Poliser och sånt

Under många år av mitt liv stod boken Gräv där du står av Sven Lindqvist i min (vår) bokhylla. Jag läste den aldrig, och har den inte längre i min ägo, men nu poppar den upp i mitt huvud eftersom jag dragit in en polis i storyn om Benny och Britta. Vad vet jag om poliser och deras arbete? Ingenting! Jag läser inte ens deckare. Så nu sitter jag här och undrar hur i helvete jag ska komma vidare. Men framför allt tänker jag: Gräv där du står, människa! Ge dig inte ut på okända vatten. När man nått min ålder har man tillräckligt av material för hundrasjuttioelva berättelser enbart utifrån allt man själv upplevt och iakttagit. Det är bara att ösa ur skattkistorna man samlat på sig.

Men, men (kära du). Man kanske inte ska ge upp så snabbt? En liten utmaning kan ju vara utvecklande? 

Nej, det tror jag inte. Men har jag dragit in den lille polisgossen kan jag väl inte bara slakta honom? 

Så jag tragglar på med den kunskap jag har på området (vilken är noll) och får se hur långt jag kommer ...

Död eller inte död - det är frågan

Ynglingen i uniform återkommer inte. Benny och Britta spanar och väntar tålmodigt medan de båda poliserna är inne i grannens hus och tills de ser polisbilen sakta rulla iväg. Under tystnad brygger de kaffe, och med varsin kopp kryper de upp i soffan och känner sig illa till mods. 

'Hon kanske är försvunnen?'

'Eller död. Tänk om hon ligger död här bredvid...' Britta sneglar mot väggen. 'Usch.'

Benny konstaterar att hon i så fall kan ha blivit liggande länge, med tanke på att de aldrig ser någon besöka henne.

'Usch', upprepar Britta och söker sig med blicken upp till ventilen på väggen. 'Men då skulle det väl lukta?'

'Mm, inte nödvändigtvis ...' mumlar Benny. 'Det beror på hur länge hon legat där ... och kanske på vad det är för material i väggen ...'

'Men hade polisen verkligen gett sig av om de hittat en död kropp där inne?'

'Om de kunnat konstatera att inget brott begåtts', svarar Benny och låter som att han vet.

'Det kan de väl inte komma fram till så snabbt? De är ju poliser, inte sjukvårdspersonal ...?'

'De har sina manualer, ska du se. Det kan mycket väl vara en likbil på väg nu.'

Utan att de märkt hur det gått till sitter de nu nära varandra, raka i ryggen, längst ut på soffans sits. Väggen bakom soffan lutar lätt över dem, som om den är på väg att attackera med sin potentiellt döda kvinna på andra sidan. Britta sniffar försiktigt i luften och känner en konstig lukt, en svag, svag. Benny är snabbt på fötterna och sniffar enträget fram och tillbaka längs med väggen.

'Vad hemskt om hon legat död länge utan att vi märkt något', kvider Britta. 'Vi borde ha bjudit in henne på fika, sa vi inte förra sommaren att vi skulle det?'

'Jo, men hon kanske inte hade velat ...'

'Nej, hon har ju alltid varit en sån som hållit sig på sin kant.'

'Lite udda.'

'Ja, definitivt.'

Ute mullrar åskan och feta regndroppar faller, en i taget, på uteplatsens korrugerade plåttak.

'Men ändå hemskt att vi som är hennes närmaste grannar inte märkt något, att hon kanske legat död jättelänge utan att en enda människa saknat henne.'

'Nåja, det vet vi ännu inget om ...'

När jag skriver fiktion

Shit, vilken pretentiös rubrik! 

När jag skriver fiktion 

Skämskudde på den.

Hursomhelst. 

När jag skriver fiktion 

(trumvirvel) 

är mitt problem att det inte blir mycket skrivet. 

Bara när jag sätter mig vid datorn.

Vilket sker alldeles för sällan.

I alla fall om det jag skriver ska bli något.

(Så att jag själv, en gång för alla, blir något.)

(Va?! Är man ingenting om man inte skriver färdigt en fiktiv berättelse???)

(Det var som fan.)

Skulle behöva en kurs med tidsramar (eller det engelska 'deadlines' vilket bättre motsvarar mina behov eftersom ordet död ingår).

