummer tre).
Det är nog säkrast att jag inte städar.

Mitt beiga elände

Alltså, hur kan det komma sig att den text jag tyckte var bra igårkväll när jag gick och lade mig, idag vid genomläsning suger? Något av ett mysterium är det. Själva texten har näppeligen förändrats över natten, alltså är det min syn på vad som är bra och dåligt som gjort det. Som en hiss i en skyskrapa åker den upp och ner den där synvinkeln. Den kör slut på mig, sanna mina ord. Den tänker inte på att jag snart fyller femtio och stelnar alltmer. Den hänsynslösa slyngeln!

Tänk om allt jag har strukit och ändrat i min roman egentligen var superbra och att det bara var min synvinkel som gick bananas? Så kan det vara, känner jag. Det kan också vara så att allt jag skrivit är uruselt. För närvarande känns det mer sannolikt. (När jag längre fram ska sälja min bok är jag tacksam om ni i minnet raderar alla inlägg där jag sågat mitt beiga underverk. Kanske borde jag gå en kurs i marknadsföring? Lektion ett: Berätta inte för potentiella kunder att din produkt suger.)

Men jag är snygg i håret i alla fall, införskaffade mig en kortkort koaffyr i morse. Min frisör kände varken till ordet koaffyr eller chevelyr, men nu gör hon det. Det gäller ju att hänga med i sitt yrke, sa jag, och det höll hon verkligen med om.

Osorterade kvällstankar

Jag är faktiskt väldigt väldigt trött nu. Större delen av dagen och hela kvällen har jag skrivit. Efter att jag hade ryat ifrån i förra inlägget, och den irritationen släppt, flöt det på som bäst. Min huvudkaraktär fick också rya lite, någon rättvisa ska det ju vara. Åh, herregud, vad intressant det ska bli att läsa igenom mitt manus när det är klart. Slutresultatet kan bli vad som helst, känner jag.
Och nu är jag som sagt väldigt väldigt trött. Lealös nästan. Men sova kan det inte bli tal om för jag ska se reprisen av Babel kl.23.00. Guuud, vad jobbigt att behöva vänta en hel timme! Tur jag har en hund jag kan ut och springa med under tiden.

Vad är det för fel på folk?

En känd författare berättar kvittrande glatt på Mix Megapol hur hon lurade sin man (också kändis) när de var i Thailand genom att arrangera ett polisgripande av honom. Bilen han körde var stulen, och därför skulle han tas till häktet, fick han veta. I tjugo minuter satt han i polisbilen innan författarhustrun (som suttit på en balkong och iakttagit det hela) gav sig till känna och avslöjade att det bara var ett skämt. Vad mannen hann tänka i väntan på att bli körd till thailändskt häkte förtäljer inte historien.
Kan någon förklara för mig vad som är roligt med ett sådant skämt? Varför vill man utsätta någon man älskar för rädslan att bli satt i fängelse i ett land där man inte talar språket? Det övergår mitt förstånd. Gjorde någon så mot mig skulle det bli morsning och good bye.

Brun har fel

Modfälld och hängfärdig cyklade jag till jympan idag. Tänkte på den negativa spiralen och kände hur jag drogs allt längre in i den för varje cykeltramp. Hörde mina stela blodkärl rassla och funderade på om jag verkligen kan utsätta dem för jympa? Tänkte på alla ungdomar som med glatt sinne går till Friskis, hur kul är det för dem att bli påmind om den annalkande döden på jympagolvet?
Så döm om min förvåning när musiken satte igång och jag flöt fram som en smidig antilop. Rumpvickningarna satt som en smäck och när vi gjorde armhävningar körde jag dubbel takt mot de andra. De: Uuuuupp och neeeeer, uuuuupp och neeeeer. Jag: upp! ner! upp! ner! upp! ner! upp! ner! De som stod utanför hallen och tittade in måste ha blivit imponerade. Och kanske förvånade om de till äventyrs, liksom jag, läst om den negativa spiralen i morgontidningen.
Ni tror kanske att jag skojar, men jag skojar inte om så här allvarliga saker. Det är inte klokt vad roligt det är att jympa när man är fyrtionio, faktiskt, och jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde ta med er allihop och visa. Om, perhaps, någon bor i min trakt, var som helst, till exempel söderut, så kan jag börja med den. Ni andra får vänta lite.

Åldrandets skönhet

Så här på kvällskvisten kan jag ge er lite fakta om åldrandet, det var nämligen en intressant artikel i min lokala tidning i morse.

