Stunder av lycka

Ni vet de där ögonblicken då livet känns fullkomligt?

I förrgår kväll regnade kraftigt när jag körde hem. Vindrutetorkarna jobbade på full speed och vägbanorna var bitvis dränkta av vatten. Jag körde ut på motorvägen och hamnade bakom en långtradare som jag varken ville eller vågade köra om. Den körde i 80 km/h, så det gjorde jag också.

Att köra i 80 på motorvägen är obehagligt. Inte bara för att det kan vara farligt, utan också för att jag i största allmänhet ogillar att vara i vägen. Att hindra andras framfart ger mig olustkänslor, så jag har för vana att flytta mig åt sidan. Något man dock inte alltid kan göra när man kör bil, så jag har varit tvungen att träna på att stanna kvar sedan jag tog körkort och köpte min lilla puddingbil. (Det är som ni förstår nu ingen slump att den är liten. Ju mindre bil desto mindre i vägen. Ni fattar kanske också varför det dröjde till jag var 56 innan jag tog det där körkortet.)

Jag låg alltså i 80 bakom en långtradare vars röda baklyktor var mina tillfälliga ledstjärnor i tillvaron. Regnet öste ner och den ena bilen efter den andra stänkte ner min framruta när de körde förbi. Efter en stund reagerade jag på att de som körde om gjorde det som i slow motion. Försiktigt, kanske endast i 85 eller 90, gled de förbi. Inte en enda blåste förbi i 120. Mina ögon tårfylldes av lycka. Det var inte bara jag som körde långsamt i detta skitväder! Alla andra gjorde det också, för de gjorde samma bedömning som jag. Har aldrig förr känt en sådan gemenskap på motorvägen. Det var jag och alla andra bilförare. Ingen bättre (dom) och ingen sämre (jag). 

Lycka i sin renaste form.

Hallå Toyota

Åker buss till och från jobbet nu, eftersom min bil är på verkstan. 

Jag har fått veta vad felet är och vet inte riktigt hur jag ska hantera det. En sensor som sitter vid hjullagren har gått sönder. Hjullagren i fråga byttes ut för ungefär en månad sedan av samma verkstad. Jag fick beskedet på telefon och frågade om sensorns kollaps kunde ha något samband med bytet av hjullagren och fick till svar: 'Jo, det är möjligt'.

Va?

Ska man inte kunna förvänta sig att en auktoriserad Toyotaverkstad byter hjullager utan att sabba pinalerna runt omkring så att hela bilen brakar?

Det ska jag fråga när jag hämtar den.

Livet är ett äventyr

Jag brukar ofta, för döva öron, säga att varje dag är ett äventyr. Det är så mycket som händer från morgon till kväll, både stort och smått. Och för första gången i livet. Till exempel idag:

I förmiddags blev jag bjuden på hemmagjord kladdkaka av en arbetskompis som heter Anna. Jag visste inte ens att hon kunde baka, men det kunde hon.

På eftermiddagen kom mitt tvååriga barnbarn och hälsade på mig på jobbet. Han smälte in som om han inte gjort annat än hängt på lärarrum i sitt korta liv, men faktum är att det var första gången han var på mommas jobb.

Efter jobbet gick jag till optikern och hämtade ut nya glasögon. Det har jag gjort många gånger förr, men de har aldrig förrän nu kostat över tio tusen kronor.

På vägen hem, i min lilla bil, började plötsligt de flesta av panelens varningslampor lysa. Jag svängde av från motorvägen och upptäckte då att bromsen inte fungerade som den brukar. Det ledde till att jag fick stanna och ringa efter en bärgare (en supertrevlig Amanda) och det har banne mig aldrig hänt mig förut.

Det är spännande att leva, annat kan man inte säga.

Verkstan och folkhemmet i skön mix

Det var bra underbart att sitta på verkstan imorse och läsa bok och fika macka och kaffe. Din stund på jorden är slut, så jag började jag läsa Lena Anderssons Sveas son. Den handlar om Ragnar som är född på trettiotalet och en riktig folkhemssnubbe. Intressant start. Jag strök under ett ganska stort antal meningar som jag snart kommer återvända till för att dissekera deras särart. Jag kan knappt bärga mig.