Jag behöver en piska.

(Om jag nu ska bli något (att hänga i julgranen).)

Utan piska är jag ett rö för vinden,

som bara skriver då och då, när andan faller på.

Inte många ord per tidsenhet,

om man säger så.

Hur gick det för Britta och Hans?

Det var länge sedan de hördes av. Någon gång i somras, tror jag. Då hade Britta en påtaglig känsla av att Hans var mannen i hennes liv. Hans känslor framgick inte, men hans beteende väckte misstankar.

Så vad hände?

För att göra en lång halvsjaskig historia kort; det blev ett möte i ett materialrum på Brittas bibliotek. Den sortens möte som ingen av de inblandade egentligen kan hållas ansvariga för, då de bara händer. Hans kom in för att botanisera bland böcker om stenar, och Britta stod i informationsdisken. 

Materialrum, har man det på bibliotek?

Ja, det har man. I det här materielrummet fanns utrangerade böcker, papper och tonerpatroner till kopiatorn, pennor, gem, papperslappar, färgpennor, rengöringsmedel för datorerna i små plastflaskor, ett blädderblock på ranglig ställning, häftapparater, hålslagare och en pall.

Det blev valhänt och obekvämt, men gjort är gjort.

Näe

Jo, kanske!

Men inte just nu. Om jag ska läsa utdrag ur författares verk och sedan härma deras ton i egna texter så måste jag ha tid. Och jag har inte tid för det. Idag ska Skåne och jag åka och köpa gardinstänger, upphängningsanordning för torkställning och hink att slänga aska i. En snygg hink med lock, och jag har en känsla av att det kommer ta sin runda tid. Hinken ska stå bredvid vår tjusiga kamin i stora rummet så det duger inte med vad skit som helst.

Vi kanske ska köpa ett draperi till hallen också.

Apropå ton så lånade jag en av Ranelids romaner tidigare i höstas, och kom ungefär en fjärdedel in i berättelsen innan motståndet blev mig övermäktigt. Jag har hört talas om hans språk som blommar både över och under raderna och var nyfiken. Det är ju kul med författares olika sätt att använda orden när de berättar och lite kul var det också i början att läsa hans Ansikte av eld. Men jag ledsnade snart på hans huvudkaraktär Greta som gjorde allt rätt hela tiden. Hon är en felfri människa med ett hjärta av guld, upphöjd över all smuts i tillvaron. Smuts som gestaltas av några giriga, korkade och allmänt felnavlade bikaraktärer.

Åh nej, Ranelid! Var är människorna någonstans? Får jag lust att skrika. 

Hans utsvävande metaforer, som ibland faktiskt är vackra, faller liksom platt till marken när karaktärerna är så overkliga. Alltihop skapar en känsla av plast inuti mig. Han ska ha sagt att hans berättelser är flyttfåglar som söker värmen och att han inte ger sig förrän de funnit ett bo i läsarens hjärta. Att han själv är herden som vaktar ordet, men att det händer att ett litet lamm går vilse eller att rovdjuret river mamman till döds. (Källa: Wikipedia)

Är jag det vilsna lammet, mamman eller rovdjuret? Jag fattar inte.

Ton

Ton är en intressant historia när man skriver. När jag för många år sedan gick en skrivarkurs fick vi pröva på att använda olika författares språk och rytm när vi skrev våra egna texter. Det var kul. Det öppnade nya dörrar och gav skrivlusten luft under vingarna.

Roliga grejer bör upprepas, så nu ska jag experimentera med ton i kommande inlägg. Tänker att jag läser utdrag ur författares verk och låter mig inspireras. Låter som ett jäkla projekt, och sådana har en tendens att kraschlanda, men kanske blir det roligt. Den som lever får se.

Det måste väl vara så att alla undrar

Så här kommer det: Min förkylning har flugit sin kos. 

Den var i sanning en förkylning att glädjas över och som gärna hade fått förvalta sitt pund hos mig ett tag till. Tidigare i mitt liv har jag inte fattat galoppen med virusinfektioner, men nu var jag enbart tacksam över att få en släng av sleven.