Detta händer när du åldras:

Huden blir tunnare
Håret blir tunnare
Leder och muskler blir stelare
Ämnesomsättningen sjunker
Blodkärlen blir stelare
Synen försämras
Smaklökarna försämras
Skelettet bryts ner
Minnet börjar svikta

Men finns det då ingenting som blir bättre med åren? En synnerligen befogad fråga som ställdes av artikelskribenten till professor Brun Ulfhake vid Karolinska institutet. Han forskar på åldrande och sägs tillsammans med mig vara Sveriges främsta expertis på området.
Hans uttömmande svar:
- En fördel är att vi ackumulerar erfarenheter, men i övrigt är svaret nej. Åldrandet är en negativ spiral.

En riktig muntergök den där Brun, man kanske skulle skicka honom på en kurs i hur man lindar in saker och ting?

Dagens medelålderskrisfråga

Mysiga höstdagar.
Ni har väl inte missat att det pratas om sådana? Ett jävla tjat kan det vara ibland, om ni frågar mig.
I alla fall; jag misstänker att jag har en idag.
Känner mig avslappnad och ska snart tända värmeljusen.
Vad tror ni?

...............................Nära dig..........................

Om man skriver klart sin bok

(om om om)

- och inte är för harig av sig -
(om om om)

så kan man ge ut sin bejbi på egen hand.

Som Joanna gjort. 

Du kan vinna ett ex om du klickar HÄR.

Vet ni att människans själ (enligt Pythagoras) kan renas och befrias från kroppen genom matematiska studier?

Jag kan berätta att det funkade med chokladbollar. Illamåendet försvann som i ett trollslag. (Vilket jag ju vísste att det skulle, salt i gravad lax plus socker i chokladbollar lika med neutralisering, det fattar vem som helst.) När jag kom till jobbet fyllde jag på med Öppet hus-kolor tills jag mådde som en prinsessa.
Och som en prinsessa mår jag ständigt på jobbet nuförtiden, måste erkänna att jag är lite paff. Jag vill nästan vara där jämt, trots att jag bara har halvtidslön. Mina elever och kollegor har aldrig varit goare, mysigare, roligare eller sötare. För att inte tala om vad mycket de älskar mig! Behövd känner jag mig. Väldigt behövd. Och det var länge sedan mina ämnen gav mig sådan glädje och inspiration. Bara som ett exempel: Istället för att läsa vidare i Hermann Hesses Stäppvargen i gårkväll innan jag somnade, läste jag girigt en nyutkommen mattebok. Otippat är bara förnamnet.
Man skulle nästan kunna misstänka att jag flyr från något. Färdigställandet av min roman, till exempel? Den som under skrivandets gång slukat mig så till den milda grad att jag knappt ens klarat av att jobba halvtid. Nu har jag bara slutet kvar innan jag kommer till den där efterlängtade redigeringsfasen, och då har jag inte tid att skriva längre för att allt är så fantastiskt på jobbet! Måste vara där hela tiden! Den svenska skolan klarar sig inte utan mig!
Nåja, vad är väl en roman i bokhyllan? Den kan vara dötrist och långtråkig och beige och alldeles, alldeles sågad. Och vem vill utsätta sig för den risken? Huvva.

Todilosalosanlejsan!

Skoja bara.
Läget är under all kritik. Jag är trött, jag fryser och jag mår illa av att ha ätit för mycket gravad lax. Hade jag haft lite godis hemma så hade jag kanske kunnat häva det värsta illamåendet, men det har jag inte eftersom jag inte köper godis på vardagarna (förutom på fredagarna).
Kanske chokladbollar kan funka? Jag har ingredienserna. Frågan är hur många bollar jag behöver äta för att neutralisera två hekto gravad lax? Ni som vet får gärna svara. Jag måste vara färdigneutraliserad om en timme för då ska jag till jobbet och vara Öppet hus-värd.

Ge mig redigeringsfasen nu!

Jag längtar ihjäl mig till redigeringsfasen. Till den dag sista ordet på min beiga roman är skrivet och jag ska börja om. Jag har fått för mig att det är så himla roligt. Det är då jag ska skapa det naturliga friska flödet i min berättelse. Det som böljar fram som en ondulerad koaffyr, kan man säga. Eller ett komfortabelt vattenrutschbaneåk.
För att uppnå det kommer jag få stryka ord hejvilt, och fylla på med andra, bättre. Kasta om handlingen så att den kommer i en ordning, gestalta mera (har jag förstått när jag läser andra skrivares bloggar), och rensa bort alla trendiga uttryck. De där som är hopplöst otrendiga om ett år. Letmetellya, liksom. Ni fattar.

Har jag glömt något?

Apropå mångbottnade karaktärer

Människan är en lök som består av hundra skal, en vävnad som består av många trådar.

Citat av min kompis Hermann Hesse.