Målarens döttrar del 2

Har fortsatt läsningen av Målarens döttrar, vilket betyder att jag kört bil. Gillar att lyssna när jag kör. De två vuxna syskonen Maria och Martin är på väg till England för att undersöka spår efter deras försvunna pappa. Yngsta syskonet, Jessica, följer inte med. Hon känner att hon inte vill in i det där igen. 

Och det kan man ju förstå. Man kan också förstå att Martin och Maria vill det. Att syskon vill och känner olika är legio i min familj, så det kan jag verkligen relatera till. Ibland upplever jag att jag är den enda i hela världen som känner som jag. Kan det ha att göra med att jag är storasyster?

Hursomhelst. Maria och Martin anländer till byn Affington, som efter googling visade sig vara Uffington i Oxfordshire. En by full med rosenbuskar och vita stenhus med torvtak. Här ska de träffa en brorsdotter till en avliden faster som, antyds det, haft en ettårig romans med deras far för länge, länge sedan. Just det kan jag inte relatera till, men jag hade en faster när jag växte upp, som jag och mina syskon rätt och slätt kallade faster. Om henne skulle jag kunna skriva en hel bok.

I Uffington har brorsdottern fixat varsitt rum åt Maria och Martin ovanför byns pub. Nu sitter de på puben och äter en flottig middag som de berömmer när ägaren till puben kommer fram till bordet. Något jag absolut kan relatera till. En lögn slinker så lätt ut genom munnen om tillfället är det rätta.

Längre än så har jag inte läst. 

Början

Vad ska jag då säga om inledningen av Målarens döttrar? Till att börja med har en lång dag passerat sedan jag lyssnade på den, och hur mycket minns man av något man lyssnade på vid sjusnåret på morgonen? Innan man ätit frukost. Jag försöker skapa nya morgonrutiner nu när jag pendlar, och igår och idag har jag tagit med frukost till jobbet och ätit den där. För att hinna det har jag kommit dit tidigare än normalt. Hur känns det? Nja.

Men nu var det inte mina morgonrutiner som skulle avhandlas utan nämnda roman. Början på den. Och jag minns ett färjeläge i stekande sol. Långa bilköer, semesterfirare vars lår klibbar fast på bilsätena. 

Och jag minns en försvunnen pappa, en som försvann för decennier sedan, men som nu ska spåras upp. Om jag förstått det rätt. Kan relatera både till försvunna pappor och svettiga färjelägen, så jag ser fram emot fortsättningen. Början ger mersmak.

En liten stol är allt jag begär

Jag skulle tacka ja om jag blev erbjuden en stol i Svenska akademien. På vilka meriter då, kanske någon undrar, som inte känner till mig. Jag har inget svar på den frågan, men varför inte ta in en pedagog i denna intressanta församling? 

Anna-Karin Palm har precis fått en stol och det gör mig nyfiken. Varför får hon en stol när inte jag får en? Okej, hon har skrivit en biografi över Selma Lagerlöf och, ja, den var ett stycke trevlig bok, men har hon bloggat varenda sketen dag sedan årsskiftet?

Hursomhelst. Nu vill jag läsa hennes genombrottsroman Målarens döttrar. Jag börjar imorgon bitti när jag sätter mig i bilen för att köra till jobbet. Ljudbok, alltså. Rapport från berättelsens första halvtimme kommer kanske här på bloggen imorgon kväll. Med betoning på kanske, med tanke på alla viktiga ämnen som trängs här. Har jag verkligen utrymme för ett till inlägg på temat Anna-Karin Palm?

Jag hoppas.

Bilbesiktning

Besiktigade bilen i veckan, för första gången i mitt liv. Spännande. Jag kan inte påstå att jag var nervös, men helt klart uppspelt. Man har ju hört talas om denna nervkittlande aktivitet en miljon gånger i sitt liv. Så lite speciellt förstod jag att det skulle bli.

Det blev det inte. Det mest spännande stod jag för själv, och det var att jag parkerade bilen på fel ställe. Fick en irriterad blick av besiktningskillen som fick springa tvärs över parkeringen för att hämta min lilla svarta. Ack ja, en del människor är så lättirriterade.