Jantelagen

Det sägs att jantelagen är en typisk svensk företeelse. Är den en produkt av folkhemsbygget där systemet krävde att alla ordnade in sig för att resultatet skulle bli lyckat? Hursomhelst kan domen bli hård om 'man tror att man är något', och skammen förlamande.

Ragnar tycker om att spela fotboll, och han är bra på det, men slutar att spela ändå.

För att inte bli en sådan som inte förstod att det var över fastän andra såg det och beklämdes, lade han av abrupt och tidigare än vad som hade behövts.

Igenkänning på det. När jag i min ungdom misslyckades med min fjärde (eller var det femte?) uppkörning svor jag på att aldrig mer försöka. Det tog mig tjugofem år att omförhandla det beslutet.

Han tänkte inte bli en av dessa sorgliga människor som fallit offer för övertron på den egna förmågan.

Nej, fy! Finns det något skamligare än att tro att man ska klara något och sedan misslyckas kapitalt? I synnerhet om alla människor runt en redan på förhand trodde sig veta att det skulle bli ett magplask. Burr, på den. Förvisso har det på senare år blivit poppis att misslyckas och 'lära av sina misstag', men frågan är om inte skam över specifika företeelser tar några generationer på sig att tyna bort?

Vidare på temat fika

Denne Ragnar, som är huvudperson i Lena Anderssons roman Sveas son, är född 1932. Det var det år som socialdemokratin tog över makten och påbörjade sitt långa, mödosamma omformande av Sverige. 

Men nu var det fika det skulle handla om. När pensionären Ragnar fikar 1999 går det till som följer:

När han åt av bakelsen i små tuggor höll han vänsterhanden kupad under teskeden som högerhanden förde till munnen. Mellan varje tugga drack han en klunk av det svarta bryggkaffet. Det fanns inget ungefärligt över hans bakelseätande och kaffedrickande, endast systematik och njutning i sällsam förening.

Första meningen:

Intressant med en så detaljerad beskrivning av förandet av skeden från assietten till munnen, något jag får lust att träna på. (Alltså skildrandet, inte själva förandet.) Men om jag också ska ge Lena lite konstruktiv kritik: Varför inte nämna vilken bakelse det var? Jag vill veta.

Andra meningen:

En mening som skickligt bygger grunden för den tredje meningen.

Tredje meningen:

Kronan på verket. Här äts inte tanklöst och slarvigt, liksom är fallet i senare generationer. Här äts med 'systematik och njutning'. Känner svagt igen min mormor i den skildringen. Hon drack aldrig eftermiddagskaffet, med tillhörande kaffebröd, förrän alla hushållssysslor var slutförda och alla dammfria ting i hemmet var på rätt plats. Då sänkte hon sig ner på köksstolen med sin kopp kaffe, sin kaka och sin veckotidning. Strök över bordsduken med handen och lyfte kaffekoppen till munnen. Det var också systematik på hög nivå, även om den kanske inte såg exakt likadan ut som Ragnars.

Nu ska jag läsa vidare!

De första meningarna

De två första meningarna jag strök under i Lena Anderssons Sveas son lyder som följer:

Det är gott med karlsbaderbulle. Den är liksom kort i konsistensen.

En obegriplig och ändå så klockren beskrivning av en karlsbaderbulle. En konsistens kan vara mycket, men kort? Helt ologiskt och helt underbart. Man förstår inte hur mycket man än försöker.

Vidare tycker jag om användandet av ordet 'liksom'. Jag har själv använt det tusen gånger och varje gång haft komplex över det, men inte nu längre. Lena Anderssons användande av 'liksom' ger ordet en tyngd som jag inte visste att det hade, vilket känns som en befrielse. 

Imorgon kanske nästa understrykning kommer. Den handlar också om fika.

En konstnär behöver arbetsro

Det här inlägget skulle bli intressant och relevant om det inte var för att Skåne pratade konstant vid sidan av mig. Det är Ryssland, bältros och hästar i en salig blandning, och vem kan koncentrera sig på skrivkonst då?

Mitten

I mitten av sin roman är man fri att skriva vad man vill.

Början

Vad kan man göra på temat början? Man kan grotta ner sig i börjor (av romaner).