Karaktärsknådande á la moi

I fyra timmar har jag nu jobbat intensivt med ett avsnitt i min beiga. I antal nya ord har jag inte kommit någonstans men däremot i klarhet, något som kan vara bra att ha för att läsaren inte ska bli helt förvirrad. Ett svårt avsnitt är det eftersom jag vill skildra en persons utsatthet utan att skriva ner den på läsarens näsa.

Jag funderar en del på om jag lyckats.

Men har inte en fucking aning.

Vissa kommer se det jag vill skriva fram och andra kommer se något annat, det är vad jag tror. Jag kan ju inte fullt ut styra folks tolkningar och upplevelser, hur gärna jag än skulle önska. Tur ändå, får man väl lov att säga, att jag inte kan det. Jo, faktiskt. Om man tänker på demokratins grundvalar och slikt.

Det absolut roligaste med att skriva en längre berättelse är skapandet av mångbottnade karaktärer. Jag älskar det. Men i nämnda avsnitt har jag knådat fram tre karaktärer som bara är inne och gästspelar, och de blev inte så mångbottnade, moahaha. De är osympatiska, nedlåtande och arroganta, så många andra karaktärsdrag har de inte. En har i och för sig fått en snitsig frisyr och halsband, det var snällt av mig. Ensidiga karaktärer kan fungera när det handlar om gästspelande biroller, har jag idag bestämt. Men det fungerar förstås inte när det handlar om de karaktärer som följer med i större delen av berättelsen. Mina älsklingar, alltså. OMG, vad de är mångbottnade! Herregud.

Klart att jag kommer ihåg, jag med mitt bradiga minne

Idag är det FREDAG och IDOL, sa maken igårkväll. Nästa gång det är IDOL är det FREDAG igen, och då ska du vattna BLOMMORNA. Förstår du? IDOL = Vattna BLOMMOR.

Men vad tror han?
Att blommorna ska dö uttorkningsdöden bara för att han åker bort två veckor?
Bah.

Vad gör medelålders när de ska ha roligt del 7

Nu ska ni få höra vad roligt och fint man kan ha på jympan.
Igårkväll var det knökfullt i salen. Jag kom bland de sista och fick pressa mig in, så trångt var det. Till min lycka hittade jag en liten plats längst bak tillsammans med ett tjugotal andra hurtfriska. Eller kanske snarare hurtfriska wannabes; de som helst vill träna några gånger innan de ställer sig längre fram och syns.
Nåväl, jag jympade på, som ni förstår. Gick på stället, kickade bakåt, svängde med armarna och hoppade svanhopp. I tredje låten blev det latinotakter och till dessa skulle vi - håll i er nu - ta ett steg åt sidan och därpå direkt dra tillbaka foten i kombination med ett rumpvick. Hela sex gånger var tanken, samtidigt som vi vred oss runt ett helt varv på den andra foten. Ena armen skulle på ett snofsigt sätt ackompanjera det hela uppe i luften. För att ni ska fatta måste ni göra det. Nu! Innan ni läser vidare.

När vi hade gjort tre steg, det vill säga ett halvt varv, och koncentrerade oss som bäst på att få till den där rumpvickningen (som ni nu själva väl känner till), tittade vi upp och rakt in i den gigantiska spegelväggen vi plötsligt hade en meter framför oss.  Något av en chock, men ändå: dagens vackraste! Jag tänker då inte i första hand på rumpvickningarna och allas koncentration, vilka i och för sig också smällde högt, utan alla generade leenden. Så fina! Jag blev nästan gråtfärdig. Precis bredvid mig stod en lång ranglig man i sextioårsåldern, vi möttes i en ödmjuk blick av samförstånd inför det som är livet, innan vi rumpvickade klart varvet.

Om jag nu ska göra om det här till ett tips på hur man kan roa sig i medelåldern så är min rekommendation: Gå på ett jympapass med spegelvägg längst ner i salen, och placera dig just där. Sedan kan du blott hoppas på det bästa.

Dagens skrivartips

Nu på morgonen har jag inte skrivit på den beiga, men om den. Oj, vad det känns bra. Har gjort en sammanställning av viktiga trådar, punkt för punkt, och känner: Shit vilka bra trådar jag har! Helt suveräna, måste vara värsta geniet som kommit på dem. (Hö, hö.)

Och vad hände när jag punktade ner mina trådisar? Jo, ideérna om hur jag ska fånga upp och knyta ihop dem poppade upp på löpande band. Tänk knyppling när den flyter på som bäst.

Dagens rekommendation är sålunda: TRÅDLISTOR!

Kan eventuellt tillämpas på det mesta i tillvaron, skulle inte förvåna mig.

Måste en roman ha ett slut?