Sen sa det bara tjoff och min bil var färdigbesiktigad. Jag hann inte ens dricka upp kaffet jag hällt upp åt mig i en automat. Den enda frågan jag fick var varför jag hade brassestolar i bagageluckan. Jag vet inte vad han hade med det att göra, men såklart svarade jag lydigt. Jag tycker om att ta med en termos kaffe och köra ut och sätta mig i naturen, sa jag. Han berättade då att alla Toyotaägare har brassestolar i sina bagageluckor. 

Alla...? Nej, så klart inte, men jag svarade bara 'Jaha'. Man vill ju inte punktera en uppblåst karl precis när han håller på och pillar på ens bil. Han tyckte brassestolarna var i vägen när han skulle kolla efter varningstriangeln, det var hela grejen tror jag. Vissa människor kan döma ut en hel folkgrupp när de är stressade och irriterade.

Så här i efterhand funderar jag mest på vad allt drama runt folks bilbesiktningar har handlat om genom åren? En så smidig och enkel grej. Okej, man kan få handskas med en grinig karl, men det är ju bara i ungefär tio minuter. Sen får man lämna honom att ta hand om sig själv!

Decenniet som gick

Går det att sammanfatta mitt 10-tal i ett blogginlägg? Nej. För mycket har hänt. Himmel och helvete har avlöst varandra. Jag är glad att jag i denna stund, på gränsen till 20-talet, står på benen.

Känner mig inte redo att skriva om allt som varit tufft och svårt (men ska så småningom) så här och nu håller jag mig till de himmelska upplevelserna: Skrivandet, Skåne och körkortet. (Och här utesluter jag de händelser som rör mina barn eftersom de är mina barn, och de inte är jag. Jag kan ibland ha svårt att skilja på mina barn och mig själv, det finns både en faktisk ihopblandning (från min sida) och en röst i mitt huvud som säger att jag borde vara ett med mina barn, om jag nu ska göra anspråk på att vara en riktig mamma. Den rösten behöver jag kanske utforska närmare? Men inte just nu.)

Tillbaka till de himmelska upplevelserna. Eller himmelska och himmelska, det låter ju som att de där tre grejerna är alltigenom himmelriket, och det är de ju inte. Vad gäller skrivandet så älskar jag att skriva, ja. Men det ger mig också en försvarlig dos ångest mellan varven. Skåne ger mig inte ångest, han skulle bara våga. Men inga relationer är en guldkantad promenad i parken hela tiden, inte heller denna. Slutligen körkortet; det är mycket himmelrike över det, men det finns stunder då jag inte tycker om att köra. När jag inte ser något genom vindrutan, till exempel. Mörker, dimma, regn, nedsplashad vindruta av omkörande bil. Inte så himmelskt. Backade in i en bil på en parkering i höstas, det var inte heller himmelriket.

Rörigt inlägg detta, men det har ju också mitt decennium varit, så det passar bra.

Och nu kliver vi över till 20-talet, GOTT NYTT ÅR OCH DECENNIUM!

November del 6

Kollar på längdskidåkning och förundras över att de åker så fort. I nedförslöporna är det inte så konstigt, men när de åker på plant underlag! Helt otroligt vad snabbt det går. Ska väl inte jämföra med mig själv, men när jag åker går det farligt mycket långsammare. Även när jag var ung, och faktiskt åkte lite längd då och då, var jag inte i närheten av deras hastighet.

I år ska jag åka några gånger har jag tänkt. Jag har ju bil och kan ratta upp den till Kilsbergen. Behöver bara falla lite snö först. Mitt förkylningshelvete måste också gå över. Vet inte varför just jag drabbats men det är väl någon där uppe som vill att jag ska ha en snorig käftsmäll.

Man får klaga lite när man blir förkyld. Som sagt är jag glad och tacksam, men snor och huvudvärk är fan inte kul. Båda delar tynger ner humöret ganska rejält. Ett humör som redan dignar av ett grått och mörkt november. Och inte blir det bättre av att svt1 visar en massa hurtfriska atleter fara fram i skidspåren.