Här kommer tre:

Himlen var nästan svart men snön var klarblå i månskenet.

Det enkla är ibland det klockrena.

Den här historien tilldrog sej under den där våren och sommaren som aldrig föregicks av någon riktig vinter.

Gillar vi den också? Ja, det gör vi.

Mittemot Kooperativa, i det blåsiga hörnet av Landsvägsgatan och Industrigatan, stod en lind och ett gammalt trähus.

Gillar man inte den här är mitt råd att läsa hela första stycket, för det är bedårande:

Mittemot Kooperativa, i det blåsiga hörnet av Landsvägsgatan och Industrigatan, stod en lind och ett gammalt trähus. Där stod om man ska vara noga också en kiosk. Linden och huset brukade tala med varandra. Men det var långt mellan orden.

Nåväl. Om man nu vill ha en egen början (till sin egen roman) kan man pröva att kasta om ovanstående börjor. Exempelvis:

Himlen var ljus men skogen var svart och snudd på ogenomtränglig. Läskigt, läskigt.

Den här historien tilldrog sig under den där hösten och vintern som aldrig föregicks av någon riktig sommar. Lite halvläskigt det också?

Mittemot det gamla trähuset stod en lind och pratade för sig själv. Läskigt eller inte läskigt?

Man kan också blanda ihop dem efter eget behag. Exempelvis:

Den här historien tilldrog sej i det blåsiga hörnet av Landsvägsgatan och Industrigatan.

En hel roman som utspelar sig i ett enda gathörn blir man ju nyfiken på, inte sant?

Mittemot Kooperativa var snön klarblå i månskenet. Ja? Nej?

OCH SÅ VIDARE. Möjligheterna är oändliga om man vill skriva en första mening på en berättelse. Så oändliga att man kanske inte kommer längre. Men huvudsaken är ju att man har roligt och vem fan vill bli klar med sin roman?

Ovanstående börjor är tagna från:

Tove Janssons Trollvinter

Inger Alfvéns Städpatrullen

Kerstin Ekmans Änglahuset

När orden tar slut

En juni-ordlista:

1 slut

2 början

3 mitten

4 över

5 under

6 nära

7 fjärran

8 tåg

9 vidder

10 slödder 

11 sladder

12 vadd

13 mjuk

14 hängig

15 slängig

16 klängig

17 ballong

18 balkong

19 salong

20 kalsong

21 fiol

22 viol

23 kaprifol

24 sol

25 kjol

26 cool

27 löning

28 kröning

29 höna

30 böna

System

Nej, sådär kan det inte ha gått till när Vera och Hans träffades. Det kan inte ha varit så cheesy. Bibliotekarier är folk med fötterna på marken, de faller inte för raggningsrepliker som ’jag ser en blomma bland blommor’. Det är än så länge oklart vad Hans har för yrke, om han har något, men jag minns att han nämnt ett intresse för bergarter och det låter ju också jordnära.

Så här gick det nog till:

Benny: Nu måste ni berätta hur ni träffades!

Vera och Hans tittar på varandra och ler.

Hans: ’Jag är systemvetare och fick ett uppdrag att utveckla kommunens ärendehantering. Det var därigenom jag kom i kontakt med Vera.’

Benny: ’Ärendehantering?’

Vera: ’Inom biblioteksverksamheten har vi ett konstant behov av att uppdatera systemen. Mycket sköter vi själva, men ibland behöver vi ta in kompetens utifrån.’

Vera och Hans tittar återigen på varandra och ler.

Benny: ’Kompetens utifrån tar ni väl aldrig in på ditt bibliotek, Britta. Eller gör ni det?’

Britta: ’Nej, det gör vi inte.’

Hans: ’Jag genomförde en utbildning för personalen, och Vera var den enda som hade möjlighet att delta. På den vägen är det.’

Benny: ’Vad spännande! Vad hände som … gjorde det? Vad sa du till henne?’

Hans: ’Jag sa att deras system var uruselt.’

Benny: ’Det var inte speciellt romantiskt!’

Vera: ’För mig var det romantiskt. Jag blir intresserad när någon är rakt på sak. När det inte är några krusiduller.’

Britta: ’Där har du något att lära, Benny!’