Näe, väl?
Och inte är det så noga med alla de där satans trådarna?
Hoppas jag.
Annars får jag bli poet istället.
För i dikter kan man skriva lite hur som helst, det har jag allt märkt.
Det behöver inte vara så himla organiserat och genomtänkt. Man kan slänga ut gåtfulla trådar lite hipp som happ och överlåta åt läsaren att rådda med dem.
Jag tror inte ens att dikter behöver ha något slut, faktiskt. Jag tror att man kan låta läsaren ta hand om det också. Han/hon kommer uppskatta att få känna sig fram till slutet alldeles på egen hand.

Nu har jag förvisso skrivit sisådär åttio procent av en roman, men om vi säger att det är en lång dikt istället, då är jag klar nu!

Lösryckta måndagsmorgonfunderingar

Efter en veckas skrivpaus sitter jag nu här med mitt beiga elände.
Skriva, var det, ja. Hela dagen.
(Var vänlig bortse från att jag redan slarvat bort morgontimmarna.)
Jobbig scen väntar. Verkligen jobbig.
Har fyllt på tvål i tvålpumpen på toa, i alla fall. Det är bra.
Jobbigt möte.
Alltså, den där scenen.
Och vill jag egentligen skriva en bok? Egentligen?
Tänk om den skulle bli utgiven och alla skulle läsa.
Usch, det vore verkligen inte kul.
På sitt sätt.
För även om den här romanen inte handlar om mig,
(det gör den verkligen inte, herregud vad den inte inte inte handlar om mig - blir jag utgiven ska det stå på baksidan: INTE om mig),
så avslöjar ju alla romaner något om sina författare.
Har jag alltid tänkt.
Man får hoppas att det bara är jag som tänker den typen av förryckta tankar.
Det är fiktion, damn it!
Ska jag dundra, om någon undrar.
Heter jag Eilert eller Solbritt, kanske?
Nej, just det.

Jag har en mjuk mossgrön filt med fransar på

Under den ligger jag och läser Hermann Hesses Stäppvargen.
Fast inte, eftersom jag ännu inte tagit mig genom det kortromanslånga förordet.
Vad är det med utgivare av klassiker och deras uppenbara behov att vända in och ut på boken innan man börjar läsa den? Ja?
Men hoppa över då, hör jag hur ni skriker. Visst! Om det var lite tydligare vad som är förord och vad som inte är det. Var förordet börjar kan jag urskilja, men slutet är höljt i dunkel. Eventuellt är det inget förord överhuvudtaget, utan en mystisk del av själva romanen, och då faller förstås hela det här gnälliga inlägget. 
"Utgivarens förord" är rubriken på sidan nio, fine. Och vad berättar då utgivaren? Jo, om när huvudkaraktären i boken, Stäppvargen, flyttar in hos utgivarens faster! Antingen bevittnar jag ett friskt och fräckt grepp från utgivarens sida att skapa intresse för boken genom att ljuga hejvilt, eller så är utgivaren och Hermann Hesse en och samma person?
Jag är förvirrad.

Vad är det för fel på dagens ungdom?!

Varför vill de inte komma hem till mamma och äta pizza på en fredagskväll, till exempel?
Slängde in en Cola i erbjudandet, men icke sa nicke.
Det är fredag lol, fick jag till svar i ett sms. Vad i hela fridens namn skulle det betyda? Att det vore laugh-out-loud-roligt att komma hem och äta pizza med mamsen, men att de till sin stora sorg hade andra planer?
Har du tråkigt? undrade dotterns pojkvän. Givetvis inte! Jag har aldrig tråkigt, skulle inte komma på fråga. Jag tänkte bara på deras roliga, vilket exempelvis hade kunnat inkludera nämnda pizzaätande. I kombination med något trevligt TV-program. Eller inte något trevligt TV-program direkt, eftersom mina ungdomar inte tycker om att titta på sådana. Kanske bara lite Skavlan i bakgrunden, tänkte jag. När vi ändå skulle sitta där i soffan och äta vår pizza.
Pizza med extra allt hade jag tänkt beställa. Till Skavlan kom norska Telenor-chefen, som har utsetts till inget mindre än Norges mäktigaste kvinna. Och sedan kom bröderna Peter och Marcus Birro.
Mina telningar vet inte vad de gick miste om.

Jag behöver verkligen klippa mig

Det är en sak jag har tänkt på i veckan.
Jag har säkert tänkt och gjort en del annat också, men inget jag kommer på nu så här i brådrasket.

För att fylla ut det här inlägget har jag sålunda slagit upp frisyr i min synonymordbok:
håruppsättning, kamning, koaffyr och chevelyr.

Jag tycker koaffyr är ett så snofsigt ord för frisyr att jag kommer börja använda det.

- Jag vill ha en riktigt kort koaffyr idag, ska jag säga nästa gång jag klipper mig.
- En kort vadå? säger kanske hårfrisörskan då.
- En KO-A-FYR!

Så småningom kommer hon fatta.