Man får trösta sig med att de nog inte har det så lätt i sin privata del av livet. En relation med en elitidrottare kanske fungerar på ytan, men under ytan måste det ju vara ren katastrof. Träning, träning, träning, tävling. Svettiga kläder som hänger på tork i hemmets alla vrår. 'Nej, tyvärr kan vi inte åka på en romantisk utflykt den helgen för då är det SM.'

Man har det rätt bra ändå.

Då har jag krockat också då

En ytterst liten krock, men ändå. Touchade en annan bil när jag backade ut ur en parkeringsruta, och det får man inte göra. Gubevars. Själv tycker jag att det hade varit värre om jag hade kört på en bil i hög fart, men det sa jag inte.

Nu blir det verkstad, speciellt för min bil som fick en repa. Därefter kommer den här fadäsen övergå till ett lärdomstillfälle. Och då kommer jag vara glad att det här hände, så att jag fick lära mig något nytt.

Nya landvinningar

Hade ett ärende utanför stan i morse och när jag kom ut på motorvägen fick jag tårar i ögonen på grund av påfart som gick som en flygande dans. Det händer ganska ofta nuförtiden, men ändå. Lyckan! Har börjat älska påfarter.

Vidare har jag pumpat mina bildäck. Något jag inte visste att jag någonsin skulle behöva göra, men nu vet jag bättre. Tänkte att jag måste åka till en verkstad när varningslampan plötsligt lyste på instrumentbrädan, men efter att ha ventilerat krissituationen med Skåne åkte jag till en mack. Jag skulle 'kolla lufttrycket' och därefter pumpa om behov fanns. Mmm, lätt som en plätt. NOT. För hur ska man veta hur man gör det när man aldrig gjort det? Man får vara glad att man har talang för att be om hjälp såna gånger. Vet egentligen inte hur jag gör, men jag får alltid hjälp när jag ber om det. Kan vara så att jag ser ut som ett hjälplöst bortkommet kvinnfolk i stort behov av en kompetent man, MEN SKITSAMMA. Tänker jag om det.

När jag svängt in på macken frågade jag sålunda en ung kille som höll på med sin egen bil om han kunde hjälpa mig. Hans bil såg ut som ett skrotupplag, men det behöver ju inte betyda inkompetens och det visade sig att han var en hejare på att pumpa däck. Hade jag inte hejdat honom hade han pumpat alla fyra, men jag ville ju pröva själv också. Det förstod han, och med lugn och tydlighet lärde han mig hur man gör. Först si och sen så och tryck här och håll där. Värsta superpedagogen, trots sin ringa ålder.

Kände mig glad när jag lämnade macken. Tänkte att meningen med livet nog är att man ska KLARA AV DET. Inte att man ska vara nöjd och tacksam och sån skit. Bara KLARA AV DET. Ett problem i taget.

Veckan som gick

Första veckan på ordinarie schema har passerat och känslan är rörig men god. Andra jobbar med papper, djur, mat, tekniska prylar och jag vet inte vad. Jag jobbar med elever. De gör min dag, måndag till fredag varenda vecka. Nästan lika söta som Skåne. Nästan lika besvärliga också, mellan varven, men när jag lindat dem färdigt runt mitt finger är de som små lamm. För det mesta. (Ibland får jag linda som fan, men det är en annan historia.)

Skåne är inte lika lättlindad, men han är ju heller inte min elev. Räknar man på det (vilket man givetvis gör) har nog han lärt mig mer än jag lärt honom. Om ordning och reda, till exempel. Om att köra bil. Om att meningen med livet är att ha en skåning i det.

Jag vet att man inte ska generalisera, men skåningar - de är obeskrivliga. Bara dialekten kan ju få vem som helst ur balans. På ett positivt sätt, alltså. Den (dialekten) spelar på varenda sträng man har i kroppen, som om man vore en jäkla nyckelharpa. På en föreläsning på jobbet i våras, till exempel, var föreläsaren från Skåne och jag bara skrek rakt ut när hon började prata. Jag visste inte att hon var skåning och blev överraskad, annars hade jag förstås hållit tillbaka mina hästar, ska sägas. Är jag förberedd kan jag absolut behärska mig.