Vera: ’Jo, men alla har ju olika preferenser. Vad föll du för när du träffade Benny, Britta?’

Britta: ’Oj, det var så länge sedan.’

Vera: ’Minns du inte?’

Britta: ’Minns och minns … Det var mer en känsla, inget speciellt han sa.’

Benny: ’En känsla! Det var fint sagt, Britta.’

Britta: ’Ja, men nu var det Vera och Hans som berättade.’

Hans: ’Vi hade nog berättat klart, eller hade vi inte Vera?’

Vera skrattar. Ett högt sjungande skratt som fyller hela rummet. ’Vi skulle kunna prata i timmar om hur vi lärde känna varandra den eftermiddagen. De samtalen kommer jag minnas för alltid.’

Hans lägger sin hand i Veras nacke och stryker den lätt. ’Men jag tror vi behåller det för oss själva.’

Benny tittar på Hans och sen på Vera, tillbaka till Hans och sen på Vera igen. Som om han vore på en tennismatch. ’Säger man a får man säga b’, väser han.

’Men Benny! Var inte så närgången!’ Britta ler och ser vädjande på Hans. ’Du får ursäkta, Benny saknar filter ibland.’

’Vem gör inte det mellan varven.’ Hans hand stryker fortfarande ömt Veras nacke. ’Ibland är det till och med till fördel.’

När vi nu fejdar ut ur den här konversationen ser Benny glad ut, och Britta tillintetgjord. Vera ser ut att vara i en annan värld och Hans, han ser ut som han brukar. 

Folket som inte finns på riktigt

Nu när jag avslöjat att Benny, Britta, Vera och Hans inte finns på riktigt, och sålunda bara är påhittade, känner sig kanske gemene man lurad. Benny och Britta och allt, de som känns så ... verkliga ...!

Men vad trodde ni egentligen? Att det var mina grannar som jag spionerade på genom ett hål i väggen?

Så kan man inte göra, man kan åka i fängelse för mindre. Då är det bättre att ha ett hål i huvudet där de får hållas. Inred det och placera in valfria människor. Täpp till hålet när du behöver koncentrera dig på annat. Använd överbliven cement eller spackelmassa om dina människor börjar komma ut från sitt hål på eget bevåg.

Det var det. Inga fler tips idag.

Dagens tips

Det är roligt att hitta på nya människor - såna som inte finns på riktigt. 

Något jag kan rekommendera som fritidssysselsättning.

Britta och jag

Britta och jag är inte speciellt lika varandra, men vi hatar januari båda två. Ett djävulens påfund, som vi brukar säga. Just nu räknar vi timmarna som återstår. Drygt sjuttiofem timmar to go.

Sen kommer februari och den månaden älskar vi. Ljuset återvänder, man kan börja så fröer (det gör vi normalt inte men vi har i sann Covid-anda bestämt oss för att börja i år) och man kan glädjas åt att våren och sommaren närmar sig. Jag älskar att glädja mig åt vad som komma skall. Det är det bästa, för när det man längtat efter väl anländer kan man få lite panik över att man snart kommer förlora det, inte sant. Så är det i alla fall för Britta och mig. Dessutom är det inte alltid så himla roligt med vår och sommar som man kan tro.

Hursomhelst.

Britta behöver verkligen rycka upp sig nu. Hon ska inte inbilla sig att självfallet återvänder och livet börjar svänga enkom för att februari inträder. Det hjälper till, det gör det, men hon får allt dra sitt strå till stacken. Tänker att jag ska anmäla henne till en digital tangokurs. Jag tror att tango är precis vad hon behöver för att komma ur sin nedstämdhet. Hon är ganska mycket tango till sin personlighet (förutom i januari), det är liksom riv och klös och klackar som smäller. Grrrr!

Benny är inte en tangotyp, om någon nu trodde det. Om han också vill ha en digital danskurs får jag tänka till ordentligt. Vilken dans passar honom? Ingen är mitt spontana svar, men någon måste väl finnas? Små grodorna? 

Benny och Britta - mellanakt

Britta är nu less på livet i karantän. Benny tycker eventuellt också att det är lite tradigt, men han har en förmåga att acceptera sakernas tillstånd, som inte Britta har. En godmodighet som han möter de flesta situationer i livet med, för att det ska bli så lite trassel som möjligt. Så lite trassel som möjligt är Bennys ledstjärna i livet. Vissa skulle säga att han därigenom utplånar sin personlighet. Själv tänker han att han skyddar den.

Varför de ens lever karantänliv är i och för sig är en gåta, de är ju friska och knappt sextio år gamla. Kanske tyckte de i början att det var lite spännande, men den spänningen har vid det här laget övergått i svårartad leda, åtminstone för Brittas del. Visst har de en lista (Benny på papper och Britta i huvudet) på allt intressant man kan ge sig hän åt under dessa extrema förhållanden, men energin har ebbat ut och de får ingenting gjort. Valpplanerna har gått i stå, Hemnets alla objekt på landet är ointressanta, och travar av böcker ligger olästa. Vad är det för fel på Benny och Britta? Varför lever de ett så miserabelt liv när de har alla förutsättningar att ha ett fantastiskt? Är skulden deras egen eller är de offer för komplicerade omständigheter? Varför är de bara inte lyckliga???

Jag blir trött på dem.

Kanske rör de för lite på sig. Både Benny och Britta är ganska bekväma av sig. De sitter hellre och fikar än går långpromenader, och träning har aldrig varit deras grej. Britta bestämde sig i början av karantänen för att träna med SVT's Sofia varje förmiddag, men det blev inte mycket av det eftersom hon inte har det där med träning i blodet. Benny har det ännu mindre, han gör inte ens några tafatta försök eftersom hans pappa blev nittiotvå utan att ha utfört ett enda träningspass i hela sitt liv. (Inte åt han grönsaker heller.) Man ska vara rädd om kroppen, säger Benny. Inte slita ut den. När Britta radar upp fakta om alla välgörande effekter rörelse och pulshöjande aktiviteter har, ändrar sig Benny och håller med. Men inte längst inne. För där vet han vad som är rätt och fel. Han har bara inget behov av att övertyga någon annan om det. En fin egenskap, tänker nog en del. Men en som kan bli satans irriterande för den närmaste omgivningen, tänker jag.

Hursomhelst. Om de inte skärper sig orkar jag inte med dem. En liten öppning kunde skönjas när Britta flyttade tillbaka in i sovrummet, men tyvärr verkar det inte ha hjälpt upp situationen i stort. En valp skulle kanske göra det, men de kommer ju inte till skott. Britta och Benny är värdelösa på att komma till skott och just nu befarar jag att deras liv kommer fortsätta mala runt i samma destruktiva cirklar resten av deras liv. Alltså, fy fan. Vi har bara ett liv, de verkar inte ta in det. Så sorgligt.

Men kanske ofrånkomligt. Det är synd om människorna, sa Strindberg, och man kan bara hålla med när man ser Benny och Britta, som förmodligen inte är unika på något sätt. Det är många som är fast och inte kommer loss. Som trampar runt och tvångsmässigt upprepar handlingar som bara leder tillbaka till frustration och besvikelse gång på gång. Hur kan Benny och Britta komma loss? Terapi? Frigörande dans? Skilsmässa?

Eller ska de vara kvar och nöja sig med att vaska de små guldkorn deras liv ändå ibland erbjuder?

Ser fram emot alla expertråd som jag antar kommer trilla in nu.

Benny och Britta del 18

Vid ett köksbord i Corona-tider, någonstans i Sverige.

Benny: Här står att det är viktigt att man inte försöker förändra varandra.

Britta: Vad snackar du om?

Benny: Försök inte förändra varandra, står det.

Britta: Apropå vadå?

Benny: Nja, ingenting speciellt. Googlade bara runt och hamnade på tips för ett lyckligt förhållande.

Britta: Jaha? Vad står det då? Läs högt.

Benny: Från början?

Britta: Från tips ett.

Benny: Hm, okej. Sluta aldrig dejta varandra.

Britta: Check på den.

Benny: Vi dejtar ju aldrig varandra?

Britta: Vad kallar du det här då? Kaffe, sockerkaka, samtal. Urtypen för dejt.

Benny: Jo, men ska inte en dejt innehålla lite romantik?

Britta: Man kan inte vara romantisk på beställning, det måste få komma när det kommer.