Men nu var det ju mina elever det här inlägget handlade om. De ljuvliga små människorna.

Första arbetsdagen efter sommaren

Har ägnat den åt att prata om min bil, vad annars. Mina kollegor har inte varit med mig i sommar och alltså behövde de uppdateras. Snällt har de lyssnat, lett och sagt att ja, jo, de tycker också att det är roligt att köra bil. De raringarna. De är verkligen bra att ha när man behöver prata av sig. Älskar dem litegrann.

Övrigt vi har pratat om:

Övningskörning, provkörning när man ska köpa bil, vart man kan åka när man har bil, bra och dåliga ställen att parkera på samt bilolyckor. (Det sistnämnda ämnet var det inte jag som tog upp, mind you.)

Imorgon måste jag skärpa mig och prata om något annat.

Skåne kanske?

Livet med bil

Igår körde jag till återvinningscentralen tre gånger, min bil fullpackad varje gång. En sån tillfredställelse! Kom där i min lilla svarta och såg ut som jag haft körkort i åratal.

Rampen upp till anläggningen var smal och kantad av räcken på båda sidorna, var gång var jag rädd att jag skulle skrapa sidan på bilen, men det gjorde jag inte. Väl däruppe fanns containrar på båda sidor. Tanken är att man ska stanna vid den container man ska kasta sina sopor i, men folk ställde sina bilar och sprang hit och dit med sina grejer, vilket skapade en ganska trevlig stämning, tycker jag.

Jag har förstås hört talas om återvinningscentraler tidigare, men utifrån det hade jag ingen vidare positiv bild av dem. Folk är så bortskämda, de tar både sina körkort och sina rättigheter till återvinningscentraler för givna. Klagar och klagar och verkar tycka att det är en självklarhet att kommunen ska stå i givakt när de har behov av att dumpa en massa skit de har överkonsumerat.

Ta lite jävla ansvar för era konsumtionsmönster! Får man lust att säga.

För min egen del kan jag säga att det var ett sant nöje att köra upp på rampen, tippa ner gamla uttjänta grejer i containrarna och sedan åka ner på en annan ramp. Det fick mig att känna mig lycklig, fri, kompetent och inkluderad. Samt lite rörd, faktiskt.

Fördelarna med körkort

En ny värld har öppnat sig sedan jag skaffade körkort och bil. Nu ska jag exempelvis åka till en återvinningscentral och dumpa en massa skit. BARA SÅ DÄR. Svänga förbi och lasta ur.

Helt fantastiskt.

Sedan har vi Kilsbergen. En hel värld av skog och berg och sjöar och på vintern skidspår. Åkte runt där förra veckan med dotter på kringelkrokiga vägar och hittade den allra näpnaste vik med sandbotten och kristallklart vatten där det var helt folktomt. Detta är kanske vardagsmat för människor boende på andra ställen i Sverige, men om man bor i Örebro är det:

Helt fantastiskt!

Vidare kan man åka hit och dit för skojs skull, och det är i sanning också helt fantastiskt.

(Nu kan man undra varför jag väntade så länge med att ta det där körkortet, men då får man tänka på att jag behövde träffa Skåne först så att jag hade någon att övningsköra med. Det här inlägget ska handla om fördelarna med körkort, och inte om Skåne, men tänk er den mest perfekte privata handledaren för övningskörning, fast ännu lite bättre. Där har ni honom. Dessutom är han ovanligt söt att se på, som en karamell, vilket man inte har någon större glädje av när man kör, men har man bara parkerat på ett bra ställe så kan man sitta och glo sig mätt.)

Om ni kommer på fler fördelar med att ha körkort får ni gärna dela med er.

Det säkra före det osäkra

Min körskolelärare sa en gång till mig att jag kommer vara med om en och annan incident när jag fått mitt körkort. Incidenter är både bra och dåliga, sa hon, men mest bra, för man lär sig av dem.

Så, igår var jag med om en incident.