Benny: När kommer det då?

Britta: Men vad tror du, att det ska komma nedsinglande från skyn? Vill du ha romantik får du väl fixa det, for heavens sake ...

Benny ser förvirrad ut, den lille kraken. Man kan inte annat än tycka synd om honom. Hur hamnade han i den här relationen överhuvudtaget?

Britta: Vad är tips nummer två?

Benny: Acceptera era olikheter. Det är här de förklarar vikten av att inte försöka förändra varandra.

Britta: Fast det kan ju vara så att förändring faktiskt behövs.

Benny: Nej, det verkar inte så. Att acceptera varandras olikheter gör att frustrationen i relationen avtar. Så skriver de.

Britta: Och vilka är dessa orakel till tipsare? Har de någonsin varit i en relation?

Benny: Det är två relationsexperter, och tydligen är de gifta med varandra. Pontus och Henna Pollenkrans. Så de vet kanske vad de talar om.

Britta: Det tror jag inte. Om det är några som inte har en jävla susning så är det alla självutnämnda relationsexperter med tagna namn. Deras förhållanden går alltid åt helvete förr eller senare.

Benny tänker en stund.

Benny: Tjänar pengar på det gör de också ...

Britta: Ja, fy fan.

Benny och Britta del 17

Benny använder tofflor inomhus, och Britta låter honom. Inte för att hon tycker om att se honom hasa fram i dem, men hon inser att hennes aversion handlar mer om henne själv än om Benny och hans tofflor. Han ser ut som en gubbe, tänker hon ibland, och inser att hon är trångsynt och omogen.

Den gummifärgade sulan är högre bak vid hälen än fram vid tån, och ger en viss kilklackskänsla. Ovanlädret är brunt med stansade små hål för luftighetens skull. Ett kantband i ett mörkare brunt läder håller ovandelen på plats med hjälp av jämna fina små stygn. Bennys pappa hade likadana när han levde, och det är naturligt att en son vill gå i sin fars fotspår, tänker Britta.

Britta: SLUTA HASA NÄR DU GÅR!

Det är själva hasandet som gör henne galen, inte tofflorna.

Britta: LYFT PÅ FÖTTERNA! För i helvete ...

Benny lyfter på fötterna.

Britta: Du nöter gångar i golvet, vi kommer ha skidspår här snart.

Benny: Nu överdriver du.

Britta: För övrigt är det bättre för fötterna att gå i strumplästen.

Benny: Varför det?

Britta: Jag läste det någonstans, de små musklerna behöver tränas.

Benny: Jo, men jag gör ju tåhävningar.

Britta: Det räcker inte.

Benny: Men jag tycker om mina tofflor.

Britta: Jag har inte sagt någonting om tofflorna, det är inget fel på dem. Inte världens snyggaste, men huvudsaken är ju att de är sköna.

Benny: De är sköna.

Britta: Jag har inte sagt något annat.

Benny: Nej ...

Britta: Du verkar tro att jag har något emot själva tofflorna?

Benny: Det tror jag inte. Varför skulle du ha det?

Britta: Ja, varför skulle jag ha det? För att de är jävligt fula, men du trivs med dem och det är det som räknas.

Benny: Jag trivs med dem.

Britta: Sen kan man förstås undra hur i helvete du kan trivas med att hasa runt i tofflor som en åttioårig gubbe, men jag säger inget om det.

Benny: Som en åttioårig gubbe?

Britta: Ja.

Benny ser bekymrad ut en stund, men lyser snart upp i ett knappt märkbart leende.

Benny: Ja ja, men det är ju bara här hemma jag använder dem.


Tofflornas framtida öde vilar nu i händerna på Brittas ambivalenta känslor. Antingen kommer hennes generositet och goda vilja väga över, och Benny får fortsätta hasa omkring i sina dyrgripar. Eller så kommer hennes omogna känslor ta över, och då antagligen göra processen kort.

Till syvene och sist är det här en fråga om att få vara sig själv och inte behöva transformeras för att duga för sin partner. Att få kliva in i ålderdomen på sina egna villkor, i sin pappas tofflor om man så önskar.

Vi får hoppas att Britta tänker på det.