Kom körande på höger sida på en väg som svängde, och där, precis i svängen stod en bil vid vänster sida av vägen med motorhuven öppen och två kvinnor bredvid. En av dem vinkade till mig (en medelålders och solbränd med långt blont hår i krusiga vågor och mjukisbyxor, ni vet sorten) och jag stannade och drog ner fönstret.

'Har du starka nypor? Vi behöver hjälp att öppna ett lock.'

Jag svarade tjänstvilligt att jag väl i alla fall kunde försöka, förstod dock inte hur det skulle gå till. På min sida av vägen fanns ingen vägren att stå på, och man kan ju inte parkera mitt i körbanan. I synnerhet inte när man befinner sig efter en krök och inte syns för bilar som kommer farande bakom en. Tänkte att en u-sväng nog skulle funka och la in backen för att kunna göra en som förhoppningsvis skulle ta mig runt till andra sidan där hennes bil stod.

U-sväng, alltså. För man vill ju så gärna hjälpa till om man kan, och inte vara en egoistisk skitstövel i trafiken. När jag ska göra u-sväng behöver jag ta sats och när jag som bäst höll på med det såg jag en vit bil i backspegeln, på väg rakt mot mig. Inte i hög hastighet, tack och lov, men blicken jag fick av föraren när han passerade mig var inte nådig, och det tackar jag för. Man behöver en uppsträckning då och då, och det här var för mig definitivt ett sådant tillfälle. Man kan ju för i helvete inte stå still mitt i körbanan direkt efter en krök! Det fattar vilken idiot som helst.

Så jag trampade på gasen och körde vidare. Sa inget till kvinnan i fråga, gjorde en ansats till att vinka hej då, men det blev inte mycket till vinkning. Hade gärna velat förklara att jag bara haft körkort i en och en halv månad, men rädslan för att det skulle dyka upp ytterligare en bil piskade iväg mig. Obönhörligt.

Denna incidents lärdom: Stanna inte bilen mitt i körbanan efter en kurva.

Nej, inte ens om någon ber dig om det.

Bilen går bra

Jag utgår från att alla undrar. Jag utgår också från att alla som ser mig låsa upp min lilla svarta och sätta mig på förarplatsen tänker WOW. Nej, det utgår jag inte ifrån, jag vet att ingen bryr sig, men jag är imponerad.

Jag har kört ungefär sjuttio mil den vecka som gått sedan jag köpte bilen. Tycker om att ratta mig fram i stan och på landsbygd, men inte så mycket på motorväg för där är hastigheterna för höga. Ogillar speciellt påfarter där andra bilar smyger upp bakom mig både till höger och vänster samtidigt som jag måste köra i minst nittio. Tänker så positivt jag bara kan i de situationerna, frågan är dock hur långt det räcker.

Igår tankade jag själv för första gången. Sammanlagt 0,33 liter vilket jag först upptäckte när jag var på väg ifrån macken och såg att mätaren fortfarande var nära noll. Anledningen var att jag hade tryckt tankgrejen för långt och för hårt in i hålet, antog killen som hjälpte mig när jag kom tillbaka. Han visade mig hur jag skulle göra och lämnade mig när bensinen pumpades in i min bil som den skulle. Så skönt att man kan be om hjälp, inte sant. När tickandet på pumpen avstannade drog jag ut snabeln, precis som killen instruerat, och sprutade ner både bilen och mina byxor. Körde in grejen igen, snabbt som fan, och sedan stod jag där en stund och fullständigt sket i bilarna som stod i kö. Man kommer ibland till en gräns, och där var min. Helt kolugn stod jag där, indränkt i bensin, blickade ut över de köande bilarna och tog mig den tid jag behövde.

Nåväl, en stund senare drog jag ut snabeln, satte mig bakom ratten (i min lilla svarta) och gled ut från stationen. Åkte till en biltvätt där jag högtrycksspolade både bilen och mig, och när jag kom till Beriths kolonilott (tre kvart senare än uppgjort) sa Berith att jag inte luktade minsta lilla bensin. Jag älskar den kvinnan.

Imorgon ska jag köra till Småland helt själv. Bara jag i bilen. Tjugo mil, delvis motorväg. I regn. Varför, kan man undra.

DÄRFÖR.